h1

Begåvningens biprodukt

söndag, 28 oktober 2007

Har med stort nöje börjat läsa Stephen Farran-Lees välkomponerade intervjubok ”Östergren om Östergren”. Den fungerar, för att Farran-Lee är intelligent, känslig och kan sitt objekt, och för att bokens objekt verkligen har något att säga, både om författande i allmänhet och sitt eget författarskap i synnerhet. Och Klas Östergren gör det med en avväpnande uppriktighet – dessutom är han både klok och rolig.

Bland annat säger Östergren något som jag också sett citerat i flera recensioner, nämligen att ”Ju bättre jag blir, desto mindre blir läsekretsen”. Vilket kan låta rönnbärsvist, men det verkar vara framsagt utan vare sig bitterhet eller ens koketteri. Här kommer jag nämligen att tänka på något som Bo Bergman en gång skrev om sin gamle vän Hjalmar Söderberg:

”Publiken fastnar helt naturligt fortast för de sidor hos en diktare som är lättillgängligast. Man kan säga att mer än en författare till en början lever på biprodukter av sin begåvning, innan han når fram till det centrala, det som utgör hans verkliga storhet.”

Det är en speciell belastning det där att som Östergren vara ett litterärt underbarn, som tidigt finner en stor läsekrets. Hur lätt är det inte då att bli en publikens och förväntningarnas fånge? – Eller sin revisors för den delen.

Hans bana är för övrigt inte ovanlig bland begåvade konstnärer: först strävar man efter att vinna den breda publikens bifall; men det är bara en fas, för sedan går man över till att vinna gillandet bland sina likar; när till sist även det är uppnått, arbetar man bara för att tillfredsställa en enda person: sig själv.

35 kommentarer

  1. Att skriva för sig själv. Det är inte en dum idé. Men jag frågar mig om det någonsin är möjligt att tillfredsställa sig själv?
    Hur fungerar det för dig, Peter? Känner du dig verkligt nöjd med en text när du är färdig, eller tänker du dig att du alltid kan förbättra, eller att någon annan hade kunnat göra det mycket bättre?


  2. Asketism är det enda som tillfredställer för stunden. Men ingenting i längden.


  3. ”Hans bana är för övrigt inte ovanlig bland begåvade konstnärer: först strävar man efter att vinna den breda publikens bifall; men det är bara en fas, för sedan går man över till att vinna gillandet bland sina likar; när till sist även det är uppnått, arbetar man bara för att tillfredsställa en enda person: sig själv.”

    Och det är väl – får man förmoda – då som den riktigt ljuva musiken uppstår. För som G. Benn säger: ”Das Gegenteil von Kunst ist gut gemeint”


  4. Att skriva för sig själv innebär givetvis inte att man per automatik blir tillfredsställd, men det ökar sannolikheten för det på ett minst sagt radikalt vis. Dessutom ökar det på chansen att man skriver något riktigt bra, och – paradoxalt nog – även av stort värde för andra. Folk som ängsligt sneglar på sin publik blir snart upprepningsmaskiner, producenter av pastischer på sig själva.


  5. Tänkvärt,

    Då jag mitt i tonåren hade läst hela familjens bibliotek ( bokskåpen med böcker) och börjat gå på Tönsberg bibliotek för att hitta nytt, fick jag ett råd av min beläste farbror:
    Du skall inte läsa fristående böcker ( går det att säga så på svenska?)
    Du skall läsa författarskap.

    Med det menades att jag började med Jonas Lies första bok och slutade med den tjugotredje. Kielland, Ibsen, Björnson, ryssarna, Steensen-Blicher, Edgar Allan Poe, Hamsun, Shakespeare, och så vidare, jag läste rubbet.

    Då upptäckte jag att det fanns ett mönster: Två tre böcker riktade sig mot den som komma skulle, mästerverket fulländad.
    Sen svacka med spridda guldkorn, som en skriftlig tänkepaus innan den större idéen börjar skymta i några band, och är lyckan med, och skribenten håller i den, så kommer nok ett mästerverk.

    Aldrig har jag ångrat att läsa på det sättet, det har givit mig en helt annan insikt i hur en författare arbetar.

    Och vilka krav som är rimliga att ställa när den nya boken kommer ut!

    De är inte omänskliga konstproducenter….


  6. Ofta är det väl tvärtom? Inom såväl litteratur som musik och konst – de som först skapar för sig själva, sedan för några likasinnade, och till slut för en långt större skara.

    …Varvid som regel man kan se skaror av gamla fans, som berättar för varandra hur den och den samlingen, spelningen eller fasen för X antal år sedan var den kreativa höjdpunkten. Tror heller inte att den som är fånge i sådana förväntningar har det lättare än folk som Östergren.


  7. Vem skriver man egentligen för, eller för vad, vilken ändstation?

    För skrivbordslådan, papperskorgen, kassafacket, förlaget, bloggen, läsarna? För den idealiske läsaren, sina medmänniskor? Sina föräldrar? Sig själv? Eftervärlden?

    Lika svårt att svara på är varför man skriver. Som terapi, av vana, tvång, som tidsfördriv, driven av ett uttrycksbehov, för att klargöra saker och ting, lära sig saker, för att imponera med sina kunskaper (jo, det händer, i varje fall har jag den erfarenheten), för att man inte kan annat, för att man inte kan sluta, för att slutresultatet i bästa fall kan ha ett estetiskt och kanske till och med någon enstaka gång ett etiskt värde, eller ge en inre tillfredsställelse?

    Var skriver man: i traditionen, ut ur traditionen, i ett eget universum, solipsistiskt, som en upptäcktsresande, omgiven av en mängd lärare, mentorer, kommentatorer, läsare, i ett ständigt flöde av idéer och frågeställningar?


  8. Varför skriver jag?
    Tanken är flyktig som höstlöv
    Klär den regnvåta marken.
    Lyser några dagar innan det övergår i den mull jag står på.
    I grunden finns det,
    men glömt, gömt,
    som det aldrig blossat citrongult på en regnvåt gren.

    Den oskrivna tanken väljer min riktning
    Skjutsar mig i blindo stigarna fram.

    Skriven återger den ett fjättrat ögonblick.

    I en glimt skymtar jag
    eller någon annan
    ett infall,
    ett stjärnskott.

    Vargylet skingrar tystnaden
    mellan raderna

    Möter det osagda synbart i vildmarken.


  9. Jag tror att i allt skapande arbete är det viktigt att man är sann mot sig själv även om det låter lite pompöst. När man skriver, eller för den delen målar, på ett konstruerat (contrived är det engelska ord som kommer för mig, kanske ”sökt”?) sätt för att få en viss effekt, för effektens skull, då blir det just det, effektsökeri och ofta avslöjas man. Fast förmodligen inte alltid. Men man vet själv.


  10. Jag ritar en teckning för att den finns i mitt huvud och det är inte där jag vill ha den. jag vill få ner den på papper så att jag kan betrakta den. Dessutom vill jag se om den ”fungerar” och, inte minst, om jag verkligen bemäktar det svåra i att omsätta min tanke till verklighet i form av en teckning.
    Så tänker jag mig också skrivandet. författaren har en historia i huvudet som han/hon gärna vill läsa. Den spretar hit och dit i hjärnans vindlingar. Det gäller att få fatt i den, organisera den, få den på pränt.
    Fast, vad vet jag…


  11. Att skriva så att man främst tillfredsställer sig själv är en lyx som är förunnad dem som antingen på detta sätt finner en publik och dem som kan strunta i försäljningssiffrorna för att de får sin utkomst på annat håll. Vi medelmåttor måste balansera om vi vill äta.

    Nils Ferlin:

    ”Jag har sålt mina visor till nöjets estrader
    och Gud må förlåta mig somliga rader.
    Ty jag är ganska mager om bena,
    tillika om armar och hals”.

    Och Ferlin var ändå rätt kompromisslös och skrev som han kände trots att en del av kulturetablissemanget nedvärderade honom.


  12. …..citrongult på en järngrå gren

    skall det vara!

    Varför?

    Ja, det är just frågan, det….


  13. Ärade Hanne Kjersti!Vad är det som aldrig blossat citrongult på en regnvåt gren??? Den oskrivna tanken?
    Vad är det som finns i grunden?
    Tänker – av ngn outgrundlig anledning – på Näcken av Stagnelius… ”violens ånga”…
    M V H Mohikanen.


  14. Jag hört att vi tänker ca 65000 tankar pr dag.
    Det är ganska uppenbart att det mesta vi tänker försvinner i samma nu, likt drömmar dunstar vid uppvaknandet.
    De har hänt, de finns någonstans som grundlag för respons, reaktioner och val; ja, för nästa tanke…

    Språk är ett medium att kommunicera med, talat språk är nära nog lika flyktig som tänkt tanke. Som live musik, som sång.

    Skrivet språk är ett ting, likt ett måleri, ett smycke, ett broderi.

    Mohikanen: första hälvt av min dikt är om hur snabbt tankar och löv bryts ner. De utgör likafullt underlaget, marken vi står på, nuet vi navigerar ut ifrån idag.

    Andra hälvten får berätta om försöken att fånga tankar i ord, frysa fast ett förlopp, fånga fågeln i flykten, stanna tiden.

    Den berättar också om hur uråldrigt ursprunget till denna jakten på den flyktande ögonblicken är.

    Tänk på grottmålerierna där man ser målaren rita djurens rörelser, inte bara deras kontur…

    Att skriva är tankens yppersta form.


  15. Hanne Kjersti! Tag ej illa upp, jag är petig. Du är ju norska och även om svenska och norska är lika…så…
    I ditt senaste inlägg menar du väl antagligen ”Det flyktande(flyende)ögonblicket” eller ”De flyktande(flyende)ögonblicken(pluralis)…
    M V H Mohikanen, ibland petmoster.


  16. Det sista stycket i ditt inlägg låter precis som det Bukowskis alter ego Hank Chinaski säger. Lustiga sammanträffanden: såg just filmen Factotum (2005), råkade kolla din blogg, och igen, uttalandet att författaren till sist arbetar för att tillfredsställa sig själv.

    Enligt Chinaski är detta den svåraste biten, men den enda möjliga.

    God fortsättning!


  17. Vi lever i en individualistisk sekulär tid, där självförverkligandet gör många ensamma till slut.

    ”Vad hjäper det att vinna hela världen, om man mister sig själv”

    Ett bra fokus över tid, vore att skriva för att göra skillnad för andra. För varför är man annars här.

    Eller…


  18. Alla utsagor om verkligheten påverkar den – antar att det är det är att påverka som du avser med uttrycket ”göra skillnad” (en anglicism jag aldrig tyckt om, men det är inte uttrycket vi skall diskutera😉 ). Att du har en stor publik innebär givetvis att du påverkar mer än om du har en liten, samtidigt är givetvis denna påverkan inte nödvändigtvis god bara för att den är stor. Tvärtom. Jag tror att paradoxen är, att den största chansen att göra något av bestående värde för andra är att börja med att prestera något som känns meningsfullt för en själv.


  19. En aspekt av detta med att skriva, ur varierande positioner mellan ensamhet och delaktighet, handlar så vitt jag kan se om jagets ständiga tillblivelse i en värld som är alltmer massmedialiserad och fragmentariserad, dominerad av alltmer globaliserade informationsflöden och insisterande bilder eller sound.

    Jag försöker avlyssna ett par kontrasterande röster som säger någonting om vår belägenhet och fiskar mer eller mindre på måfå upp dessa två:

    – Jag är inte intresserad av masskommunikation, säger den finlandssvenske poeten Peter Mickwitz i en intervju i tidningen Hufvudstadsbladet. En idé för honom med att ge ut böcker är att det är något som man blir av med, förlorar och inte mera bär med sig, enligt reportaget. Att skriva innebär för honom att ge gåvor utan att förvänta sig att få någonting tillbaka till exempel i form av att alla skulle älska honom eller tycka om honom.

    Den amerikanske sociologen Joe Kotarba säger i en text om rock’n’roll upplevelser i medelåldern att man som gammal rock’n’roll fan kan använda t ex rock- och popmusik för bland annat romantiska syften. Fans graviterar mot musik som passar deras dagliga livsbehov och frågeställningar, menar Kotarba. Rock’n’roll-sånger kan skapa känslor av vi-anda, förstärka känslor av föräldraskap hos äldre rock-fans, fungera som religiösa och politiska styrmekanismer med mera, skriver han.

    Mellan det djupt, unikt individuella och det kollektiva, allmängiltiga, mellan känslan av att göra något som känns meningsfullt för en själv och viljan att kommunicera med andra finns ett spelfält som är enormt. Var vi som ”producenter” och ”konsumenter” placerar oss i detta fält är egentligen omöjligt att själv se och förstå sig på helt och fullt. Bytet mellan det unika och det allmängiltiga sker blixtsnabbt, snabbare än tanken förmår formulera en hållning, känslan gravitera mot en pol i ens medvetande.


  20. ..ha, ha, Mohikanen, du får antingen stå ut med mina språkfel eller ge mig några lektioner till!

    Jag är glad när det blir rätt, men fruktar inte att göra fel, det händer inte sällan….

    Av vikt för mig är att mitt bidrag till Peters blogginlägg ( som jag uppfattar som ett åte att lukta på, bita i och morra en nyfiken reaktion till) länkar sig till den meningsfulla rad av kommentarer som alla ni lägger ut efter er som spår i snön.

    …och vilken himla tur att det finns fler spelmän än den suicidala näcken i Stagneliusdikten, alla med felan i hand får spela vare sig de hamnar i himmel eller helvete.

    Så är livets lag.

    Hi, hi, pluralis…


  21. En gång på nittiotalet flög jag till Stockholm från Oslo. I taxfree-affären kom en man att stå bredvid mig vid raderna av ädlare drycker. Han kommenterade mitt val av Cointraux med följande:

    Glöm nu inte att köpa jordgubbar. Världens bästa dessert är halverade jordgubbar med Cointraux och en liten klick vispgrädde. Inte för lite Cointraux!

    Vi kom i snack i kassakön och det visade sig han var norsk språkprofessor vid Stockholm universitet, eller om det var i nordiska språk, jag kommer inte i håg.

    På min fråga om hur han såg på de två språken, svenska och norska, svarade han att svenska skriftspråket har flera ord och är således ett rikare språk, men att det i språkregler och stavning fattas logiken vi har i det norska…..

    Nu har jag letat efter logiken i att det sammansatte ordet ögonblick är ett neutrum, medan blick är hankön. Ett annat sammansatt ord som änder med samma blick nämligen anblick är däremot logiskt nog hankön.

    Ni svenskspråkiga och lärda, berätta för mig i vilket (!) ögonblick, var och varför just denna blick blev dömd att heta ett och inte en..

    Nu överväger jag dock att erbjuda er en uppstramning, en förbättring, som kommer att hjälpa många i språkrätthet, nämligen att ersätta misstaget (?): ett ögonblick med det ända begripliga: en ögonblick!

    I musikhistorien finns ett berömt misstag, nämligen att munkar slarvade med tonnamnet B i sin handskrivna kopiering av tidig notskrift så att det följ- och felaktigen lästes som H.
    Detta förde till en århundrader lång förvanskning av tonföljden A B C D E F G och omstart på åttonde ton A B…och så vidare.
    Tänk er : A H C D E F G har varit, och kämpas fortfarande för inom den klassiska traditionen, enerådande sedan denna katastrofala miss sex hundrade år sedan.

    Så ni behöver inte skämmas att förändra till det bättre…..

    Jag vill bara språkets bästa. Och mitt!


  22. Tänk så tragiskt det var för Vincent van Gogh. Han sålde inge många tavlor så länge han levde. Nu kastar sig miljonärer med mera pengar än bildning (Att ha piano men inte bildning eller att ha bildning men inte piano, eller hur var det Martinsson uttryckte det?) över hans konst. Han målade inte för massorna, men nu uppskattar massorna honom … efter hans död.

    Hur många författande van Goghs finns det i diverse skrivbordslådor? Refuserade av förlagen och bortglömda.

    Hanne Kjersti språk är sällan lika logiska som matematik. Inte ens tyskan är fri från undantag skall Gud veta.

    Det där med genus är intressant. Varifrån har substantiven fått sina kön? I min hemtrakts dialekt finns alla tre ”könen” kvar. Jag tror att de sammanfaller rätt långt med tyskans. Min far som hade lärt sig Pederöredialekten som sitt första språk påpekade att Topelius hade gjort ett genusfel i Vasa marsch. ”Granen han står…” skrev Topelius. ”He heiter HO di grene”, påpekade far.

    Och två socknar längre norrut, d.v.s. i Karleby har man bara realgenus ”He er ein kar ledi i tvättryyme nu” [Ett kar är ledigt i tvättrummet nu.”


  23. Hanne Kjersti! Njaa, jag syftade eg inte på Stagneliusdikten som sådan. Utan mer på det där med ”blossat citrongult” och ”regnvåt gren”… Av ngn anledning – fråga mig inte HUR associationerna lever i ens hjärna -så förde denna lyrik tankarna till i ”violens ånga”…Vackert, vackert!
    Och den lille pilten i Stagneliusdikten får mig i sin tur att tänka på pilten i Bellmans ”Lille Carl…
    M V H Mohikanen.


  24. Hanni Kjersti Yndestad! Vilken intressant och rolig information angående att vi tänker så många tankar per dag!

    Klart att vi inte märker att vi tänker så många tankar per dag. Vi räknar ju inte dem.

    Det sägs att vi släpper väder sisådär en 30 gånger per dag! Inte märker jag av det, ha ha! Nog verkar det som om det är färre gånger som det sker!!!


  25. Tillbaka till Peters blogginlägg:

    Storspelmannen Myllarguten levde mitt på 1800-talet, blev uppmärksammad av Ole Bull, violinvirtuosen och fick komma till de stora scenerna i Norge med sitt hardangerfelespel från Telemark.
    Ja, han spelade faktiskt även i Sverige en gång.
    Själv såg han upp till en spelman som hette Håvard Giböen. Denne hade varken näsa eller öron, född som han var av en mor med syfilis, men han var en mästare på felan.

    Myllaren sa tänkande på Håvard: Det hjölp ikkje hå god
    `an är, har `an ikkje komme i upprop!

    Det hjälper inte hur god/duktig man är, om man inte är efterfrågat ( har blivit känd) säger fackmannen Myllarguten.

    Tack till alla för uppmärksamheten angående mina frågor.

    Om språket: oftast har skriftspråksreglerna en historia knytt till något språkråd, det brukar auktoriseras regler som förnyas med ojämna mellanrum.

    Talspråket berättar ju mycket om folket, ursprung och förhållningssätt som skriftspråken inte kan behandla på fullständigt tillfredsställande sätt.

    Skriftspråkens uppgift är ju att representera en tillämpning som många kan vara hjälpt av.

    Problematiken varför ett och samma ord, i det här sammanhanget ”blick” har flera genus i samma skrifspråk är intressant. Även språkråd gör misstag.

    I norskan är de tre könen fördelat olika, honkönen är färre i skriftspråket än i de talade dialekterna.
    Det heter ”ei sol” och ”sola” i tale över stora delar av landet, utom mitt i huvudstaden och i riksmålet där det heter ”en sol” och ”solen”.

    Jfr Ibsen: Solen, gi meg solen, mor!

    Ett resultat av systemförtryck av det feminina?


  26. Hanne Kjersti, jag tror inte att vi skall läsa in så mycket könsjämlikhet i frågor om grammatikaliskt genus. Det ligger så att säga på ett annat plan. Annars hamnar man in i den debatt som har pågott ett par år inom evangelisk-lutherska kyrkan i Finland om Andens kön. Den nya bibelöversättningen talar om ”den heliga anden”, medan den gamla om ”den helige ande”. Nu säger de som vill hålla fast vid det gamla att den nya översättningen gör d.h.a. till en kvinna.

    Det är skrattretande. Enligt samma tänkesätt anser tyskarna att flickan, das Mädchen, är ett neutrum.

    Det finns ställen där det är viktigare att diskutera jämlikhet än grammatiken.


  27. …för mig verkar genusrepresentation inom språken intressant.
    Jag vet att det berättar om förhållanden inom språkens etniska ursprung, men där tar kunskapen slut för min del.
    Finns säkert litteratur om frågorna, nu finns det inom medvetandet,i alla fall….


  28. Språket har nog aldrig varit särskilt logiskt konstruerat. Personligen är jag gammaldags nog att emellanåt säga ”hon” om både klockan och fartyget, och det kommer jag nog att fortsätta med trots att genusvetenskapen numera blivit statligt auktoriserad.
    Faktum är att det här i Sverige en gång i tiden hette världen, jorden, tron, lagen och visheten – *hon*! I Tyskland är människan maskulinum, i Danmark är hon neutrum och hos oss femininum. Å andra sidan heter det sedan gammalt ”han” i svenskan när det bara är fråga om ett levande väsen i största allmänhet: Den illa gör, *han* illa far. Likaväl som människan alltså kan vara man, fast det heter människan – *hon*, kan en kvinna göra och fara illa, fast ordspråket säger ”*han* illa far”.
    Det är här fråga om formella kategorier som man inte behöver lägga en könsvärderande betydelse i. Låter vi en missbrukad logik och en lika missbrukad genusvetenskap bestämma språkbruket, är risken stor att vi gör språket onödigt ohanterligt och löjligt. Själv skulle jag i alla fall dra mig i det längsta för att ge Matt 5:39 denna lydelse: Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom eller henne.

    I svenskan har det länge varit kutym att använda pronomenet ”han” om någon vars kön är obekant, och det tänker jag för min del fortsätta med trots att språkvårdarna numera anser att vi i sådana fall lämpligen kan begagna pronomenet ”den”. Formuleringar av typen ”Skribenten är okänd, men att döma av innehållet i det han eller hon – eller än värre: den – skriver, vågar vi sluta oss till att det rör sig om en man” tycks mig nämligen så ängsligt krystade att jag helt enkelt vägrar att använda dem.


  29. Kan upplysa om att i högtidliga sammanhang benämns Svenska Akademien alltid ”hon”.


  30. ”Kan upplysa om att i högtidliga sammanhang benämns Svenska Akademien alltid `hon´.”

    Det visste jag inte. Man kan fråga sig varför, och om det i någon mening är könsvärderande. Själv tror jag inte det, men osvuret är kanske bäst. Det allmänna språkbruket avslöjar säkert en hel del, men användningen av femininum och maskulinum verkar inte säga särskilt mycket om kvinnosyn och jämställdhet bland språkbrukarna. Om pronomina ”man” och ”han” är patriarkaliskt värderande när de används med allmän syftning, bör ju rimligen den gamla feminina böjningen av ord som ”lag”, ”jord” och ”vishet” vara matriarkaliskt värderande. Och något slags matriarkaliskt tänkande bör det väl då också röra sig om när vi säger och skriver ”hon” om människan och kallar språket självt för ”modersmålet”.
    Några exempel som föll mig in, bara.🙂


  31. Det är mig fullständigt främmande att assosiera genus i språket till dagens kamp för rättvisor i samhälle, familj och privatliv.

    Jag skymtar i dessa delar av talspråken något om förhållanden vid dess uppkomst för länge, länge sedan. ( Som jag kommer att leta kunskap om )

    Det skall orättvisor till för att få mig i affekt.

    Behöver inte handla om genus. Stora delar av vår tillvaro frågar inte efter kön, tack och lov.

    Till och med mormor med sin bibeltro visste att i hommelen skulle inte ges eller tas till äkta….Kroppens kännetecken och begränsningar tillhör VÄRLDEN lärde hon oss.

    Andliga saker är könsbefriade. Låter inte det vettigt?

    Sen är vi fast i vår verdsliga föreställningsvärld, annat är svårfattat, naturligtvis. Vi lever liksom i små hyddor med blecktak. Därinne är vi orienterade…

    Glad i hågen gifte mormor sig 78 år gammal med en ungdomsvän, han 80 årigt charmtroll med gitarr och munspel. ( han gjorde tankelås av ståltråd som de välutbildade i familjen inte klarade av att lösa under söndagsbesöken hemma, det var inte roligt för dem )

    Vem tappade fattningen? Jo, hennes åtta vuxna barn, våra föräldrar varav ingen var troende!

    Vi barnbarnen tyckte det var pinsamt att höra våra morbröder och mammor fråga sin mor: Men, tänker du inte på FAR, alls?
    ( de tillät sig refferera till hennes himmeltro )

    Det var då vi fick lära oss: I himmelen ges inte och tas inte till äkta….

    Fyra fina år fick de. Hoppas deras andar blandade sig med den stora andekraften de trodde de utgick ifrån och att de nu ingår i kommande tiders livsgrunnlag.

    Då kommer det att bli mindre fördomsfullt och ängsligt.


  32. ..himmelen skall det vara, såklart. Förlåt.


  33. […] Med andra ord, till en början när man är oförstådd i sitt skapande och sedan når brett. Det är då man önskar sig komma till nästa fas, eller egentligen tillbaka till den första – den svårtillgängliga perioden. Allt arbete blir enbart för att sig tillbaka till den plats man först var, “bara för att tillfredsställa en enda person: sig själv”, för att använda Peter Englunds ord. […]


  34. Var det inte M Proust som sa att vi alltid gör det vi är näst bäst på?
    /Katherine


  35. Jag tycker Östergren har fel om sig själv. Han är en begåvad författare men hans begåvning kom mest till sin rätt i de tidiga skrönorna. Ju seriösare han är desto träigare blir det. Jag tycker inte riktigt han förmår fylla upp sin kostym – leveransen motsvarar inte pretentionerna. Det finns säkert exempel på författare som får uppskattning för ”fel” verk. Vanligare är dock äldre författare som har mindre och mindre att säga för varje bok. De kan gnälla över publikens brist på förståelse men egentligen förstår den dem bara alltför väl.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: