I verkligheten
lördag, 3 november 2007Jag använde länge uttrycket ”den s.k. verkligheten”. Och jag använder det ännu ibland. Tror till del att det handlar om en revolt mot ett begrepp som jag länge upplevde som, ja, förtryckande. Under mina år på universitetet utsattes jag inte sällan för nålstick till glirningar från folk hemifrån: ”Jamen, när ska du ut i verkligheten då?” Det hjälpte inte att jag intygade att universitet var på alla sätt verkligt för mig. När jag sedan började på FRA dög det inte heller. Underrättelsetjänsten? ”Jamen, när skall du ut i… etc”.
Samma sak på doktorandseminarierna. Jag skrev om idéer och ideologier på 1600-talet, vilket förbryllade inte så få under en tid då saker helst skulle gå att ställa i tabeller för att vara vetenskapliga. Och gång på gång försökte folk gnugga min nos i den banala marxistiska metaforen om ”baaas och överbyggnad”: ”Jamen, när skall du börja undersöka verkligheten då?” Jag gjorde vissa antydningar åt det hållet, studerade adelsmäns ekonomiska beteende, men det var liksom fel verklighet: ”Jamen, hur var det hos bönderna då?”
Verklighet är den plats där du inte befinner dig. Så kändes det.
Ändå finns här något viktigt att försvara, något som gör att jag för det mesta använder begreppet utan det där ironiska ”s.k.”-et framför. Nämligen den helt grundläggande övertygelsen om att världen äger realitet oberoende av de föreställningar vi har om den. Och det finns också en enkel definition som jag brukat några gånger i diskussioner: verklighet är det som kan döda eller skada dig om du väljer att strunta i det.
Det är också den distinktionen som gör det möjligt att förstå mycket som går fel i människors affärer. Vi skådar nämligen aldrig verkligheten direkt, utan bara i form av intryck, idéer, teorier, approximationer, föreställningar, förhoppningar, fördomar, etc, och dessa kan vara mer eller mindre trogna avbildningar. Tinget i sig kan vi aldrig känna helt och fullständigt.
I verkligheten är vi synnerligen kloka varelser. Synd bara att vi så sällan är där. I verkligheten alltså.
Peter Englunds blogg 
Detta påminner mig om ett tillfälle då jag och min bror återvände till vår småländska landsort till uppväxtort.
På plats i den lokala pizzerian slog vi oss, över några stöl, i slang med en gammal bekant som undrade vad vi pysslade med nuförtiden. Högskolan nämndes lite försiktigt (eh… man behöver inte utmana ödet i en trakt där man från tidig barndom varnas för att man kan bli ”förläst”…).
Reaktionen på min och broderns sysselsättning var: ”Men… Det är ju inte realistiskt.”
Vad svarar man?
Hade man varit elak hade man kunnat säga att vår gamle bekant, som hade beställt in rätt många mer stöl än vi själva hade gjort (och inte bara just den dagen), hade levererat ett socialrealistiskt svar…
Men man drog väl nåt streck över det där och gled in på nåt annat samtalsämne istället…
Men vi brukar säga det då och då till varann – bror och jag – att det vi pysslar med inte är realistiskt…
Det känns ofta som om man även i den civiliserade storstaden möter det där småföraktet mot att man är förläst när man går på högskolan, speciellt inom de samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnena. I dagens pragmatiska och neolutheranska samhällsklimat skall man jobba, inte läsa. Läsa blir du inte rik på, läsa blir du insnöad av.
Verkligheten är som du säger subjektiv och helt egenupplevd. Många glömmer det. Jag tror även att psykiatern glömmer det när han/hon försöker förstå sin patient. Eller socionomen, eller utredaren, eller vem som helst vars slutsatser bygger på andras verklighet – eller rättare sagt; borde bygga på andras verklighet.
Jag löser din blogg med nöje. Alltid.
Som journalist blir jag allid irriterad över kraven på att beskriva ”verkligheten objektivt”. Något sådant djur finns inte. Jag har min verklighet och du har din. Ibland sammanfaller de, ibland inte. Det högsta man kan begära (av journalister och forskare) är att de är ärliga i beskrivningen av sin verklighet.
Och sedan till det där med att ”jobba i verkligheten”. För trettio år sedan jobbade jag som rektor för en liten tynande folkhögskola och åkte från gård till gård i bygden för att värva elever i konkurrens med yrkesskolan som utbildade elektriker, bilmontörer, metallarbetare o.s.v.
Varje gång jag hade dragit mitt säljsnack för folkhögskolan fick jag osvikligt frågan ”Men vad blir man till där då?” Försök sedan förklara det där med allmänbildning och mognad …
I viss mån är det väl riktigt att man inte blir rik av att studera, åtminstone inte i ekonomiska termer. Men livet blir onekligen rikare, tycker jag.
Att studera verkligheten, i betydelsen att undersöka de praktiska förutsättningarna för och konsekvenserna av teorier som ska tillämpas, kanske beslutsfattare skulle ägna sig åt oftare. Eller kanske nogrannare. På en abstrakt nivå är det lätt att glömma bort människan som i slutändan är föremål för beslutet. Jag undrar t.ex. över hur rationella beslut att flytta vissa myndigheter egentligen är.
Så i viss mån kan jag förstå om många associerar den akademiska världen, där teorierna formuleras, med något som inte är ”verkligheten”.
Att humaniora skulle betraktas som mindre verkligt än naturvetenskap är däremot nytt för mig (som är naturvetare).
Dina böcker har jag njutit av i flera år men din blogg hittade jag igår. Ser fram emot kommande funderingar.
The best is always yet to come,
That’s what they explain to me.
Just do your thing, you’ll be king,
If dogs run free.
Det är verklighetens innersta väsen som Dylan beskriver. If dogs run free, why not you and me.
Skit i jantegänget Peter. Spring med hundarna.
En sak skriver jag bara; världen är inte svart och vit, det finns olika sätt att se på saker och ting och det finns inte en enda sanning. Det var ungefär i slutet av 20-årsåldern jag började inse detta.
Men ideologierna långt till vänster respektive långt till höger försöker inbilla oss att världen är svart och vit: Nazismen och kommunismen.
Det är skrämmande vad dessa krafter ställt till med, det har vi ju sett på 1900-talet, ett utmärkt exempel på detta.
Jo du, det var väl klart att det inte var riktigt fint att studera adeln. Vänstersocialister kan ju inte identifiera sig med det. Adeln skulle, om den hade funnits idag, tillhört överklassen. En sk utsugande klass enligt vänstersocialisten.
Det skrämmande med dessa orealistiska ideologier är att de strävar att skapa en ny människa, en människa som inte finns. Se på Stalin, han ville skapa en ny människa. Se på Hitler, han strävade också efter det.
Men det är ju inte realistiskt överhuvudtaget som de flesta realistiska människor vet.
Fast det är tur, hur mycket dessa övertygade extrema än försöker – de kommer aldrig att lyckas med att skapa en ny människa!
Två konceptioner av verklighet (är detta detsamma som det verkliga, det reella?):
1. Verklighet är den plats där du inte befinner dig.
2. Verklighet är det som kan döda eller skada dig om du väljer att strunta i det.
Det jag frågar mig är om de här två beskrivningarna äger någonting som förenar dem.
Det förstå påståendet pekar i riktning mot världen som fristående ifrån dig och dina postulat, drömmar, rädslor, aningar, teoretiseringar. Den ”basala verkligheten” som Johan Asplund brukar talar om. Den som står utanför ”diskurserna”, vårt sätt att beskriva, tala om verkligheten, inordna oss i verkligheten. Verkligheten som ett obevekligt flöde, tungt och mäktigt, oemotståndligt, nästan som ödet, fadon som den portugisiska sången är upptagen med. Hundarna som löper, tyngden som motsats till friheten. Men också verkligheten som frånvaro, dröm, fantasi. Din egen position här blir då något slags icke-verklighet, en position av frånvaro, brist, otillfredsställelse.
Den andra positionen är den där ”verklighetens” klang, de mörka ackorden och dunkningarna i Stanley Kubricks Eyes Wide Shut, som talar om död och förintelse, ondska och farligheter, till sist når in till dig, ifall du väljer att sluta dina ögon och öron för signalerna. Odysseus där han står fastsurrad vid masten. Konstens tragiska position som vi väl aldrig kan göra oss fria ifrån helt. Vansinnet och förlusten som pockar på uppmärksamhet antingen vi vill det eller ej. Kriget, mörket, stormen. Döden.
Men finns det en tredje position, där närvaro och frånvaro, rädsla och hopp kan byta plats, om än bara tillfälligt? I fadon, i besvärjelsen/bönen, i flamencon, i all konst finns väl möjligheten till både flykt och igenkännande, både närhet och svalka. Den svenske Lissabon- och fadokännaren Thomas Nydahl anger som jag ser det en sådan position när han i en av sina fado- och Lissabon-böcker beskriver fadons ”urscen”:
”I den lilla trånga lokalen med lågt i tak sitter vi plötsligt under en ofattbar rymd: en stjärnhimmel i svart öppnar sig över våra huvuden, vi andas lättare nu, den förr så tunga cigarettröken förflyktigas, vi andas inte medvetet, det är som om andningen kom utifrån och in och syresatte oss mer än någonsin, syresatte våra känslor, tankar, rörelser. Plötsligt lättar våra händer från bordet, de dansar framför oss, som besjälade små varelser, händerna dansar och vi beskådar dem.”
Frågan är som en psykolog-studerande till mig brukar påpeka gärna med vin i magen är att om vi ser på verkligheten som den är(utan ”filter”) skulle många inte vara kapabla att göra något överhuvudtaget. Många människor behöver illusionerna för att kunna fungera tydligen. Varför fungerar ingen av dessa på mig undrar jag som oftast? Allt blir bara mer och mer grått fastän jag önskar det kunde bli mer svart och vitt.
Apropå det här med arbetarbakgrunden så känner jag igen mig själv nåt djävulskt. Har läst i snart 4 år på universitet och är inne på min andra examen. Mina föräldrar tycker att jag är ett barn, att det är konstant synd om mig (pågrund av den ekonomiska situationen som student) och ”när ska du växa upp och bli vuxen” dvs skaffa ett ”riktigt jobb”.
Själv trivs jag otroligt mycket, jag älskar kunskap. Men den gnagande känslan är ändå att dom nog aldrig kommer förstå mig, vilket gör mig nerstämd ibland. Hur känner ni? Förstår era föräldrar era livsval? Eller törs man säga klassresor? Eller är det jag som fortfarande är fast i den hopplösa ideén att mina föräldrar ”måste” förstå mig?
Bra inlägg Peter, som vanligt. Hoppas du inte känner nån press 🙂
Den fina essäisten Klara Johanson hade en användbar stående fras som duger att reflektera över: ”Den sig så kallande verkligheten”
[…] nu mitt i denna text, på Peter Englunds Blogg att han också skriver om “verkligheten”. Det måste väl vara en tillfällighet eller […]
”Verkligheten är den lögn som håller då vi granskar den i sömmarna.”
Enligt den vanligaste tolkningen av kvantmekaniken förändras en kvantmekanisk storhet så fort den uppmätts; två efterföljande mätningar ger alltså aldrig samma resultat.
Följaktligen finns det bara en ”s.k. sanning” eftersom att ”Sanningen” alltid förändras så fort den har undersökts… 😉
Det är klart att det finns en ojektiv verklighet, där utanför oss själva. Vad vi kan veta om denna är en annan fråga. Ibland ligger våra teorier närmare, ibland längre från denna verklighet.
Men att hävda att vi lever i olika verkligheter är att villa bort korten. Vi lever säkert med olika bilder av verkligheten, och med olika föreställningar om den, men det innebär ju inte att det faktiskt finns lika många verkligheter som det finns människor.
”Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster; en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen inkonsekvens, inga skrupler, ingen lag. Han dömer icke, frisäger icke, endast relaterar; och såsom drömmen mest är smärtsam, mindre ofta glättig, går en ton av vemod, och medlidande med allt levande genom den vinglande berättelsen”.
Ett drömspel – August Strindberg
Nej, men det finns kanske lika många versioner av ”verkligheten”, till exempel i betydelsen minnen, som det finns människor. Eller ska vi hävda att våra minnen representerar overkligheter, förvillelser? Även om minnen, minnesbilder som känt är notoriskt otillförlitliga är de ändå oundgängliga för vårt grepp om verkligheten. Så att t ex beskriva våra tankar, föreställningar, minnen etc. som overkligheter vore inte heller det någon tillfredsställande lösning på denna knepiga ekvation med en eller flere verkligheter.
En klassisk fråga om ”verklighetens” existens är ju den om trädet som stormfälls i skogen. Om ingen hör när det brakar omkull, brakar det ändå? Svaret är att det gör det inte, vibrationerna i luften som uppstår omvandlas inte till ett ljud med mindre än att ett hörselorgan aktiveras av vibrationerna i luften och på så sätt åstadkommer en nervimpuls som i lyssnarens hjärna omvandlas till en förnimmelse av ljud. Men när skogvaktaren dagen efter stormen finner det fällda trädet kan han föreställa sig det kraftiga ljudet när det fälldes.
Hej Björn Olsson! Nej, nu håller jag inte med.Tänk för länge sedan…Om en kvinna låg i smärtor ensam och födde barn…skrek(vilket många gör)…och ingen hörde… Har det då inte hörts några ljud? Det HAR det ju – fast ingen har hört. Alltså måste verkligheten pågå hela tiden, vare sig ngn hör ellr inte…
M V H Mohikanen.
Är detta varför du gjort alla krigsresor?
Och trädet föll eller hur? Och det förorsakade vibrationer.
En evolutionsepistemolog skulle säga att arterna har, genom evolutionens försorg, utrustats med perceptionsapparater som gör att de kan registrera vad de behöver registrera för att överleva.
Eller man kan göra som redan de gamla grekerna, skilja mellan primära och sekundära egenskaper, där de sekundär är de som vi tillskriver tingen. Trädet och fallandet är primära egenskaper, braket är sekundära sådana. Men de sekundära säger något om verkligheten – där utanför oss själva och vår perceptionsapparat, nämligen att trädet faller.
Sedan räcker vår perceptionsapparat inte till för att registrera allt som finns men det som den registrerar har normalt någon slags verklig existens- skulle evolutionsepistemologen säga.
Det är i varje fall en bra arbetshypotes att anta att det finns en av de iakttagande subjekten oberoende verklighet, som Peter Englund är inne på. Annars hamnar man i rena kaoset och all vetenskap blir meningslös. Då kan vi alla sätta oss ner och bara önska oss den verklighet vi vill ha. Det kan vi dessvärre inte. Önskar det vore så emellertid, för då skulle jag vinna 40 miljoner på Lotto :-).
Nja, Kerstin. Vetenskapen säger oss ju inte hur saker ”verkligen” är, den bibringar oss snarare fruktbara hypoteser. Därför finns ingen slutgiltig ”sanning”, bara mer eller mindre väl fungerande hypoteser. Vetenskaplig forskning går väl ut på att falsifiera stödja (men aldrig slutgiltigt bekräfta) hypoteser. Och jag envisas med att hävda att ett ljud inte uppstår förrän det uppfattas av en hörande individ. Ett ljud och ett skrik är inte samma sak.
Vår bild av verkligheten är det väsentliga, inte den ”objektiva” verkligheten (som vi bara kan ana oss till genom att jämföra olika människors uppfattning om den).
Hur var det Peter har skrivit ett par gånger? Ungefär ”människor reagerar inte på verkligheten, utan på hur de uppfattar den”. (Rätta mig om jag har citerat helt fel).
Men om någon vill opponera sig, så kan jag hålla med om att jag här tvärsäkert har presenterat min subjektiva syn på verkligheten om hur människor handlar och att någon annan kan se samma sak på ett annat sätt 🙂
Jamen, Björn Olsson, det är väl strunt. Skriken och kanonernas dunder mm i slaget vid Poltava tillhör väl verkligheten? Fråga författaren Peter Englund.
Eller är inte slaget vid Poltava verkligt? Är historiska ”händelser” inte verkligheten? Min farfars död är verklig, eller hur?
Och din doktorsavhandling utforskar ju en verklighet eller hur? Som dessutom berikar marxistisk teori om det feodala systemet i ett speciellt land. Mycket bra gjort! Det bästa hittills, Peter.
Påminner om Sean Connerys replik från filmen Just Cause: Why is every fucking thing the real world except teaching?
Jodå du kan vara lugn, jag tror också att det finns en verklighet. Däremot kan jag aldrig med säkerhet uttala mig om dess beskaffenhet. Med stor beundran och respekt har jag tagit del av Peters uppfattning om slaget vid Poltava. Jag är dock säker på att det finns andra bilder och berättelser om detta slag och det skulle inte förvåna mig alls om någon gång en helt annan bild av slaget än Peter Englunds blir den dominerande.
Ljudet från trädet är varken något som finns ”i verkligheten” eller ”hos oss som subjekt”. Det är produkten av hur våra sinnen reagerar på verkligheten.
Löst, Q.E.D., slutet gott allting gott, etc.
När ska du ut i verkligheten? Det är en otroligt komisk fråga – när man tänker på den.
Är jag – eller är jag inte – ”ute i verkligheten” just nu?
Jag uppfattar i alla fall att jag befinner mig i min verklighet.
Liksom den som läser spåren av min uppfattade verklighets tankar om Peter Englunds blogg uppfattar att han eller hon befinner sig i verkligheten.
Och den som just nu ligger och sover på en gata i New Delhi, eller sitter i ett flygplan över Atlanten, eller jagar för överlevnads skull i Amazonas djungler.
Skulle någon av dessa verkligheter vara mindre verklig?
Den kanske kan uppfattas så. För mig är allt annat än det jag är van vid overkligt, men verkligt är det likafullt.
Till och med en fantasi är verklig. Det är verkligt att jag fantiserar, eller att jag ser en film baserad på en fantasi.
Att säga att den som läser humaniora inte är ute i verkligheten är att leva otroligt heliocentriskt – som om allt kretsade kring mig – allt annat är overkligt.
Däremot skulle man kanske tycka – som någon antytt – att politiker och andra makthavare (chefer bland andra) skulle praoa på andra arbetsplatser – eller i alla fall i andra maktpositioner då och då. Se att vi har fler solar i universum – fler positioner att betrakta verkligheten ifrån.
–
Tänk om läkaren under sin utbildning tvingades att arbeta som sjukhusstädare – skulle han/hon inte få ett annat perspektiv på sina arbetskamrater?
–
Jag jobbade som städare på museum – och noterade de övrigas stora – men troligen omedvetna – förakt för mig. De blev så förvånade när de upptäckte att jag faktiskt visste något om konsten. I några fall visste jag mer än de. En städare i jägargrön nylonrock och ljusblå gummihandskar som initierat berättar om Sonya Delaunay och hennes vänskap med Apollinaire och Tristan Tzara, hennes uppdrag att designa en Citroën och att hon 1913 tillsammans med författaren Blaise Centrars skapar en två meter lång bok: ”La Prose du Transsibérien”, – Transsibirisk prosa. Den första simultana boken, i form av en folder.
En sådan städare existerar inte i en ordinär akademikers världsuppfattning.
Björn Olosson:
Läste du överhuvudtaget mitt inlägg till slut innan du svarade på det? Det verkar inte så.