h1

Lady Bump

onsdag, 7 november 2007

I natt drömde jag om Penny McLean – kan bero på att jag just nu befinner mig i Berlin. Den människan har jag inte sänt en tanke på snart 30 år. Hon var österrikiska, hette egentligen Gertrude Wirschinger och hade 1976 en megahit med låten ”Lady Bump”. Den lät så här:

”Aaaaaah!” (Det där höga ”aaaaah”-et i refrängen sjöngs förresten av en annan artist, vill jag minnas.) Då gick jag i gymnasiet, och hade året innan frigjort mig från hårdrockens och proggens tyngd och istället upptäckt den fjäderlätta discon. Jag hade också slutligen gått ur pubertetens puppa, skakat av mig minnet av min första, förolyckade förälskelse, skaffat mig ny frisyr och byxor med utsvängda ben, samt upptäckt den oförfalskade glädjen i att dansa – om än med alkoholens hjälp.

Jag minns också en kväll på Haparanda Stadshotell, då jag och en tjej från Luleå som hette Monica dansade till just ”Lady Bump”. Dansade förresten, vi ”bumpade”. Det var alltså namnet på den inte alltför avancerade dansstil som gett låten sitt namn. Och som då ännu inte nått Torneådalen. Åtminstone att döma av de övrigas reaktion. Dock var det något i vårt uppträdande, antar jag, som signalerade auktoritet och fick dem att förstå att detta var Äkta Vara, något som de missat. För några ögonblick var dansgolvet vårt. Vi … kunde… det ingen annan… kunde! Det var nästan som på film.

Penny McLean var en typisk ”One-hit-wonder”, och återgick så småningom till sin tidigare existens som Gertrude Wirschinger. Nu lever hon i München, heter Münzer och skriver böcker om numerologi, energifält och skyddsandar och sånt. Monica gifte sig så småningom med en känd svensk rockartist, jag blev kär i en tjej från Boden, flyttade några år senare till Uppsala och har aldrig återsett Haparanda Stadshotell. Så kan det gå.

13 kommentarer

  1. hehehe😀 det var kul att läsa


  2. 😀 försöker se dig framför mig ”doing the bump” … men nej det går inte hehe.


  3. Du, jag kan knappt göra det själv… Föreställa mig det alltså.🙂


  4. Aah! Nostalgi — Disco i en lokal ett stenkast från Champs Elysée och en hel grupp med nior från Svea Rike våren -76. Jag har för mig att en dans gick ut på att bilda tåg över dansgolvet också, men vad hette den låten??

    /Eva


  5. Den korta, skenbart ”smålöjliga” Lady Bump-texten innehåller som jag ser det uppslag till en hel rad forskningsämnen, ämnen för vidare studier kring det populäras olika uttryck och kulturella innebörder.

    Här några förslag för vidare studier:
    1. Konstruktionen av fantasifigurer (Penny McLean/Gertrude Wirschinger). Vad sker egentligen i en sådan konstruktion? Hur mycket skapar vi som publik figurerna? McLean-figuren talar också om en amerikanskt influerad musik och kultur skapad i en sydtysk miljö (München). Vad vet vi om hur sådana kulturella tillägnanden egentligen går till? Visst tycker man sig ändå höra det ”typiskt tyskt” marschaktiga i Lady Bump-låten?

    2. Wirschingers senare karriär, som Peter är inne på, får en att associera till t ex en kvinna, Carmen spelad av Jessica Lange, i Jim Jarmousch’ Broken Flowers, hon som kommunicerar med djur. Är detta med kvinnor som senare i livet intresserar sig för new age och besläktade ting en kulturell cliché i dagens populärkultur?

    2. Bakom den ”banala slagdängan” ur popfabriken som också ”spydde ut” låtar av Boney M. och Donna Summer med fler döljer sig intressanta bakomliggande faktorer och personer, som duon som skrev och producerade låten, Michael Kunze som svarade för texten och Sylvester Levay som gjorde musiken. Duon Kunze/Levay är, visar det sig, en en ganska exakt mellaneuropeisk motsvarighet till svenska Björn & Benny. Först framgångar med pop och disco, senare alltmer expansiva och ambitiösa musiksatsningar, för film och teater.

    3. Också Kunze och Levay kan sägas vara hybrider, liksom McLean/Wirschinger. Kunze är född i Prag 1943, uppvuxen i München. Levay heter egentligen Lévay Szilveszter, är född 1945 i flerkulturella Vojvodina som numera ligger i Serbien, av ungersk etnisk härkomst. München-pop/disco-miljön på 70-talet tycks ha fungerat som en magnet för inte minst aktörer som kom från utkanterna av det tyska kulturområdet. Den mest kände ”demonproducenten” i Münchenmiljön inom subgenren Eurodisco, Giorgio Moroder, född Hansjörg Moroder, kommer från Sydtyrolen i nordöstra hörnet av Italien, en region där majoriteten av invånarna talar tyska. Den dalgång Moroder är född i, flerspråkiga Val Gardena/ Gherdeïna/Gröden, är ett av de sista fästerna för det ladinska språket (ladino är ett urgammalt romanskt språk, en språkfossil, besläktad med bl a schweiziskans rätoromanska).

    4. Guilty pleasures. Musik som man ”vet” betraktas med skepsis av ”förståsigpåarna”. Peter har ju varit inne på temat tidigare, i en text om Gerry Raffertys Baker Street. När är något kitsch, när camp? Är guilty pleasure, som ju blivit en ny retrogenre, egentligen en blandning av kitsch och camp? Vad skulle en Adorno, han med sin djupa aversion mot musik i den mekaniserade masskulturens era, säga om detta: standardisering så långt ögat/örat kan nå, från minsta detalj upp till genrenivån och kanske förbi den. Hade Adorno rätt ändå? Är vi ”programmerade” att gilla låtar och ”primala” Tarzan/Jane-skrik som dessa?


  6. Sorry, Jarmusch heter han ju!


  7. hmm.. jag har faktiskt inga som helst problem att föreställa mig dig bumpande.🙂 Själv utövade jag den ädla konsten så sent som nyårsnatten 2004/2005 när jag råkade på ett gänga unga Italienare på Hotell Nordkalotten. Det kan förmodligen vara svårare att föreställa sig för många, men jag har maken som vittne ifall det behövs.
    Hur som helst verkar inte konsten bortglömd en i yngre generationer.🙂


  8. Ha, ha, ha – Haparandas John Travolta – vilken syn! Och ingen annan kunde bumpa -så de bildade ring kring det mer insatta danparet – underbar bild!

    Jag minns själv bumpandet – så ont man hade i höfterna efter en kväll – vi bumpade ju till allt utom tryckare. Och så jobbigt det var om danspartnern var mycket längre eller kortare. Det gick några korta libaneser på ”vårt disco” – Goldfinger på Sveavägen i Stockholm – de var snälla – men man bumpade inte med dem.

    Vilka intressanta reflektioner Sven-Erik Klinkman kom med. Jag har också tänkt på disco-konstruktionerna.
    Personerna bakom var aldrig intressanta.
    När Baccara ”återuppstod” så hade den ena medlemmen slutat och ersatts av någon annan. För mig var den nya doun Baccara inte densamma som den gamla. En annan sak hade det ju varit om ett större band ersatt en medlem – men i en duo är medlemmarna halva gruppen och förändringen mer påtaglig.
    Kanske är konstruktionen av discofigurerna att jämföra med Commedia dell’arte – dvs människan är inte viktig – det är karaktären som är i centrum – och vem som helst kan ersätta dig.

    För övrigt tyckte jag att Penny McLean såg så otroligt olycklig ut på denna video. Tvingad att frampressa ett leende. Antar att allt är playback. Inte går det att uttala b och p med halvöppen mun som hon gör. Det blir ju ”Lady vumf”.


  9. Ni har väl dansat någongång till Boney M? Det var en riktig discogrupp, med sköna låtar som gick utmärkt att dansa till.

    Sen har vi Amii Stewart med ”Knock on wood”, Lips Inc med ”Funkytown” och Bob Marley med ”Could you be loved”.

    Där har vi verkligen nostalgi!


  10. Människan som mask, hel- eller halvmask, person, persona (det latinska ordet betyder ju mask). Javisst, de konstruktioner vi dagligen möter i den massmediala världen kan nog betraktas som masker av olika slag, iscensättningar, personager, teatraliska ”apparater”, typ just disco-damer som Penny McLean. Eller rockstjärnor som Elvis, Little Richard, Johnny Cash. Eller commedia dell’artes Arlecchino, Pierrot, Pulcinella.

    Efternamnet i Penny McLean-konstruktionen, med sin skotskt-amerikanska knorr à la spionförfattaren Alistair MacLean eller den amerikanske singer/songwritern Don McLean, han med American Pie, eller The Marlboro Man, amerikanske skådisen David McLean, eller jazzsaxofonisten Jackie McLean är väl tänkt att hos publiken frammana en vag känsla av skotskhet och anglo-amerikanskhet. Fascinationen för det skotska och amerikanska är ju av gammalt datum i det tyska kulturområdet. Tänk bara på namn som Herder och Goethe eller populärförfattaren Karl May, han med Winnetou-böckerna.

    Läste för någon dag sedan en essä av Geoffrey O’Brien om skådisen Dana Andrews, en ikonisk amerikansk 40- och 50-talsskådespelare. Enligt O’Brien var Dana Andrews som både skådis och person en man utan egenskaper. På ett sätt är han kanske därmed rentav lika intressant som en Bogart eller Sinatra, men då mer som en mask, ett tomrum, ett mysterium.


  11. Fantastisk sång! Det hedrar dock artisten att det inte är hon själv som sjunger a-a-a-a-a-a-a….


  12. Pennys Lady Bump var väl inte en one hit wonder – hon hade väl en massa hitar med Silver Convention…..Fly Robin fly och Get up and boogie t.ex.


  13. Vi ska inte heller glömmma det västtyska Eurovison Melody GP-bidraget från 1977:

    Ach, thoose strings from Munich🙂

    God Jul, Peter!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: