I en låda i garaget fann jag nyligen en rad gamla kassettband. Etiketterna med min handstil på var korviga och skriften blekt, men själva banden gav alltjämt ifrån sig ljud, om än filtrerat och aningen dovt, som lyssande man genom en filt. Den äldsta var ett C-60 från sent sextiotal, och använd i min allra första kassettbandspelare – en sådan där liten platt sak med fyrkantiga tangenter jag hade på mitt pojkrum. De flesta kom dock från en period som löpte från sent 70-tal till sent 80-tal.
Förutom ett antal ”Hemma hos…” med Kjell Alinge och Janne Forsell, samt några ”Metropol” inspelade in toto med mellansnack, tävlingar och allt, var det mesta blandband. Givetvis. Från radion. Mixen var inte sällan halsbrytande: Bach gick med ett raspande över i Rolling Stones, som i sin tur avlöstes av ”Växel, hallå, hallå” med Janne Lucas Persson. Här och var förekom också underbart förbryllande fragment av program som kommit med bara för att jag glömt att trycka på OFF: där fanns sedan länge bortglömt vinterväder, prat om trädgårdsskötsel och på ett band delar av en ekosändning från julhelgen 1989 där någon med vantro i rösten rapporterade om strider i den rumänska huvudstaden.
Annat var egenkomponerat. Och jag minns plötsligt vilken oherrans massa tid man kunde lägga på att sätta ihop sådana här blandningar. Hur mycket ansträngning som lades för att sätta ihop det där perfekta bandet. För sin egen skull. Men också för andras. Man kunde även uppvakta med blandband.
Nu är blandbandet som idé och företeelse lika död som discon. Föregående årtiondens röster ligger undanslängda i lådor och blir långsamt allt dovare, allt svagare. Även jag har en MP3-spelare, av märke Zen (ett slags Ipod för PC), och hårddisken på 20GB bara vägrar att bli full, oavsett hur mycket musik jag pumpar in på den.
Lyssnar gör jag nästan enbart med hjälp av slumpfunktionen. Och då maskinen just nu rymmer nära 3000 spår blir variationen enorm och givetvis helt oförutsägbar.
Som alla förändringar lämnar även denna mig kluven. Blandbandet med dess få, noga utvalda och ständigt återkommande stycken är givetvis en bild av mer stabilt och väldefinierat jag, och efterlämnar en bild av den människa som skapade det; något jag tror man söker förgäves efter i Ipodens amorfa – och lättraderade – massa av ljud. Dock: bandet med dess givna ordning är kanske ett exempel på en sådan där skenlabyrint där oavsett hur man går så förs man åter till utgångspunkten; samtidigt som Ipoden erbjuder en verklig labyrintvandring: det går aldrig att veta vad som väntar bakom nästa dörr.
Oförutsägbarhet är alltid att föredra. Åtminstone när så lite står på spel som här.
Peter Englunds blogg 