Häromkvällen gjorde jag vaniljkräm till äppelkakan, och tog fram elvispen. Den är gammal, klossliknande, från mitten av 80-talet och av märke ”Elram”. Utsidan är repig, sladden lite styv och det finns ett glapp i knappen mellan läge två och tre, men annars fungerar den felfritt.
Det är dock inte bara därför som jag motstår min egen impuls och andras uppmaningar att skaffa en ny.
Jag avskyr nämligen uppgraderingar. Av vilket slag de vara månde.
Den mäktiga kommersiella logik som vill ha oss att byta ut något som ännu fungerar mot något med exakt samma funktion – bara en aning snyggare – står mig upp i halsen. Och det oavsett om det handlar om operativsystem, mobiltelefoner, bilar, skor eller elvispar. Gränsen mellan behov och begär fortsätter att förflyttas, förskjutas, förblandas.
Jag avskyr uppgraderingar inte bara för att det simpla motivet (att lura av mig pengar som jag kunde använda, exempelvis till att vara ledig) är så uppenbart att man känner sin intelligens förolämpad. Utan också för att uppgraderingens tankefigur smittar hela vårt sätt att leva. Vi uppgraderar partners, vi uppgraderar vänner, vi står och ser oss själva i spegeln på morgonen och undrar dystert vart man går för att uppgradera sig själv. Obeständighetens osäkerhet griper omkring sig.
Jag och och min elvisp har åldrats tillsammans, och i ungefär samma takt. Och så skall det förbli. Så länge den vill leva med mig tänker jag leva med den.
Peter Englunds blogg 