h1

Författarskolan: 5. Musiken

tisdag, 27 november 2007

Jag skriver gärna till musik, men det är inte bra om det jag lyssnar på når mig på ett språkligt plan: då kan det nämligen hända att jag plötsligt börja lyssna på ord, på fraser, hänger med. För att undvika att musiken distraherar på detta vis är det viktigt för mig att den antingen är rent instrumental, eller att den framförs på ett språk jag ej behärskar. Samtidigt uppskattar jag givetvis om där finns en verklig emotionell laddning.

Den musik som bäst förenar dessa olika egenskaper är givetvis italiensk opera. En av mina största favoriter är Mirella Freni, och en samlingsskiva av henne har under de senaste tio åren aldrig lämnat mitt skrivbord. Handlingen i mången 1800-talsopera är givetvis nonsens, men det spelar ingen roll. Det är energin jag är ute efter. Och den finns onekligen där. Som här i slutscenen i Puccinis ”Madame Butterfly” – det är Freni som spelar Butterfly:

Jag gillar egentligen inte lösningen som man kan se i det här klippet, där Pinkerton blir åsyna vittne till hennes självmord och sedan hoppar ut genom ett fönster som värsta actionhjälten. Very un-Puccini. En annan CD jag har med hela operan kommer han rusande, ropar hennes namn, men det är för sent. Det enda som hörs är ljudet från dolken, när den faller ned på golvet. Huh, jag kan fortfarande få rysningar när jag hör arian. Många av mina bästa texter har jag skrivit till den.

Annonser

15 kommentarer

  1. ”Musik under matlagning och annan disträ verksamhet, annars tyst” lyder ordningsstadgan i mitt residens. Kan annars tipsa om min blogg på vidstående adress; nyöppnad men har redan över 20 inlägg.


  2. Ett annat slut var det på Volksoper i Wien för några år sedan. Hon går in i sitt rum, dold för publiken. Vi väntar oss förstås att hon ska göra vad hon brukar göra. Det gör hon inte. Istället kommer hon ut med kniven och visar att hon faktiskt inte har lust eller avsikt att sticka den i sig själv. Det blir oro (både på scenen och i salongen, kan jag lova). Det slutar med att ett par andra tvingar henne på knivspetsen. Man går därifrån i känslan av att det var vi alla som dödade henne. Av konventionella skäl. Omtumlande! Men inte helt un-Puccini.


  3. Jag minns min barndoms Snövit, hur hon satte tänderna i det förgiftade äpplet, frös till is och föll död till marken. Jag minns det så starkt och när jag såg om filmen med ungarna var det den scenen jag väntade på.
    Inget av detta finns med i filmen. Vi ser hur häxan ger äpplet till snövit. Därefter skildras häxans ansiktsuttryck när Snövit tar tuggan. Det enda vi ser av den stackars prinsessans död är äpplet som rullar ur hennes öppna hand när hon redan ligger på marken. Jag rös. Tänk så ellegant man hade manipulerat mina sinnen när jag var liten. Och hur man hade triggat min fantasi.

    För övrigt minns jag att jag kort därefter gråtande bars ut ur biografen. Scenen hade satt sån skräck i mig att jag inte kunde stanna kvar och se slutet.


  4. Själv föredrar jag att lyssna på César Francks sonat för violin och piano i A-dur medan jag skriver. Om jag alls skriver, vilket jag försöker att vänja mig av med. Det var hos Ekelöf jag fick korn på detta vemodiga musikstycke som först inte alls föll mig i smaken. Vad har jag nu gått och köpt för skiva, tänkte jag, vad är det här för fiolgnäll. Det var i detta unkna och elegiska kammarstycke Ekelöf tyckte sig känna igen ”Vinteuils sonat”. Ofattbart. Men melodin växte tills jag kunde vissla den för mig själv medan jag var ensam och vid sällsynta tillfällen. Skör och vass som rimfrost. Jag hade turen att råka höra den på radio medan jag åkte skridskor på lida i våras. Det var stämningsfullt. Konserten räckte ett helt varv runt sjön.


  5. Håller med om att italiensk opera kan ge bra med energi hur fnoskig handlingen än är. Men att sitta och skriva samtidigt vet jag inte om jag klarar. När Pavarotti sjunger hjältens sista aria ur Lucia di Lammermoor (Lucia har just stuckit kniven i sig) eller när han tillsammans med din kära Mirella Freni sjunger duetten ur La Boheme måste jag ju upp och gå omkring och vifta med armarna. Men sen har jag förstås fyllt på med energi att använda när jag sätter mig ner och skriver igen.


  6. Just oförmågan att skriva medan jag lyssnade på musik sjungen på ett språk jag förstod gjorde att jag gav mig in bland världsmusikens artister och jag fann den sen något år bortgångne Ali Farka Touré. Det ledde vidare till Vietnamns regnskog, strupsångarna i Tuva, Bob Brozman etc.

    I Berlin träffade jag en tjej från Tuva. Jag lät henne lyssna på en sång av en strupsångare jag hade på musikspelaren och hon sa: Det är min kusin. Väldigt skojigt. Visade sig att nästan alla i Tuva är släkt med varandra.

    Kan rekommendera alla att hitta sina favoritartister bland världsmusiken. En början kan vara svenska Väsen.


  7. Fantastisk opera.
    Farväl till ett litet barn.

    Det måste vara olidligt att skriva till den här musiken när man skildrar de oehörda grymheterna mot civilbefolkningen under 1600-talskrigen.

    Eller så är det en förutsättning…


  8. Oj vad jag har lyssnat på den operan . Speciellt när jag har sprungit på gymet . fast ibland har jag blivit så gripen att jag inte har kunnat springa , utan måste hoppa av rullbandet . Inspelningen som jag har lyssnat på har varit med Leontyne Pryce . Gudomlig operasångerska . M.v.h. Malin .


  9. Numera är tystnaden en förutsättning för flödande och skarpsinnigt skrivande, ja för nästan allting tyvärr… glassbilen kan radera 20 minuters mödosam tankegång
    kring predestinationen. Och Beethoven lockar bara bort och iväg – vad kan vara särskilt betydelsefullt jämfört med honom?

    Men en gång, i ungdomen, skrev jag massor av poesi med Cohen, Dylan och Roxy Music i lurarna. Det var en fördel att det ofta var svårt att uppfatta texten och att det inte medföljde några häften; många av mitt livs mest lyckade rader är direktöversättningar av vad jag trodde mig höra, missuppfattningar och feltolkningar. Seriösa varianter av samma kaliber som lustigkurrarnas bakom ”Hatten är din” ( http://rolig.rolig.nu/ovrigt/hatten.html.)

    Sedan försökte jag skriva en roman innesluten i Miles Davies’ ”Bitches brew”. Den blev – surrealistisk.


  10. Lyssnar Du pa Yo-Yo Ma? ‘Silk Road Journeys” – den tar dig beyond the horizon! Makalos intensitet och kansla!


  11. Är det som Peter beskriver här en form av bakgrundsmusik? Det är det nog, men en annan form än den man kanske i första hand tänker på när man associerar till musikformer som easy listening, mood music, hissmusik, muzak m m. Benämningarna är många och de olika musikgenrerna placerar in sig på lite olika ställen på en tänkt karta över ”bakgrundsmusik”. Hur skulle en sådan karta kunna se ut? Om man utgår från ett streck, en horisontal linje som anger en neutral position på en hög/låg, eller fin/ful-skala skulle man väl ovanför linjen kunna placera former som standardlåtar, operett, lätt klassiskt, Puccini, soundtracks, musical, musical comedy. I ett angränsande fält, också ovanför strecket, skulle kanske evergreens, cocktail music, mood music och exotica hamna. Nedanför strecket kunde man hitta subgenrer som ”slagdängor”, muzak, hissmusik, varuhusmusik. Och ganska nära den neutrala mittlinjen: schlager, poplåtar, hitlåtar, Tin Pan Alley, easy listening.

    Vilka genrer ”funkar” speciellt bra när man ska skriva? Generellt kan man knappast ge ett vettigt svar. Alltsammans varierar i högsta grad beroende på individen som lyssnar, sinnesstämning m m, vilket också bloggkommentarerna visar. Man kan reflektera över den speciella känsla eller de känslor musiken kan tänkas väcka. Den finlandssvenske musikkritikern Mats Liljeroos skriver apropå Puccini om melodier som inte ger en en rimlig chans till undanflykt utan borrar sig in i ens medvetande och helt enkelt förblir där, envist, obevekligt och för all framtid.

    Man kan också fundera över olika typer av symboler som är kopplade till musiken. Apropå Puccini kommer jag att tänka på den fjärde av de fem symbolkretsar rockforskaren Ulf Lindberg identifierat för rockens del: symboler för det upphöjda, bombastiska, överdrivna. I viss mån också Lindbergs tredje kategori: symboler för det gränsöverskridande, undanglidande, ambivalenta.

    Vad är det som bestämmer hur man förhåller sig till detta med att skriva och lyssna till musik samtidigt? Handlar det om vanans makt? När jag var tonåring läste jag läxorna till ackompanjemang av rockmusiken från min transistorradio som byggde upp en akustisk ostkupa omkring mig. När jag började jobba på en tidning försvann den hållningen, den praktiken. I dag kan jag inte tänka mig att skriva till ackompanjemang av musik, vare sig Puccini eller annat som jag gillar. Känns bara störande för min tanke, mitt sätt att försöka väva ihop mina funderingar.

    Kanske är det en speciell variant av flow, kreativ berusning som musiken här på något sätt ska frammana, en speciell känslomässig brygd som författaren ska inmundiga?
    Det kan väl i så fall bara användaren själv bekräfta eller dementera.


  12. En hel del av t ex wienklassicismens musik kan nog fungera hyggligt som bakgrund. Liksom annan musik i olika genrer som i huvudsak bygger på s.k. treklangsharmonik utan alltför många utflykter i polyrytmik, dissonanser och främmande tonarter.
    Men, som redan sagts, detta är nog ändå i högsta grad en individuell fråga. 1800-talsopera (fast Puccini ju också tillhör 1900-talet, bl a med Butterfly, om man nu får vara lite petig) är ju högdramatisk musik med stora dynamiska växlingar som i alla fall i mitt fall inte är idealisk som bakgrund till koncentrerat skrivbordsarbete. Peter verkar dock söka den emotionella laddning som ju finns i just denna musik. Själv blir jag helt enkelt för engagerad och därmed distraherad av både Verdi och Puccini.
    Dessutom är det givetvis så att man egentligen missar det som ett koncentrerat lyssnande ger när musiken bara tillåts vara bakgrund.

    Förutsättningen för att musiken ska fungera som just bakgrund är rimligtvis att den inte stör fokuseringen på arbetet. Den fungerar då med andra ord bara som ett omgivande brus. Vilket säkert kan fungera inspirerande för en del, inte minst för dem som tycker att tystnaden är alltför krävande.
    Själv tar jag gärna en paus och vandrar runt i rummet medan jag låter mig laddas av exempelvis Verdi eller Puccini. Gärna med Mirella Freni eller Renata Tebaldi(Maria Callas kan blir alltför upphetsande!)
    PS. Även om många operalibretton kan te sig nonsensartade är det långt ifrån alltid så. Visserligen är musikens makt så stor att den kan förvandla en banal text till något betydelsefullt, men många operor har trots allt en story som inte alls är orimlig, en intrig som musiken sedan förstärker och ger känslomässig pregnans.


  13. Handlingen fnoskig – vadå, hurdå ???


  14. Ett väldigt bra band att skriva till är Urga.

    För det första är musiken riktigt bra och svängig, vilket ju är en förutsättning för att det ska fungera. För det andra är den väldigt energisk och skön, vilket jag tycker ger ett driv till själva skrivandet. För det tredje är – i alla fall deras bästa låtar, som t.ex. ”Etanol” – skrivna på ett påhittat låtsasspråk. Låtsasspråket löser två problem: 1. Man slipper lyssna på instrumental musik som i nio fall av tio är urtråkig. 2. Man slipper distraheras av låttexter och tankar på vad de handlar om.

    Det går att lyssna på dem på deras myspacesida, rekommenderas! http://www.myspace.com/urgamusic


  15. Fantastisk musik när man behöver vara för sig själv och fundera över livets dilemman. Som idag när jag lämnade min arbetsplats för gott efter en tids anställning. Men en poäng till dig att språket i musiken är av betydelse, för att antingen leva sig in i ordens betydelse, med risken att tappa fokus på det man gör, eller att bara höra den pampiga musiken och fokusera på det man gör just för tillfället.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: