Archive for december, 2007

h1

Lasse och triumfens kurvatur

lördag, 29 december 2007

Av olika anledningar har det blivit ovanligt lite TV-tittande denna jul, trots att det är en syssla som ligger så väl i linje med dessa dagars underbart stagnerade och stillastående karaktär. Dock har jag sett Magnus Gerttens och Martin Theanders dokumentär om Lasse Holmqvist, ”TV till varje pris” som visades i SvT. Och det är jag glad för.

temaholmqvist_500.jpg

Lasse Holmqvist dog 1996 och är nu nästan bortglömd, men ett tag var han störst. Uppgången pågick under en lång tid och var resultat av verklig talang, hårt arbete och en viss portion tur. Skapsam, envis, öppen, orädd, lekfull och uppriktigt nyfiken på människor gjorde han stor lycka med sina olika intervjuprogram, med kulmen i den berömda 80-talsserien ”Här är ditt liv”. Den gjorde honom till en av Sveriges mest kända personer och en medial maktfaktor av rang.

Hans slutliga öde säger i sin grymhet mycket om TV-mediets obeständiga karaktär.

Nedgången var nämligen betydligt mer brant. Han försvann ut till vänster under tidigt 90-tal, förlorade sig i ett fåfängt försök att starta en egen TV-kanal i Öresundsregionen och dog utblottad.

Just den delen av historien är tidlös, ja närmast arketypisk till sin karaktär. Det är nämligen en berättelse om hur en stor triumf kan skapa en bedräglig känsla av att vara oumbärlig, ja oövervinnerlig. Och hur denna känsla lockar till att ständigt söka nya världar att erövra, på samma gång som den även lurar till att förbli vid det gamla, invärvd i självöverskattningens dimmor och i upphöjt trots mot tidens oundvikliga, ofrånkomliga vridning.

Expansionen liknas vid en förnyelse men blir dess motsats. Och i triumfens kurvatur vilar förutsättningen för nederlaget.

Annonser
h1

Ljus och scenografi

lördag, 22 december 2007

I förrgår deltog jag än en gång i det som brukar kallas Sveriges äldsta ännu spelade teaterstycke, nämligen Svenska Akademiens högtidssammträde. Denna händelse tog i år en speciellt svävande, lätt drömlik karaktär, då jag bevistade den med halsfluss och feber – lätt groggy satte jag mig på fel stol, vilket var ytterligt pinsamt. Det krävs dock betydligt värre saker för mässfall. (För att citera den Ständige sekreteraren: att inte delta den 20 december är som att utebli från sin egen begravning.)

ljus-4.jpg

Ordningen och lokalen, proceduren och detaljerna är desamma som på Gustav III:s tid – ett antal av föremålen härstammar också från 1786.

Det kanske mest intressanta i mina egna ögon är givetvis ljuset. Högtidssammanträdet ger en möjlighet att ana hur ljusbilden inomhus var för, säg, 250 år sedan. Och då i festliga sammanhang. En varm klärobskyr härskar i lokalen, och i de nedmörkade fönstren ut mot Stortorget slår blänk från sammanträdesbordets stearinljus. Då och då hörs ett i våra ögon ovant ljud som givetvis förekom även då: det spröda klirret från fallande stearinklumpar då de träffar ljusstakarnas glasmanschetter.

I år såg jag för första gången något jag dittills bara hört talas om. Vid den tomma stol nummer IV – stolarna är noga numrerade, på ryggen – var ljuset otänt. (När de övriga ljusen tänds lär också vaktmästaren stanna upp vid det otända, och göra en bugning.) Detta för att någon ny ledamot ännu inte kommit att fylla den avlidnes plats. Det är ett vackert sätt att markera en dubbel frånvaro: av den nyligen döde, samt av den som ännu ej blivit utsedd.

h1

Parapraxis i juletid

onsdag, 19 december 2007

Jag springer plågad ut ur butiken, jagad på flykten av en gräslig version av en av våra vanligaste julpsalmer. Gräslig och gräslig, förresten. Har man en gång hört Jussi Björling sjunga ”O, Helga Natt” så är sista ordet lagt, i evigheters evighet, amen. Ingenting annat duger längre. Av den som vill göra en ny version krävs en välutvecklad konstnärlig dödsdrift.

Och jag minns den gång för länge sedan som jag, berusad på en julfest, verkligen försökte lyssna på Augustin Kocks text. Och kom till raderna

Uti din slav du ser en älskad broder,
och se, din ovän blir dig kär

som på grund av en kombination av alkohol och dålig akustik i mitt huvud blev till

Uti din slav du ser en älskad broder,
och ser din ovän blivit dig själv.

En annan felhörning var när Carl Michael Bellmans

Bort alt hvad oro gör

i mina öron blev till ett självanklagande

Bort allt vad ord du gör

Vilket nog är ett rätt bra missförstånd, om jag får säga det själv. (Fler sådana står att finna här) När jag senare blev medveten om mina fel försökte jag analysera dem: säger det något om min självbild, rädslor etc.

Litet må nu återstå av det hus som Freud byggde, men hans parapraxisbegrepp tycker jag fortfarande är intressant; freudianska felsägningar säger man på svenska. (Boken där han utvecklar detta begrepp, ”Vardagslivets psykopatologi”, är också hans kanske roligaste och mest lättillgängliga.)

Vi är sällan så trogna oss själva som i våra misstag. Sedan är det frågan om detta verkligen var en riktig parapraxis, utan enbart exempel på det som kallas banalisering, det viss säga att i ett osäkert läge så väljs ett vanligare ord framför ett mer arkaiskt eller bara lite mindre ofta brukat.

Men då försvinner givetvis all spännande dramatik ur missförstånd som de ovanstående.

h1

Sopprecept

lördag, 15 december 2007

Ens kokkonst är i många stycken en spegling av en själv. Också i så mening att man efter ett antal år stelnar till, börjar sky experimenten och istället håller sig till det beprövade. Det vet tyvärr mina barn. En av hörnstenarna i husets meny var länge en speciell tomatsoppa, där jag utgick från en rätt som var en av favoriterna så länge som jag själv bodde hemma i Boden, men som jag sedan utvecklade på egen hand – bl.a. lade jag till kalvfond och selleri.

Nu har jag fått en ny älsklingssoppa, vilket är en ej obetydlig händelse i ett liv där beständighet och rutin hyllas. Den är helt enkelt fruktansvärt god. Jag skulle äta den varannan dag om de andra i hushållet tillät mig, men det gör de inte.

Så här gör man:

  1. Finhacka en gul lök. Fräs hacket i en matsked olivolja. Lägg till en pressad vitlöksklyfta.
  2. Häll i 13dl vatten och 2,5 tärningar med hönsbuljong. Låt det koka upp. Sänd gärna en tanke till fransmannen Nicolas Appert, född 1752, död i fattigdom 1841, för det var han som uppfann buljongtärningen
  3. Tillsätt runt 2dl pasta – gärna av kort, kompakt typ som gnocchi eller farfalle. Låt hela härligheten koka så länge som krävs enligt kartongen. (Jag har ingen aning om vem som uppfann pastan.)
  4. Under tiden det kokar: tag två kycklingfiléer, skär dem i små bitar och stek dem. Salta. Peppra.
  5. Tag en paprika – helst en röd, det blir vackrast så: man äter med ögonen före det att man äter med munnen – hacka även den i små bitar. Öppna en liten burk med majs, och sänd åter igen en tanke till Nicolas Appert, för han uppfann även konservburken, efter 14 års experiment. (Initiativet kom för övrigt från Napoleon. Precis som en hel del saker i vår vardag har även detta ting ett militärt ursprung.)
  6. Häll i de stekta kycklingbitarna, den hackade paprikan och majsen. Låt allt bubbla omkring en 4-5 minuter.
  7. Tag 2dl crème fraiche av typ tomat och basilika, plutta i, rör om och låt det hela koka upp. Smaka av.

Tack vare pastan behöver denna soppa inte fullständigas med bröd, utan kan avnjutas rätt upp och ned.

h1

Militär Murphy

tisdag, 11 december 2007

Mina första militära aforismer plockade jag upp under tiden i armén, andra under läsning av böcker eller i kontakt med militärer på krigsskådeplatser som Bosnien och Irak. (Jag minns särskilt en mycket engelskt torr-roligt kapten i the Coldstream Guards i Bosnien 1994, som på underbar Oxfordengelska och med ett snett leende lät höra flera av de nedanstående.) Det är givetvis deras metaforiska kraft som lockar: alla syns nämligen lätta att överföra till andra fält, som exempelvis den litterära världen. Listan inleds med min favorit, som jag använt otaliga gånger själv:

  • Om ett anfall går oväntat bra betyder det att du är på väg in i ett bakhåll
  • Motståndaren kommer inte lägga märke till dig förrän du gör ett misstag
  • Ingen plan överlever första kontakten med verkligheten
  • När båda sidor är övertygade om att de håller på att förlora, så har båda sidor rätt
  • Gör det omöjligt för motståndaren att komma åt dig, så innebär det samtidigt att du själv ej kan ta dig ut
  • Var ej iögonenfallande, det drar till sig beskjutning
  • Den enda terräng du helt och hållet kontrollerar är den du just nu står på
  • Friendly fire isn’t (oöversättligt)
  • Om det är korkat men fungerar så är det inte korkat
  • Den snabbaste vägen är alltid minerad
  • En god soldat skall inte bli nedslagen av dåliga nyheter, men inte heller upprymd av goda

Det sistnämnda är för övrigt Napoleon.

h1

Fenomen i gryningen

fredag, 7 december 2007

I morse hände det igen. Jag vaknade upp utan att veta vem jag var. Vilket låter långt värre än vad det är. För fenomenet varade under en tidsrymd som troligtvis var ytterligt kort, en bråkdel av en sekund bara, dock tillräckligt länge för att jag skulle hinna uppfatta glappet mellan varat och jaget.

Först finns bara konstaterandet att ”jag finns”. Men inte vem eller vad eller hur detta ”jag” är. Men sedan, ögonblicket efteråt, flödar den in, insikten om vad det är som är ”jag”. Och flödar känns inte bara som en metafor, för det känns verkligen som om något tomt fylls, fylls av insikt, eller kanske snarare minne. Alltså att jag minns att jag är jag, heter Peter Englund, har tre barn, är gift, skriver böcker, bor i Uppsala, att jag ligger i mitt sovrum, etc. (Det hela är mycket märkligt, nästan som en inverterad variant av det där som brukar drabba folk i extrem dödsfara: ”Mitt liv passerade revy”.)

Reaktionen sekunden efteråt är ofta förvåning. Ibland bestörtning. Någon gång lättnad. Aldrig glädje. Men även den här reaktionen klingar ut ögonblicksnabbt – vi talar om på sin höjd ännu en sekund -, och jag förvånas över min förvåning. Fenomenet är över.

Dock efterlämnar det en svag, vag känsla av osäkerhet, som inte brukar klinga ut förrän timmar senare.

Jag förknippar det med att jag vaknar rätt tvärt ur ovanligt djup sömn. På så vis är fenomenet kanske inte vidare svårförklarligt. Och med tanke på att det sannolikt varar bara under en bråkdel av en sekund känns det inte heller särskilt patologiskt.

(En betydligt vanligare – och snällare – variant av fenomenet är när man vaknar upp på en främmande plats och tror sig vara hemma, och för ett ögonblick sitter där med ett vildsint snurrande gyro i skallen och begriper liksom ingenting. Men sedan inser man: ”Just det – Madrid!” Ibland kan det dock vara lite otäckt. Som när jag vaknade upp i det jag trodde var min egen säng i Rasbo, men istället upptäckte var… Bagdad.)

Upplevelsen av ett medvetande utan jag är dock hisnande. Om det nu handlar om det. Kanske är det istället själen som för bråkdelen av en sekund framträder omaskerad, och med skepsis betraktar psyket?

h1

Min nästa bok

lördag, 1 december 2007

Jag har ändrat mina skrivplaner. Av skäl som så småningom kommer att stå uppenbara, har jag beslutat att låta min kulturhistoria om snö vila ett slag. Istället har ett annat projekt nu flyttat upp och intagit intagit första rummet på mitt skrivbord.

Under ett antal år nu, har jag arbetat från och till på en bok om Första världskriget. Till dels handlar det om något som närmast liknar en personlig besatthet, som jag på detta vis skall försöka att en gång för alla skriva ur min kropp. Till dels om en övertygelse att detta är en händelse alltmer bortglömd, för att inte säga förträngd, dold som den har blivit bak ”det goda” världskriget, det Andra. (Historien kan vara apokryfisk, men jag har hört talas om en universitetsstudent som sa: ”Detta att man säger ANDRA världskriget, betyder det också att det funnits ett första?”)

coljag.jpg

I motsats till boken om snö är det svåra inte ämnet, utan greppet. Jag har med tiden också blivit mer och mer upptagen av formfrågor. Problemet har formulerats rätt bra av George Perec i hans ”Ellis Island”, som just kommit ut på svenska:

Hur ska det berättas?
hur ska det betraktas?
under den officiella statistikens torrhet
under det betryggande mumlet från historier som berättats tusen gånger

Ja, hur göra? I regel domineras historieskrivingen av De Stora Händelserna ihoppassade till en berättelse, med de individuella upplevelserna inpassade i sprickorna, som bisatser. Jag tänker vända på det, undvika en övergripande narrativ, utan istället återföra det hela till sin grundläggande nivå, nämligen de individuella upplevelserna, med den Stora Historien förpassad till bisatserna. Jag avser också att bryta med fixeringen vid västfronten och dess gyttja, och även berätta om det som skedde på andra platser: Östeuropa, Mellanöstern, Afrika. Formen blir ett slags kollektiv dagbok, effekten pointillistisk. Hoppeligen.

Tanken är att boken skall vara ute i november nästa år, lagomt till 90-årsminnet av krigsslutet.

Detta är ett experiment, och som sådant kan det misslyckas. Men jag känner att försöket måste göras.