Archive for 7 december, 2007

h1

Fenomen i gryningen

fredag, 7 december 2007

I morse hände det igen. Jag vaknade upp utan att veta vem jag var. Vilket låter långt värre än vad det är. För fenomenet varade under en tidsrymd som troligtvis var ytterligt kort, en bråkdel av en sekund bara, dock tillräckligt länge för att jag skulle hinna uppfatta glappet mellan varat och jaget.

Först finns bara konstaterandet att ”jag finns”. Men inte vem eller vad eller hur detta ”jag” är. Men sedan, ögonblicket efteråt, flödar den in, insikten om vad det är som är ”jag”. Och flödar känns inte bara som en metafor, för det känns verkligen som om något tomt fylls, fylls av insikt, eller kanske snarare minne. Alltså att jag minns att jag är jag, heter Peter Englund, har tre barn, är gift, skriver böcker, bor i Uppsala, att jag ligger i mitt sovrum, etc. (Det hela är mycket märkligt, nästan som en inverterad variant av det där som brukar drabba folk i extrem dödsfara: ”Mitt liv passerade revy”.)

Reaktionen sekunden efteråt är ofta förvåning. Ibland bestörtning. Någon gång lättnad. Aldrig glädje. Men även den här reaktionen klingar ut ögonblicksnabbt – vi talar om på sin höjd ännu en sekund -, och jag förvånas över min förvåning. Fenomenet är över.

Dock efterlämnar det en svag, vag känsla av osäkerhet, som inte brukar klinga ut förrän timmar senare.

Jag förknippar det med att jag vaknar rätt tvärt ur ovanligt djup sömn. På så vis är fenomenet kanske inte vidare svårförklarligt. Och med tanke på att det sannolikt varar bara under en bråkdel av en sekund känns det inte heller särskilt patologiskt.

(En betydligt vanligare – och snällare – variant av fenomenet är när man vaknar upp på en främmande plats och tror sig vara hemma, och för ett ögonblick sitter där med ett vildsint snurrande gyro i skallen och begriper liksom ingenting. Men sedan inser man: ”Just det – Madrid!” Ibland kan det dock vara lite otäckt. Som när jag vaknade upp i det jag trodde var min egen säng i Rasbo, men istället upptäckte var… Bagdad.)

Upplevelsen av ett medvetande utan jag är dock hisnande. Om det nu handlar om det. Kanske är det istället själen som för bråkdelen av en sekund framträder omaskerad, och med skepsis betraktar psyket?