h1

Fenomen i gryningen

fredag, 7 december 2007

I morse hände det igen. Jag vaknade upp utan att veta vem jag var. Vilket låter långt värre än vad det är. För fenomenet varade under en tidsrymd som troligtvis var ytterligt kort, en bråkdel av en sekund bara, dock tillräckligt länge för att jag skulle hinna uppfatta glappet mellan varat och jaget.

Först finns bara konstaterandet att ”jag finns”. Men inte vem eller vad eller hur detta ”jag” är. Men sedan, ögonblicket efteråt, flödar den in, insikten om vad det är som är ”jag”. Och flödar känns inte bara som en metafor, för det känns verkligen som om något tomt fylls, fylls av insikt, eller kanske snarare minne. Alltså att jag minns att jag är jag, heter Peter Englund, har tre barn, är gift, skriver böcker, bor i Uppsala, att jag ligger i mitt sovrum, etc. (Det hela är mycket märkligt, nästan som en inverterad variant av det där som brukar drabba folk i extrem dödsfara: ”Mitt liv passerade revy”.)

Reaktionen sekunden efteråt är ofta förvåning. Ibland bestörtning. Någon gång lättnad. Aldrig glädje. Men även den här reaktionen klingar ut ögonblicksnabbt – vi talar om på sin höjd ännu en sekund -, och jag förvånas över min förvåning. Fenomenet är över.

Dock efterlämnar det en svag, vag känsla av osäkerhet, som inte brukar klinga ut förrän timmar senare.

Jag förknippar det med att jag vaknar rätt tvärt ur ovanligt djup sömn. På så vis är fenomenet kanske inte vidare svårförklarligt. Och med tanke på att det sannolikt varar bara under en bråkdel av en sekund känns det inte heller särskilt patologiskt.

(En betydligt vanligare – och snällare – variant av fenomenet är när man vaknar upp på en främmande plats och tror sig vara hemma, och för ett ögonblick sitter där med ett vildsint snurrande gyro i skallen och begriper liksom ingenting. Men sedan inser man: ”Just det – Madrid!” Ibland kan det dock vara lite otäckt. Som när jag vaknade upp i det jag trodde var min egen säng i Rasbo, men istället upptäckte var… Bagdad.)

Upplevelsen av ett medvetande utan jag är dock hisnande. Om det nu handlar om det. Kanske är det istället själen som för bråkdelen av en sekund framträder omaskerad, och med skepsis betraktar psyket?

32 kommentarer

  1. Detta fenomen är jag bekant med. Första gången var jag 11 år och i skolan – plötsligt en explosion i hjärnan och jag var skild från min självidentitet MEN öppen för allt annat?! Svindlande och läskigt men när det inte hänt på ett tag längtar jag efter det där tillståndet.

    Ibland då det hänt har jag varit ”tagen” lång tid efteråt.


  2. Det där var mkt tankeväckande, Peter. Man undrar ju: de som säger att vi är biologiska varelser, punkt slut. När vi dör så lägger kroppen av, sedan är allt slut.Men allt det som vi upplevt, tänkt och känt…vart tar DET vägen? Själen, om man så vill?
    Jag kan även ha en underlig känsla kvar när man varit inne i en dröm och vaknat och insett ”Det var bara en dröm”. Men fortfarande är drömmen kvar, likt efterskalv efter en jordbävning(i brist på bättre beskrivning).
    M v h Mohikanen.


  3. I Pattern Recognition skriver Willian Gibson om den evigt globetrottande cool-hunter marknadsföraren Cayce Pollard som i sin ständiga jetlag kommer på teorin att själen inte kan färdas lika snabbt som kroppen – att den hänger med från en tunn tunn tråd som sakta drar själen till den plats där kroppen är. När man vaknar i det där hotellrummet och undrar var man är så är det för att själen helt enkelt inte har kommit ikapp.


  4. Som alltid beskriver Peter här på ett oerhört distinkt och samtidigt läsvärt sätt saker som är svåra att verbalisera; i detta fall känslan av identitetslöshet, ”ett fenomen i gryningen”.

    Ofta – men säkert inte alltid – är väl känslan av identitetslöshet kopplad till en känsla av platslöshet. Jag har varit inne på detta i min essäsamling På drömmarnas marknad. Där skrev jag om flera olika slag av platslöshet.

    En form av platslöshet är det nya, nyss byggda, det som inte ännu satt sig i miljön. Nya gator, nya parkeringsområden, torg m m kan upplevas som ett slags platslöshet.

    Desorientering är en annan form av platslöshet. Jag minns ett tv-program i finländsk tv. Programmet handlade om en fransk expedition i Borneos djungel på jakt efter koordinater för en flod som såg ut att försvinna under ett väldigt bergmassiv. Varför denna besatthet att utforska en flod som sedd från vår eurocentrerade horisont ligger ’in the middle of nowhere’? Handlar det om rädslan för kaos, entropi, en värld som riskerar att falla samman i sin obegriplighet?

    Förvirring, okunskap, trötthet kan skapa känslor av platslöshet. Plötsliga skov av trötthet kan få en att glömma var man befinner sig eller vad man är i färd med att företa sig. Också den tidsmässiga orienteringen kan drabbas av dylika glömskeskov. I slutändan gapar den rena obegripligheten, världen uppfattad genom ett av demens eller parkinsonsk sjukdom färgat medvetande, till sist en helt tom tavla.

    Det globaliserade kan uppfattas som platslöst, som ett kulturellt limbo. Ju mer man springer efter de senaste modena, de nyaste trenderna desto mer upplever man att man blir efter. Kan väl kallas det postmoderna dilemmat, kravet på att man ständigt ska vara uppkopplad, uppdaterad, rörlig, flytande. Avkoppling och glömska, liksom positionering och tröghet är också viktiga, värdefulla. Annars skulle vi bli vansinniga.


  5. Jag känner också igen upplevelsen. Jag har även varit med om liknande upplevelser i vaket tillstånd: mitt medvetande vaknar liksom på nytt och en obehagskänsla följer. Det är som att träda in i en alltför verklig verklighet, en verklighet som sinnena stöter ifrån sig eller misslyckas att bearbeta. Det är ett slags alternativt dödsögonblick, men man blir extra levande för denna korta sekund. Plötsligt rycker man till och blir ett med vardagen igen. Ibland leker jag med tanken att ”falla” och inte göra motstånd. (Dör jag då?)


  6. Harold Bloom (vem annars) har i ironisk mening men kanske lite förhastat definierat Sigmund Freud som en i raden av schamanistiska författare dömda till förgängelse och underlägsen Shakespeares ”jaglösa” psyke, en påverkansångest inför vilken han, enligt Bloom stod maktlös, men undvek att nämna att den strukturella hypotesen över psykets organisering är något mer än bara en litterär eller symbolisk konstruktion för att beskriva de situationer när vi inte befinner oss endast i nuet (hur ofta gör vi det?). Så lätt blir vi inte kvitt våra demoner eller vårt samvete.


  7. För min del kan det också hända i vaket tillstånd och pågå i ett par sekunder. Under dessa sekunder upplever jag plötsligt mitt jag och mina relationer utifrån och förlorar den känslomässiga kopplingen till människor i min omgivning, som jag i vanliga fall står mycket nära. Om dessa ögonblick av total förvirring sker i sällskap med någon annan, måste jag anstränga mig för att bete mig som jag brukar med personen i fråga, även om det känns vansinnigt ansträngt. Jag måste då påminna mig om att ”just det ja, här är min sambo som gillar lasagne” etc.


  8. Det kanske är en bråkdel av en sekund då själen inte påverkas av något alls, då du finns till utan minnen…


  9. Kan själen göra utflykter när vi sover?
    Var är den isåfall då? I det ”kollektiva omedvetna” eller bara ute och flummar på något astralplan?

    En historiskt intresserad författarsjäl är kanske iväg och studerar ett eventuellt tidigare liv inför kommande bokprojekt😉

    Här är en forskare som sadlat om till flummare och faktiskt tycker sig ha hittat en tidigare identitet i första världskriget: http://web.telia.com/~u87712549/FranzLeta.html

    Apropå den ibland mindre behagliga känslan av att gå in i den fysiska rollen igen, så påminner det om skildringar som nära-döden-upplevare gett av sina upplevelser.

    http://john.parnefjord.se/theses/ndu.html
    ”Besvikelsen av att återvända till den fysiska manifestationen leder ibland till förargelse gentemot återupplivningspersonal.”


  10. Egentigen tror jag att alla morgnar innehåller en stunds åtskillnad mellan jaget och den du är bortom. Vissa morgnar kombineras det med en med warp 10 som gör att du är överallt i universum samtidigt. Tiden saktar av, det räcker med en bråkdels sekund, och plötligt; innan du samlat ihop dig själv vet du inte var eller vem du är. I våra tankar, när vi sover och drömmer och lever i de dimensioner som bara kan nås när vi kopplar bort vår begränsande 3D-hjärna, är det fullt möjligt. Så vaknar vi som sagt och för ett svindlande ögonblick är vi på resa i Andromeda och bortom samtidigt; innan det är dags att starta kaffebryggaren och öppna morgontidningen.


  11. Det är intressant, det där med var själen är när vi drömmer. Själv funderar jag mycket på om det inte är själen som är ute och reser när vi drömmer, åtminstone lite grann, kanske till och med längre än vad vi kan tänka oss i vaket tillstånd. Och att när den en dag inte återvänder till den jordeliga kroppen blir det nog som att gå vidare i en bra dröm – eftersom jag tror att det finns ett gott syfte med vår stund här på jorden.


  12. Jag har tyvärr aldrig varit med om det här. Jag vaknar alltid upp, hör regnet som piskar mot fönsterrutan och känner att min själ känns ordentligt fastklistrad vid min kropp.


  13. Å, ljuvliga namnlöshet och minnesfrihet. Vi kan nog misstänka att vi alla upplever
    såna stunder – och utan dem skulle vi kanske inte kunna leva, lika lite som vi överlever utan drömmar? Jag tror det är helt avgörande att vi ibland får erfara vilka vi faktiskt är, utan allt det där påhänget vi förväxlar med våra jag – dessutom får vi en hastig glimt av hur Verkligheten är beskaffad på köpet. Det är inte så dumt att dra i sig en sån sup då och då; man rister, gungar till och får en stöt av underbar klarhet.


  14. ..för min del har jag upplevd några gånger under pågående turné, kanske helst mot slutet ( efter 20 konserter, kanske) då alla konserter verkar vara farligt lika den förra, att verkligheten ”svinner” till fördel för ett underliggande medvetande.

    Det sker alltid mitt i sjungandet av en vers, jag tappar vetskapen om var jag befinner mig i texten.

    Plötsligt vet jag inte om det är konsertens första låt, eller den sista, inte vilka ord som skall formas, inte med vilka toner de skall framföras.

    Det är ett under att jag aldrig har avslöjats i mina ”glipp”, medmusikanterna kan ha noterat en ny fras eller ett halvt vers de aldrig hört förut….

    Vid samma tid brukar man komma tillbaka till hotellet och fråga efter nyckeln till rum nummer *** som man hade två, tre dagar tidigare.

    Jag har alltid förstått låten ” A whiter shade of pale” som berättandet om ett sånt ögonblick.

    Jag tror att när det invanda flödet sköljs bort av olika orsaker så träder det underliggande fram och kan förnimmas.
    -Det som annars omärkbart är vår egen grund och drivkraft, kärnan, visar sig som en mental benstomme.

    Självet, tror jag, inte själen.

    En påminning om att vi ÄR, inte bara gör, och att vi, om vi förlorar görandet och handlingskraften, ändå är varande.


  15. CG Jungs psykologiska teorier är mycket intressanta.

    Om Självet själva arketypen till vårat jag. Självet som vi kan se väldigt tydligt i våra drömmar.


  16. Apropå natten och nocturnemotivet, se även Ulf Erikssons högintressanta nya essäsamling Natten, vakenheten som beskriver nattens och mörkrets skiftande innebörder och kulturella referensramar både i poesin och i kulturhistorien. Erikssons skrivsätt är elliptiskt, fullt av våldsamma tankesprång, och därmed inte helt lätt att närma sig. Men hans kombination av filosofisk strävhet och exakt avlyssningsförmåga i en tid alltmer upptagen med bilder och mode gör honom, tror jag, till en viktig ciceron både i samtiden och vad gäller historien. Bland Erikssons mest säregna insikter är hans upptagenhet med de redan döda och de ofödda.

    Ett citat ur boken: ”I en rädslans och seendefrenesins kultur blir det för tänkandets och hälsans skull viktigt att odla relationen till dem som varken ser något eller är rädda: de döda och de ofödda.” Eriksson påpekar att de döda och de ofödda inte bryr sig om hur du ser ut, vad du upplever eller hur du barrikaderar dig, däremot bryr de sig om vilket arv du stigit fram ur, socialt, historiskt och kulturellt och vad du gör under ditt liv. De här två ”påtryckningsgrupperna” är, säger Eriksson, mer intresserade av ditt öde och din gärning än av din upplevelse. Så vitt jag förstår vill Eriksson inte kalla sig religiös. Ändå talar han ett språk som känns annorlunda i dagens postmoderna värld: han talar om känslor av tacksamhet, den mentala dörren till känslan av nåd och annat liknande.


  17. Jag tänker att våra drömmar inte alltid är behagliga eller ljuvliga, lika lite som våra försvarsmekanismer är det. Är det inte därför Freud är anseddd som en glädjeförstörare som sätter oss alla på pottan? Eller som det står nånstans i Bibeln: Judarna lägger tunga bördor på människornas axlar som de inte kan efterleva.


  18. Hur jaget ska fattas eller definieras vet jag inte, men om din beskrivning av initialskedet i upplevelsen är riktig så är det väl inte fråga om en upplevelse ”av ett medvetande utan jag”. Konstaterandet att ”`jag finns´” kan väl sägas vara ett slags jagförnimmelse som infinner sig eller är för handen *trots* att du inte vet vem, vad eller hur ”detta `jag´” är? Vilket i sin tur måhända implicerar att detta ”jag” – eller kanske snarare känslan eller upplevelsen av att vara detta ”jag” – är frikopplad från de speciella minnen och erfarenheter du samlat på dig som en följd av dina unika livsomständigheter?


  19. Jag håller med Annso: det är nog en del av en sekund
    när själen är opåverkad av minnen.
    Visst är det skönt med en halv sådan sekund någon gång ibland?


  20. Jag är bekant med detta fenomen, och tycker att upplevelsen är lika härlig som den är skrämmande. Tomas Tranströmer har beskrivit detta i sin dikt ”Namnet”, men för honom varade namnlösheten i hela femton sekunder:

    Jag blir sömnig under bilfärden och kör in under träden vid sidan av vägen. Rullar ihop mig i baksätet och sover. Hur länge? Timmar. Mörkret hann falla.

    Plötsligt är jag vaken och känner inte igen mig. Klarvaken, men det hjälper inte. Var är jag? VEM är jag? Jag är nånting som vaknar i ett baksäte, snor omkring i panik som en katt i en säck. Vem?

    Äntligen kommer mitt liv tillbaka. Mitt namn kommer som en ängel. Utanför murarna blåser en trumpetsignal (som i Leonorauvertyren) och de räddande stegen kommer snabbt nerför den alltför långa trappan. Det är jag! Det är jag!

    Men omöjligt att glömma de femton sekundernas kamp i glömskans helvete, några meter från stora vägen där trafiken glider förbi med påslagna ljus.


  21. …är inte våra gamla och de små spädbarnen närmare oss än de döda eller ofödda?

    De bryr sig heller inte om utseende eller ambitioner i livet, och är fullständigt utlämnade vår förmåga till omsorg, våra val i livet.

    Själv umgås jag dagligen med mina döda släktingar och vänner. Har samma typ av inre dialog med dem som med släkt och vänner på långt håll ( fysiskt avstånd) som fortfarande är i livet.

    Det är tydligt att görandet blir mindre viktigt med tilltagande ålder.
    De riktigt gamla jag känt har stått som mastfuror bland ungskogen och sett sig omkring efter sina likar.
    Längtat efter dem och visat att banden med detta livet slits tunnare samtidigt som sambandet med dem på andra sidan stärks.

    Jag tänker mig att åldrandet är en lååångsam avskalning av tid och rumstillvaron, där i slutändan bara den förr omtalade mentala benstommen återfinns, och slutligen inte ens den.

    Den blixtsnabba varianten kanske är ett litet träningspass?

    Kom på att jag har en tremänning ( vad nu det heter i Sverige) som ibland när hon vaknar har förlorat kommandot över kroppen. Hon känner sig innestängd, kan inte röra sig, inte meddela något en kort stund och när det går över känner hon sig ledsen och den känslan kan hålla i sig länge.

    Då hon undersöktes förklarades det som ett ”el-fel” i hjärnan, i släkt med epilepsi, men vilken diagnos hon fick kommer jag inte i håg. ( hon fick aldrig ta förarkort för bil pga detta)

    Jag har också hört att man kan ha så korta epileptiska anfall ( vad heter det nu igen ?) att de kan ses i handskrift bara som en liten svikt i en båge eller en våg i ett streck mitt i handstilen…

    ..är det inte ett franskt ord jag letar efter…?


  22. En annan aspekt på identitetslösheten, känslan av att vara ”ingen” är ju detta med anonymiteten, namnlösheten. Nomen nescio, N.N., jag känner inte namnet. Se också den intressanta genomgången av sådana anonyma namn i olika länder på Wikipedia på uppslagsordet John Doe. I Sverige Medelsvensson, i Finland Matti Meikäläinen, i USA John Doe eller Joe Average. Eller varför inte en låt med Terry Callier: Ordinary Joe.

    Jag tänker också på den berömda grottscenen i Odysseen där den mångförslagne Odysseus kallar sig Ingen i mötet med cyclopen Polyfemos och därmed lyckas rädda sig undan de enögda jättarna. Ett slags parodi på detta utgör ju spaghettiwesternfilmen My Name Is Nobody.

    Att vara ingen är att stå utanför, befinna sig utanför de kända sociala fält som inrangerar oss i olika grupper och ordningar. En paradoxal vändning ges ett sådant utanförskap, en identitetsmässig nollpunkt i artisten som aldrig stannar upp, jokern i leken, den karnevalistiske kungen som förskansat sig bakom sina murar. Antropologen Mary Douglas kallar en sådan social position origo, en nollpunkt i ett givet koordinatsystem.

    Folkloristen Seppo Knuuttila har påpekat att en tänkt individ som placerar sig vid den här nollpunkten är socialt helt oberoende, fri, men också ensam och lösryckt. Han/hon befinner sig dessutom i ett tillstånd av fullständig anomi, eftersom ingen existerande klassificerings- eller kontrollprincip gäller honom/henne. Knuuttila konstaterar att man kan närma sig den här nollpunkten under extrema förhållanden, i t. ex. upprorsriter, eller som exceptionella individer, rollinnehavare. Figurer av det slaget är narrar, schamaner, kungar/kejsare och kanske populära fantasifigurer som Elvis, Bob Dylan, Madonna.


  23. Har någon läst ”Sent i november” av Tove Jansson?
    Där vaknar Gammelskruttet en morgon och har glömt vem han är (dock minns han att hans släkt festar bakom hans rygg). Han konstaterar då att när man glömmer andra är det bara besvärligt men när man glömmer sig själv så är det nytt och spännande.

    F.ö, Hanne, det heter tremänning i Sverige också, i alla fall i Dalarna.


  24. Kan tänka mig att de som använder hallucinogena droger är ute efter att uppleva något liknande.


  25. Jag har faktiskt sett mig själv vid ett sådant tillfälle! Enda gången jag medverkat i en nyhetssändning i TV i direktsändning, självfallet ganska nervöst. Jag fick en fråga och plötsligt visste jag inte var jag var, än mindre varför. Mycket obehagligt, efter en kort stund fann jag mig dock och kunde besvara frågan. När jag sedan såg videoinspelningen av inslaget märkte jag att ”konstpausen” var så kort att den knappast märktes! Det handlade inte om en sekund, knappast ens en tiondels sådan.


  26. … Medan vi kristna är mer uppriktiga, ödmjuka, realistiska och förlåtande. Livet är ett pokerspel där den som kammar hem mest pengar vid livets slut har vunnit. Vi avslöjar att outsidern förnekar det han åtrår och att alla människor i hemlighet åtrår samma sak eller åtminstone inte kan avstå från vad de erbjuds: pengar, status, lyx, ära, makt, uppmärksamhet, att få sitt konterfej på DN på webben. Säg ordet Nobelfest och outsidern drömmer sig bort. Han blir rörd av fägringen, bländad av kraschaner och ädelstenar, stum inför dekolletage, upplyft av framstegsandan, förtrollad av nya spännande bekantskaper. Han missar inte en minut av teve-sändningarna från den stora festen till vilken han själv dock inte är bjuden. Hur kan det vara möjligt att inte vilja gå på Nobelfesten ens i teorin? Nej, surt sa räven om rönnbären.


  27. Kan det inte vara så att det helt enkelt är medvetandefiltret som ibland behöver nån sekund för att ”sparka igång”? Medvetandet som filterar omgivningen genom våra minnen och upplevelser, medvetandet som identitetsbärare?

    Imorse vaknade jag i min säng och visste inte vem jag var eller hur väckarklockan fungerade – den ringde och jag fipplade med den utan att alls förstå vad det var eller vad jag skulle göra med den. Det var som om min inlärda erfarenhet kring ordinära ting och mitt eget jag var borta – upplevelsen varade några sekunder. Det är djupt förvirrande, och i sådana stunder anar jag att galenskapen lurar strax under ytan – tänk om jag en dag fastnar i det där läget, det kanske är en variant av vansinne? Att helt enkelt tappa medvetandefiltret med dess identitet – blir man ett djur?


  28. Jag måste erkänna att jag aldrig har vaknat och inte vetat vem jag är – men så är jag nog osedvanligt lite fallen för djupsinnigheter eller för beundran av Freud eller Jung, eller om det är tvärtom.


  29. ..personliga erfarenheter härstammar inte från några lärda analytiker.
    Du har väl ditt register av upplevelser, du med?

    Det som är kul med detta forumet är ju att man ibland ( precis som när folk pratar med varandra) känner igen sig. Eller man skakar på huvudet till sånt man inte har varit med om.

    Jag har aldrig tänkt att mina hjärnsläpp varit djupsinniga.


  30. Som förstagångs besökare slås jag av alla kommentarer på din sida. Intressant detta med identitetsglapp. Det påminner mig om att ha varit någon annanstans under sömnbortavaron och att själen inte hunnit tillbaka till rätt kropp. Kan den ha varit i en annan dimension? Indianerna väntar ju in sin själ efter att ha färdats fort över prärien. Det ligger något allsmäktigt över tanken. Inte kanske religiöst men överjagstanken finns där. Kanske Jungs kollektiva minne har en centralbas?


  31. […] Peter Englunds blogg där han beskriver ett liknande fenomen. Dela/spara inlägg december 11th, 2007 | Category: […]


  32. […] Englund har skrivit om något liknande. Dela/spara […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: