Jag springer plågad ut ur butiken, jagad på flykten av en gräslig version av en av våra vanligaste julpsalmer. Gräslig och gräslig, förresten. Har man en gång hört Jussi Björling sjunga ”O, Helga Natt” så är sista ordet lagt, i evigheters evighet, amen. Ingenting annat duger längre. Av den som vill göra en ny version krävs en välutvecklad konstnärlig dödsdrift.
Och jag minns den gång för länge sedan som jag, berusad på en julfest, verkligen försökte lyssna på Augustin Kocks text. Och kom till raderna
Uti din slav du ser en älskad broder,
och se, din ovän blir dig kär
som på grund av en kombination av alkohol och dålig akustik i mitt huvud blev till
Uti din slav du ser en älskad broder,
och ser din ovän blivit dig själv.
En annan felhörning var när Carl Michael Bellmans
Bort alt hvad oro gör
i mina öron blev till ett självanklagande
Bort allt vad ord du gör
Vilket nog är ett rätt bra missförstånd, om jag får säga det själv. (Fler sådana står att finna här) När jag senare blev medveten om mina fel försökte jag analysera dem: säger det något om min självbild, rädslor etc.
Litet må nu återstå av det hus som Freud byggde, men hans parapraxisbegrepp tycker jag fortfarande är intressant; freudianska felsägningar säger man på svenska. (Boken där han utvecklar detta begrepp, ”Vardagslivets psykopatologi”, är också hans kanske roligaste och mest lättillgängliga.)
Vi är sällan så trogna oss själva som i våra misstag. Sedan är det frågan om detta verkligen var en riktig parapraxis, utan enbart exempel på det som kallas banalisering, det viss säga att i ett osäkert läge så väljs ett vanligare ord framför ett mer arkaiskt eller bara lite mindre ofta brukat.
Men då försvinner givetvis all spännande dramatik ur missförstånd som de ovanstående.
Peter Englunds blogg 