h1

Parapraxis i juletid

onsdag, 19 december 2007

Jag springer plågad ut ur butiken, jagad på flykten av en gräslig version av en av våra vanligaste julpsalmer. Gräslig och gräslig, förresten. Har man en gång hört Jussi Björling sjunga ”O, Helga Natt” så är sista ordet lagt, i evigheters evighet, amen. Ingenting annat duger längre. Av den som vill göra en ny version krävs en välutvecklad konstnärlig dödsdrift.

Och jag minns den gång för länge sedan som jag, berusad på en julfest, verkligen försökte lyssna på Augustin Kocks text. Och kom till raderna

Uti din slav du ser en älskad broder,
och se, din ovän blir dig kär

som på grund av en kombination av alkohol och dålig akustik i mitt huvud blev till

Uti din slav du ser en älskad broder,
och ser din ovän blivit dig själv.

En annan felhörning var när Carl Michael Bellmans

Bort alt hvad oro gör

i mina öron blev till ett självanklagande

Bort allt vad ord du gör

Vilket nog är ett rätt bra missförstånd, om jag får säga det själv. (Fler sådana står att finna här) När jag senare blev medveten om mina fel försökte jag analysera dem: säger det något om min självbild, rädslor etc.

Litet må nu återstå av det hus som Freud byggde, men hans parapraxisbegrepp tycker jag fortfarande är intressant; freudianska felsägningar säger man på svenska. (Boken där han utvecklar detta begrepp, ”Vardagslivets psykopatologi”, är också hans kanske roligaste och mest lättillgängliga.)

Vi är sällan så trogna oss själva som i våra misstag. Sedan är det frågan om detta verkligen var en riktig parapraxis, utan enbart exempel på det som kallas banalisering, det viss säga att i ett osäkert läge så väljs ett vanligare ord framför ett mer arkaiskt eller bara lite mindre ofta brukat.

Men då försvinner givetvis all spännande dramatik ur missförstånd som de ovanstående.

16 kommentarer

  1. ”Litet må nu återstå av det hus som Freud byggde”

    Jag undrar hur länge vi ska gå omkring och tro att Freud inte längre betyder något. Han var först och lade grunden till huset. Nu har vi byggt en ganska praktfull herrgård på dess grund. Då är det dags att titta på vårt verk och säga:
    – Titta vad vi byggt alldeles själva och utan någon hjälp.
    Men river vi grunden så rasar huset och huset här är inte bara psykoterapin. Det gäller likaså hela det språkfilosofiska fältet. Utan Freud, ingen dekonstruktion. Utan Freud, ingen Wittgenstein.
    Postmodernismen är granne med Freud.

    /Clas


  2. Jag har för mig att Nicola Gedda gjort ett inte alltför dåligt försök på O helga natt. Du har dock rätt i att mäster Björling förmodligen spelat in den ultimata versionen. http://www.youtube.com/watch?v=oo75jFLjKaw


  3. om Freud…. under ett år på highschool i usa, på 80-talet, läste jag psykologi för en lärare som hade en uttalad ”freudlojalitet”-kallade sig freudiansk terapeut. Det var en otroligt spännande kurs med moment som ”den psykosexuella utvecklingens olika stadier enl. F” osv.
    Jag tror att det blivit en mycket viktig grund för mig i livet och för min förståelse för litteratur och annan konst. Med detta sagt vill jag också påpeka att jag är absolut inte ”freudian”.Jag minns dock inte att jag någon annan gång under min utbildningstid blivit så fångad av en teori (ett teoribygge).
    (Jung är förstås ett självklart steg vidare som också är intressant.)
    Freudianska felsägningar tror jag stenhårt på,…..🙂

    God jul och tack för din blogg /Stina


  4. Kände inte till begreppet ”parapraxis”, men det verkar vara detsamma som Freudianska felsägningar, som är mer än välbekant.🙂

    När det gäller just musikaliska felhörningar så finns det åtminstone i engelskan ett (mer) etablerat begrepp, ”lady Mondegreens”, efter det första (?) dokumenterade exemplet på att företeelsen uppmärksammades.

    http://en.wikipedia.org/wiki/Mondegreen

    Tvivlar på att särskilt många felhörningar har ett psykoanalytiskt värde. (Fast om viljan finns så går det väl alltid att hitta någon koppling.)


  5. Jag tror att det är som du säger – man hör det som man är van vid – dvs det man förstår – de ord som borde sjungas eller sägas. Främmande ord eller absurd meningsbyggnad kräver en oerhörd koncentration.

    Psalmen ”Tryggare kan…” som oftast kallas ”Trygga räkan” – uppfattade jag som: ”Tiggare kan…” – och det var ju inte så konstigt – Jesus omgav sig med tiggare.
    Hosianna trodde jag var ett kvinnonamn – blev förvånad över att hon var Davids son.

    För övrigt var kristendomen något oerhört skrämmande och främmande för mig. Min mamma var en absolut ateist. Jag hade aldrig hört talas om korsfästelsen innan min fröken i ettan till påsk berättade om detta. Jag fick ont i mina handleder och drömde mardrömmar länge om korsfästelsen…

    När jag vande mig vid denna märkliga och skrämmande religion så började jag intresseraa mig för bibeltexterna – ord har alltid fascinerat mig – och jag var visserligen ett blygt barn – men min nyfikenhet och min vetgirighet fick mig att fråga om det mesta. Tex så satt jag länge och funderade på några märkliga djur: Sjökor – fast Bibeln stavade dem skökor. Var det någon slags blandning av flodhästar och sjöhästar – fast med horn? Fröken blev oerhört arg när jag frågade och vägrade att svara. Hon uppfattade mig som ett oförskämt barn i detta sammanhang. Vilket gjorde mig ganska sårad.
    Min mamma försökte förklara när jag kom hem – men förklaringen förblev ändå ganska luddig – ända upp i tonåren…


  6. Jag trodde VÄLDIGT länge – nästan upp i vuxen ålder – att Enid Blyton var en man. Jag uttalade även namnet bokstavligt.
    M v h Mohikanen.


  7. I min fantasi har jag en idé att alla textförfattare har en annan version av den officiella. Kanske att svensktoppstexten egentligen är en i original snuskvisa som klätts med ”svenskare” text för att passa in. Även så, kanske, med vissa skönlitterära texter som redigerats ”fulspråk” till finspråk.
    Tänk bara vad Marl Levengood sa på en konferans i Upsala….”är du kvar i mig än Klas-Göran”, som parafras på en känd svensktoppslåt. Eller varför inte den kända ”Barberaren mot sin vilja”.


  8. Haha – det här var roligt. Missuppfattningar är produktiva, mentala mutationer
    som kan ge upphov till nya arter.. Camus sa väl (ungefär) ”…halva våra liv består av svalda bisatser, bortvända ansikten och missuppfattade påståenden.” Och så har jag fört ännu en halvsanning in i världen – den som vill vara helt säker kan läsa ”Myten om Sysifos”.

    Apropå, matlagning så kan ett fel avläst recept ge upphov till något sanslöst gott, lika väl som oätligheter.

    På min förskola, som också var nån sorts föreningslokal, fanns en jukebox. Vi, pågar mest, tiggde och samlade 25-öringar (måste det ha varit) och spelade låtar som verkligen inte var avsedda för oss. Min favorit var Little Gerhard´s
    ”Vilda hästar i Arlöv”. Mamma och pappa hade ett sjå innan vi hittade EP:n som jag fick i namnsdagspresent. Det visade sig att den i själva verket hette DEN SISTE MOHIKANEN – trots att det var en montessoriskola ingick ännu inte mohikaner i min begreppsvärld. Inte minst inom religionerna består ju den sortens tolkning; att sammanföra det ofattbara med det välbekanta.

    Och Peter, vi fick just en hembränd jul-cd med Jussis version. Vid middagstid, spik nykter, tycker faktiskt jag också att han sjunger nåt om ”själv”.
    Kanske var Jussi inte helt nykter eller också sände han en dold profetia som först nu kan avkodas, in i framtiden?


  9. Jag läste ovanligt mycket under en period i mellanstadiet. Det kunde bli uppemot en tio-femton böcker i veckan, mest äventyrsromaner av enklare slag: den typ av historier där hjälten efter en tids strapatser återvänder till civilisationen.

    Jag läste ordet som CIVILSTATIONEN.

    Inte så pjåkigt, egentligen. En station för civila…tja, varför inte?

    Av en händelse insåg jag rätt skrivning. Då var jag ungefär trettionio och hade jobbat som journalist och copywriter i femton år.

    Ingen kom någonsin på mig. Tack Gud.


  10. Den fråga som Peters starka reaktion inne i butiken där Adams O, Helga Natt klingar ur högtalarna framför allt väcker hos mig handlar om sentimentalitetens kulturhistoria. Vad är egentligen det sentimentala? Hur känner vi igen det – på våra reaktioner, tårar, andra kroppsliga uttryck? Handlar det sentimentala om känslor, affekter, ytliga känslor lösgjorda från vettiga tolkande inramningar? Känslofrosseri? Dagdrömmar? Är vi kulturellt inprogrammerade för sentimentalitet? Kanske sentimentaliteten på något sätt är släkt både med nostalgin och med exotismen? Och hur är den kopplad till ideologier, till utvecklingen av det borgerliga samhället? Var det inte i rokokons tidsålder som det sentimentala fick sitt första verkligt eftertryckliga utbrott? Sterne, Richardson, Fielding, Mackenzie m fl inom det som kallas den sentimentala rörelsen inom litteraturen.

    Och 1800-talets småborgerliga sentimentalitet, är det inte just den vi tycker oss känna igen i julsånger som Adolph Adams O, Helga Natt eller Franz Grubers Stilla Natt, Zacharias Topelius Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, Viktor Rydbergs Gläns över sjö och strand? Är det inte just den typen av föreställningar om någonting härligt gammaldags och en smula exotiskt som ”vi” (en abstraktion, förvisso) i juletider alltid känner igen med förunderligt blänkande ögon? Allt kan sentimentaliseras, men mest av allt kanske krubban, Jesusbarnet, julnattens stillhet, juldagsmorgonens glänsande friskhet, vykortslandskapet indränkt i snö. Bjällerklang. Tindrande stjärnor.

    Och så allt detta ljuständande, som är ett speciellt starkt drag i svenska julsånger. Där hittar man bl a dansbandssångarnas favoritjulsång, Ingvar Hellbergs I kväll jag tänder ett ljus och den gamla ljuständarklassikern klassikern Nu tändas tusen juleljus, vidare När ljusen tändas därhemmas, Låt mig få tända ett ljus, Jag har tänt ett juleljus, Vi tänder ett ljus etc., etc.

    Julsångerna är som ett slags sentimentalitetens monument eller avlagringar, glimrande som glansbilder den här tiden på året när de dammas av. Och så endel nytillskott på julsångsträdet: George Michaels smärtsamt romantiska Last Christmas eller Chris Reas julstressrelaterade Driving Home For Christmas och De nya julsångerna ger sentimentaliteten ett lätt moderniserat uttryck. Chris Rea har till och med infört trafikljus som julrekvisita (”Oh, I got red lights on the run”).

    Med Irving Berlins White Christmas fick julen ett drag av amerikanskt patos, en stämning där längtan efter snö ersatt längtan efter krubban, där hemlängtan hos de krigande (sången skrevs 1940, spelades in av Bing Crosby 1942) ersatt den religiösa metaforiken i de äldre julsångerna.

    Samtidigt ska man dock ha klart för sig att det här inte handlar om någon entydig rörelse från en religiös till en sekulär referensram. Snarare blir tidsperspektivet alltmer fragmentariserat, anakronistiskt. Det är som om vi skulle befinna oss i flera olika tidsåldrar samtidigt.


  11. Min pappa sa alltid precis så där i alla år när jag växte upp. Om någon annan än Jussi gav sig på denna julhymn fnyste han teatraliskt och höll ett kort tal kring Jussis förträffliga version, sångteknik samt livsgärning. Vi suckade trött och tänkte ”ja, ja, ja.. bla, bla”. Det dröjde dock inte många år så kom jag på mig själv att hålla samma lilla tal när jag plågades av en usel version av låten. Jussi gjorde det bäst, helt enkelt. INGEN har gjort den som han.

    God jul!


  12. I den brillianta australiska filmen ”What I Have Written” (1995) ljuder plötsligt den svenska versionen av O Helga Natt med Jussi Björling ut i biosalongen, som illustration av en gudsupplevelse en sen natt i Paris. Det är faktiskt nästan så att man tror på upplevelsen.


  13. Vilka roliga Mondegreens Peter Englund, som om någon skulle sjunga så ”Bort allt vad ord du gör”, ha, ha, ha…

    Min kompis Sara hade en väldigt rolig Mondegreen, hon trodde tills hon var typ 19 år att Lena Phillipsson sjöng ”vi ska dansa in i ån” när hon sjöng ”vi ska dansa i neon”!
    Sara skrev om det här; http://www.folkbladet.nu/2007/02/09/vad-sjunger-de-egentligen/

    Min dotter var medlem i en kyrkkör och i en av psalmerna sjöng hon ”upp i faderns citronsal”…

    Själv tycker jag fortfarande mig höra i en Kentlåt ”Demonljusen på” – det vore åtminstone praktiskt att ha sådana där demonljus.


  14. Jag har precis upptäckt Sinead O´Connor med ”Silent night holy night”. Tycker jag var bra. God Jul!


  15. Min stackars broder, född 1935, upplevde i barndomen ångradions enda station och var ofta skräckslagen av en fras som han tolkade som ”-Kom-hit-om-du-törs.”
    Men den röst han hörde var när man redovisade vilket skivmärke, (detta sa man förr), som artisten hade spelat in melodin hos och det var HUSBONDENS RÖST.
    Att höra fel kan vara kusligt.


  16. Hej Peter!
    Jag heter Staffan Andrén och vill ställa en liten fråga;
    För ca 18 år sedan skrev jag en 3-betygsuppsats på Historiska institutionen i Stockholm som jag kan skicka över till dig om du tror att den kan vara intressant?

    Den heter ”Soldat och tiggare i Stormaktstidens Stockholm”.
    Uppsatsen är ett försök att belysa hur det var att vara fattig i Sverige under stormaktstiden, med ett visst fokus på föräldralösa barn.
    Det material som jag tog hjälp av var
    dels förhörsprotokoll från en razzia 1952 då 100-tals tiggarbarn greps på Stockholms gator,
    dels Politikollegi-protokoll från 1673 som ger ytterligare information om ordningsmaktens förehavanden mot de fattiga invånarna.
    Uppsatsen ger inga sensationella upptäckter – t.ex. så visar sammanräkningen att de flesta föräldralösa barn hade fäder som var Soldater och Båtsmän.
    Däremot ger de, visserligen knapphändiga, men ändå ibland detaljerade beskrivningarna en känsla av att jag kom närmare människorna på den tiden.
    Uppsatsen är mer beskrivande till sin karaktär än att den drar några säkra slutsatser utifrån det undersökta materialet.

    Jag vet inte om det är förmätet av mig att tro att en glad amatörhistoriker kan bidra med något utöver det som du redan undersökt.
    Men jag fick i alla fall en ingivelse att jag skulle ställa frågan.
    Se det som ett försök att ge tillbaka något från en tacksam läsare som bl.a. ser fram mot din tredje del i stormaktsserien. Kanske kan min uppsats ge dig något uppslag?!
    Är du intresserad så meddela bara vart jag ska skicka den.

    Vänliga hälsningar

    Staffan Andrén
    Loviselundsvägen 178
    165 70 Hässelby



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: