Ljus och scenografi

I förrgår deltog jag än en gång i det som brukar kallas Sveriges äldsta ännu spelade teaterstycke, nämligen Svenska Akademiens högtidssammträde. Denna händelse tog i år en speciellt svävande, lätt drömlik karaktär, då jag bevistade den med halsfluss och feber – lätt groggy satte jag mig på fel stol, vilket var ytterligt pinsamt. Det krävs dock betydligt värre saker för mässfall. (För att citera den Ständige sekreteraren: att inte delta den 20 december är som att utebli från sin egen begravning.)

Ordningen och lokalen, proceduren och detaljerna är desamma som på Gustav III:s tid – ett antal av föremålen härstammar också från 1786.

Det kanske mest intressanta i mina egna ögon är givetvis ljuset. Högtidssammanträdet ger en möjlighet att ana hur ljusbilden inomhus var för, säg, 250 år sedan. Och då i festliga sammanhang. En varm klärobskyr härskar i lokalen, och i de nedmörkade fönstren ut mot Stortorget slår blänk från sammanträdesbordets stearinljus. Då och då hörs ett i våra ögon ovant ljud som givetvis förekom även då: det spröda klirret från fallande stearinklumpar då de träffar ljusstakarnas glasmanschetter.

I år såg jag för första gången något jag dittills bara hört talas om. Vid den tomma stol nummer IV – stolarna är noga numrerade, på ryggen – var ljuset otänt. (När de övriga ljusen tänds lär också vaktmästaren stanna upp vid det otända, och göra en bugning.) Detta för att någon ny ledamot ännu inte kommit att fylla den avlidnes plats. Det är ett vackert sätt att markera en dubbel frånvaro: av den nyligen döde, samt av den som ännu ej blivit utsedd.