h1

Ljus och scenografi

lördag, 22 december 2007

I förrgår deltog jag än en gång i det som brukar kallas Sveriges äldsta ännu spelade teaterstycke, nämligen Svenska Akademiens högtidssammträde. Denna händelse tog i år en speciellt svävande, lätt drömlik karaktär, då jag bevistade den med halsfluss och feber – lätt groggy satte jag mig på fel stol, vilket var ytterligt pinsamt. Det krävs dock betydligt värre saker för mässfall. (För att citera den Ständige sekreteraren: att inte delta den 20 december är som att utebli från sin egen begravning.)

ljus-4.jpg

Ordningen och lokalen, proceduren och detaljerna är desamma som på Gustav III:s tid – ett antal av föremålen härstammar också från 1786.

Det kanske mest intressanta i mina egna ögon är givetvis ljuset. Högtidssammanträdet ger en möjlighet att ana hur ljusbilden inomhus var för, säg, 250 år sedan. Och då i festliga sammanhang. En varm klärobskyr härskar i lokalen, och i de nedmörkade fönstren ut mot Stortorget slår blänk från sammanträdesbordets stearinljus. Då och då hörs ett i våra ögon ovant ljud som givetvis förekom även då: det spröda klirret från fallande stearinklumpar då de träffar ljusstakarnas glasmanschetter.

I år såg jag för första gången något jag dittills bara hört talas om. Vid den tomma stol nummer IV – stolarna är noga numrerade, på ryggen – var ljuset otänt. (När de övriga ljusen tänds lär också vaktmästaren stanna upp vid det otända, och göra en bugning.) Detta för att någon ny ledamot ännu inte kommit att fylla den avlidnes plats. Det är ett vackert sätt att markera en dubbel frånvaro: av den nyligen döde, samt av den som ännu ej blivit utsedd.

13 kommentarer

  1. Apropå klärobskyr/chiaroscuro:

    1. Leonardo da Vinci var, när han målade sina kvinnoporträtt, högst medveten om en effekt som sfumato, konsten att blanda färger och nyanser som innebär att linjer och gränser suddas ut och i stället uppträder “som rök” (italienskans fumo). I sina anteckningsböcker konstaterar han (min övers. från en engelsk översättning): ”När du önskar göra ett porträtt, gör det i molnigt väder eller när kvällen kommer och låt personen du avbildar stå med ryggen mot en av gårdens murar. Lägg märke till ute på gatorna när kvällen kommer eller när vädret är grått hur mycket grace och mildhet som kan ses i ansiktena hos både män och kvinnor.” Effekten blir, i t ex porträttet Dam med hermelin, ett intryck av tankfullhet, där sfumato-tekniken maskerar hörnen av kvinnans ögon och läppar, förhindrar en precis kontur och förstärker, som konstvetaren Paola Tinagli konstaterat, de undflyende intrycken av förändring.

    2. Alan Ladd i tidiga film noirrullar som This Gun For Hire och The Glass Key befinner sig frapperande ofta i gränslandet mellan ljus och mörker, i ett skugglandskap, där hans ansikte, som hugget i sten, framstår som samtidigt beundransvärt i sin manliga ”tuffhet” och skrämmande i sin oförutsägbarhet. Effekten blir närmast skulptural och skapar film noir- och Hollywood-stereotypen den änglalike mördaren. Mansfiguren har bildat skola, från James Bond via Alain Delons killer med stenansikte i Jean-Pierre Melvilles Le Samouraï till Matt Damon i Jason Bourne-trilogin.


  2. Hej Peter,

    Hoppas du fått behandling för din tonsillit (halsfluss) och mår bättre nu. Feber kan av och till ge skapandet en hjälpande hand. Bo Åkerström, sångare och låtskrivare i Torsson, skrev låten ”Son av Ayatholla” när han hade influensa och feber.Det finns säkert andra exempel på personer som under feberns inflytande skapat texter eller konst.
    He en God Jul och ett gott nytt år!


  3. Något man har undrat över länge: Svenska Akademien består ju mest av litteraturvetare och författare, och man förstår ju vad de kan bidra med, men vad gör såna som t.ex. fonetikern (och historikern)?


  4. Det var fint att ni hedrar Lars Forssell. Vem vet, han sitter säkert någonstans och tittar ner hit på oss arma jordingar. Och så fnissar han…som bara han kunde fnissa… Jag tror att Pär Rådström är i närheten…Beppe Wolgers…
    M v h Mohikanen.


  5. Så när utses en nästa akademieledamot? Jag har undrat hela hösten och lönlöst tittat på akademiens hemsida…


  6. 1. När Gustav III grundade akademien så ingick beaktandet av förflutenheten i dess sysslor, vilket bland annat manifesteras i de årligen återkommande minnesteckningarna. Historikern bidrar bl.a. med fackkunskaper vad gäller de olika pris som utdelas för historiska verk. Det har alltid funnits minst en historiker i Akademien, ibland upp till fyra.

    2. Den nye ledamoten kommer att utses under de närmsta månaderna. Nästa högtidssammanträde kommer ljuset vid stol nummer IV vara tänt.


  7. Första inlägget, Klinkmanns, var väldigt upplysande! Rådet för fotografer att hellre ta bilder i mulet väder än i sol får här en historisk botten. Min oljemålande bror säger också att mulet väder är tacksammare att friluftsmåla i, ingen (utom Krouthén) målar i flödande solljus.

    Har länge funderat över begreppet ”sfumato”, centralt för oss atmosfärflygare. Äntligen fick jag etymologin förklarad också. Man bugar för detta, och för den stilla hyllningen till ”stenansikten på film”; få skådisar idag förstår att ett neutralt ansikte är det effektivaste, särskilt när känslostormar antas pågå i personens inre.


  8. Och tilltänkte ledamoten är väl Owe Wikström som säkert tackar nej. Nej, jag bara spånar fritt ur luften efter att läst en intervju med Owe i någon gratis tidning i Uppsala. Men tanken finns ju…bevisligen


  9. Det Peter berättar angående hälsan berättar också om tilldragelsens teatralitet; det ska OERHÖRT mycket till för att en skådespelare sjukanmäler sig. Möts man någon gång av meddelandet att en föreställning är ”inställd p g a sjukdom” har man anledning att bli oroad eller misstänksam; endera är någon verkligen mycket illa däran eller också är det andra anledningar – inte sällan någon form av tvist i och kring ensemblen. Skillnaden i detta fall är att högtids-sammanträdet inte ställs in om en ledamot är sängliggande. Hur är det med herr Engdahl, förresten? Leder någon annan om han är förhindrad?

    Just omsorgen om ensemblen och publiken är något som tvingar t o m den allvarligt kranke att släpa sig iväg, kostymera och sminka. Ibland kan man tänka att det vore bättre om man låtit bli…
    Men som Bergman skriver i Laterna Magica: ”…vad som än sker ska du hålla din gudstjänst.” Just DEN moralen är oerhört hög bland teaterfolk och det är i det ljuset den pågående upprördheten kring herr Persbrandt ska förstås.
    Det slår mig att också teatrar med uppbackning av ersättare har ganska få sjukdomsfall. Har vänner som agerat ”understudies” i flera säsonger utan nånsin få träda in. Man släpper ogärna ifrån sig sin roll. Och dessutom tror jag att många skådespelare erfarit att hur sjuk man än var på eftermiddan så mår
    man nästan alltid bättre efter kvällens föreställning; man har helt enkelt gått
    in i en annan dimension, förflyttat fokus från sig själv en liten stund och inte haft tillfälle att känna efter. Mycket hälsosamt.
    Sen misstänker jag att en lagom uppstramning, likt akademiens frackar, också har en skärpande effekt – fast det är lite grann ett annat inlägg.


  10. Bara en kort önskan om en god jul!


  11. God fortsättning och gott nytt år!


  12. Bugas det även för de tomma stolar vars innehavare icke avlidit utan endast abdikerat?


  13. Nej, så länge man lever är ljuset tänt. Det bugas bara för döda. Inte för av olika skäl ej aktiva.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: