Archive for januari, 2008

h1

Författarskolan: 6. Klockan

söndag, 27 januari 2008

En naturlära från 1700-talet skall ha i sin digra innehållsförteckning haft ett kapitel med titeln ”Ormar på Island”, som var berömt för sin korthet. Där stod bara: ”Det finns inga ormar på Island”.

clock.jpg

Något liknande skulle kunna skrivas här. Någon klocka har jag inte i min skrivarstuga.

Inte så att jag ogillar klockor i princip. Snarare tvärtom. Det vet alla som besökt mitt hem. Varje rum har MINST en klocka. Vissa har tre. Allt ytterst en symbol för en plågad och lättgenomskådad medvetenhet om att tiden – både den stora och den lilla – är utmätt. Och att den ej får förslösas. För vad är livet förutom just tid, etc?

Men väl vid mitt skrivbord så följer jag Nabokovs ord, och tror inte längre på tiden.

Världen finns, men i uppgiften både kan och måste jag glömma den ett slag. (Och är det något som måste ske vid ett visst klockslag finns alltid olika typer av tidsinställda larm.) För jag vet att varenda gång jag sneglar på klockan, så är någon del av mig på väg någon annanstans.

Inga klockor. Inga klockor.

Annonser
h1

Den röda hästen

onsdag, 23 januari 2008

Vaknar. Starkt månsken över den nyfallna, vita snön. Kvar dröjer de vaga, snabbt förtonade bilderna av nattens drömmar.

1. Fest hos ett välkänt par, på en takterass kransad av groteskt stora, kokongomslutna solrosor: en person snubblar in i en av växterna, som spricker och ger ifrån sig ett obehagligt slem, men alla skrattar, och börjar sedan med avsikt falla över de andra växterna, och snart återstår inget av den bisarra rabatten.

2. Kameraåkning runt en liten, förfallen stuga på en sommaräng. Genom ett öppet fönster skymtar en gammal, skallig man, och en tvättlina dragen inomhus i stugans enda rum. När den öppna dörren kommer i sikte syns en schäslong av Bruno Mattson-typ. Röst: ”Men är inte det min gamla läsfåtölj?”

3. Min dotter rider iväg tillsammans med några andra ryttare. Just när sällskapet skall försvinna över en skarp ås, ser jag en häst dyka upp. Jag måste av något skäl återbörda den till gruppen, tar den vid manen och för den springande i riktning mot den raskt försvinnande gruppen i fjärran. Hästen är utomordentligt vacker: röd, med lång vinröd man, och jag kommenterar detta, och till min kolossala förvåning svarar hästen. Sedan börjar den galloppera och drar mig med.

h1

Skrivlogg nr. 1

söndag, 20 januari 2008

Jag antar att skrivandet går rätt bra, för dagarna sveper förbi i rasande takt, och veckorna med dem. Som vanligt handlar det i mycket om självdisciplin. Försöker vara på plats strax efter åtta var dag, tar korta luncher – har för övrigt börjat tröttna på varma koppen med svampsmak – och avbryter inte förrän det är dags att börja med middagen framåt fem.

Ett annat lovande tecken är att jag inte sällan smusslar med arbetsmaterial upp från skrivarstugan, som jag sedan läser, på rent nöje, när jag ligger i sängen. Så avslutades fredagen.

030nevi.jpg

Något mer om hur min bok om Första världskriget kommer att vara upplagd. I den följer jag ett antal enskilda personer, alla – givetvis – verkliga, alla långt ner i hierarkierna. Boken är uppbyggd av korta kapitel på en 2-4 sidor, där jag följer vad en av dessa personer gjorde och såg under en enskild dag. Kapitlen är sedan tänkta att vara ordnade kronologiskt, med början i augusti 1914 och med slut i november 1918. Idén är att det – grovt räknat – skall finnas ett kapitel för var vecka av krig.

Titeln är inte satt ännu. (Vilket är aningen stressigt, då den tillika med omslaget måste vara klar till i mars. Men det ordnar sig. Att bestämma titel är alltid ett roligt göra.) Underrubriken kommer dock vara något i stil med ”En historia om det Första världskriget i 206 korta kapitel”. Typ.

Tanken är att måla en bild av det här kriget, inte som händelse utan som upplevelse, inte som process utan som erfarenhet.

Tekniken är pointillistisk, alltså en stor bild byggs upp med hjälp av mängder med små punkter. Det som bekymrar mig till gränsen av sömnlöshet just nu: effekten hänger på massverkan, men tänk om volymen av nedslag är för liten?

h1

Avståndsproblem

onsdag, 16 januari 2008

I en historikers arbete är distansen till det förflutna den grundläggande förutsättningen: det är först när något är över, borta och förbi som det låter sig beskrivas, fullt ut. Samtidigt är distansen också det grundläggande hindret, som det mesta av slitet handlar om att övervinna – inte sällan förgäves.

Det stora avståndet finns dock inte utom oss, utan givetvis inom oss. Som Brodsky har sagt:

”Fartökningen (föremål för njutning snarare än manligt beklagande) har dragit en klar gräns mellan dem och oss, om så bara genom sin stympande inverkan på varje form av engagemang eller koncentration. En människa som färdas mot sitt mål med kulans hastighet eller snabbare än ljudet har svårt att förstå sårad heder, klasskrankornas galler, någons funderingar över ett gods i förfall, kontemplationen av ett enstaka träd eller ambivalens i bön. Sådant var dock stoffet i artonhundratalets poesi, som intresserade sig för rörelsen i den enskilda själen, vars processer visade sig förebåda alla termo- och aerodynamikens lagar.

Annorlunda uttryckt: för en tidsålder sedan var det mycket mindre som stod emellan en människa och henne själv än i dag. Hon tycks ha vetat hur man gör bruk av denna närhet. Det vill säga, hon visste i princip lika mycket som vi om natur- och samhällsvetenskaperna; emellertid hade hon ännu inte fallit offer för denna kunskap. Hon stod liksom på själva tröskeln till denna fångenskap, till stor del okunnig om den hotande faran; misstänksam måhända, men fri.”

h1

Omen och metaforer

lördag, 12 januari 2008

I början av veckan klev jag, förväntansfull, in i skrivarstugan för att återuppta arbetet på den nya boken. (Uppehåll behöver alls inte vara fel. Istället kan det bygga upp ett slags skaparmässigt övertryck i kroppen; så känns det som i alla fall. På samma vis som man kan bearbeta problem i sömnen kan man skriva samtidigt som man är sysselsatt med annat.)

Lite överallt – på bord och i fönster, på spiselkransen och arkivskået – står där pelargoner som jag förbarmade mig över i början av hösten, och nu njuter asyl i väntan på våren. Det har jag berättat tidigare. Under juluppehållet hade ett par dukat under, trots att jag varit där och vattnat. Märkligare var dock att en av plantorna samtidigt hämtat sig till den grad att den skjutit skott, och börjat blomma. Jag tog de spröda, ljusrosa blommorna som ett gott omen.

Dock fann jag att en av pelargonerna uppe på arkivskåpet uppenbarligen hamnat i ett alltför skymt läge. Under julen har den utvecklat ett par, tre mycket smala och mycket långa stänglar med små blekgröna blad längst ut. Och med hjälp av dessa slingriga utskott hade plantan sökt solen, med samma desperata hoppfullhet som när vi sträcker oss efter andra människor.

Och vice versa.

Jag bar den till fönstret.

h1

Klimatfaran

måndag, 7 januari 2008

Hotet från växthuseffekten är verkligt. Den som påstår motsatsen har antingen inte läst en tidning de senaste tre åren eller är försatt i ett gravt tillstånd av förnekelse. Och många av de saker vi måste ändra i vårt sätt att leva för att komma i kast med fenomenet skrämmer mig inte. Snarare tvärtom. Att betvinga den moderna konsumismen värsta uttryck kommer troligtvis inte bara göra oss till lyckligare människor utan även till friskare dito.

Så varför känner jag då en vag oro inför klimatdebatten?

Troligtvis på grund av frågans yttre karaktäristika.

För det första så är den så enkel. (Stundtals går det att ana uppkomsten av ett anti-politiskt tillstånd, där alla beslut lämnas över till en ny slags räknenissar, de som på ett nafs kan räkna hur många gram koldioxid som uppstår för att en X eller fem Y skall nå ditt hem.)

För det andra för att så mycket står på spel. (Hotet gäller dock inte jordklotet. De flesta ekologiska system återhämtar sig givet nog lång tid. Hotet handlar ytterst om vår egen och civilisationens överlevnad. Vilket är en intressant paradox, då växthuseffekten verkar vara ett utmärkt belägg för att civilisation är ett självförstörande tillstånd.)

För det tredje för att det är bråttom. (Och jag hoppas vid Gud att beräkningarna om hur många år vi har på oss inte är uttryck för en alarmistisk pedagogik, för en sådan kan slå helt fel: förnyade tidsprognoser kan underminera tilltron till de experter vi behöver för att lösa krisen, samtidigt som passerade deadlines i almanackan kan ge ett upphov till en känsla av att inget längre spelar någon roll, varvid vi med ny bokstavlighet kan citera madame de Pompadours berömda ord efter slaget vid Rossbach 1757: ”Après nous le déluge”.)

När dessa tre faktorer har förenats i det förflutna har det aldrig befordat vare sig intelligenta samtal och förnuftiga lösningar. Jag gissar att vår förmåga att hålla två tankar i huvudet samtidigt kommer att prövas mycket det närmaste decenniet.

h1

Ukroni på månen

torsdag, 3 januari 2008

När Neil Armstrong den där julinatten 1969 efter en rad förseningar till slut steg ned på månens yta, var jag den ende i familjen som ännu var vaken. I gillestugans halvdunkel satt jag inlindad i ett täcke, såg de gryniga, svartvita bilderna på vår TV, hörde de berömda orden knastras fram.

Den vaga oro jag kände släppte, och jag kunde till slut somna, stolt över att på något vis vunnit en upplevelse som gått de andra förbi. Och lättad över att de två männen klarat det.

buzz-aldrin-apollo-xi.jpg

Det enda riktiga problemet under landningen hade varit en kinkande dator. Annars hade allt gått enligt plan. Vad jag inte förstod förrän långt efteråt var att det mest ovissa momentet återstod: återfärden från månens yta tillbaka till den kringcirklande kapseln.

Det var tillochmed så pass farligt att den dåvarande presidenten Nixon lät förbereda ett kort tal till nationen, att bruka i det fall uppskjutningen från månens yta misslyckats, men de två ännu levde. Det gick bland annat så här:

”Ödet har ordnat det så, att människorna som åkte till månen för att med frid i sinnet utforska, kommer att stanna där för att vila i frid.

Dessa modiga män, Neil Armstrong och Edwin Aldrin, vet att hoppet är ute för dem. Men det vet också att deras offer ger mänskligheten hopp.

De kommer att sörjas av familj och vänner, sitt land och hela världen. De kommer att sörjas av Moder Jord, som vågade skicka två av sina söner ut i det okända

Andra kommer att följa, och säkerligen hitta hem igen. Men dessa män var först, och de kommer att förbli först i våra hjärtan.

För var människa som tittar upp på nattens måne vet att på en annan värld finns ett hörn som för evigt kommer tillhöra mänskligheten.”

Därefter skulle allt samband med de strandade astronauterna brytas, och en präst skulle utföra samma ritual som vid begravning till havs, och viga själarna av de två till ”det djupaste av djup”.

Jag har svårt för det som brukar kallas alternativ historia, eller ukroni. Som intellektuell lek blir den lätt monoton, då det snart planar ut i ett staplande av mer eller mindre lösa ”om”, som underhållning lätt förutsägbar, då det ofta handlar om att man återvänder till samma typ av gångjärn i förflutenheten, som tappade slag eller i förtid avdöda statsmän.

Ställd inför ett tal som det ovan nämnda drabbas jag ändå oundvikligen av den här ”tänk om”-sjukan. För det påminner om det enkla faktum att lika orubblig som historien syns så här efteråt, lika oviss var den en gång i sitt eget nu.

Även uppskjutningen från månens yta gick enligt plan. Enda problemet var att knoppen på det reglage som skulle ge raketmotorn ström var borta. De två letade ett tag, och fann till slut en penna vars topp passade perfekt i hålet.