Ukroni på månen

När Neil Armstrong den där julinatten 1969 efter en rad förseningar till slut steg ned på månens yta, var jag den ende i familjen som ännu var vaken. I gillestugans halvdunkel satt jag inlindad i ett täcke, såg de gryniga, svartvita bilderna på vår TV, hörde de berömda orden knastras fram.

Den vaga oro jag kände släppte, och jag kunde till slut somna, stolt över att på något vis vunnit en upplevelse som gått de andra förbi. Och lättad över att de två männen klarat det.

Det enda riktiga problemet under landningen hade varit en kinkande dator. Annars hade allt gått enligt plan. Vad jag inte förstod förrän långt efteråt var att det mest ovissa momentet återstod: återfärden från månens yta tillbaka till den kringcirklande kapseln.

Det var tillochmed så pass farligt att den dåvarande presidenten Nixon lät förbereda ett kort tal till nationen, att bruka i det fall uppskjutningen från månens yta misslyckats, men de två ännu levde. Det gick bland annat så här:

”Ödet har ordnat det så, att människorna som åkte till månen för att med frid i sinnet utforska, kommer att stanna där för att vila i frid.

Dessa modiga män, Neil Armstrong och Edwin Aldrin, vet att hoppet är ute för dem. Men det vet också att deras offer ger mänskligheten hopp.

De kommer att sörjas av familj och vänner, sitt land och hela världen. De kommer att sörjas av Moder Jord, som vågade skicka två av sina söner ut i det okända

Andra kommer att följa, och säkerligen hitta hem igen. Men dessa män var först, och de kommer att förbli först i våra hjärtan.

För var människa som tittar upp på nattens måne vet att på en annan värld finns ett hörn som för evigt kommer tillhöra mänskligheten.”

Därefter skulle allt samband med de strandade astronauterna brytas, och en präst skulle utföra samma ritual som vid begravning till havs, och viga själarna av de två till ”det djupaste av djup”.

Jag har svårt för det som brukar kallas alternativ historia, eller ukroni. Som intellektuell lek blir den lätt monoton, då det snart planar ut i ett staplande av mer eller mindre lösa ”om”, som underhållning lätt förutsägbar, då det ofta handlar om att man återvänder till samma typ av gångjärn i förflutenheten, som tappade slag eller i förtid avdöda statsmän.

Ställd inför ett tal som det ovan nämnda drabbas jag ändå oundvikligen av den här ”tänk om”-sjukan. För det påminner om det enkla faktum att lika orubblig som historien syns så här efteråt, lika oviss var den en gång i sitt eget nu.

Även uppskjutningen från månens yta gick enligt plan. Enda problemet var att knoppen på det reglage som skulle ge raketmotorn ström var borta. De två letade ett tag, och fann till slut en penna vars topp passade perfekt i hålet.