h1

Omen och metaforer

lördag, 12 januari 2008

I början av veckan klev jag, förväntansfull, in i skrivarstugan för att återuppta arbetet på den nya boken. (Uppehåll behöver alls inte vara fel. Istället kan det bygga upp ett slags skaparmässigt övertryck i kroppen; så känns det som i alla fall. På samma vis som man kan bearbeta problem i sömnen kan man skriva samtidigt som man är sysselsatt med annat.)

Lite överallt – på bord och i fönster, på spiselkransen och arkivskået – står där pelargoner som jag förbarmade mig över i början av hösten, och nu njuter asyl i väntan på våren. Det har jag berättat tidigare. Under juluppehållet hade ett par dukat under, trots att jag varit där och vattnat. Märkligare var dock att en av plantorna samtidigt hämtat sig till den grad att den skjutit skott, och börjat blomma. Jag tog de spröda, ljusrosa blommorna som ett gott omen.

Dock fann jag att en av pelargonerna uppe på arkivskåpet uppenbarligen hamnat i ett alltför skymt läge. Under julen har den utvecklat ett par, tre mycket smala och mycket långa stänglar med små blekgröna blad längst ut. Och med hjälp av dessa slingriga utskott hade plantan sökt solen, med samma desperata hoppfullhet som när vi sträcker oss efter andra människor.

Och vice versa.

Jag bar den till fönstret.

20 kommentarer

  1. Du e snäll du!


  2. Det är då det är dags att bryta av de små kvistarna så de får kraft att växa till sig lite senare i vår – det är en hård värld vi lever i.🙂 (lycka till)


  3. En fundering (som möjligen är malplacerad): Jag läste intervjun med dig i SvD angående Karl XII:s död och en eventuell kistöppning …

    Du har tidigare sagt att fallet är avslutat, du hänvisade till bland annat Peter Froms bok i ämnet. Men nu har du tillsammans med teknisk expertis ansökt om att få öppna Karl XII:s kista under förevändningen att fallet äntligen skall få sin definitiva lösning. Jag förstår inte alls denna helomvändning. (Kan ett fall avslutas flera gånger?)

    Jag har, så långt jag kan minnas, varit barnsligt förtjust i Karl XII och hans värld, det var en nervslitande högtidsstund första gången jag slog upp boken ”Konung Karl XII:s banesår” … Jag vill alltså poängtera att jag inte är en motståndare till företaget – tvärtom. Men jag blir lite misstänksam … Det hela kan ju med lätthet uppfattas som ett publicitetsjippo. Karl XII utnyttjas ju alltid för olika syftens skull. Ibland har de otäcka och politiska förtecken, dessa syften, ibland är förtecknen kommersiella.


  4. Hoppets princip kallar Ernst Bloch detta, en strävan mot självförverkligande, utveckling, restlöst sökande efter möjligheter av de mest olikartade slag. Bloch gör också en uppdelning i nattdrömmar och dagdrömmar och påpekar speciellt att dagdrömmen inte ska ses som ett förstadium till nattens drömmande.

    Men både dagdrömmar och nattdrömmar kan nog fungera som bränsle för berättelser av olika slag. Dagdrömmar, fantiserande kan gälla nästan vad som helst, från tittande på Jane Austen-filmer eller nostalgiskt drömmande om Lissabon (där jag befann mig för nästan exakt ett år sedan) till fantasier om hur livet tedde sig i 20-talets Buenos Aires, fyllt av smäktande tangomelodier. Eller machofantasier som Bourne Ultimatum och Casino Royale.

    Det är kanske svävningen mellan den turistiska fantasin och intrigspänningen som är det mest typiska för den sorts filmer som Bond- och Bourne-filmerna representerar. Drömmar, fantasier som blir oroliga som blir lugna som på nytt blir oroliga. Det är egentligen en handvisning om den strukturella uppbyggnaden av filmerna.

    Också Mel Gibsons Apocalypto fungerar enligt en liknade matris. Skillnaden är bara att matrisen är förlagd till en annan tid, en annan epok, en annan kultur. Men strängt taget är denna skillnad, rums- och tidsexotiseringens skillnad, inte avgörande i detta avseende. Också här fungerar dröm/fantasi och orolig dröm/mardröm som varandras motorer som driver filmen vidare mot sin kulmen och sitt slut.

    Och i hjälteberättelsen är slutet alltid ett hopp, en rörelse: i Bourne Ultimatum kroppen som stiger uppåt som en ballong eller val ur Hudson River och börjar röra på sig, visar att det finns liv där fortfarande, Så länge det finns liv finns det hopp. Hoppet genererar alltid liv. Samma i Apocalypto där hjälten till sist nått fram till det ”urtillstånd” som rubbades i början av filmen, tillbaka till ”sin skog”, sin verklighet.


  5. Jag känner mig likadan i detta blask; denna ovinter.

    Men igår konstaterade jag att det inte längre var kolsvart klockan fyra på eftermiddagen utan skymning. Det finns hopp om en ny vår.


  6. Till Anders. Du har läst mig slarvigt. Det jag skrev i recensionen av Froms bok var att ”Vi har iochmed detta kommit så långt som mänsk- och möjligt är. Fallet är avslutat.” Sedan har jag alltså kontaktats av forskare som menar på att det finns tekniska metoder som skulle tillåta oss att komma tinget i sig – alltså frågan om vad det var som fällde Carolus – ännu ett steg närmre. Och jag tycker att det är värt att pröva detta.


  7. Jaja, det kanske det är. För mig räcker nyfikenhet som anledning – tja, nästan i alla fall. Gustav IV Adolf lät ju öppna graven för att bestämma Drottningholmsporträttets ikonografiska värde. Vid närmare särskådade visade det sig också att konstnären David von Krafft lyckats rätt bra. (Här har jag förresten lag ut en kopia av porträttet ifråga: http://web.telia.com/~u26117857/krafft3.jpg)

    Jag har skämtat (?) med vänner och sagt att jag ska stå ansikte mot ansikte med Karl XII förrän jag dör. Neka mig inte det, Peter, om detta nu blir verklighet. Det vore alltför grymt av dig. Jag hoppas att Riksmarskalksämbetet ställer en inträdesbiljett till min disposition vad det lider, jag får väl skriva och be dem om en …


  8. Anders! Jag vill också vara med och skåda Karl ansikte mot ansikte…
    Men risken är att man blir missförstådd…
    M V H Mohikanen, har varit i Riddarholmskyrkan.


  9. Människor du aldrig träffat missförstår dig. Och vad gör det?

    Karl XII:s symbolvärde är ju makalöst: än var han absolutisten som införde självdeklarationen, än var han germanernas starke man i kampen mot Ryssland. Men de grupper som använder Karl XII som en symbol visar bara att de i själva verket är ointresserade av honom. Är man rädd om något bör man inte använda detsamma som symbol för sin tes, tro eller ideologi: det är nämligen symbolen som angrips först och främst, inte tron eller dess anhängare. Alltså: de högerextrema bryr sig inte särskilt mycket om Carolus, han är deras sköld, bakom vilken de gömmer sig.

    Sedan börjar man ju bli rätt trött på hela denna diskussion om Karl XII och moderna ideologier. För mig är han en historisk gestalt, som Julius Caesar till exempel. Vi måste sluta värdera honom. Så, jag ursäktar detta sidospår, Peter Englund, och tackar för ditt svar.


  10. Att du låter oss i bloggen följa dom små vardagsdetaljerna kring boksrivandet är ju helt underbart. Nu MÅSTE jag ju bara köpa boken…!
    Min fru har för övrigt införskaffat Ofredsår som kurslitteratur, men jag får inte komma i närheten av boken förrän hon har pluggat färdigt kursen. Jag får ge mig till tåls så länge, och läsa Tystnadens Historia en gång till.


  11. Det kommer snart en första rapport om skrivandet förskrider mer konkret.🙂


  12. Det är en speciell doft som pelargoner har, en doft som inte påminner om någon annan doft.

    Många gamla tanter som har pelargoner! Tänker på gamla tanter när jag ser en pelargon! Och balkonger på sommaren, härligt. Snart är det vår!

    Anders! Ska du stå utanför Riddarholmskyrkan när forskarna kommer? Då lär nog du bli utkastad om du försöker ta dig in! *Ler*


  13. …mina stackars blommor. Över jul och nyår så beskattas omsorgsförmågan till det yttersta, og de tysta varelsarna får minst uppmärksamhet.

    Katterna gillar att leka med dem, de äter dessutom av några gröna växter, tuggar på bladen medans de senare hostar opp dem igen tillsammans med hårbollar från pälsen.

    Krukväxterna har också genomlidit mörketiden och visar tecken på utmattning, slokar, vissnar här och var, har växt ur krukan, behöver delas, gödas, ompysslas…

    Nu när jag ser dem så tydligt i det obarmhärtiga ljuset från solen som skiner från sin januarilåga position hosisontalt in genom fönstren ( som inte alls är helt genomskinliga) tycker jag så synd om dom.

    En av dagarna håller jag inte ut längre, utan bär rubb och stubb ut i duschen, ger dem en omgång med den fukt, det regn de skulle haft ute i sitt rätta element. Duschar av gammalt damm, möjligt spinn, lösa blad, visset löv…

    Rycker bort allt gammalt, plockar bruna torra delar, kniper sticklingar som kommer i sina vattenglas för rotsätting, förnyelse.

    Jag har en vid kopparpanna på soffbordet som är ”plantsjukhuset”. Är någon växt döende eller i risksonen, hamnar den där nära oss som sitter i soffan, borta från de starkaste solstrålarna.

    Tror de trivs där, de brukar komma stärkta från platsen efter ett par veckor i pannan.

    Nu ser alla utom den tvåfärgade fikusen i stora fönstret ut att behöva sjukhusopphåll…

    Peter, instinkten att sköta vissa saker till vissa tider i årsloppet, den är nog en av de vågrörelserna som håller oss i gång, även uppför backe ett tag av bara farten från nerförsbacketuren.


  14. Nyligen gick ett program på TV om året 1958. Det året öppnades Erik XIV:s sarkofag för vetenskapliga undersökningar – varefter allmänheten fick möjlighet (några dagar?) att gå på lit de parade.

    I Kalle dussins fall blir det kanske svårare & dyrare att ordna med massor av vakter samt röntgen & metalldetektorer i entren.

    Men kanske genomförbart i alla fall? Inträde som till ett museum skulle finansiera en del.


  15. Lit de parade?
    Kan vi inte i stället ha en lit de parade för Medelhavets ljuvliga dolmades som här i Sverige förvandlades till sladdriga kåldolmar?
    Eller kanske en lit de parade för alla människor som dog i alla meningslösa fälttåg som företogs av dåtidens svenska regim?
    Eller för alla människor som for illa av fattigdomen som följde i spåren av den massiva utskrivningen av soldater?


  16. ”Pelargonerna kommer ursprungligen från den afrikanska savannen, där de växer som förvedade låga buskar. Den tjocka stammen kan lagra vatten, vilket gör att de kan klara längre torrperioder.” Wikipedia

    Visst är det fascinerande att växter som vi håller i fångenskap har ett vilt förflutet.


  17. Skaffa Hibiskusar istället. En blomma, ett träd som är fantastiskt och räknas väl till de exotiska varför de blommar lite som det vill. Tåliga, men tydligen tål inte de olika färgerna varandra då mina gula alltid dör tillsammans med de röda och de röda verkar gärna få lus av de gula. Så var det med blommor…..


  18. Om omen säger jag som Albert Engström om spöken; jag tror inte på dem, med jag har mycket stor respekt för dem.


  19. Pelargonier eller Karl 12.?🙂 En morsom afsporing af et emne. Pelargonier er gode på altanen (‘balkongen’). Og så er der jo ikke langt til Mamma som også holdt af Pelargonier indendørs, jeg afskyr deres duft, som de afgiver ved mindste berøring.
    Men Mamma citerede fra sin skolbok: ”Konung Karl den tollfte gjorde många goda lagar”. Det kan der vel være flere meninger om – men hvilken skolebog stod de linjer i? Ser altid efter i gamle svenske skolbøger, men har ikke fundet svaret.


  20. Det är inte en metafor — det är en liknelse.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: