Avståndsproblem
onsdag, 16 januari 2008I en historikers arbete är distansen till det förflutna den grundläggande förutsättningen: det är först när något är över, borta och förbi som det låter sig beskrivas, fullt ut. Samtidigt är distansen också det grundläggande hindret, som det mesta av slitet handlar om att övervinna – inte sällan förgäves.
Det stora avståndet finns dock inte utom oss, utan givetvis inom oss. Som Brodsky har sagt:
”Fartökningen (föremål för njutning snarare än manligt beklagande) har dragit en klar gräns mellan dem och oss, om så bara genom sin stympande inverkan på varje form av engagemang eller koncentration. En människa som färdas mot sitt mål med kulans hastighet eller snabbare än ljudet har svårt att förstå sårad heder, klasskrankornas galler, någons funderingar över ett gods i förfall, kontemplationen av ett enstaka träd eller ambivalens i bön. Sådant var dock stoffet i artonhundratalets poesi, som intresserade sig för rörelsen i den enskilda själen, vars processer visade sig förebåda alla termo- och aerodynamikens lagar.
Annorlunda uttryckt: för en tidsålder sedan var det mycket mindre som stod emellan en människa och henne själv än i dag. Hon tycks ha vetat hur man gör bruk av denna närhet. Det vill säga, hon visste i princip lika mycket som vi om natur- och samhällsvetenskaperna; emellertid hade hon ännu inte fallit offer för denna kunskap. Hon stod liksom på själva tröskeln till denna fångenskap, till stor del okunnig om den hotande faran; misstänksam måhända, men fri.”
Peter Englunds blogg 
Men det där är ju en typisk historielös försköning av det förflutna. Som något en 1800-talsmänniska hade kunnat säga om *sina* fäder för ”en tidsålder sedan” – världshistorien var ju inne i sin mest föränderliga och spännande period någonsin! Dittills – men det förflutna är ju också det enda man har att jämföra med.
Om en 50 år kommer folk helt säkert att betrakta vår tid på samma sätt. Vilket inte säger något om vare sig vår eller deras tid, bara att avstånd ger upphov till förenkling.
(Vilken koppling som finns mellan seklets poesi och dess fysik är ett annat mysterium. Vet Brodsky, eller gissar han?)
En mycket intressant observation!
Vad är källan till Brodsky-citatet? Jag skulle vilja återge det i ett engelskspråkigt forum, men litar inte på min översättningsförmåga.
Ja, jag kan inte annat än hålla med.
Betraktar man nuets människa ser jag och hör flera som i någon sorts oövervinnlig dödlighet påstår och verkar för att våra kommande generationer skall få det lättare genom att verka nu. (Mycket ang. klimatets förändringar som helt plötsligt verkar uppstått nu för vissa människor, och inte under tusentals tusentals år. Nog om klimatet!)
Nuets oövervinnliga storhet (läs människan)verkar sakna den humanistiska ödmjukhet som historien har svar på. Denna humanistbrist torde man säkert kunna utläsa ur många av de historiska personer som verkat i historiens upplogade landskap. Jag bävar för människans volymlöshet contra uppblåsthet. Politiskt/humanistiskt sett kan det bli en ruskig värld men det är förbehållet våra framtida generationer.
Peter pekar sin vana trogen på ett samtidigt spännande och intrikat sätt på en problematik som är lika komplicerad som den är viktig: frågan om avståndets, det ”riktiga” avståndets problem. Ett problem som han med stöd av ett citat av Josef Brodsky ytterligare tillspetsar genom att visa på hur vår tid fått uppleva en fortgående accelleration av tidens hastighet (”en människa som färdas mot sitt mål med kulans hastighet eller snabbare än ljudet har svårt att förstå sårad heder”).
Alltsedan telegrafens dagar förflyttar sig kommunikation snabbare än människan, men också människan blir naturligtvis i en tidsålder karaktäriserad av fart alltmer ett ”mobilt djur”. Etnologen Tom O’Dell har myntat begreppet kulturell kinestesi, en form av kulturell rörlighet som drabbar oss alla i dag, både i yttre och inte minst i inre mening. Rörelse, rörlighet, fart är besläktade med oro, föränderlig identitet, det alltmer flytande samhälle som vi enligt kulturforskare i dag är mitt inne i. Kanske är det svårigheten med att få de tidsmässiga avstånden, horisonterna att stämma överens som mer än något annat utmärker den tidsperiod vi befinner oss i, den man kunde kalla den post-postmoderna. En anakronistisk tidålder där Kronos blivit alltmer splittrad, avståndet mellan händelser, historier, det historiska, gårdag, nu och morgondag alltmer uppluckrat.
Ju mer farten ökar desto svårare blir avståndsbedömningarna. Jfr prickskytten som försöker döda Jason Bourne i den rörliga folkmassan vid Waterloo Station. Eller ännu hellre Tom Cruise som contract killern Vincent i Michael Manns Collateral. Den shoot out på en koreansk nattklubb i LA som utgör en kulmen i filmen är liksom många scener i Bourne Ultimatum filmad med handkamera, vilket gör att avståndet i actionscenerna reduceras till ett minimum. Den frenetiska, berusande rytmen hos discomusiken (Tom Rothrocks låt Rolling’ Crumblin’) plockar liksom upp energi av de närgånget filmade, ”häftiga” duellscenerna.
För att hitta ett kanske än mer problematiserande och enligt min mening intressantare perspektiv på närhet/avstånd i filmens värld kan man gå till Alfred Hitchcock. Hos kanske ingen annan filmskapare är frågan om avstånd mer komplicerad. Ken Wark har skrivit om det han kallar telesthesia (perception över ett visst avstånd) i Hitchcocks filmer, speciellt Vertigo och Fönstret mot gården. Film handlar inte i första hand om representation, säger Wark. Film handlar i stället om telestesi utvecklad i industriell skala. En överskridning av rummet, där publiken lever i samma aura som filmen vad gäller publicitet och stjärnglans, och av tiden, där, som i Vertigo, olika tidsplan överlappar, går in i varandra.
Telestesi hos Hitch handlar alltså om perception över avstånd, t ex åsynen av ett mord. Hos Hitch är vi hela tiden inne i detta, säger Wark: av- och påkoppling av telestesi. Vi är både kopplade till och från det som händer. Vi känner oss bundna av filmen och vi blir ändå till sist frigjorda ur filmens grepp. Det är Hitchcocks stora tema, hans magiska trick som han utför hela tiden på nytt varje gång vi plockar fram en Hitch-rulle.
Och ändå är detta avstånd förvånansvärt kort och överkomligt om man jämför med andra äldre och mer antika epoker där källorna är fattigare. Jag läste själv en introduktion till akademisk bibelkunskap en termin (Bara gamla testamentet) och slogs av hur fruktansvärt långt ifrån den tidens tankar och kultur vi är idag.
Det faktum att bibeln har varit en avgörande skriftsamling i Europas historia och formgivning gör denna situation mycket värre – det gör att vi idag ofta tror oss kunna förstå denna tid när vi egentligen läser bibeln genom teologiska glasögon som formats genom flera generationer.
När du säger att avståndet är inom oss antar jag att du menar hur människans tankar och sinnen förändrats genom tiden. När jag studerade bibeln upptäckte jag tvärtom att det är just det som är inom oss som är oföränderligt och odödligt och det är det som i bibeln kallas vishetslitteraturen. Genom att fokusera på människans inre, vare sig det gäller praktiska råd (Gör si och så så får du ett långt och bra liv – Ordspråksboken) eller filosofiska funderingar kring livets mening (vad ska man ha ett långt och bra liv för? – Predikaren) når denna genre en universialism som talar till vilken människa som helst oavsett tid eller plats.
När vi var små, på cyklarna.. de gick så långsamt. Någons storebrorsa hade moppe, wow. Och nån i grannkvarteret; en lättviktare. Och nåns storrasyrra var ihop med en som hade en 750. Bara att vara i närheten av de som behärskade dessa hastigheter var att förnimma en fläkt av fartvinden. Sen fanns det ju en pappa som var Viggenpilot.. men han var overklig, övermänsklig.
Så vi satte oss på cyklarna och satte av nerför grusvägen vid kyrkbacken. Högre och högre upp hetsade vi varann att starta. Vilken underbar uppenbarelse när
allt bar iväg precis på gränsen av det man behärskade. Och plötsligt gjorde man inte det – den skräckfyllda insikten att nu går det överstyr! Bara att hoppas på ett slut mellan bäcken och björnbärssnåren…
Där är väl stora delar av mänskligheten idag.
Men nångång måste väl människan upplevt att exakt denna jämna hastighet motsvarar vad sinnena bemästrar? Att farthållaren var inställd på det ultimata
Speed of Life? Föreställer mig nånstans mellan 1850-1950 – men jag kan också vara offer för längtan till tider jag själv inte upplevt.
I vår familj används ett uttryck, ”Man kan inte se skogen för alla träd”. Det känns som det är tillämpbart även i detta fall.
Först med avstånd blir mönstret tydligt (och du kan avgöra om det är en skog eller en dunge) men detaljerna går förlorade.
När det händer kan det vara svårt att se vad som händer, början, slut och effekter.
I love Brodsky – varken filosof eller estet utan nervmänniska ☺
Kanhända är Brodsky romantiserande kring 1800tals människan då han skriver; ” Det vill säga, hon visste i princip lika mycket som vi om natur- och samhällsvetenskaperna; emellertid hade hon ännu inte fallit offer för denna kunskap.” – men jag tycker, om man tillåter generalisering, att det låter rimligt. Finns det inte en sådan ”formel” först fröjd över en upptäckt sedan…
För min del tror jag inte vi är offer för nyervärvade kunskaper, som citatet antyder.
Utan vi låter oss övertalas, falla för predikanters ord, går på agitation, klarar inte att särskilja propaganda från information.
Ärlig talat tycker jag vi är oskuldsfulla, naiva och som okunniga om våra verkliga behov och livets beskaffning: lättlurade.
….om man får dra alla över en kam, men det gör han ju, Brodsky.
Fångenskapen skulle kunna komma av tillfälligheterna som släpper oss ner i en tid, på en plats, i sammanhang vi aldrig bett om, valt eller kunna undslippa.
Då stämmer allt som citeras till alla tider.
I dag finns medeltida samhällen med inslag av krigsteknik från rymdåldern, nutida människor med grottmannainstinkt som politisk ledtråd, analfabeter som går i ledtog med lukerativ narkotikamaffia, hierarkier i daglig verksamhet med rötter tillbaka till St. Peter.
Här finns vetskaper med sikt in i negativ tid, byggnadskonstruktioner som liknar Babels torn på många sätt, och fridfull ignorans sida vid sida.
En jord med dag och natt på samma gång.
Det verkar inte som en exakt allmän kunskap någonsinn har funnits över särskilt långa tidsrum över områden som omfattar flera kulturer.
Vi letar, samlar och sätter spår samtidigt som vi rör oss ut av tiden.
Om kunskap vore något beständigt som alla kunne ta del av och sen gick vi därifrån och framåt i utveckling, skulle alla på denna sidan vara större författare än Shakespeare.
Sadly vet vi alla bättre….
Vad har vi av kunskap?
Alltid kommer det något nytt. Ibland kommer något nytt som inte accepteras av massan, folket, politiken…ja,de som styr och vi själva.
Vår kunskap är förborgad i nedärvd, inlärd, bortträngd, politisktfelaktig, tillrättalagd…. osv.
Men den grundkunskap som följer oss, den kollektiva, glömmer vi. Vi kanske skulle känna efter och ta del av den kollektiva kunskapen för att kunna nå den viktiga känslan att stå stadigt i stormarna av agitaion, information och propaganda.
Är det inte så att vi ofta när det gäller att beskriva historien, att vi beskriver den med vårt sätt att se på saken? Vi beskriver det med vårt sätt att tänka, nutidsmänniskans sätt att tänka. Jag tänker närmast på beskrivningen av historien för flera hundra år sedan.
Jag tänker på en speciell författare som gör så, EB. (gissa vem jag tänker på!) som är fenomenal på det. Men det finns andra författare också.
Jag har funderat en hel del på detta fenomen, hur mycket skadar det oss? Vårt sätt att se på historien. Blir historieskrivningen helt fel då?
Att leta reda på den exakta sanningen, det går inte. Eftersom jag är en realist, så vet jag det. Men ändå, hur mycket skadar det oss?
Kommer att tänka på en sak, vi beskriver vår nutid som otroligt stressande för medborgarna, men det lustiga är att redan 1939 i en journalfilm från SF så sa de att de levde i en stressad värld! Är det vår nutid som är så stressad? Tänker närmast på 1900-talet och framåt.
Som sagt: nuet har alltid varit spännande, stressande och dynamiskt, oavsett var man placerar det. Dået har alltid varit enklare, eftersom man förenklar det. Det var därför jag blev förvånad över att hitta Brodskys historielösa kommentar på denna allt annat än historielösa blogg.
Här är ett annat citat:
Livet i nutiden irriterar. Knappast har man vaknat på morgonen, förrän dagbladets trumpeter skrälla en i öronen, och hvar man går och står under dagens lopp, är man utsatt för tillrop. Det talas, kvädes, tutas, för ens bättre jag och för ens dåliga böjelser. Man skall slita som en yankee, vara belåten som en kines, distinguerad som en parisare, storvulen som en norrman; man skall vara socialist och antisocialist eller kristligt social; man skall gå i ylle och gå i ramie [grovt tyg]; man skall kläda sig i purpur och i säck och aska, man skall begagna sin tid till att tugga, och man skall begagna den till allt möjligt annat. Man skall sitta hemma vid härden efter dagens arbete, och man skall vara ute i sällskap 7 aftnar i veckan.
– Ur boken ”Nervhälsa” (1912) av Frode Sadolin, nerv- och massageläkare i Köpenhamn.
Over the top.
Där har vi det mentala avständ som följt oss in i det nya milleniet. Ett av de allra längsta avstånd som vi tagit med oss. Ett avstånd som ledde till WW2 och alla de fasor som följt därefter.
Det märks att du skriver om WW1 Peter. Hoppas du orkar igenom. Jag håller tummarna.