h1

Skrivlogg nr. 1

söndag, 20 januari 2008

Jag antar att skrivandet går rätt bra, för dagarna sveper förbi i rasande takt, och veckorna med dem. Som vanligt handlar det i mycket om självdisciplin. Försöker vara på plats strax efter åtta var dag, tar korta luncher – har för övrigt börjat tröttna på varma koppen med svampsmak – och avbryter inte förrän det är dags att börja med middagen framåt fem.

Ett annat lovande tecken är att jag inte sällan smusslar med arbetsmaterial upp från skrivarstugan, som jag sedan läser, på rent nöje, när jag ligger i sängen. Så avslutades fredagen.

030nevi.jpg

Något mer om hur min bok om Första världskriget kommer att vara upplagd. I den följer jag ett antal enskilda personer, alla – givetvis – verkliga, alla långt ner i hierarkierna. Boken är uppbyggd av korta kapitel på en 2-4 sidor, där jag följer vad en av dessa personer gjorde och såg under en enskild dag. Kapitlen är sedan tänkta att vara ordnade kronologiskt, med början i augusti 1914 och med slut i november 1918. Idén är att det – grovt räknat – skall finnas ett kapitel för var vecka av krig.

Titeln är inte satt ännu. (Vilket är aningen stressigt, då den tillika med omslaget måste vara klar till i mars. Men det ordnar sig. Att bestämma titel är alltid ett roligt göra.) Underrubriken kommer dock vara något i stil med ”En historia om det Första världskriget i 206 korta kapitel”. Typ.

Tanken är att måla en bild av det här kriget, inte som händelse utan som upplevelse, inte som process utan som erfarenhet.

Tekniken är pointillistisk, alltså en stor bild byggs upp med hjälp av mängder med små punkter. Det som bekymrar mig till gränsen av sömnlöshet just nu: effekten hänger på massverkan, men tänk om volymen av nedslag är för liten?

Annonser

36 kommentarer

  1. Det låter mycket intressant, och jag ser verkligen fram emot att få läsa den! Just din teknik att måla bilden ”inte som händelse utan som upplevelse, inte som process utan som erfarenhet” är vad som gjorde att jag fastnade för dina böcker.
    När jag var på semester i Sverige, sommaren 2006 inhandlade jag ”Tystnadens historia” av ett rent infall, och just den essäsamlingen gjorde ett starkt intryck på mig, och jag började se på samhället omkring mig med helt andra ögon (vilket gissningsvis var tanken med boken). Nu har jag sedan dess tyvärr bara läst dina andra två essäsamlingar (som jag råkade få tag på av rena händelser – det är väldigt få affärer som har dina böcker här i Israel…), och inga ”riktiga” böcker (Min fru håller fortfarande i Ofredsår, medan jag väntar otåligt). Men jag kan din stil och teknik – du nämner vardagsdetaljerna, du beskriver det som det verkligen var. Just detta var exakt vad jag alltid saknade under historialektionerna i skolan. Man fick bara en urvattnad översiktsbild av händelseförloppet och kom aldrig i verklig kontakt med ”hur det verkligen kan ha varit”.
    Den pointillistiska stilen du beskriver låter likt vad jag erfarde i Tystnadens Historia. Till skillnad från din nya bok handlar visserligen essäerna där om helt olika ämnen, och dom är helt fristående från varandra. Men ändå målar dom tillsammans upp en bild av historieförloppet på ett helt annat sätt än jag hade sett det dittills. Tillsammans fick jag en mycket klarare enhetlig bild av Nuet och varför det är som det är.
    Låt inte arbetet lämna dig sömnlös. Vi jobbar för att leva, vi lever inte för att jobba. Lev för fritiden och familjen, inte för jobbet. Även om ditt jobb råkar vara superintressant…
    För övrigt kan jag nämna att du är omnämnd i min blogg idag. Jag är fundersam på om jag kanske både där och i den här kommentaren har varit lite för smickrande? Det kanske blir för genomskinligt att mitt verkliga syfte är att göra min existens känd för den store Peter Englund…? Jag menar i vilket fall varenda ord. Däremot är jag fullt medveten om att det okritiska sätt jag läser dina böcker med är föga passande för en historiker.
    Men jag blev ju aldrig historiker.


  2. 206 nedslag kan knappast vara för lite. Förstår man inte då vad du vill ha sagt så är jag tveksam till om du skulle ha fått fram det med 412 kapitel heller.

    Verkar vara en spännande bok. Jag ser fram mot den. Misstänker också att det måste vara ett gediget researcharbete bakom.


  3. Jag tycker det verkar mycket bra. Och så roligt att får ta del av hur du tänker och hur det hela har fortlöpt så långt.

    Beträffande ”volymen av nedslag” är min första reaktion precis tvärtom mot dina farhågot. Det låter egentligen helt fantastiskt att du satsar på ett kapitel per vecka. Det är klart; en och annan vecka kanske ger behov av fler än ett kapitel med tanke på händelserna. Något som förmodligen inte blir alltför problematiskt. De mer ”lugna” veckorna däremot lär med ditt upplägg få sina kanske första kapitel någonsin. Och det tror jag att den som är intresserad av WW1 verkligen ser fram emot.

    Återigen, här hålls tummarna för ditt projekt.


  4. Varma koppen är inte den full med transfett? Hjärnan behöver bra fett särskilt om man använder den mycket 🙂


  5. Nu är det ju ett högst medvetet stilgrepp att enbart låta folk ”långt ner i hierarkierna” komma till tals – upplevelser, inte historia. Kriget utspelades ju på så många nivåer, från fotfolk till kejsare. Kanske ett appendix med övergripande kronologi, Schlieffenplan och statsdiplomati m.m.? Eller förtar det effekten?

    På tal om kronologi så är det väl lika svårt att få parallella händelseutvecklingar att samsas i en linjär bok, som det är att återge en rund jord med platta kartor. Att skildra var front eller person för sig, från början till slut, har sina sidor, liksom att hoppa från plats till plats under fyra löpande år.

    Fast det svåraste verkar vara att skildra de veckor som var sig lika år efter år. Men det kanske är en grov förenkling på håll, som ingen av de medverkande skulle hålla med om.


  6. Väntar med spänning på resultatet. Du har lyckats förr och kommer säkert att göra det igen. Var rädd om nattsömnen.


  7. Det låter som ett sätt att betrakta kriget som genom ett kalejdoskop. Det låter intressant, jag ser fram emot boken.


  8. ”Ett sant dröm om hur det gick till” eller 206 osv.

    Han var soldat. Var vecka från 1935 till 1944 skrev han ett par, även fyra brev till min mor, från vänrik till major. Jag har läst dem nu då han är redan död.
    Vad skrev han om då? Lite om vardagen? Jo då, och någon gång även om kriget.
    Om ensamhet, det vill säga om omöjligheten att vara bara för sig själv.

    Men för det mesta, så var det om kärlek.
    Någonting som var stadigt i livet.Tusen brev om kärlek.

    OK. Lycka till!


  9. Jajsmänsan JM, Varma koppen har transfett. Sen om man köper svampsoppa så är det inte mycket svamp i, Sverker Olofsson på ”Plus” i SVT, visade att den svamp som finns i en portion varma koppen är så lite så det knappt syns, fick plats på Sverkers fingertopp.

    På tal om detta lurendrejeri från livsmedelsindustrin; alla svenskar borde läsa ”Den hemlige kocken” av Mats Eric Nilsson. Det är så bra att han tar upp detta till diskussion. Det är för bedrövligt att man inte ska kunna hitta färdigmat utan en massa tillsatser!

    En bok till som alla svenskar borde läsa är ”I trygghetsnarkomanernas land” av David Eberhard. Jag håller på att läsa den och har ett leende på läpparna hela tiden, när han beskriver det ”nationella paniksyndromet” som Sverige lider av. Att vi söker trygghet hela tiden, så till den milda grad, att vi inte vågar leva. Att myndigheter förbjuder löjliga saker, att vi är rädda för döden och att vi vadderar vår tillvaro. Han har nog rätt i många avseenden.

    Ja, jag ser också fram mot den nya boken med spänning. Håller tummarna för att den boken kommer ut på ljudbok, jag samlar på ljudböcker om historia och vill gärna ha den till min samling! Det är ett mycket intressant område att sätta tänderna i!!!


  10. 1. Tackar för uppmuntrande tillrop. Det värmer alltid.
    2. Jag får nog sluta med varma koppen. Tillbaka till fil och flingor. 😦


  11. ….får jag anbefalla den grekiska yoghurten som numera säljs i små litershinkar? En som är lika tjock och len finns också som turkisk yoghurt, otroligt vanebildande med sin milda smak och matiga konsistens.

    Annars, norrlänning, är väl mjukatunnbrödrullar ett bra alternativ?

    …Att göra på morgonen när man ändå håller på i kylregionerna, fylls med något gott ( här kan även yoghurten stå för en tredjedel av fyllningen, breds på som smör i ett tjockt lager. Sedan tager man vad man haver:

    Salladsblad, rester ( kyckling, korv, kött, fisk, vad man hade som middag/lunch dagen innan)

    Rökt skinka, senap, tomat, gurka.

    Salami, några lökringar, oliver.

    Tonfisk från burk, kapris, tomat, salladsblad.

    Norsk gudbrandsdalsost i ensamhet ( eller messmör istället för geitosten )

    Det skulle nog ge tankarna en skjuts, tror jag!


  12. Inser att inläsningsstadiet är förbi, men ändå: Maureen Shanahan har gjort mycket spännande reflektioner angående maskulinitet och första världskriget med utgångspunkt i den traumatiska erfarenhet konstnären Fernand Léger (1881-1955) fick som sjukvårdare i franska trupperna – och hur han sedan gestaltade och bearbetade detta i sina målningar. Två artiklar: ”Creating the New Man: War Trauma and Regeneration in Fernand Léger’s Designs for La Création du Monde (1923)” i Konsthistorisk Tidskrift vol. 76, 2007:4 samt ”Vad gör en man? Hur det maskulina skapas” i Anna Lena Lindberg (red.), Den maskulina mystiken. Konst, kön och modernitet (Lund 2002)

    Ser fram emot boken!


  13. En fråga här gäller kanske vad det är för berättelse Peter vill/valt att berätta, dvs hur han ser på det som hänt och det som de personer han valt ut för sin berättelse velat berätta om det som hänt/händer. Vad driver storyn, vilken (vilka) är dess poäng(er)? Hur vill den att vi ska se på detta skeende? Handlar det om en mikrohistoria där myllret av röster ger legitimitet åt själva historieberättandet? Men vilken är i så fall legitimiteten, hur får man tag på den? Nås den via en tillräcklig mängd röster? Finns det en sammanhållande, ”bakom- eller underliggande” röst i form av historikern/berättaren och på vilket sätt blir denna tydlig?

    Har Peter konstruerat en berättelse som följer någon eller några av troperna/stilfigurerna i Haydens Whites kända indelning i fyra olika berättarmodus vad gäller historieskrivning: romance, tragedi, satir och komedi? Eller är det några andra centrala troper, bilder, berättartekniska grepp som här kommer till användning? För helt utan troper/figurer/bilder kan man väl inte berätta denna histora? – Mitt mål är att måla en bild av det här kriget, inte som händelse utan som upplevelse, inte som process utan som erfarenhet, säger Peter. Erfarenhet innebär så vitt jag kan se början på en reflexion över ett händelseförlopp. Etnologerna Billy Ehn och Barbro Klein menar för sin del att erfarenheten är en embryonal text, en impressionistisk meningstilldelning. Den skrivna texten är enligt dem i jämförelse en mer raffinerad, systematisk och beständig meningstilldelning.

    Om berättandet är pointillistiskt, innebär det då ”automatiskt” att det inte är panoramiskt eller perspektiviskt? Utgör ramen första världskriget en tidslig och rumslig metakategori som på något sätt bestämmer hur berättelsen utformas? Samtidigt är det omöjligt att tänka sig att det skulle finnas ett enda ”riktigt” sätt att berätta om första världskriget som skulle göra alla andra sätt överflödiga. Är krig ett sätt att ”tänka” som just denna tid och plats på ett speciellt sätt omfattade? Hur kom sig detta i så fall? Innebär krig också ett speciellt sätt att berätta som hela tiden söker nya föremål för sin berättelse? Utgör krig och trauma ett paradoxalt ”fäste” för historieberättandet som svävar mellan glömska, förskjutning, förnekande och utlevelse av det man tror sig ha glömt? Ungefär som endel patienter hos Freud som inte mindes någonting av det de en gång glömt eller förträngt, men i stället utagerade det. De reproducerade det inte som ett minne utan som en händelse, upprepade det utan att veta att det handlade om en upprepning.


  14. Men snälla rara, du kan väl koka en storportion och portionera dem. Enkelt och gott med nyttiga inslag. Samtidigt har en stunds matlagning, i detta syfte en ren kontemplativt inslag som sedan kan njutas vid datorn. Inte för att jag vill kalla den en krigssoppa , men kanske inte så dumt iallafall att luta sig i skrivarstolen med varm soppa och en bit grovkornsbröd. Det var säkert skyttegravsmat då. Att få en ”feeling” av krutdoft i lervällingen och sila ärtor i mustaschen.


  15. Några historier som vore mycket intressanta att någon få ta del av är de mest svårfångade: hur upplever barn krig? (inte helt omöjliga och ovanliga, men ändå
    förvånansvärt sällsynta) och mentalsjuka?, förståndshandikappade? blinda? döva?
    (källorna torde vara få, men inte obefintliga – på något sätt blir kriget ofta de levandes eller dödas, men ändå alltid friskas och funktionsdugligas angelägenhet).

    En fråga som jag funderat över sen jag var liten: Hur upplever djuren krig? Extra hemskt eller ungefär som vanligt?


  16. Bra idé, Urban!
    🙂
    M V H Mohikanen.


  17. Helt utan troper, dvs bildliga uttryckssätt, lär det inte gå att berätta, och om Peter Englund har några ambitioner åt det hållet befarar jag att han tagit sig vatten över huvudet. Han bör få svara för sig själv, förstås, här vill jag bara spinna vidare på några av Klinkmans reflektioner. Såvitt jag kan förstå kan ett ”pointillistiskt” berättande med många berättarröster vara såväl ”panoramiskt” som ”perspektiviskt”. Jag har överhuvud svårt att föreställa mig ett berättande som inte är perspektiviskt. Att låta berättandet genomgående kretsa kring kriget som upplevelse och erfarenhet är såvitt jag förstår också att välja fokus och perspektiv för det.
    Vad det kan innebära att berätta om kriget som upplevelse och erfarenhet, snarare än som händelse och process, vet jag inte, men det föresvävar mig att Englund i första hand vill berätta om vad kriget gör med människor, vilka märken och ”erfarenheter” det avsätter i dem. I vad mån ett sådant berättande har ”legitimitet” är väl beroende av hur pass trovärdigt det ter sig. I och för sig kan naturligtvis allting ifrågasättas, men alla ifrågasättanden bör liksom alla tolkningar ( t ex av kvarlevor och skriftliga källor) ha åtminstone något slags språklig konsistens för att bli trovärdiga.

    Varje skapat verk har sin egen logik och jag har liksom Klinkman svårt att tänka mig att ”det skulle finnas ett enda `riktigt´ sätt att berätta om första världskriget som skulle göra alla andra sätt överflödiga”. Men jag är också övertygad om att vissa berättelser, vissa historier, alltid kommer att förefalla mer trovärdiga än andra.


  18. Håller med Custer om att varje verk har sin egen logik och att vissa berättelser, vissa historier förefaller mer trovärdiga än andra. Någon exakt måttstock med vilken man kan mäta ett verks trovärdighet eller legitimitet finns väl ändå inte. Kanske är det kombinationen av ”överbevisningsförmåga”, förmågan att belysa och levandegöra ett skeende, inklusive det svårbestämda ”erfarenhet”, samt kopplingarna till en trovärdig teoretisk ram som bestämmer hur verket kommer att tas emot.

    Vore intressant att höra hur Peter själv ser på de berättartekniska problem hans bok om första världskriget ställt och ställer honom inför. En intressant diskussion om s k faktioninriktade (dvs blandningar av fiktion och icke-fiktion) berättartekniker hos Peter Englund kan man f. ö. ta del av i Bo G Janssons Episkt dubbelspel. Den bok av Englund Jansson koncentrerar sig på är Ofredsår.

    Ändå är det självfallet först när man tar del av den nya boken som man på allvar kan börja försöka leta efter svar på frågorna om fokus, perspektiv, pointillism samt val av troper m m, dvs de narratologiska greppen i boken.

    Som icke-historiker antar jag att historieskrivande i dag, i en tidsålder genomströmmad av överlappande, gränsöverskridande genrer av de mest skilda slag, är ett allt svårare, men kanske därför också allt mer spännande fält att operera inom. Men som historikern Keith Jenkins påpekat innebär inte ”det postmoderna tillståndet” att de ”gamla” frågorna om metodologisk korrekthet eller frågan om makt och kunskap (dvs dominanta diskursiva praktiker) vore överspelade.


  19. Nyfiken.
    Fanns det en period av ditt liv som fylldes med Sven Hassel?
    Robert – Södermalm


  20. Ser mycket fram emot boken. Kapitlet om första världskriget i Förflutenhetens landskap var fantastiskt gripande och intressant så detta kommer garanterat att bli en succé.


  21. Gäller ”problemet” representativitet i någon mening? Att kunna koppla det ”pointillistiska” grodperspektivitet med något slags upphöjt, överblickande perspektiv?
    Möjligen handlar det helt enkelt om på vilka grunder man väljer de berättelser man väljer.


  22. Det är synnerligen riskabelt att formulera program för oskrivna böcker, det vet jag och det märker jag, men jag har ingen annan att skylla än mig själv för detta. 🙂

    Så: boken är som nämnts ett experiment, ett försök att skriva en berättande historieskrivning utan en övergripande, sammanfattande narrativ. Det gängse greppet är att utgå från en stor berättelse av något slag, fotad i en förförståelse av vad det hela ”egentligen” handlade om, och där de små berättelserna, alltså de enskilda människorna och deras erfarenheter, flikas in här och var, i form av bisatser eller stycken, som belägg eller illustration. Så fungerar det i exv ”Ofredsår” eller ”Den oövervinnerlige”.

    Vad jag försöker mig på är att vända på den relationen, och förpassa metaberättelsen till bisatserna, och istället låta de enskilda människornas upplevelser fungera som centralmomentet. Verkan skall som sagt ske genom en massverkan – det är det jag avser med att bruka termen pointillism.

    Hayden-Whites fyra troper – som jag tycker är intressanta, men samtidigt uttryck för en synnerligen vågad generalisering, byggd på ett förbluffande tunt underlag, fyra enskilda författare – kan sägas finnas med, men inte som styrande faktor, utan istället i kraft av det faktum av att satiren, tragedin, romansen, etc, ofta är närvarande i samma epok, i samma process, i samma händelse, självklart i samma människa.

    Fungerar det? Jag vet inte. Inte heller går det att avgöra förrän vid resans slut, vilket inte gör det hela mindre nervöst.


  23. Just det, Sven Hassel. Jo, som tonåring läste jag en av dem med behållning, tror den hette ”Marschbataljon” – det är den som spänner över hela kriget. Men när jag sedan gav mig in på läsa fler så strandade det hela raskt på det faktum att de övriga var nästan parodiskt lika varandra, och att författaren helt uppenbart förvandlat sig till ett litterärt självspelande piano.


  24. Förstahandsberättelsen är oöverträffbar i berättarsammanhang.

    Inget slår att höra rösten, läsa skälvande skrivna bokstäver, få orden direkt från den som upplevt händelserna eller känt känslorna.

    I mitt sökande efter att ”se” in i det förflutna, förstå och lära människornas synsätt som levde då har jag plöjt igenom matrial som i sin tysta skönhet ( broderier och vevnader, visböcker och receptsamlingar mm) manat till att pröva på tekniker och sätt att leva.

    När jag började undervisa duktiga sångare från universiteten eller högskolor var jag lycklig när jag kunde precentera original-band, ljudande musik från phonografens första tid, så studenterna kunde höra de bästa källorna från 1800-talet utöva sin konst.

    Ljudet på såna upptak är inte som våra dagars perfekta ljudupptak som spelas upp via ljudsystem med effekter bortom naturalistiska ackustiska möjligheter.

    Jag var fullständigt oförberädd på det ointresse och ( ibland faktiskt) irritation dessa ljudexempel vakte hos de unga. Fast de kommer till mig för att lära sig just den tekniken som demonstreras på de gamla inspelningarna.

    För mig är de källor till kunskap som jag använt hundradetals timmar att lyssna igenom, om och om igen för att förstå, lära in, härma.

    För de unga var det för tungvindigt, för svårtillgängligt, för kryptiskt, för uråldrigt annorlunda deras invanda tonspråk. De vill ha matrialet, men i en ”översättning”, färdigt tolkat, kanske lätt moderniserat (?) via en förmedlare: till exempel mig.

    Efter den insikten har jag insett att det som är guld för mig kan se ut som en stenrös för andra.

    Och hur stort studium som ligger bak den förståelse som skall till för att tolka ett tidstypiskt dokument på ett tillnärmat rätt sätt.

    Så att det man får ut av det samsvarar med verkligheten, samtiden källan var en del av.

    Den besvikelsen kan den få som försöker syna sina källor för omgivningen.

    Lite som när virtuosen med violen i hand sitter framför nybörjare för att lära bort sin konst: Det är lätt, bara gör såhär…

    …och så flyger fingrarna över greppbredan, stråken virvlar som en helikopter och obeskrivlig väljud når deras öron….

    Förmedling, tolkning är ju en egen konst: Det jag har uppfattat skall jag visa dig.

    Inte bara: Du skall få se vad jag sett.

    Jag glädjer mig till att få ta del av berättelserna!


  25. Vill hålla med David om att kapitlet om första världskriget i Förflutenhetens landskap var fantastiskt gripande och intressant. Detsamma gäller i Brev från Nollpunkten. Som han sa kommer detta garanterat att bli en succé… men känn bara ingen press eller prestationsångest… 😉


  26. Representativitet, nej – och samtidigt på ett plan, ja.

    De människor som kommer att vara boken kan i en mening aldrig representera andra än sig själva, och allt tal om representativitet faller ytterst tillbaka på en föreställning om något slags statistisk sanning, sanning på en högre, aggregerad nivå. Vilket inte är vad jag söker här.

    Ändå hoppas jag givetvis att fånga något allmänt, ja allmänmänskligt, så därför har försökt välja personer utifrån en föreställning att fånga så många olika aspekter av denna händelse som mänsk- och möjligt är i en någorlunda hanterlig bok.

    Där kan man tala om en representativitet, men i en delvis omvänd mening: inte som ett genomsnitt eller median – vilket skulle betyda skyttegrav och västfront – utan som ett urval styrt av en vilja att lyfta fram olikheter, i bakgrund, i upplevelser, i position.

    Om det alls går står ännu skrivet i stjärnorna. Känner bara att jag måste göra försöket.


  27. Okej Peter, jag gillar upplägget och det ska bli kul att läse hur ”vanliga” människor upplevde krigets fasor. Ser fram mot boken. Jag läste förövrigt om Brev från nollpunkten häromsistens och den håler än 🙂


  28. Klart man kan göra storkok i förväg.
    Varma koppen är en RÄDDNINGSPLANKA för de som inte GJORT storkok i förväg, eller om man inte har en spis tillgänglig. En vattenkokare kan man ha nere i skrivarstugan i värsta fall.

    Tomatsoppan är förvånansvärt god. (Med eller utan transfetter)

    Jag ser fram mot boken, det där blir intressant att läsa.


  29. Intressant! Jag tänkte också att det inte var någon statistisk representativitet du var ute efter, men likafullt ville ge en bred och varierad bild där olikheter finns ”representerade”. Det liknar mycket en kvalitativ forskningsansats där man samlar på upplevelsebaserade aspekter och infallsvinklar på ett fenomen. Jag tror säkert att detta är en framkomlig väg. Ska bli spännande att se resultatet!


  30. Två centrala punkter i mottagandet av boken kommer helt säkert att att gälla a) just frågor om själva urvalet av personer och urvalets representativitet (i relation till vad är sedan den svåra frågan) och b) frågan om graden av bearbetning från Peters sida av texterna. Och där kommer nog också frågorna om val av stilfigurer att dyka upp.

    Det är förstås sant, som Peter säger, att Whites Metahistory med sina fyra grundtroper som svarar mot fyra typer av historiska skildringar och fyra historiker (Michelet, Ranke, Tocqueville och Burckhardt) är nog så vågad, och också i längden ohållbar, om man tänker sig en sådan fullständig symmetri mellan de här tre nivåerna (trop, historiker, historieskrivning). Whites tropologi, dvs ”stilfigurslära”, går ju tillbaks på semiotikern Roman Jakobsons grundmodell med två typer av troper eller poler av stilfigurer i språket, nämligen metaforer och metonymier, den metaforiska och den metonymiska polen. Den ena, metaforen, är paradigmatisk till sin natur, dvs baserad på likhet. Den andra, metonymin, är syntagmatisk till sin natur, dvs baserad på kontiguitet/närhet.

    Kan inte låta bli att citera historikern Hans Kellner vad gäller värdet av tropologi. Han säger att tropologi inte handlar om lögn, men nog om illusion. Det är språket som bedrar oss. Inte minst tropen ironi blir enligt Kellner en teoretisk modell av vad tropologin är för någonting och därmed en ideal trop för en vision som egentligen i sig är omöjlig. Hur ser en ironisk bild ut? Vad är det som gör den ironisk? Tropologin hjälper oss enligt Kellner att komma till rätta med vår oförmåga att direkt konfrontera verkligheten., att direkt förstå nuet. Historieskrivande handlar, säger han, inte enbart om ett substitut för nuet, utan också om en presentation av ett minnande som leder över i en intention vad gäller framtiden. Där gårdag och framtid, minne och intention möts viker de också av från det statiska nuet och utgör samtidigt troper och önskningar, hävdar Kellner.


  31. Igår så vi filmen ”En lang forlovelse” – fra 1. verdenskrig. Vi havde fået den anbefalet og havde næppe set den ellers, pga de ret grusomme krigsscener. Det var en historie a la Karen Blixen, skønt med meget der skulle minde om realisme når granaterne faldt. Får mig til at tænke på kontrasten mellem historie som gengivelse af fakta og historie som eventyr – måske belærende. Er nedslag i historien på enkeltepisoder, enkeltdage, enkelte personer – mere realistisk end forsøget på at afdække længere forløb? Det sidste får let karakter af eventyr, mens den første vinkel kan blive meningsløs uden før-&efter beretningen???? Har netop læst en bog af en dansk modstandskvinde, hvor hun fortæller, hvordan hun først efter besættelsen forstod den sammenhæng, hun indgik i, dvs der var stor afstand mellem hendes oplevelse dengang og nu. Der er det vel vigtigt at få den ‘oplevelse’ med og ikke kun ‘oplevelsen’ fra en given dag i 1944? (Lis Mellemgaard:Pige i modstandskampen)


  32. Jeg synes man kan blive lidt bange for den vægt, der i tiden lægges på ‘oplevelse’ som noget isoleret.
    Oplevelsen har sin forudsætning i det foregående og er langtfra afsluttet med oplevelsen.
    Dermed ikke sagt at det kan være vigtigt at have øjebliksbilledet af ‘oplevelsen’ med, da den jo tit udviskes i erindringen – eller forstærkes.
    En dag en person – har hidtil været nok til en hel bog 🙂 Det kan blive et uendeligt bogværk, hvis det udvides med baggrundsmateriale, som enhver film idag. ‘Bogen’ er kun den guirlande, som alle perlerne danner og som vi kan følge – så klikker vi os bagud og fremad, når vi vil vide mere om den enkelte skæbne.


  33. hej Peter eller någon annan förnuftig man. Är det någon som kan förklara för mig varför det finns så mkt böcker (och även film) om krig,krigshändelser, strategi mm och varför kan inte jag tycka att det är spännande. Har läst flera av Peters böcker, men när det kommer till detaljerade skildringar av slag osv fattar jag nada och hoppar över dessa. Min far, idag 89 år berättar fortfarande om händelserna han var med om vid finska gränsen under 2a vv. Även om det inte blev några direkta sammandrabbningar så minns han fortf fänrikars namn och vilka hästar de hade.Vad skulle hända om kvinnor, som tänker som jag, blev uttagna i krig. Skulle vi ifrågasätta allt och bli hemskickade på stubinen. OK ingen blir kvar i försvaret. Varför har det varit så ärofyllt att vara ute i krig ? Eller var det ett sätt att komma ifrån tristess därhemma och få chans att bli hjälte. OK, detta var nu inte så intellektuellt formulerat. Men roligt om någon man ville svara. mvh Lena


  34. Hej Lena – jeg prøver et svar:
    Du skriver:
    ”Vad skulle hända om kvinnor, som tänker som jag, blev uttagna i krig. Skulle vi ifrågasätta allt och bli hemskickade på stubinen. OK ingen blir kvar i försvaret. Varför har det varit så ärofyllt att vara ute i krig ? Eller var det ett sätt att komma ifrån tristess därhemma och få chans att bli hjälte. OK, detta var nu inte så intellektuellt formulerat. Men roligt om någon man ville svara.”
    Mon ikke også kvinder husker ungdomsbegivenheder bedre end noget der kommer senere? Jeg tror ikke det har noget specielt med fascination af ”kamp” at gøre. Jeg mindes i hvert fald ikke en eneste soldaterkammerat (1961-63), der på nogen måde var fascineret af tanken om, at der virkelig skulle opstår en kampsitution og tænkte på noget ærefuldt i den forbindelse.
    Meget apropos, er jeg nået til det sted i Elin Wägners ”Väckarklocka” (dansk: Ilden overlever natten), afslutningen på netop det kapitel, som har givet den danske version navn: ”Det passive, vigende Køn maa dele Skylden for det Vanvid, der har taget Magten over det aggressive og herskende. De, der hjælper med til at fabrikere og betale Bomberne og organiserer Verden saadan, at denne vanvittige Tilstand kan fortsætte, de maa dele Ansvaret med de, der fatter de uhyggelige Beslutninger og udfører det uhyggelige Haandværk.”


  35. Ser fram emot boken, blir ett givet köp/lån.


  36. Det finns ett motsatsförhållande mellan de båda världskrigen: medan det första ledde till att många nya stater bildades (och där motivationen för många stridande hade varit just kampen för självständighet), blev resultatet av det andra världskriget stora block (som i sin tur gav upphov till nya spänningar och frihetsrörelser … allt går igen). När man läser om första världskriget ser man sällan något om tjeckerna, ungrarna, finnarna, balterna, balkanfolken, mfl, mfl som officiellt inte ”fanns” som ”nationaliteter”, men som kämpade för att bli det. Tyvärr ser jag inte någon representant för dem, och därmed heller inte för deras syn på kriget, bland dina ”medverkande”.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: