h1

Den röda hästen

onsdag, 23 januari 2008

Vaknar. Starkt månsken över den nyfallna, vita snön. Kvar dröjer de vaga, snabbt förtonade bilderna av nattens drömmar.

1. Fest hos ett välkänt par, på en takterass kransad av groteskt stora, kokongomslutna solrosor: en person snubblar in i en av växterna, som spricker och ger ifrån sig ett obehagligt slem, men alla skrattar, och börjar sedan med avsikt falla över de andra växterna, och snart återstår inget av den bisarra rabatten.

2. Kameraåkning runt en liten, förfallen stuga på en sommaräng. Genom ett öppet fönster skymtar en gammal, skallig man, och en tvättlina dragen inomhus i stugans enda rum. När den öppna dörren kommer i sikte syns en schäslong av Bruno Mattson-typ. Röst: ”Men är inte det min gamla läsfåtölj?”

3. Min dotter rider iväg tillsammans med några andra ryttare. Just när sällskapet skall försvinna över en skarp ås, ser jag en häst dyka upp. Jag måste av något skäl återbörda den till gruppen, tar den vid manen och för den springande i riktning mot den raskt försvinnande gruppen i fjärran. Hästen är utomordentligt vacker: röd, med lång vinröd man, och jag kommenterar detta, och till min kolossala förvåning svarar hästen. Sedan börjar den galloppera och drar mig med.

15 kommentarer

  1. Drömtydning är nog något jag överlåter åt psykoanalytikerna, men det jag däremot tycker mig kunna se i Peters drömmar – och detta är ju inte de första drömmar han redovisar på sin blogg – är att de är oerhört cinematiska till sin uppbyggnad. Nu förekommer till och med en kameraåkning i en av drömmarna (höll på att skriva filmerna)! Och vidare surrealistiska vändningar som slemmiga, groteskt stora solrosor och en röd häst som visar sig kunna tala. Vidare en standardtrop hos Englund vad gäller drömbilder: det lilla huset som på något paradoxalt vis förefaller både öppet och slutet, där fönstret och dörren markerar både insyn och utblick, klarsyn och grumlig vision (en gammal, skallig man).

    En tvättlina dragen inomhus och den talande hästen får mig att associera till David Cronenbergs Spider, om en man med svår personlighetsstörning som frenetiskt söker ”sanningen” om sitt liv, sin situation i en gårdag som inte låter sig entydigt bestämmas. Det trauma kring vilket hans liv kretsar gör att det enda han tycks vara i stånd till är ett svårförståeligt mummel och att plita ner oläsbara hieroglyfer i ett anteckningshäfte. På ett liknande sätt som i den filmen tycker jag att gränsen mellan det vardagliga och det fantastiska hålls helt öppen i Peters drömsekvenser. För vidare studier i detta ämne kunde t ex Hitchcocks och Buñuels filmer anbefallas.


  2. En ofelbar drömtydning, borde ju vara den med sexuellt innehåll. Jag citerar Freuds tankar om de latenta drömmarna: ”drömmar som har ett ursprung i det omedvetna och som rymmer önskningar som kräver tillfredsställelse”. Om jag inte minns fel, tar de latenta drömmarna sig uttryck i de manifesta drömmarna – de vi alltså minns.

    Resten lämnar jag osagt.


  3. Låt Freud vila i frid.

    Här är det sommarfest, sommaräng, gammal man (vis?)och en mycket speciell häst. Och hästen svarar. Här är drömmaren nära skapande krafter i sitt psyke.

    Med hjälp av den imponerande hästen så lär boken bli färdig i tid.


  4. Sett med humor så säger jag som bonden i den roliga historien, som jag inte skall skriva här, men bonden sa om den talande hästen att honom skall man inte lita på….han bara ljuger och skrävlar.


  5. Drömfragment som dessa bör naturligtvis tolkas av drömmaren själv. Om jag hade drömt dem skulle jag nog ha betraktat dem som ett slags avbrutna och ofullbordade framtidsscenarier. Hur som helst bör de tolkas utifrån dina egna känslor, vad du fruktar eller vill se förverkligat IRL. Ska *jag* försöka tyda dem så blir det på skoj, och mycket spekulativt, så här till exempel:

    Solrosorna må förefalla oskyldiga, men deras ”groteska storlek” och ”kokonger” samt det ”obehagligt” slemmiga inre de visar upp när de ”spricker” – likt troll i ”solen”! – inger inte förtroende. Tur, kan man tycka, att de är så bräckliga – om de nu verkligen är det.

    Om det är din läsfåtölj som står i stugan så är det väl inte otänkbart att det också är du som brukar sitta i den och att mannen i stugan alltså är du själv? Den hypotesen får stöd om du har en speciell förkärlek för eller aversion mot Bruno Mathssons formspråk och möbler. Frågan är vad du känner inför anblicken av gamlingen i den förfallna stugan. Är han lyckligt lottad, tycker du, eller är han snarare beklagansvärd?

    Med tanke på att hästen anses vara både en döds- och en livssymbol och dessutom kan beteckna den obändiga, okuvliga livsdriften tycker jag att ditt uppträdande i den här sekvensen är svårbedömt. Din drömhäst har livets och blodets röda färg och är lösspringande, utan ryttare, och du vill av någon anledning ”återbörda” den till gruppen av ryttare där din dotter ingår. Du verkar ta för givet att den tillhör den gruppen och att den alltså är domesticerad och har kommit på villovägar. Men hästen överraskar dig uppenbarligen. Till din ”kolossala förvåning” svarar den när du kommenterar dess skönhet, och den drar dig med sig när den galopperar iväg. Mitt intryck är att du inte tycks veta något alls om dess väsen och förmågor och att du saknar möjlighet att kontrollera den.

    Tja, så kan man spåna om man vill.🙂 Ta det inte så allvarligt; jag är varken analytiker eller psykolog. Ingenting bör få distrahera dig i arbetet på din nya bok, som jag förväntar mig mycket av.😉


  6. Vad hästen beträffar skulle den även kunna vara symbol för arbete, flit och självuppoffring. I Djurfarmen slet hästarna ut sig för gårdens skull och till ingen nytta. En röd häst kanske signalerar fara, att du tröttnat på själva skrivandet, hästen gallopperar iväg och du måste efter. Gissning. Men det kan lika gärna handla om vad jag själv tycker om skrivande, att det är som att frivilligt lägga sig på en spikmatta… I alla fall speglar drömmen det omedvetna och om det förekommer andra gestalter säger de nog mer om dig själv än ger kunskap om andra.


  7. jag för min del kommer att tänka på Franz Marc och hans ”de blå hästarnas torn” och hans kamouflagemålningar inför Verdun. Det rör sig om WW1, eller hur?


  8. Din första dröm fick mig att tänka på Invasion of the body snatchers med Donald Sutherland. Pollen kommer från yttre rymden och gör folk till slavar. Tydligen driver den med kommunistskräcken, liksom Night of the living dead gjorde. Slutet av Body snatchers gjorde mig skräckslagen. En filmrekommendation (två egentligen).


  9. Det går nog att associera till lite allt möjligt utifrån de där drömsekvenserna. Den första kom även mig att tänka på Invasion of the body snatchers, men också på Alien och Triffiderna anfaller. Anknytningar av den skräckelinmängda sorten kan troligen göras till var och en av episoderna, och drömtydningarna skulle naturligtvis bli därefter: dystra, olycksbådande och deprimerande. Vore jag i Peters situation, med ett stort och riskfyllt skrivprojekt som daglig arbetsbörda, skulle jag nog föredra tolkningar som kunde fungera lite stärkande och stimulerande. Då skulle jag se solrosornas försvinnande som ett undanröjande av hindren för utsikt och överblick, gamlingen i (skriv-)stugan som en personifikation av visheten och hästen som en Pegasus med osynliga vingar.🙂


  10. Det förefaller mig vara en överdrivet negativ tolkning av solrosens obehagliga slem att associera till Alien och Triffiderna – fantasin skenar iväg. Alla skrattar ju och den bisarra rabatten förstörs. Solrosor är knappast mardrömsväxter. Åtminstone har jag aldrig sett en solros anfalla nån…


  11. … eller jag menar, tänk er en skräckfilm på temat solrosorna anfaller. Vilken kassasucce. Vad skulle dessa förunderliga solrosor göra? Slingra sig runt halsen på mänskorna med sina smala kraftlösa stängler som boaormar…


  12. ”Åtminstone har jag aldrig sett en solros anfalla nån…”
    Nä, det är nog lika ovanligt att solrosor är så aggressiva som att de är kokongomslutna, groteskt stora och ger ifrån sig ett obehagligt slem när de spricker.🙂


  13. Det är någonting med solrosen som är ytterst svåråtkomligt och komplext och som inte låter sig analyseras i en handvändning. Mitt symbollexikon berättar att den hos de gamla grekerna var en symbol för havsnymfen Klytie som förvandlades till en solros när hon försmåddes av solguden Apollon.

    Man kan då fundera vidare i linjer som att det är någonting med dess storlek och detta att den hela tiden vänder sig mot solljuset som gör att den skiljer ut sig från andra växter. Den får ett drag av kråkskrämma, mänsklighetsmask. Ser att en ny spansk thriller, Noche de los girasoles, på engelska Night of the sunflowers, följdriktigt nog innehåller en ytterst chockerande scen som utspelar sig på natten i ett fält av solrosor.

    I Vincent van Goghs berömda serie solrosmålningar befinner sig solrosorna i varierande faser av livscykeln, från vissnade och slokande till solrosor i full blomning. Läser på en BBC-sajt tillägnad fyra växter, solrosor, liljor, rosor och tulipaner, att van Goghs solrosor kan avläsas som en parabel om livets korthet. Jag slås av mängden och variationsvidden av läsarkommentarer på sajten. Fastnar av en händelse för denna (min övers.):
    – Gula blommor i en gul skål – i vilken färg ska jag teckna bakgrunden? Jag vet – gult! tänkte Vincent. Inspirerat!

    Den solros jag själv känner mig mest attraherad av är den ragtimepianisten Scott Joplin tecknat i sin låt Sunflower Slow Drag. Scott Joplin som skrev den tillsammans med sin kompis från Sedalia, Scott Hayden, får här ragtimemelodin att formligen sjunga, en sång på pianot som är både uppsluppen och sorgsen på samma gång. En bitterljuv solros.

    Berättelsen om hur Allen Ginsberg blev poet innehåller också den en solros, den som William Blake förevigat i ett poem (ingår i andra delen av samlingen Songs of Innocence and Experience). Ginsberg ska ha haft en hallucination där han upplevde sig höra Blake läsa sin storartade solrosdikt:

    Ah! Sunflower

    Ah! sunflower, weary of time,
    Who countest the steps of the sun,
    Seeking after that sweet golden clime
    Where the traveller’s journey is done;

    Where the youth pined away with desire,
    And the pale virgin shrouded in snow,
    Arise from their graves and aspire;
    Where my sunflower wishes to go.


  14. Jag tänker på hur underskattad dumheten och anspråksfullheten är genom historien när jag skrämd ögnar i James Boswells biografi över Samuel Johnsson (man blir så generad å författarens vägnar att man inte vet var man ska ta vägen). Här menar jag naturligtvis inte att jag känner igen mig i Samuel Johnsson men väl James Boswell. Jag beställde dessa fyra böcker för det facila priset av 600 kronor i förskott naturligtvis. Dum som jag var. En papegoja eller undulat hade tuggat på hörnen. Det lustiga är att jag beställt flera böcker från olika antikvariat där en papegoja eller undulat varit framme. Jag undrar om det var samma papegoja eller undulat. Alltnog finns det en mer beräknande dumhet som inte är lika rolig längre. Kanske. Jag tänker på Gert. Nej, inte han som hojtar i biblioteket iförd rosa träningsoverall och har gjort så i tjugo år minst och därigenom pekat på ett fisande, rapande, juckande mänskligt lyckotillstånd varifrån det bara kan gå neråt, utan Gert den andre som spydde i vår familjs bil på väg till Deutsche Museum år 1976 så att vi var tvungna att stanna på Autobahn, kasta ut Gert i refugen, och sticka därifrån.


  15. Jag skojade bara med det sista. Gert fick komma in i bilen igen. Han rådde inte för att han blev åksjuk.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: