h1

Författarskolan: 6. Klockan

söndag, 27 januari 2008

En naturlära från 1700-talet skall ha i sin digra innehållsförteckning haft ett kapitel med titeln ”Ormar på Island”, som var berömt för sin korthet. Där stod bara: ”Det finns inga ormar på Island”.

clock.jpg

Något liknande skulle kunna skrivas här. Någon klocka har jag inte i min skrivarstuga.

Inte så att jag ogillar klockor i princip. Snarare tvärtom. Det vet alla som besökt mitt hem. Varje rum har MINST en klocka. Vissa har tre. Allt ytterst en symbol för en plågad och lättgenomskådad medvetenhet om att tiden – både den stora och den lilla – är utmätt. Och att den ej får förslösas. För vad är livet förutom just tid, etc?

Men väl vid mitt skrivbord så följer jag Nabokovs ord, och tror inte längre på tiden.

Världen finns, men i uppgiften både kan och måste jag glömma den ett slag. (Och är det något som måste ske vid ett visst klockslag finns alltid olika typer av tidsinställda larm.) För jag vet att varenda gång jag sneglar på klockan, så är någon del av mig på väg någon annanstans.

Inga klockor. Inga klockor.

30 kommentarer

  1. -jeg tør næsten ikke skrive her, for det ser ud som om, jeg hele tiden er den, der lukker et emne! Men altså, hvad er et ur? På billedet ser man dig sidde ved en pc’er – nede i højre hjørne står der, hvad klokken er – er det ikke et ur? Vi sidder her foran en tidsmåler af rang. Håber ikke jeg hermed har brudt fortryllelsen ved ingen klocka at have – se icke åt höger!🙂
    ps: se et ur at blive tosset (svensk:ursinnig ….) af her: <A HREF=”http://per-olof.dk/ursiden.htm”<Ursiden


  2. Helt rätt! Det finns inget som kan bryta koncentrationen som medvetenheten om tidens gång.

    Men det är inte lätt att rensa sin omgivning från klockor. Om inte annat finns de på datorn.


  3. Jag tror det var John Lennon som engång sa ”En man utan klocka är en fri man”…jag tror att han helst inte bar ett armbandsur…


  4. Underbart! Att när man väl sitter vid skrivbordet…så ”försvinner” tiden.
    Så härligt att få avdramatisera Lede Fi=Tiden.🙂 Mohikanen.


  5. ”Concerning Snakes. There are no snakes to be met with throughout the whole island.”

    Naturläran hette ”Natural History of Iceland” av dansken Niels Horrebow, och gavs ut på engelska 1758. Den som gjorde orm-kapitlet känt var Dr Samuel Johnson.

    Men enligt uppgift (Gunnar Karlsson 2000) så berodde det på att översättaren gjort det lite väl enkelt för sig. I originalet var kapitlet betydligt längre eftersom författaren hade redogjort för anledningen till ormarnas frånvaro, och gått i polemik mot en annan förklaring.


  6. En gång på en arbetsresa till Åbo hade jag glömt att ta med mig min väckarklocka. Med en känsla av lätt förvirring och oro gick jag ner till värdinnan för gästhemmet där jag bodde. När jag frågade om hon möjligtvis kunde ordna med en väckarklocka åt mig tittade hon menande upp mot en bokhylla. Där fanns en hel rad med väckarklockor. Jag var inte den första och knappast heller den sista tidsmässigt desorienterade gästen här. Jag kunde andas ut. Min tidsmässiga desorientering var upphävd. Med väckarklockan i ytterrockfickan stegade jag iväg ut på stan för att få i mig en bit mat. Förstulet, utan att någon tycktes lägga märke till det, kastade jag en blick på klockan som jag höll upp i fickan när jag passerade torget. Från att tidigare ha identifierat mig med Daniel Defoes Fredag kände jag mig nu som en figur ur någon Kafka-novell eller Orson Welles-film.

    Tiden är ett högst problematiskt skepp. Moderna fysiker som rumänen Ilya Prigogine har påpekat att tiden är en konstruktion som uppstår och beror av den tid som införs i systemet genom graden av komplexitetsökning. Det betyder att det är bara i rörelser mot ökad komplexitet, oordning, dvs entropi som tiden kan verka, fungera, göra sig kännbar. När komplexiteten i systemet ökar, till exempel från sten till dator, då ökar också tidspilens roll och den evolutionära rytmen, säger Prigogine.

    Det hela blir en spiralrörelse: oordning/komplexitet – större oordning/högre grad av komplexitet. Ett system som både avger och tar emot energi, som självgenererar en växande komplexitet. Låter det invecklat?

    I en essä i boken Tonsättarens val beskriver Anders Hultqvist den franske tonsättarens Gérard Griseys idéer om tiden. Grisey har noterat att en hög grad av förutsägbarhet ger en tidsupplevelse medan ett stort mått av oförutsägbarhet i sin tur ger en helt annan. Oförutsägbarhet trycker ihop tiden medan förutsägbarhet utvidgar den. Genom att gå så långt som möjligt mot en nästan total förutsägbarhet kan vi börja lyssna in oss på ljudens och klangernas insidor, in mot deras kärnor, hävdar Grisey.


  7. En dansk poet (som även recenserade sig själv – hans namn har fallit ur minnet, runt 77) skrev följande rader jag alltid gillat:
    Krossar tiden med mina tankar, jag lever med tidens hastighet.
    Robert


  8. Riktigt stressmoment, klockor. Ändå har jag 9 klockor hemma inklusive mobilen…

    På tal om tid, det finns nog fler här än jag som är riktiga tidsoptimister. Jag försöker ofta att klämma in så mycket som möjligt på en timme, men det går ju inte! Fnys, när ska jag lära mig? Aldrig, verkar det som…

    Leker med tanken, tänk om vi skulle ha haft kvar tiden som det var på 1800-talet, att alla städer hade en varsin tid. Det skulle ju aldrig gå!

    Nog är det bra skönt att slippa ha en tid att passa. Då får man ju passa på att njuta!

    Lustigt att många som blir pensionärer har ont om tid, som de säger. Hur hann de jobba då egentligen?


  9. […] gång jag sneglar på klockan, så är någon del av mig på väg någon annanstans”. Peter Englund om sitt förhållande till […]


  10. Skrattade högt när jag läste om ”ormar på Island”-
    less is more gällde även då tydligen…


  11. Robert; jag tror att poeten var Michael Strunge, vars första samling hette ”Livets hastighed” från -78, klart påverkad av Bowies ”Speed of Life” från ”Low”, året innan. Strunges liv tvärstannade då han tog det -86. Han var en fantastisk poet, vars verk naturligtvis skimrar av den tidiga bortgången, hans trötta medelålderspoesi behövde vi aldrig läsa.

    Tiden är som döden någon man inte leker med, eller kan undfly. Men eftersom umgänget är oundvikligt går det att göra sig till dess vän och man ska upp-täcka att man blir varligt och respektfullt behandlad.

    Drömmer om stugan dit tiden inte når. Det nyss avslutade examensarbetet skrevs huvudsakligen i nattlarmade lokaler där sneglandet på väggklockan hetsade framställningen. Deadline, dödslinjen som jagar likt en skugga – och slutligen hinner ikapp.


  12. Vårt liv börjar i en rytmisk symfoni av hjärtslag och svissjande ljud från mammas blod som pumpas med fördröjning ut i kroppen.

    De egna hjärtslagen mäter också våra liv i intervaller ostoppeligt intill det sista.

    Vissa menar vi är tilldelat ett givet antal andetag i livet. Då skall man inte hasta sig andfådd…

    Stegen vi går mäter sträckan vi underläögger våra fötter på vandringen här, ett, två, ett två…

    Jordens rörelse rundt solen och sig själv ger dagar och nätter, årstider och tidevarv, havet ebbar och flör, månader kommer och går….

    Vad har klockor med det att göra? Vi är ändå tidsmaskiner, i nära nog symmetri med allt jordiskt och endel himmelskt.

    Klockorna är fiskstänger med agn som försöker lura oss att där agnet kastas ut, där väntar fisken.

    Finurliga instrument, men otympliga i sin strävan efter den exakta måttstocken; vi vet ju att naturen innehåller ingen perfekt symmetri.

    Så klockan är vårt rörande försök att ta kommandot över ett flöde som styr sig själv.

    Tror då jag….


  13. Paul!
    Hör du. Jag måste få reagera.
    En persons poesi blir väl inte bättre I SIG p g a att den personen dör (i detta fall självmord)???
    Vad då SLIPPER uppleva ”medelålders” poesi??!
    Lyrik har väl ingen åldersgräns! Dessutom tycker jag inte att man ska glorifiera självmord…för att sedan denna poesi ska bli mer ”skimrande”…!
    Men det var kanske inte så du menade?
    M V H Mohikanen.


  14. Mohikanen; det är mig främmande att glorifiera självmord, en period av mitt liv
    försvann en bekant om året ur min krets på det sättet. Det är sorgliga, skärande,
    kvävande och kladdiga historier.

    Men; James Deans skådespelarkonst går för mig aldrig att skilja från det faktum
    att han dog 24 år gammal, bara några dagar efter att hans sista scener spelades in. Det är svårt att isolera den kunskapen om personen från verket – särskilt i vår tid då det råder stor osäkerhet om vad som är viktigast.

    Självklart krävs det inte en bortgång för att förläna ett konstnärskap en viss aura eller mystik, det räcker alldeles utmärkt med ett avbrott eller upphörande:
    Greta Garbos 50-åriga frånvaro från filmen eller Jakob Hellmans aldrig uppdykande uppföljare till ”…och det stora havet” kan väl tjäna som exempel.
    Jag hade gärna haft ytterligare ett tiotal Garbofilmer eller Hellmanalbum att tillgå, samtidigt som jag är medveten om att det är en kvalité i uppfattningen av båda dessa artister att de aldrig hann bli mediokra eller ”dåliga” (även om nog Garbo var på väg).

    Medelålders människor kan naturligtvis göra storartade saker, det är bara en allmän reflektion att ett skapande som tillåts sträcka sig från ungdom till ålderdom tenderar att dippa nånstans när hungern och inspirationen ännu inte hunnit ersättas av avklarnandet och visheten.

    Jag tänker på David Bowie (en kraftfull överlevare som kanske får uppleva sin 100-årsdag?); Hur olika hade inte hans samlade gärning framstått om den av
    någon anledning fullbordats 1977? Eller 1991? Vid det förstnämnda årtalet hade vi faktiskt sluppit likgiltigheterna han gav ifrån sig på 80-talet, vid det sistnämnda hade de stått som en sällsynt sorglig slutpunkt för ett fantastiskt
    epokgörande och nyskapande konstnärskap, vilket nu tack vare de senaste 10 årens produktion framträder med ny tydlighet.

    Jag hade önskat Michael Strunge ett långt och lyckligt liv, det är tusen gånger värdefullare än den vackraste dikten i världen.


  15. Att döden, tragisk, tidig, grym etc, utgör en central komponent i mytologiseringen av en artist eller ikon eller fiktiv karaktär, är historien och litteraturhistorien full av exempel på, från Goethes Den unge Werthers lidanden till Alfred de Vignys Chatterton, från Marilyn Monroe till Diana, från James Dean till Jim Morrison, från Che Guevara till John F. Kennedy.

    – Enda sättet att behålla sin ungdomliga image på är att dö, skriver etnologen Karl-Olov Arnstberg i en skarp vidräkning (”Ungdomens makt förtrollar och förgör”, Axess 2/2002) med det som han uppfattar som vår tidsålders dyrkan av ungdomlighet. Och han tillägger: – Det krävs en viss ansträngning att föreställa sig James Dean och Marilyn Monroe som gamla.

    Ta prinsessan Diana, vars liv slutade som ett klassiskt melodrama. Den dramatiska döden blir också startpunkten för en intensifiering av det populära fantiserandet kring henne. Men grunden till de populära fantasierna om Diana hade förstås lagts i och med de tidigare faserna av berättelsen, inte minst ”sannsagan” om Askungen som får sin prins och därmed enligt sagomanuskriptet borde leva lyckligt i alla sina dagar.

    Ser man efter vad som hände med berättelsen om Diana efter hennes död märker man att det i reflektionen över Diana och berättelsen om henne sker en konstant uppskrivning av motivet, ett förskönande, en “angelisering” av motivet. Det är framför allt vårt behov som publik av affektiva, känslomässigt laddade element som åstadkommer berättelsen. I samband med Dianas begravning och kortegen genom London representerade gråten det melodramatiska, sentimentala elementet i berättelsen, applåderna det kämpande, heroiserande elementet. Det är kombinationen av de två ytterligheterna som skapar berättelsens totalverkan: ”kanoniseringen”, “angeliseringen” av Diana.


  16. När jag med turen och en väns goda förstånd, fick överta hans stora lägenhet på Drottninggatan i Uppsala. Skulle studera konstvetenskap, gubevars, på Universitetet, spikade jag upp mitt armbandsur, av märket Moonstone, på ett dörrfoder för att slippa tidspressen. Men med vad nytta? Utanför alla våra stora fönster i lägenheten, högst upp i huset, vette mot Domkyrkan och deras stora urtavla. Aldrig kommer man ifrån den…………..tiden!


  17. Ja, man får välja mellan antingen det ena eller det andra: ett långt och lyckligt liv eller den vackraste dikten. Jag tror inte att Michael Strunge fick upp stiletten i tid, när han nu inte kom ihåg att osäkra pistolen under huvudkudden. Eller plocka fram blydaggen.


  18. Tack för ditt sympatiska svar, Paul.
    Lev väl!
    M v h Mohikanen.


  19. Paul,
    Michael Strunge var det.
    Levde han så länge som till 1986?

    Skandalen när han recenserade sin egen bok (det är väl fullt i klass med vad dom gör nu för tiden – struntar i att läsa boken) lär ha ställt till stora problem för Strunge.
    Robert


  20. För den som har blivit lurad hela sitt liv finns det ingen kompensation, men den som borde avgöra vad det självförvållade lidandet är värt för straff borde förstås vara den som har lidit minst.


  21. Även Carl von Linné lär ha recenserat sig själv. För att få fart på efterfrågan kan man tänka.

    Detta att tiden tycks gå fortare ju äldre man blir är ju annars ett intressant fenomen. Jag hinner mycket mindre på en dag nuförtiden än jag gjorde för femton år sedan. Jag undrar varför?

    Dessutom tycks den vara relativ även i korta perspektiv. De sista tio minuterna innan det är dags att lämna huset på morgonen går av någon anledning mycket fortare än halvtimmen innan.


  22. …hur vi nu hamnade här? Unga döda, de som inte ställer upp i det långa loppet?

    De som ligger igen på slagmarken. Hemlandets, musikens, filmens, lyrikens, politikens, konstens battelfield.

    … diktaren och journalisten Nordahl Griegs dikt kan vara på sin rätta plats här hos Peter ( glöm inte denna skribent när ni vill läsa om krig.)

    (Kornmo är de ljudlösa blixtarna på eftersommaren; vid skördetid. Därav det gamla namnet: kornmognad. Jag har hört soldatar berätta att efter ett bombregn kan hörseln slås ut och man ser detonationerna utan att kunna höra något.)

    De beste

    Døden kan flamme som kornmo;
    klarere ser vi enn før
    hvert liv i dens hvite smerte:
    det er de beste som dør.

    De sterke, de rene av hjertet
    som ville og våget mest;
    rolige tok de avskjed,
    en etter en gikk de vest.

    De levende styrer verden,
    en flokk blir alltid igjen,
    de uunnværlige flinke,
    livets nestbeste menn.

    De beste blir myrdet i fengslet,
    sopt vekk av kuler og sjø.
    De beste blir aldri vår fremtid.
    De beste har nok med å dø.

    Slik hedrer vi dem, med avmakt
    med all den tomhet vi vet,
    men da har vi sveket de beste,
    forrådt dem med bitterhet.

    De vil ikke sørges til døde,
    men leve i mot og tro.
    Bare i dristige hjerter
    strømmer de falnes blod.

    Er ikke hver som har kjent dem
    mer rik enn de døde var –
    for menn har hatt dem som venner
    og barn har hatt dem til far.

    De øket det livet de gikk fra.
    De spøker i nye menn.
    På deres grav skal skrives:
    De beste blir alltid igjen.

    – Nordahl Grieg


  23. Men i livets och rättvisans namn skrev han också dikten:

    Til ungdommen

    Kringsatt av fiender,

    gå inn i din tid!

    Under en blodig storm –

    vi deg til strid!

    Kanskje du spør i angst,

    udekket, åpen:

    hva skal jeg kjempe med

    hva er mitt våpen?

    Her er ditt vern mot vold,

    her er ditt sverd:

    troen på livet vårt,

    menneskets verd.

    For all vår fremtids skyld,

    søk det og dyrk det,

    dø om du må – men:

    øk det og styrk det!

    Stilt går granatenes

    glidende bånd

    Stans deres drift mot død

    stans dem med ånd!

    Krig er forakt for liv.

    Fred er å skape.

    Kast dine krefter inn:

    døden skal tape!

    Elsk og berik med drøm

    alt stort som var!

    Gå mot det ukjente

    fravrist det svar.

    Ubygde kraftverker,

    ukjente stjerner.

    Skap dem, med skånet livs

    dristige hjerner!

    Edelt er mennesket,

    jorden er rik!

    Finnes her nød og sult

    skyldes det svik.

    Knus det! I livets navn

    skal urett falle.

    Solskinn og brød og ånd

    eies av alle.

    Da synker våpnene

    maktesløs ned!

    Skaper vi menneskeverd

    skaper vi fred.

    Den som med høyre arm

    bærer en byrde,

    dyr og umistelig,

    kan ikke myrde.

    Dette er løftet vårt

    fra bror til bror:

    vi vil bli gode mot

    menskenes jord.

    Vi vil ta vare på

    skjønnheten, varmen

    som om vi bar et barn

    varsomt på armen!

    ( ordet ”vi” i första versen skrivs i svenskan ”vig” )


  24. Sun Axelsson skrev i BLM år 1963 följande om den författaren Paul Anderson, uppväxt på Eolshälls barnhem: ”Han berättar att han ser Sverige som ett barn på en bakgård med händerna formade till en tratt för munnen genom vilket det ropar: ”Är Krister hemma, får han komma ut och leka?” Ingen öppnar. Ingen svarar. Förtvivlan inför dessa stängda dörrar har fått honom att krossa dem, att såra sig och andra, och till slut fly bort från sin kärleks hemvist.”


  25. Hur var det Robert Bly skrev i en tidig dikt:

    It is a cold and snowy night. The main street is deserted.
    The only things moving are swirls of snow.
    As I lift the mailbox door, I feel its cold iron.
    There is a privacy I love in this snowy night.
    Driving around, I will waste more time.

    Att slösa tid kan – också – vara någonting djupt tillfredsställande.


  26. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Vad har individen att sätta emot gruppen eller kollektivet i det avseendet. Ingenting.


  27. Klockan i datorns skärm, Peter?


  28. Vad jag kommer att tänka på är den klocka Agnés Varda hittar i ”The gleaners and I”, som saknar visare. Ett slags monument över tidens rörlighet, utan exakt precisering i den avgränsade sekund betraktaren söker den, eller varför inte tvärtom, ett bevis att tiden står blickstilla, för alltid inbunden i ögonblickets bärnsten. Kanske något sådant har en plats i Peters arbetsrum?


  29. ”Helt rätt! Det finns inget som kan bryta koncentrationen som medvetenheten om tidens gång.

    Men det är inte lätt att rensa sin omgivning från klockor. Om inte annat finns de på datorn.”

    Då bör man kanske emellanåt stänga av datorn? Eller nyttja den som leksak? För det bästa sättet att glömma tiden är nog att använda den lustfyllt. Som ett lekande barn som glömmer allt vad klockor och fasta tider heter och går helt upp i sin lek vare sig det finns klockor i omgivningen eller ej.


  30. Grattis till ”Flykt”!!!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: