h1

Förändring

tisdag, 5 februari 2008

När jag igår morse gick ned till skrivarstugan så hade det vänt. Än en gång. Ljuset är åter. Fåglarna i de avlövade buskarna hälsade min skugga med sång. Så jag log.

Mitt arbete inleds vid samma tid var morgon, avbryts vid samma tid på eftermiddagen. Upprepning och förrändring hör ihop i mitt liv. Vanan blir den fasta punkt varmed årets och livets gång mäts, och fungerar ungefär som solurets pinne.

Ju starkare jag utvecklar avsky för livets alla förändringar, desto mer välkomnar jag årstidernas. (När jag var barn var det precis tvärtom.) De förstnämnda är linjära, och handlar om skiften som ej går att rulla tillbaka, hur mycket jag än vill; de sistnämnda cirkulära, och bekräftar genom sina ständiga upprepningar att inget har förändrats, och egentligen inte kan förändras.

På så vis blir vårljuset en metafor för min egen vilda, omöjliga önskan att förbli.

17 kommentarer

  1. Jag unnar dig alla varma leenden i världen.
    Synd att vi människor inte är som blommorna. Då skulle vi visserligen vissna på hösten, ”sova” på vintern, men ändå återfödas på våren och sommaren, lika nya och ljuvliga igen…
    M v h Mohikanen, som älskar snödroppar.


  2. Jag har saknat fåglarna.
    De har varit så få i vinter, även i de Ångermanländska skogsbrynen. Det är bara de hejdlösa kajorna som attackerar våra talgbollar.
    Man väcks på morgonen av en utskickad mindre trupp av svarta spejare som verkar scanna av grannskapet med sina stirrande ögon, efter föda. Fönsterblecket ger deras klofötter ekot av en hård steppdans som ljudrester av en framdragande armé.
    Men lyckan har varit när blåmesen, nötväckan och gråsparven samlats kring talgbollarna och försöker att ta herreväldet över dessa matkulor.
    Och på marken springer koltrasten mellan buskarna för att leta några äpplen vi ger dem ibland. Fåglarnas olika detaljer och deras beteende speglar på någotvis vårt samhälle. Snart kommer väl domherrarna och förgyller grannens gamla äppelträd på jakt efter föda. Vad nu det symboliseras av i samhället?
    Snart har vi flyttfåglarnas streck över Uppsalaslätten och så möts i i skogarna i norr när vintern vänder mot vår och vi väcks av solens värmande sken, redan nu i sovrummets vänstar,östra fönster….cirkeln är sluten.
    Tiden har haft sin runda och återkommit till samma plats igen, men ändå inte.


  3. Man tänker kanske att ingenting har förändrats. Att allt är som det alltid har varit. Att allting återvänder: fåglarna, månen, solen, sommaren. Men man märker kanske inte det som har förändrats. Att man själv kan ha förändrats. Att man inte kan stiga ner i samma flod två gånger.

    En sångare som för mig på ett speciellt sätt speglar tidens flykt och obeveklighet är Van Morrison. Det är som om han alltid skulle återvända till just tidstematiken. Tidens gnagande tand, tidens lätta flykt, den magiska tiden, löv som faller, too late to stop now, glad tidings, when that evening sun goes down, autumn song, a period of transition, cold wind in August, summertime in England, river of time, September night, evening meditation, Avalon sunset, magic time, evening in June, once in a blue moon, meet me in the Indian summer …

    Hos Van Morrison utkristalliseras, tror jag, två tidsuppfattningar, två tidsbegrepp som på ett märkligt sätt liknar varandra, är varandras spegelbilder: dels den nostalgiska tiden, barndomstiden, ungdomstiden, den paradisiska tiden, och dels tiden utanför den kronologiska tiden, kairostiden, tiden som står stilla, tiden som ett evigt nu. Den förra tiden, nostalgin, finns i förtätad form i t ex låten On Hyndford Street på Hymns to the Silence från år 1991, den senare, kairostiden, kan man hitta i t ex Rave On John Donne på Inarticulate Speech of the Heart från år 1983.


  4. Man tänker kanske att ingenting har förändrats. Att allt är som det alltid har varit. Att allting återvänder: fåglarna, månen, solen, sommaren. Men man märker kanske inte det som har förändrats. Att man själv kan ha förändrats. Att man inte kan stiga ner i samma flod två gånger.

    En sångare som för mig på ett speciellt sätt speglar tidens flykt och obeveklighet är Van Morrison. Det är som om han alltid skulle återvända till just tidstematiken. Tidens gnagande tand, tidens lätta flykt, den magiska tiden, löv som faller, too late to stop now, astral weeks, glad tidings, when that evening sun goes down, autumn song, a period of transition, cold wind in August, summertime in England, river of time, September night, evening meditation, Avalon sunset, magic time, evening in June, once in a blue moon, meet me in the Indian summer …

    Hos Van Morrison utkristalliseras, tror jag, två tidsuppfattningar, två tidsbegrepp som på ett märkligt sätt liknar varandra, är varandras spegelbilder: dels den nostalgiska tiden, barndomstiden, ungdomstiden, den paradisiska tiden, och dels tiden utanför den kronologiska tiden, kairostiden, tiden som står stilla, tiden som ett evigt nu. Den förra tiden, nostalgin, finns i förtätad form i t ex låten On Hyndford Street på Hymns to the Silence från år 1991, den senare, kairostiden, kan man hitta i t ex Rave On John Donne på Inarticulate Speech of the Heart från år 1983.


  5. Min aftonbön – långt upp i åren – var följande: ”Gode Gud, låt allting vara som vanligt”.
    Jag kan inte påstå att jag blev bönhörd direkt.
    Men jag envisas med att hata förändringar.


  6. Peter, du är som en katt! Allting ska vara som det alltid har varit! *Blink*

    Alla är vi nog mer eller mindre rädda och frustrerade över förändringar. Men det är ju en del av livet.

    En katt kan bli oerhört störd om man tex möblerar om. Jag kommer ihåg en gång när jag skulle få en ny soffa, där soffan stått var det tomt. Mina katter gick runt och tittade och såg så rålösa ut!

    Jag vet en nymfparakit som var alldeles förstörd när ägaren skulle få sina fönster tvättade. Hon hade ju då tagit bort allt från fönstret. Det var lite rörigare än normalt. Fågeln var alldeles konstig på ögonen, de var alldeles tomma. Fågeln flög ner på golvet flera gånger, jättestressad!

    Ibland är förändringar nödvändiga, hemska tanke om allt skulle ha stått stilla. Det hade nog varit ännu jäkligare!

    Att de flesta är vanemänniskor, det märks tydligt. Jag kan bara gå till mig själv.

    Knepigt, hur det kan vara ibland. Får för mig att en viss byggnad, ett visst ställe eller något ligger någonstans, sen kommer jag på att, men det fanns ju där för flera år sedan. Inte idag.


  7. Tack Sven-Erik för dina reflektioner kring Van the Man och tiden. Har aldrig tänkt på det på det sättet. Jag är ett stor fan av Van, men det är påfallande sällan jag reflekterar över textens innehåll. Jag gillar verkligen det meditativa, suggererande sättet han sjunger på. Men nu ska jag försöka lyssna mer på texten.


  8. Ännu apropå Van Morrison och det som jag uppfattar som två helt centrala tidsbegrepp hos honom. I de två låtarna jag nämnde som exempel på detta, On Hyndford Street (nostalgi) och Rave On John Donne (kairos), kan man ju också notera att låtarna förenas av någonting annat också, förutom av tidsmedvetenheten. Någonting man kunde kalla en gemensam akustisk estetik. I båda låtarna brusar en drone i bakgrunden, alltså en bokstavligt talat entonig ”melodi” som utgör en fond eller kuliss för Van Morrisons, ja sång är det ju inte, och prat inte heller, men någonting mitt emellan, ett slags pratsång eller kanske hellre recitation eller deklamation. Det som skiljer när man ställer låtarna bredvid varandra är tonläget, mer intimt, lågmält i On Hyndford Street, mer storstilat, melodramatiskt i Rave On John Donne.


  9. ”..vårljuset en metafor för min egen vilda, omöjliga önskan att förbli”.

    Omöjliga? Ja, att förbli likadan är troligtvis en omöjlig önskan – men att som människa kunna följa människornas öden över längre tid än bara ett liv är kanske inte omöjligt, med begränsningen att man är så involverad i det nuvarande att få medvetet kan minnas något av eventuella tidigare liv.

    Förändras gör man ju gradvis under pågående liv – och det är väl skönt att man inte förblir i alla delar den 18-åring man var när man nått över 40 – men ändå finns ju en kontinuitet i personligheten, som kanske på något okänt vis kan föras vidare när den gamla kroppen är förbrukad, och bilda något nytt, med undermedvetna erfarenheter av det tidigare, kombinerat med nytt arv och ny miljö?

    Men.. Varför tro något sådant?
    Ta t ex de undersökningar av fall där 2-6 åriga barn berättar verifierbara minnen om sådant som de inte borde veta om döda personer, och ofta uppvisar beteenden och födelsemärken som styrker kopplingen.
    Dr Ian Stevenson vid University of Virginia, pionjär och auktoritet på sådana undersökningar sade:
    ”I think a rational person, if he wants, can believe in reincarnation on the basis of evidence.”

    Intressant bok av efterträdaren Jim Tucker, som summerar Stevensons insamlade fall och diskuterar olika förklaringsmodeller: http://www.lifebeforelife.com/
    Ett amerikanskt fall på YouTube:
    Del 1: http://www.youtube.com/watch?v=_EWwzFwUOxA
    Del 2: http://www.youtube.com/watch?v=5965wcH2Kx0


  10. Man ser en massa smuts och damm nu när ljuset återvänder. Vilket påminner mig dels om att jag borde städa igen, dels om att även damm och smuts – likt årstiderna – ständigt återkommer. Och jag tänker att graden av smuts tycks följa årstidernas växlingar.Är det endast en känsla eller har de med varann att göra?

    Såg förresten dig i Uppsala idag. Inte apropå smuts då, utan mer apropå ljus.🙂


  11. O m f å g l a r i g e n;
    -under hundpromenaden längs Fyrisån var kväll har jag den senaste tiden hört kraftigt fågelkvitter. Inte så konstigt kanske men promenaden är klockan 10 på kvällen, i mörker, fågelliv!?
    Det känns lite kusligt att gå i mörkret efter ån och höra dessa osynliga, kvittrande, spelande fåglar.
    Om det varit april/maj men nu är det i början av februari! Jag undrar vilka dom är, för jag känner inte igen kvittret. Bara den kusliga känslan att där i mörkret sitter det fåglar som tror att det är ljusan dag, eller finns det sådana fåglar mitt på natten…..har aldrig tänkt den tanken tidigare.


  12. Tack för intressanta ord om Van Morrisons ”On Hyndford street”. Plockade fram albumet och lyssnade. Då uptäckte jag att ”Hymns of the silence” var mitt sista vinylalbum med Van, mina senare album är i cd-format.

    Också en upplevelse av tid.


  13. jag är nog av en tvärtommänniska på den punkten. För mig handlar lärande och utveckling om förändring genom det statiska kommer ingenting, jo kanske tristessen. Tror mig veta att det ligger i människans väsen att alltid utmanas, att alltid reflektera på nytt och tänka om. Om inte därifrån vart får du din inspiration?

    apropå ingenting eller kanske förändringen (?!) en länk jag tror du uppskattar..

    http://www.ize.hu/click.php?id=6104&url=http%3A%2F%2Fdeputy-dog.com%2F2008%2F02%2F02%2F6-incredible-star-forts%2F


  14. Rupert Brooke var väl inne på samma tankar tror jag:

    All suddenly the wind comes soft,
    And Spring is here again;
    And the hawthorn quickens with buds of green
    And my heart with buds of pain.

    My heart all Winter lay so numb,
    The earth so dead and frore,
    That I never thought the Spring would come,
    Or my heart wake any more.

    But Winter’s broken and earth has woken
    And the small birds cry again.
    And the hawthorn hedge puts forth its buds,
    And my heart puts forth its pain

    Sen for han ut i det stora kriget med en stark vilja att leva för evigt och på sätt och vis gör han väl det.

    HJ


  15. Urban Sjölander; från min observationspunkt, på Pastoralinstitutets trappa under rökpauser dagtid utmed Fyrisån, har jag och kamraterna gjort samma anmärkningsvärda iakttagelse: är det inte sällsynt mycket fågelkvitter? Framför allt
    för att vara i början av februari…

    Denna annorlunda vinter är erfarenheten inte ovanlig, men jag skulle vilja säga just här särskilt påtaglig; man kliver ut och sinnena säger månadsskiftet mars/april fast det är två månader avlägset.

    Har klimatförändringen ett epicentrum utmed åstränderna i Uppsala?


  16. Om fåglar igen och svar på fågelaktiviteten; -våren har enligt fågelkännare inträtt för fåglarna.
    Värmen i luften gör att fåglarna inte bryr sig om att det är mörkt eller början av februari. Nog är det lite konstigt men som docenten Nilsson sa;
    -om det spritter i dig bryr du dig om att det är lite mörkt? Nej, du spritter vidare i mörkret och det är det fåglarna gör. Hoppas bara att inte kylan sätter in för då kan det vara tyst senare i vår.


  17. Skrivet för ganska längesen – åsikterna skiftar från 2000 år sedan till 4000 år sedan. Översättningen är såklart lite haltande, och förtar den poetiska stämman i originalet, men ändå:

    Släkten kommer, släkten går, men jorden står evigt kvar. Solen går upp och solen går ner och skyndar sedan åter till den plats där den går upp. Vinden far mot söder och vänder sig mot norr. Den vänder sig ständigt på sin färd fram och börjar sitt kretslopp på nytt. Floderna rinner alla ut i havet, och ändå blir havet aldrig fullt. Dit floderna runnit förut, rinner de åter. Allting är fullt av möda, människan kan inte beskriva det. Ögat blir inte mätt av att se, örat blir inte fullt av att höra. Det som blivit gjort, kommer att göras igen, och det som hänt, kommer att hända igen. Det finns inget nytt under solen.

    Finns det något om vilket man säger: ”Se, detta är nytt”, så har det redan funnits i gamla tider som varit före oss. Ingen minns längre det som har skett förut. Inte heller skall det som sker härefter bli ihågkommet av dem som kommer sedan.

    Predikaren 1:4-11



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: