Archive for 16 februari, 2008

h1

Om naturfilmer

lördag, 16 februari 2008

Det är först när människan skiljer sig från naturen som hon kan börja beundra den och förvandla den till poesi. Jag har förstått att det är storstadsbor som är allra mest förtjusta i naturfilmer. (På samma vis som att de mest obehagligt fanatiska djurvännerna springer ur strängt urbana miljöer.) Det rent kompensatoriska i detta är lätt att begripa: ju mindre man ser av verklig natur, desto mer tittar man på avbildad sådan. Därför borde jag, som bosatt på landet, kanske inte vara så svag för sådana filmer. Men det är jag.

Under det senaste året har vi framför allt tittat mycket på de BBC-serier som har David Attenborough i huvudrollen. Och i någorlunda kronologi. Alltså börjat med hans klassiska ”Life on Earth” från 1979, som omdefinierade hela genren. Icke utan bävan började jag titta på den, då jag var rädd att få ett vackert minne repat av något som tiden sprungit ifrån. Jag var då tagen både av innehåll – greppet att ta ett totalgrepp om evolutionen – och form – de välvalda, vackra bilderna, och Attenboroughs smittande och aldrig vacklande entusiasm över allt från maneters anatomi till de bisarra matvanorna hos vissa fladdermöss.

Sedan följde en hel rad synnerligen framgångsrika serier, som ”The Living Planet”, ”The Life of Mammals”, ”The Life of Birds”, ”The Trials of Life” (nu tillgänglig i sin helhet: den ströks nämligen ned rätt okänsligt av BBC), ”The Private Life of Plants” (den visuellt mest överdådiga, helt klart av det skälet att man var tvungen att anstränga sig ännu lite extra, då växter inte automatiskt gör sig i ett rörligt medium), etc.

Till min lättnad höll den första serien väl att se om. Och de andra är verkligen utomordentliga. (Fast jag finner mycket av det som handlar om insekter småäckligt, och då snabbspolar ofta vi i samförstånd.)

Det är dock intressant att se, att vad som börjar som ett pedagogiskt grepp – att David Attenborough då och då plötsligt kliver in i bild och handgripligen börjar förklara något, vänder på de där läbbiga hästskokrabborna och pillar runt för att demonstrera något om deras primitivitet – stelnar så småningom till en visuell gimmick. I de sista serierna är det uppenbart att han är i bild bara för att han skall vara i bild.

Dessutom bygger en hel del av kraften på det drivna men hårda montaget: djuren blir ofta bedårande då vi bara möter dem i korta, särskilt utvalda situationer, som skall illustrera en poäng – sedan snabbt vidare till Sydamerika. Det var till exempel först när jag försökte följa serien ”Meerkat Manor” på Animal Planet som jag förstod vilket förfärligt liv dessa gulliga varelser ofta har – ”nasty, brutish and short”, indeed.

Något handlar det om vad som sker när vi gör berättelser av verkligheten: den läggs till rätta i enlighet med våra egna önskningar. Något om ett förgudande av naturen som dels är en ofrånkomlig spegling av en situation då vi rör oss allt snabbare mot en massiv ekologisk kris, dels om en längtan efter en ny, ren utopi, ja efter just en ny gudom, nu när alla de gamla visat sig vara felbara.