Archive for 23 februari, 2008

h1

Skrivlogg nr.2

lördag, 23 februari 2008

Jag känner fenomenet väl, men jag slutar ändå inte att förvånas: att man kan bli så trött av att skriva! Men kanske är det inte fenomet som är förvånande utan egentligen förvåningen. Kommen som jag är ur en bakgrund där alla arbetade med kroppen – pappa var ölutkörare, morfar byggnadsarbetare, farfar skogsarbetare – tror jag att det någonstans inom mig dröjer kvar en tanke att trött på riktigt är man bara då man slitit i sitt anletes svett. Och säga vad man vill om författande, särskilt svettigt göra är det inte.

Så var kväll den här veckan – utom torsdag, förstås – har jag vacklat till sängs, före tioblecket, med gungande knän och kisande blick, efter att ha pinat mig genom något inspelat avsnitt av ”Perry Mason” – den går på TV4 Guld nu. Jag har knappt haft ork att läsa.

Tröttheten noteras givetvis med tacksamhet, dels för att jag hade en del sömnproblem förra året, dels för att jag vet att detta är ett tecken på att skrivandet verkligen rör på sig.

För det gör det. Ända sedan tentaläsningstiden på universitetet har jag haft en vana att göra intrikata planer för arbetet, scheman med veckonummer, procentkvoter, tillgängliga dagar, etc. (Inte för att de alltid går att hålla i sådan detalj, utan mest som ett psykologisk trick. Arbetet KÄNNS så mycket mer hanterbart.) Och jag har kunnat kryssa i och föra över, stryka och justera. Och jag kan då se att jo, det kan nog bli klart i tid.

Titeln är nu spikad. Boken kommer heta ”Stridens skönhet och sorg – Första världskriget i 206 korta kapitel”. Det är ett stort steg framåt mot ett omslag. Bekymret är nu att hitta en vettig omslagsbild, en som kan balansera titeln, gärna på ett ironiskt vis, så att totalintrycket inte blir poetiskt.

Fick en viktig fråga igår kväll av en vän på en glad middag. (Hur glad kan mätas av att min bordsgranne, en mycket känd förläggare, faktiskt fattade eld efter varmrätten – han hade lutat sig bakåt mot ett tänt stearinljus, och axelvadden på hans mycket eleganta Savile Row-kavaj brann med liten men tydlig låga. Elden släcktes utan att konversationen behövde avbrytas för mer än någon sekund.) Han frågade: ”Men har du kul?” Och där kunde jag svara blixtsnabbt, trots den lätta snapsdimman, ”Ja, det har jag!”

Annonser