h1

Självbiografiskt

lördag, 1 mars 2008

”All historia är ytterst självbiografi”, brukade min gamle lärare i östeuropeisk historia, Jozef Lewandowski, säga till mig. ”All litteratur är självbiografi” tillade en vän när jag citerade Jozef. Vilket jag givetvis måste hålla med om.

Nära nog allt är självbiografi, skulle man kunna tillägga, och citera Borges: »En man bestämmer sig för att avbilda världen. Under årens lopp fyller han ett tomrum med bilder av landsdelar, riken, berg, havs­bukter, skepp, öar, fiskar, bostäder, redskap, himla­kroppar, hästar och människor. Strax före sin död upp­täcker han att denna tålmodigt hopkomna labyrint av linjer tecknar bilden av hans eget ansikte.«

Amen till det. Med ett ej oviktigt tillägg. Författare går i regel att placera in i en av två grupper: de som skriver om den människa de hoppas att de är, samt de som skriver om den människa de fruktar att de är.

46 kommentarer

  1. Det var en klok insikt. Ju mer jag tänker på det, desto sannar är det.

    Kan jag sno det till min blogg? Talar givetvis om var det kommer ifrån.

    Så bra,

    //Harriet


  2. – I den forskning som arbetar med människors världsbild är man ense om att det mest fundamentala också är det mest omedvetna, skriver etnologen Jonas Frykman i en essä om biografi och kulturanalys. Vår livsvärld är, säger han, en så välbekant grund för vårt dagliga handlande, att vi inte får upp ögonen för den. Den sorterar upplevelser och handlingar innan de blir föremål för överlagd reflexion. Frykman citerar Gregory Bateson som konstaterat att lejonet vet att zebran är hennes byte. Det är en självklarhet som förstärks av varje nedlagt djur. Likadant då för oss människor enligt detta sätt att se. Om vi fått lära oss att släkt är en viktig komponent eller att hierarki är det så tenderar vi att tänka och agera utifrån dessa kategorier.

    Samtidigt är tanken att människan är en spegel, där ens handlingar, minnen, sammanhang, relationer kan visa ”vilka vi egentligen är”, ju en oerhört tilltalande tanke. Jag brukar en smula narcissistiskt tänka att den som skulle ha tillgång till min dator och se vad det är för typ av texter jag sparat skulle kunna bygga upp något som liknar ett porträtt av undertecknad. Ännu mer skulle kanske de texter jag själv skrivit kunna visa på vem jag är, kan jag ibland också komma på mig med att tänka. Därmed tillstår jag att jag”egentligen” inte är helt säker på just denna nog så fundamentala fråga, den om den egna identiteten.

    Eller annorlunda uttryckt: i den stund jag tror mig veta vem jag är, vilka grupper jag tillhör, faller jag kanske i den Heideggerska autentiticitetsfällan, den som sätter ett särskilt, unikt värde på en viss typ av identitet, en viss typ av kollektiv tillhörighet. Att tänka sig autenticitet som ett tilläggsvärde, ett känslomässigt värde är kanske också att kunna avkläda det något av dess till synes oemotståndliga, insisterande styrka.

    Steve Sem-Sandberg har sagt något liknande i en av sina essäböcker. Livet är aldrig en fråga om spår som måste upptäckas, mönster som måste tydas. I stället finns det, skriver han, i varje liv något som aldrig går att fångas mellan en boks pärmar, nämligen själva rörelsen i livet, det som aldrig går ihop eller låter sig förklaras, men som just därför kanske är den viktigaste delen av livet: en särskild rytm, en klang, en färg. Han säger också att det aldrig finns en slutgiltig berättelse, eller en slutgiltig förklaring till ett liv. ”Man bara slutar leva, mitt i en mening, i en andning, det är allt. Någon sammanfattning kommer man aldrig fram till.”


  3. Är slutsatsen då att allting är subjektivt, att inga objektiva och konstanta sanningar existerar? Och är inte det i så fall lite väl konstruktivistiskt?


  4. Nejdå, jag är inte anhängare av så extrema positioner.


  5. ”Författare går i regel att placera in i en av två grupper: de som skriver om den människa de hoppas att de är, samt de som skriver om den människa de fruktar att de är.”

    Jag tänker bl a på Poe och Dostojevskij, och på Stevenson, Kafka och Pessoa (med de många pseudonymerna eller heteronymerna) och undrar om de inte egentligen tillhör båda grupperna?
    Stevenson är kanske den av dem som gör det mest harmoniska och helgjutna intrycket – en klassisk berättarbegåvning som vet hur man drar en spännande rövarhistoria – men han var av allt att döma en mycket sammansatt natur. Hans fantasi rör sig följsamt och pantersmidigt i exotiska söderhavsmiljöer likaväl som i Londons skumraskkvarter och de skotska högländernas natur. Den förvandlar lekande lätt en vandring med en åsna i Cevennerna till en lika fascinerande upplevelse som en kryssning mellan öarna i Söderhavet, och som läsare är man benägen att föreställa sig författaren som ett slags allsmäktigt väsen, en demiurg som har både sig själv och sitt skapande under total kontroll. Men Stevenson var ju svårt sjuk under nästan hela sitt liv. Svimningar, blodspottningar, långvariga perioder av mer eller mindre konstant sängliggande gjorde honom ofta oförmögen till arbete. Ändå fick han åtskilligt gjort, och nästan allt han gjorde är mästerligt utfört och nöjsamt att läsa. Men inte utan mörka inslag. Sådana finns det gott om både i äventyrsberättelserna och i de mera personligt hållna reseskildringarna. Och det var ju, inte att förglömma, Stevenson som skrev Dr Jekyll and Mr Hyde, det klassiska verket om dubbelheten och splittringen i vår moraliska natur.


  6. Allt som reflekteras här angående det litterära skapandet är i högsta grad
    överförbart på de allra flesta troende; varje gudsbild är egentligen ett självporträtt…

    Möjligheten att Gud liknar antingen den man hoppas eller fruktar att man är framstår som ett mycket användbart paradigm; jag ska genast börja underkasta
    inte bara omgivningen, utan alla från Augustinus till KG Hammar denna prövning.


  7. Du säger ”Författare går i regel att placera in i en av två grupper: de som skriver om den människa de hoppas att de är, samt de som skriver om den människa de fruktar att de är”, och undviker naturligtvis att nämna vilken av kategorierna du tror att du själv tillhör.
    Om man tillämpar lite Freudiansk dramatik till hur du hörde orden till ”O Helga Natt” kan man ju undra…
    https://peterenglund.wordpress.com/2007/12/19/parapraxis-i-juletid/


  8. Med tanke på att jag ofta skriver om förfärliga situationer och dito personer, tror jag på det sistnämnda.


  9. ”Med tanke på att jag ofta skriver om förfärliga situationer och dito personer, tror jag på det sistnämnda.”

    Men Dostojevskij då?
    Svidrigajlov, Stavrogin, Verchovjénskij och liknande karaktärer får ju stort utrymme i hans författarskap. Å andra sidan skriver han nog minst lika mycket, om inte mer, om närmast helgonlika gestalter som Myskin, Aljosa och Sonja.
    Vilken grupp ska man sortera in Dostojevskij i, tycker du?


  10. Det är lätt att verka djupsinnig och lärd genom att
    anföra en massa citat, kanske lite för lätt. Här syftar jag inte på något av ovanstående inlägg och kommentarer.


  11. Hör du Oskar, jag kan inte låta bli att ta åt mig av det du skriver, för jag är inte så förtjust i vare sig projektioner eller översittarattityd. Det påminner mig alltför mycket om vad Olof Palme sa om borgarna efter deras valseger år 1976 – ”Vi ska ställa till ett helvete för dem.”


  12. Oskar!
    Det kanske kan vara så att de citerade kommit fram till samma insikt som den som citerar. Eller så tror sig den som citerar att han fattat vad citatet går ut på. Den som själv tror sig nå djupsinne utan att sätta den i sitt sammanhang har inte nått längre än nästippen.
    Som jag alltid har hävdat, tror jag att alla författare och andra skribenter har en alternativstory som kanske inte ens är tryckbar för en allmänhet och för författaren i synnerhet.


  13. Niclas: du behöver inte ta åt dej som en svamp och dra upp politiska händelser som inträffade för trettio år sen, som ”the dude” i Big Lebowski.


  14. Ja, det är kanske lätt att verka djupsinnig och lärd genom att anföra en massa citat, men det är nog ändå inte alltid därför som man gör det. Citaten tjänar ju inte sällan till att belysa och belägga ens egen tankegång och de kan också få en kontrapunktisk effekt. Men visst gör ett ymnigt citerande ofta intryck av lärdomsprål, och du är ju långt ifrån ensam om att vara kritisk till det, Oskar. Peters citat från Jorge Louis Borges är dock enligt min mening på sin plats i sitt sammanhang, eftersom ju frågan här gäller om all historia och all litteratur ytterst är självbiografisk. Borges var f ö för sin del själv mycket för att citera, men då gjorde han det ofta i en ironisk och pastischerande stil där ironierna drabbar just lärdomsprålet och det falska djupsinnet.

    En roande läsning om överdrivet citerande finner man förresten i A Alvarez roman ”Sin egen”, där en av huvudpersonerna, en professor i litteraturvetenskap, har ett citat till hands i alla situationer. Orden och meningarna i andras texter ploppar fram i huvudet på honom mer eller mindre automatiskt, och han översätter varje tilldragelse och känsla i ett citat så snabbt att de aldrig riktigt hinner beröra honom. I hans fall skulle man kunna tala om en läsarmekanism som hakat upp sig och gått i baklås. Han är utan tvivel lärd, men lärdomen är honom snarare en black om foten än en tillgång.


  15. Det är inte helt ofarligt att citera någon (känd) person, för när du gör det så betyder det också att du samtidigt visar dina sympatier för denne (det är ex.vis väldigt få Hitlercitat i denna blogg). Om läsaren sedan tycker att den som citeras är en idiot, så smittar det av sig på den som citerar, kanske helt i onödan.

    Men att sedan koppla detta upprepande av vad andra skrivit till lärdom är väl ändå grovt! Att ha läst mycket och ett gott minne är egentligen allt som krävs – men lärdom är väl mer än så.

    Mitt favoritcitat är dirigenten Herbert von Karajan till taxichaufför: ”Kör mig vart som helst, jag behövs överallt!” Fast det är väl inget riktigt citat förstås.


  16. Tänk själva, gubbar och fruntimmer!!
    Ngn gång ett citat eller två, men lägg då till era egna reflektioner…🙂


  17. Antingen förstår jag inte grundtesen, eller så håller jag inte med. Om jag läser Peter Englunds Karl XII och Frans G. Bengtssons Karl XII och finner likheter – innebär det att jag hittat likheter mellan Peter och Frans?


  18. Jag har hört en variant av det där citatet applicerat på de båda hårdkokta deckarförfattarna Raymond Chandler och Dashiel Hammett: ”Chandler skrev om den man han hoppades att han var; Hammett skrev om den man han fruktade att han var.” Förmodligen rätt sant, fast vem som sade det har jag glömt.


  19. Till Peter O: Avskyr att vara min egen empiri, men svaret är nog ja. FGB:s Karl XII är ett bra exempel om någon som – på ett plan, men självklart inte enbart – skriver om ett drömt jag. Man behöver inte skrapa vidare mycket på FGB, kronvraket som blev bataljromantiker, men som noga undvek samtida krig, för att se detta. För mig handlar det i motsats till detta om ett fruktat jag, inte ett drömt. Jag har själv sett såpass mycket av denna realia för att uppleva saker hos mig själv som jag inte riktigt förstår och än mindre bejakar. Om detta kan man läsa i ”Spegelscener”.


  20. Läge att äntligen skaffa Svante Nordins Förlåt jag blott citerar, Om citatets idéhistoria (2001)? Att tänka sig att citatet är ett tankeredskap, ett sätt att umgås, ett sätt att samtala, väga för och emot, pröva, dissekera, förkasta, acceptera.

    Uppenbart har den framvällande citatkulturen i dag att göra både med den ökande akademiseringen i samhället (och då speciellt med det man kunde kalla akribitvånget, tvånget att vara exakt) och med den mediala explosionen, inte minst datorn, men även alla index i böcker m m, där det skrivna ordet på ett nytt sätt finns exponerat.

    Akribi? Citerar från Wikipedia:
    Akribi (grek. akribeia ”noggrannhet”) betecknar i vetenskapliga och akademiska sammanhang noggrannhet och exakthet. Det är väldigt viktigt att ha bra akribi när man skriver en vetenskaplig uppsats.

    Citatet som figur är möjligen en mise en abîme av rang: en bild som pekar bakåt, som en spegel.

    Mise en abîme?
    Spegelbild, spegeleffekt, bild i en bild, drömbild som upprepas.

    Abîme? Avgrund. Mise en abîme: kastad i avgrunden.


  21. Vad jag var ute efter var snarare, att likheter i era skildringar i första hand kan misstänkas bero på att ni skriver om samma saker. God historieskrivning är inte relativ och subjektiv. Jag tror och hoppas, att din Karl XII ligger närmare sanningen än FGB:s och Voltaires resp.

    Eller enklare: Jag håller inte med om utsagan i inlägget.🙂


  22. Kort sammanfattat:
    Vilken j-kla upplysande blogg det här kan vara ibland.
    Lysande diskussion!


  23. Det slog mig att det måste vara helt olika att skriva skönlitteratur(fritt fabulerande)och att skriva faktabaserad historia(långsamt faktaletande).
    En jäkla stor skillnad också, även i en essä torde det inte gå annat än vinkla en aning utifrån sanningen, eller sanningen som man uppfattar den.
    Som läsare borde man kanske tänka på det lite mer eller….?


  24. Vad menas med ”sanning” i historia? Finns det något sånt? Det handlar mest om hur historikern ser på historien och hur samhället och allmänheten ser på den. Att en historiebok idag är olik en för hundra år sedan (andra värderingar, annat som blåses upp, annat som nämns i förbifarten, etc) har inte enbart att göra med att vi idag ”vet så mycket bättre och är så mycket duktigare”. För hundra år sedan var nästan all historia nationalistisk. Man ville medvetet skapa en nationell historia som band alla samman. Idag i tider av EU, internet och globalisering, ser vi hur man försöker påvisa om hur Sverige alltid blivit påverkad utifrån, om internationella relationer, om ”skandinavisk” och ”europeisk” eller ”regional” historia utan att inskränka sig till det moderna Sveriges gränser.


  25. Peter Olausson!
    Hör du, nu lägger jag mig i.
    Karl XII: vem kan ha den ”rätta” bilden av honom?
    Han var en sfinx i mångt och mkt.Han bad inte om att bli född – lika litet som ngn annan människa.
    Hans liv blev krig. Det kan man beklaga, men inte göra så mkt åt 300 år efteråt…
    Man kan ondgöra sig över krig och vad krig gör med människor. Man kan visa på siffror. Men har man rätt att döma?
    M v h Mohikanen.


  26. Mohikan; nu är ju andras bloggar inget optimalt ställe att diskutera på, men jag förstår verkligen inte vad din invändning har att göra med det jag skrev. God historieskrivning är (eller, försöker åtminstone vara så långt som det bara är möjligt) inte relativ eller subjektiv. Dömande, beklagande m.m. har jag inte gått in på.


  27. Jag kanske överdrev lite angående sanningar.
    Det kanske mer är antaganden utifrån ren fakta. Hur vi än ändrar eller får mer information i ett ämne, finns det fakta som man inte kan lämna utanför.
    Hur man vinklar den information, fakta,antaganden eller tolkningen är utifrån författarens ansvar det som präglar texten. Sanningen finns sällan där man söker den, men kan finnas i sammanhanget. Läsaren måste även ta ett ansvar för hur han betraktar texten. Att ta allt för en total sanning, vare sig i historia eller skönlitteratur, torde endast den fullständigt okritiske göra. Och en okritisk läsare kan inte få någon behållning av en text om han/hon har ett sådant förhållande till den. Alltså var kritisk och upplev mer och upplev mer av kritisk hållning. ( Det gäller väl till det mesta.)


  28. Att vi lever i en citatkultur har förstås att göra med att det finns behändiga citatböcker, och att den som citerar ex Oscar Wilde behöver inte ha läst en hel bok av denne. Vi håller nu på att analysera Doktor Glas i skolan, och då finns det verkligen anledning att aktualisera orden om förf som den som skriver om den han kanske fruktar att han är – att han skriver för att utplåna den onde inom sig. Nu säger jag inte att det är så enkelt att Hjalmar S är Doktor G: men att det finns uppenbara likheter, i temperament och åsikter.


  29. Kan inte annat än instämma i det sistnämnda. Ett projekt som det när Hjalmar S besvärjer doktor Glas i sig själv (om det nu är det han gör, men jag tycker att mycket talar för att det verkligen är en del av bakgrunden) så blir resultatet betydligt mer intressant och långt mer vågat än de som drömmer om sig själva, eller oftare manar fram en drömbild av sig själva för att andra att beundra – som ofta är fallet både med skönskrivande och välmenande idylliker och hårtslående och sträva hjältedyrkare.


  30. Tack Peter O!
    Bra att du förklarar.😉


  31. En dröm skulle vara att skriva en bok eller en vetenskaplig artikel som enbart skulle bestå av citat. Vem skulle i så fall få räknas som författare till en sådan text? Den som sammanställt citaten? Redaktören? Den som läser texterna (får dem att bli meningsbärande)?

    Skulle ett sådant projekt innebära att man som skribent ”äntligen” skulle få sluta tänka själv? Jag tror inte det. Snarare tvärtom så att man skulle tvingas tänka ännu mer, på vad citaten ”egentligen” säger, på vilka olika sätt man kan använda dem på, på hur mycket man kan ljuga respektive uppenbara sanningar med hjälp av citat. På i vilka sammanhang citaten uppstått och hur de kommit att användas tidigare.

    I en värld av intensifierad intersubjektivitet, där det enskilda författarsubjektet tenderar att tömmas på mening, där texterna umgås med varandra på ett alltmer intimt, närgånget sätt, där det blir allt svårare att uttala någonting som är ”originellt” eller ”autentiskt” eller ”epokgörande nytt”, där kan citatet kanske visa på en utväg ur detta dilemma.


  32. Tack för inlägget, den tar jag och grunnar på ett tag! Tänker mig att den går att applicera på det mesta som är skapande eller forskande. Alla utgår vi ur det universa vi befinner oss i, oavsett om man sitter mitt i skiten eller på pottkanten som min professor sa en gång…*S*


  33. Sven-Erik Klinkmann!
    Menar du att det skrivna ordet börjar att nå sin ”peak” eller rättare sagt, håller på att bli uttömt?
    Eller är det en generationsfråga?
    Vore intressant att få en sorts strukturell uppdelning, där man kan se någon sorts sammanhang i liieraturcirkusen. Men det kanske är ogörligt med tanke på vad du skriver om ”…texterna umgås med varandra” etc.
    Jag kanske försöker mig på en kullerbytta i organisationen från bibliotekets ämneskatalog.


  34. Urban, att i dag förhålla sig till den massmediala produktionen, antingen man sedan gör detta som fan, kritiker, forskare eller något annat, är tror jag liktydigt med att tvingas erkänna att det i någon mening är omöjligt att bottna ideologiskt och kanske också estetiskt, att finna ett centrum eller en kärna kring vilken man kan bygga upp något slags entydig identitet eller en världsbild som förefaller en rimlig och beboelig annat än i form av en nostalgi, en vändning bakåt i historien. Alternativt konstruerar man något slags cynism eller anything goes-estetik där alla val i något avseende förefaller lika motiverade eller omotiverade.

    Uppriktigt sagt är jag långt ifrån säker på vart vi är på väg, i en värld där den framvällande massan av ord, texter, bilder, ljud, musik, film, tv m m hela tiden riskerar att övermanna oss, där klichén har ersatt symbolen som ett centralt element i bild- och ordproduktionen, där den globaliserade byn, som McLuhan drömde om på 60-talet, inte alls tycks förena oss alla till något slags världssjäl, så som han tänkte sig det hela, utan där globaliseringen tvärtom nästan automatiskt tycks leda till butterflyeffekter av de märkligaste slag.

    Frågan är vem som till sist förmår att ta till sig allt detta, förmår kritiskt sovra och tolka det som skrivs, förmår visa att detta har en relevans av något slag. När det reflexiva och intertextuella tenderar att växa i styrka är självfallet det optimistiska svaret att vi lever i en tid som är friare än någonsin tidigare, där man hela tiden kan se nya kreativa möjligheter dyka upp i den alltmer flytande värld vi befinner oss i. Det negativa svaret uttrycker sig å andra sidan som en ängslan och en oro över att sammanhang och ordning riskerar att urholkas, att man upplever världen som kaotisk och sig själv som alltmer anakronistisk, ur sync med tiden.


  35. Sven-Erik! Förbannat bra! Kan inte annat än instämma. Du är något synnerligen centralt på spåren här.


  36. Sven-Erik, jag har en känsla av att det du säger är mycket träffande. Samtidigt tycker jag att bilden som du tecknar, av budskaps- och medieproduktionen, av tiden och av människans situation i tiden, ter sig så hopplös att jag måste försöka nyansera den åtminstone något litet. För att återknyta till det myckna citerandet så är det väl egentligen inte särskilt märkligt att de språkliga influenserna och de möjliga citaten blir allt fler i takt med att tiden går, läs- och skrivkunnigheten ökar och mängden av texter blir större och större. Är man romantiker och drömmer om att skriva något alltigenom originellt, blir man kanske deprimerad av denna utveckling, men såvitt jag förstår har drömmen om att skriva något alltigenom originellt aldrig varit något annat än just en dröm. Historiskt sett torde i alla fall citeringskonsten ha existerat i en eller annan form så länge det har funnits något att citera; hos stenåldersmänniskor och ursprungsbefolkningar utan skriftspråk har ordspråk och talesätt traderats från generation till generation och blivit allmän egendom, och själva använder vi ju dagligen sådana allmänt vedertagna uttryck i både skrift och tal utan att närmare reflektera över att det är citat vi strör omkring oss.
    Intersubjektiviteten i det moderna eller postmoderna samhället må vara mångdubbelt högre än i andra samhällen, men citerat har nog människor gjort – på ett eller annat sätt, i en eller annan form – i alla tider, eller åtminstone så länge de har kunnat kommunicera budskap till varandra.

    Går vi till antiken så ser vi att Platon citerar både Homeros och tragöderna, och Homeros låter sina hjältar åberopa vad som sagts såväl av gudar som av människor, plus att han – liksom de flesta av oss – använder mängder av konstruktioner och vändningar hämtade från en allmän fatabur av stående uttryck. Som medvetet stildrag i skriftliga framställningar utvecklas kanske inte citeringskonsten på allvar förrän fram mot renässansen, men då kommer den å andra sidan till flitig användning hos många. Och hos många av dessa, de så kallade renässanshumanisterna, fullkomligt kryllar det ju av citat. Hos Montaigne till exempel, är citatmängden närmast överflödande, och man kan nästan inte läsa en sida av honom utan att stöta på ett eller ett par uttalanden av någon latinsk eller grekisk författare. Allt detta lånegods borde nästan definitionsmässigt ge ett intryck av slätstrukenhet och brist på originalitet, men det paradoxala med Montaignes essäer är ju att de verkar skrivna av en genuint begåvad och mycket originell människa. Alltigenom originell var han förstås inte – sådana människor existerar helt enkelt inte – men tillräckligt originell för att från sitt utsikts- och boktorn nere i 1500-talets Frankrike överraska och fascinera mängder av läsare födda hundratals år efter hans död. Det är väl ändå något?🙂

    Skulle man inte kunna se just Montaigne som ett exempel på att det går att orientera sig och ha något slags rimlig omvärldsuppfattning också i en omgivning översvämmad av motstridiga utsagor (och bilder)? 1500-talet var i och för sig inte 2000-talet, men Montaigne var ju heller inte vem som helst. Hans vetande var av allt döma betydligt bredare och djupare än gemene mans, och eftersom han liksom vi visste tillräckligt för att förstå att han i grunden saknade överblick och var djupt okunnig om det mesta, var hans situation väl *i viss mån* jämförlig med vår egen? Eller…?


  37. Custer, absolut. Håller med dig om detta som du säger om citerandets vikt genom tiderna och instämmer även i din fina beskrivning av Montaigne, som väl på något sätt nu alltmer kommer att framstå som ett slags patron saint för ett i sig kanske fåfängt försök, men ändå ett försök att bringa någon sorts reda och överblick över ett fält som är nästan totalt fragmentariserat och fiktionaliserat. Alla dessa drömbilder som avser att förföra oss, ljuga för oss, manipulera oss så mycket de bara hinner och förmår. Bilder som samtidigt på ett paradoxalt sätt också tycks bygga upp oss, trösta oss, ge oss kraft och inspiration. Tänker på till exempel filmens många mer eller mindre tvetydiga hjältar och hjältinnor.

    Det finessrika med Montaigne är väl bl a just det att han placerar sig själv så lågt. Att han är denna suveräna citatmaskin. Genom det flitiga citerandet öppnar han också upp en mäktig ”självbiografi”. Eller som Jean Starobinski har skrivit om det montaigneska essä- och självreflexionsprojektet, han gör sig själv till åskådare av världen och är samtidigt den som granskar sig själv. Som Starobinski konstaterar: det räcker inte med att betrakta världen som ett skådespel. Man måste också i något avseende bli sin egen teater. Det märkliga som inträffar hos Montaigne är ju detta att i stället för ett ordnat liv i full påtaglighet får essäisten Montaigne se en myllrande hop av monster och overkliga skapelser dyka upp. Han finner sig då tvingad att notera dem, registrera dem, skriva ner dem.

    Föga konstigt då att jag som populärkulturforskare kan känna mig träffad av den historieskrivningen. ”Den overkliga och oregelmässiga mångfalden av chimärer och fantastiska monster” (för att citera Starobinski som citerar Montaigne!) är ju något som den alltmer medialiserade, alltmer fiktionaliserade världen är överfull av.


  38. Ja, hur ofta ser man inte detta: folk lyfter fram en urgammal företeelse som någonting märkvärdigt nytt och aldrig tidigare skådat.🙂 Piet Hein skrev en fin gruk om litteraturen; minns inte ordalydelsen, men litteraturens beståndsdelar är papper och bläck ”og annen litteratur”.

    Lika sant som på Homeros tid.


  39. Tack för alla kloka ord och att Ni med Era kunskaper förmedlar dessa till oss ”fotfolk”.
    Jag kan snabbt konstatera att vi kan skrota bibliotekets ämneskatalog för snart kan man inte hitta i den det man söker då kataloiseringen blivit för vid i sina begrepp. Idag är det Google som räknas och därmed har vi accepterat elektronisk medvetenhet och också det datastyrda samhället på gott och ont. Det onda är den sårbarhet vi befinner oss i, där oliktänkande slår på mycket av det som kulturellt byggts upp under generationer och som varit ”sanningar”. Inte för att jag inte vill till ett ”modernt” öppet samhälle, men jag bävar inför det som blir öppnare och öppnare, för ju mer som öppnas desto sårbarare blir det. Och där blir den enskilde individen sig själv närmast och mest sårbar. Den filtrering som funnits i form av redaktörer och liknande har försvunnit och styrningen, på ont och gott, försvunnit när vi accepterat ex,vis bloggvärlden. Tidningars tidigare kraftfulla samhällsstyrning i form av nyhetsbevakning och medddelandefriheten contra filtreringen har egentligen försvunnit idag med en sorts populär/snuttifiering/kändis journalistik som följd. Problemet som faller tungt är de skaror av människor som inte orkar/kan/känna sig behöva motta ex.vis nyheter utifrån världen på ett, i gamla tider vanligt sätt nämligen dagstidningen. Här får den statsstyrda fria kommunikationen, radio och TV till medborgarna ett tyngre och tyngre lass att dra och många röster görs sig hörda för att slopa den sortens av nyhetsförmedling och rent av privatisera detta. Man känner då att den fria och otyglade nyhetsförmedlingen håller på att strypas av bristen på styrning.
    Usch, jag låter som en gammal Stalinist men det är inte det jag vill utan det är ditåt mina tankar går då man siktar ”den lede fi” i buskarna.
    För hur man än vill till det fria desto sårbarare blir den situation man kommer till.
    Författaren kommer att få en viktigare och viktigare roll i ett kommande samhälle, eller rättare sagt det samhälle som vi ser förändras runt om oss. Problemet är bara hur det rdiga och viktiga kan snirkla sig igen den allmännna sanningen alla som bara vill skriva för skrivandets skull. Jag kan tänka mig att ”kallet” kommer att bilda skola i framtiden.


  40. Inte en enda som skrev om den som den faktiskt var.

    Den skulle jag vlja läsa.


  41. Litteraturen har måske flere funktioner. Der er oplevelsen når du læser. Der er oplevelsen når du kommunikerer om læsningen. Der er oplevelsen når det læste anses for glemt – men kommer frem i livet som – citater. Måske for at klæde sig med lånte fjer. Men også i krisesituationer kommer citatet – hvad enten du kun har læst citatet eller din egen bevidsthed plukker det fram nånstans. I krisen husker du ting, du ikke anede endnu var med dig. Det kan også være trivielle citater – troede du, indtil du står midt i krisen og ordene kommer og hjælper dig.


  42. Borges i en fotnot i Tlön, Uqbar, Orbis Tertius (ingår i Fiktioner): ”Alla som upprepar en rad hos Shakespeare är William Shakespeare”.


  43. Jag kanske inte ska uttala mig i såna här sammanhang, jag är varken särskilt intellektuell eller påläst. Men jag tycker att det du skriver i inlägget är helt rätt.

    Jag tycker också att det är roligt att de kommentarer du fått på inlägget understryker vad du just skrev. Jag har en god vän som sa nåt i stil med ”dom som namedroppar en massa vill bara en sak: att själv bli namedroppad”.

    Anyway. Bra skrivet, Peter.


  44. En inflikning till Sven-Erik Klinkmann:
    Fabian Kastner har skrivit en roman som baseras på fragment från andra böcker. Allt är skrivet av någon annan endast komponeringen är hans egen. Totalt var där 1000 böcker som han tog ”citaten” ur.
    Boken heter Oneirine, utgiven på Bonniers förlag 2006.

    Den fick både ris och ros för sitt konstnärliga upplägg. Jag kom att uppskatta verket efter att ha sett en installation författaren gjorde på Bonnierskonsthall där han presenterade alla de böcker han har använt för att skapa detta collage.

    Det vore verligen intressant att läsa ett liknande collage av en vetenskaplig text🙂


  45. ”Det vore verkligen intressant att läsa ett liknande collage av en vetenskaplig text” -hm når man læser historie af en eller anden slags er da vist det meste citater? Den som skriver har en særlig fornøjelse af at påpege de to sætninger han/hun selv står for helt og holdent…


  46. hur mycket sanning är det forskningsmässigt om svälten i ukrania och om kulakerna i 30-taltes sovjet finns forskning om detta i de sovjetiska arkiven som gorbatjov öppnade?Kan du ge mig tips om den forskning som utgör källforskning tacksam för svar sten blad ps läser dina historiska romaner med stor behållning .att bara tänka sig bonddrängar från norrland vandra mot dalarö där flottan ligger samlad ger mig ett nytt djup om vår historia tack för det peter MVH sten



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: