Archive for 9 mars, 2008

h1

Gåvor

söndag, 9 mars 2008

Jag minns min morfar och min mormor med stor kärlek. Som barn tillbringade jag många somrar med dem i Niemisel, vid Råneåälven. De var båda varma, barnkära människor, som behandlade oss pojkar precis som man önskade, det vill säga att deras krav var få men mycket bestämda, de lämnade en för det mesta helt i fred att leka i skogen eller ladan, men fanns samtidigt alltid där när något slags kris uppstod – som när man klivit på glas eller fått ett nafs av den folkilskna grisen eller behövde mer spik.

Morfar hette Evert, var stor, glad och bullrig, rökte cigariller av märket Bellman Siesta, var tunnhårig och hypokondrisk, hade gevär på väggen och sjöng mycket, särskilt efter maten. Han bar för det mesta snickarbyxor. Mormor hette Signe, var liten och tjock, hade stödkorsett, svarade ”Harrå” när det ringde i telefonen – deras lokala nummer var länge 63 – och stavade illa, då hon lämnat skolan redan som 13-åring för att arbeta som piga. Hon bar för det mesta klänningar i olika blommönster – inte en enda gång såg jag henne i byxor.

I mina ögon minskades deras värde på inga vis av att de också hade Gåvor.

Evert kunde stämma blod, alltså få blodflöden att stanna. Han skall en gång ha räddat min yngste bror då han efter en cykelolycka höll på att förblöda. Folk anlitade honom för detta, och till det inte minst märkliga hör, att han sades kunna göra det över telefon. Han var också full av besynnerliga historier. En gång berättade han för mig att han varit med då en trollgubbe förhäxat ett gevär.

Signe var klärvojant, och fick bud när någon i släkten eller vänkretsen dog, eller skulle dö. Jag förstod inte helt fullt vilket.

Jag var givetvis imponerad av detta, inte minst det där med förebuden. Dock fick sig tron på mormors gåva en ordentlig törn, när morfar en sommarmorgon cyklade över till grannen för att läsa hans tidning, och dog där, i köket, med Norrbottenskuriren i sina händer, av en hjärtinfarkt. Hur kom det sig att hon, med sin gåva, inte fick förebud om detta?

Nu är de båda borta. Ibland när jag är hemma i Norrbotten händer det att jag lånar en bil och kör de där milen till Niemisel, bara för att se det lilla eternitklädda hus de bodde i. Jordgubbslandet är nu helt igenväxt.

När mormor dött hörde jag frågor om vem som nu skulle få hennes gåva. Den ärvs nämligen. Länge hoppades min mamma att det skulle vara hon, men nu har hon nog gett upp. Dock hörde jag att Gåvan ibland kan hoppa över ett släktled. Så fortfarande, när jag drömt att någon dött, händer det att jag dagen efter ringer upp så där i förbigående, för att höra hur X eller Y mår.

Inte en enda gång har mina drömmar visat sig stämma.

Annonser