h1

Skrivlogg nr. 3

söndag, 16 mars 2008

Det är verket som adlar titeln, inte tvärtom. Samma sak gäller för omslag.

Utanverket är sekundärt, men ej oviktigt. Titeln är en signal till den möjlige läsaren, omslaget en signal till den möjlige köparen.

För den som skriver är omslag mest en fråga om psykologi. Att få se det tänkta omslaget gör plötsligt projektet konkret, fysiskt, och man får extra energi av insikten att det där som började som ett kaos av tankar och infall i ens hjärna nu är på väg att bli ETT TING. Den alkemin är varje gång lika underbar att skåda.

Det som sätter gränsen för arbetet med omslaget, är något så krasst som utgivningschemat för Svensk Bokhandel (eller vårnummer, om ens bok är tänkt att komma ut då). I deras stora höstnummer listas nämligen hela säsongens utgivning, och där måste man kunna prestera ett omslag, gärna en dummy, dvs en bok med fejkad inlaga.

Nå, den grafiska formgivaren, Annika Lyth, arbetar med detta i skrivande stund. Hon har presenterat två idéer. Detta är hennes första förslag:

lyth1.jpg

Det här alternativet uppfyller utan tvekan flera av de viktigaste kraven på ett bra omslag: det är snyggt, det sticker ut och det låter sig tas in med ett sekundsnabbt ögonkast.

Problemen i mina ögon är två. Dels finns inte tillräcklig spänning mellan titel och bild, dels har en variant av den här bilden – av Nevinson – använts på en annan bok om just Första världskriget. (Dessutom skruvade Lennart, förlagets faktor, på sig och påpekade att omslaget skulle kräva specialpapper.) Så det sade jag nej till.

Detta blev då Annika Lyths andra förslag:

lyth2.jpg

Även i denna bild finns ej nog av spänning mellan titel och bild, samtidigt som bilden i sig är för dramatisk: det blir lite för mycket att ta in.

Dessutom har bilden fel format. Boken kommer rent fysiskt vara rätt kort på höjden, och skall man använda denna kräver det att bilden beskärs antingen upptill eller nedtill, vilket inte går, då de två viktigaste bildelementen är soldaterna längst ned, samt natthimlen högst upp.

Så jag sade också nej till denna.

Nu arbetar den outtröttliga Annika på ett tredje förslag, baserat på ett foto jag skickat till henne.

26 kommentarer

  1. Oavsett hur den passar (eller inte) i detta sammanhang så är bilden på omslag nr 2 fantastisk. Som en skolplansch över skyttegravskriget, med massor av detaljer att peka ut.

    En speciell känsla med omslaget är att det tillkommer ännu en person i den hittills helt lilla krets som arbetat med boken; och gör en insats som inte har med texten i sig att göra, utan en annan konstform s.a.s.


  2. Möjligen kommer färgbilden – tillsammas med ett antal andra av liknande karaktär, alltså gjorda under kriget – att vara med i boken. Den föreställer för övrigt en rysk skyttegrav vid Bzura i Polen 1915.


  3. Varför inte ändå testa en variant av det undre alternativet? Det gör inget att formatet är för högt…om man kan tänka sig göra ett par centimeter på vänstersidan + ryggen i annan lämplig färg. Varför inte då med ett utskjut av namn och titel, bokstäverna P och S, utanför bilden? Bara man får till det på ett bra sätt, man vill inte att den där känslan ”över-layout’at” ska komma krypande.


  4. Vilket intressant resonemang: och jag trodde att författare högaktligen struntade i omslagen, att döma av hur vissa av dem ser ut (omslagen). Men samtidigt som båda dessa omslagsidéer är bra, förstår jag dina invändningar. Personligen tycker jag att Lotta Külhorn ofta är bra på omslag, liksom Stefania Malmsten (hennes omslag till Clarice Lispectors böcker måste vara något av världens snyggaste).


  5. En realistisk bild (som det ryska förslaget eller ett foto) passar bättre med innehållet, som ju tycks vara tänkt som realistiska skildringar från de 206 veckorna. Det mer stiliserade förslaget (liksom de grafiska omslag som ett tag varit populära) utlovar snarare ett mer abstrakt-analytiskt innehåll. För övrigt anser jag fortfarande att krig och skönhet är oförenliga …

    Mall Stålhammar


  6. Hej Peter,

    En simpel fundering om något annat.
    När jag läser gamla texter upplever jag de ofta som något högtravande och omständiga. Reflekterar detta på något sätt tankarna hos de historiska författare och människor man möter i dessa texter? Man är fången i sitt språk men var dåtidens männsikors tankar friare än de texter de lämnat? Kan man tänka sig svängningar i detta samband under historiens gång?

    Tacksam för dina synpunkter om detta.
    Med vänliga hälsningar
    Anders


  7. Tyckte om förslag ett, känns som en gammal propaganda-affisch. Alternativ känns lite rörig vid första anblicken för mig.


  8. Jag gillade den röda, första alternativet, esteten i mig blev upphetsad minst sagt. Synd att det inte kunde bli den. Färgvalet och bilden väcker starka tankar.

    Nu har jag sett klart The Wire, kan bara kommentera att Herr Englund och ni andra som förhoppningsvis följer denna unika tv-serie inte missar att se hela från början till slutet, vilken resa det blev. Samma klass som Twin Peaks.


  9. Hej! Tyckte också bäst om det första förslaget – associationer till futurismen, modernismen, Marinetti, rysk konstruktivism samt också grafiskt slagkraftigt. Det andra förslaget tyckte jag i likhet med andra kommentatorer var rörigt. Å andra sidan – boktitelns ”sorg” finns knappast med i det första förslaget, möjligen i det andra som nog ser väl nyårsnostalgiskt ut.
    Roligt att du lagt ut förslagen!


  10. Tanken är uppenbarligen att ha en illustration på pärmen utgående ifrån någon av de många konstnärliga avbildningarna av ”krigets skönhet och sorg” som existerar. Detta ligger väl också i linje med den typ av pärmbilder som Peters böcker genom åren kunnat visa upp. Där tycker jag att inte minst Edward Hoppers Hotel Room på pärmen till Tystnadens historia fungerar på ett oerhört fint och suggestivt sätt. Antar att det är en illustration i linje med Colin Gills Evening after a push, från pärmbilden till Brev från nollpunkten, som föresvävat författare och förlag. Minst lika magnifik är dock illustrationen till Silvermasken, av Jan Biberg, med ett avbildande motiv som endast utgör ett mindre, men synnerligen spännande moment i pärmkompositionen. Är det konventionen vad gäller dylika pärmillustrationer i relation till krigshistorik som dikterar det faktum att tydligen en helt abstrakt pärm inte är att tänka på i detta sammanhang?

    Det andra jag reflekterade över var storleken på titel och författarnamn på de två refuserade pärmexemplen. Det som förenade de två förslagen var att författarnamn och titel var satta med samma font. Författarnamn och titel var dessutom, om jag såg rätt, exakt lika stora. Pärmbilden illustrerar därmed, som jag ser det, bokmarknadens villkor i dag: spänningen mellan bestsellers och ett mer traditionellt bokutgivande, där kanske speciellt deckare numera ofta formges så att författarnamnet är större (viktigare?) än bokens titel. Det omvända gäller ju för böcker av ett mer ”traditionellt slag”. Peters nya bok kommer tydligen att ligga mitt emellan de här två positionerna.


  11. Måste erkänna att jag är besatt av böcker om de båda världskrigen. Dock saknar jag böcker utav andra dimensioner rörande det första världskriget. De böcker som i dagsläget finns i tryckt form famlar bara runt bland truppförflyttningar, ammunitionstyp och utbytbara generaler. Ser fram emot din bok och hoppas att den kan fylla ett utav de litterära hål som finns i denna genre!


  12. Går alldeles utmärkt att beskära förslag nr 2 precis ovanför namnet, eller precis ovanför floden. Det blir en bra bild av i båda fallen, betydligt mindre kitchig än att ha med de där ”fyrverkerierna”.
    Alternativt kan man göra himlen lugnt mörkblå. Det räcker med skyttegrav och glöden på marken för att skapa dramatik. Som den är nu är bilden inte dramatisk, bara just kitchig, ytlig, övertydlig.


  13. Tja, att ta bort himlen anser jag är den största förlusten, då det i mina ögon är den del som är mest intressant, då det handlar om ett stycke verklighet som aldrig fångats på foto, pga det är nära nog omöjligt att göra det rent tekniskt. (De där rosa molnen är detonationer av en speciell typ av granater: har läst i flera källor just att de hade den där besynnerliga nyansen.)


  14. Peter:🙂
    Jo, smaken är ju som baken och kan inte ifrågasättas. Det var min smak jag gav uttryck för och den stämmer tydligen inte med din.

    Må din bok göra lycka oavsett omslag.


  15. Tänk så många gånger jag sagt till författare och andra som givit ut böcker, att man måste se den presumtive läsarens scanning av en bokhylla, som ett av det viktigaste sätten att nå en läsare, som inte redan köpt boken för dess innehåll och struntar i utsidan. Utsidan/omslaget måste samtidigt präglas av innehållet i så motto att bilden/textstilen ger en inblick i boken utan att man öppnar den. Psykologi!
    Men det är svårt. Många författare struntar högaktningsfullt i hur boken kommer att se ut och de ser bara sina rader som det viktigaste men där har de fel. En bok är inte fullständig förrän författaren sett helheten och det är det som räknas.


  16. Bogens dobbelthed ”skönhet och sorg” synes jeg ikke afspejles i nogen af de to forslag. Det er den dobbelthed som hos mig skaber forventning til bogen – og hvis andre, har det som jeg, er det vigtigt, hvis netop dette kan ses på omslaget.
    Iøvrigt synes jeg, det er (kärvt gjort – ville jeg have skrevet, men ordbogen siger det betyder strengt og barskt – og jeg mener jo det, vi på dansk kalder ”friskt”) – altså friskt, at turde indvie os andre i dine overvejelser på dette punkt. Vi føler os rigtig inde i varmen !🙂


  17. Det sista omslaget var väl okej men titeln, jag hoppas du ursäktar, låter väl mustig. Men jag antar att det var så man tänkte om strid för hundra år sen. Den bästa skildring jag läst om första stora kriget var ”På västfronten intet nytt” av Remarque, just därför att det inte låg nåt erotiskt eggande i beskrivningen av dess fasor, inget som kunde erinra
    om den galne vapenfetischisten och legoknekten i Iskallt uppdrag (Bondfilmen), som likt en stor berusad och debil björn lekte runt sitt lilla slagfält, satte fyr på kanoner och förde formationer mot varandra… Vad hjärtat är fullt av.


  18. En annan färg på det översta förslaget. Absolut inte rött. Den färgen kopplar jag till helt andra krig.
    Lycka till.


  19. Kommer audioboken ha samma omslag? Här tänker jag på beskärningar och annat liknande. Blir det förresten någon audiobok och när förväntas den komma ut? Kommer Peter Englund själv att läsa in den?


  20. 1. Anders. Det har alltid funnits ett glapp mellan talspråk och skriftspråk, samtidigt som de också rört sig i fas. Vi kan vara helt säkra på att de talade annorlunda, på samma sätt som de skulle tycka att vi talar konstigt. Vad vi kallar den där ”annorlundaheten” är dock en annan sak.

    2. Audiobok? Vet ej. Läsa in den. Neeeej. Det är så förbannat mycket jobb…


  21. Det bär mig emot att göra den här typen av marknadsföring, speciellt i ett sammanhang som detta, men eftersom jag högt skattar dina texter, Peter och har en del erfarenhet av inläsning, anmäler jag mig som frivillig vid framställning av
    eventuell ljudbok. Vore ett nöje och en ära.


  22. Stridens skönhet och sorg. Antar att du, Peter, funderat en del innan du stannat för just den titeln. Stridens skönhet, vad tänker du på då?


  23. gillar det andra förslaget bäst. det jag inte tycker om med det första är att det är så där lagerhousekitchigt vilket känns jävligt daterat och tråkigt. vad jag gillar med det andra förslaget är att det påminner mig lite om biggles-böckerna.


  24. Krig och vällust hör inte ihop. Ja, man kan bli trött på vulgära och omogna våldsmetaforer också för den delen, som att stå och pinka på ett plan eller krama ur en stackars liten ofarlig snok – befinner vi oss i militärjuntans Uppsala eller?


  25. Titeln kan verka märklig, men den som läst den inledande essän i ”Brev från nollpunkten”, den som bl a skildrar konstnären Paul Nashs upplevelser i första världskrigets skyttegravar, har kanske ett visst hum om vad den står för(?):

    ”Det finns något typiskt över honom: ännu en av dessa entusiastiska och collegeutbildade unga män som reste till fronten med Homeros eller samlingar av fransk 1700-talspoesi nedstoppade i ränseln, redo för Äventyret. För dem och för Nash var kriget ett stort personligt prov; om det är något som en man döms efter här, skrev han hem i ett brev till sin fru, `och förklaras för god eller värdelös, så är det hans uppträdande i fara´. Det går heller inte att ta miste på den lättnad han kände när han förstått att han nog skulle stå rycken. Nash var faktiskt mer än lättad. Han var förtjust. `Jag känner mig så lycklig nuförtiden´, skrev han senare, `jag tror faktiskt att jag är lyckligare i skyttegravarna än någon annanstans. Det låter absurt, men livet har här större mening och en ny känsla, och skönheten är mer genomträngande.´ Han ville så gärna se denna paradoxala skönhet och tyckte sig också finna den.”

    Nash var av allt att döma långt ifrån ensam om att uppleva kriget ”som mandomsprov och som estetisk smakförhöjare”. Esteticerande krigsromantiker fanns det gott om i början av 1900-talet, och man kan träffa på dem lite varstans i world war 1-litteraturen. Gemensamt för nästan alla, i den mån de var soldater och överlevde en längre tid vid fronten och i skyttegravarna, tycks vara att deras upplevelse av ”stridens skönhet” omvandlades till gräsliga och makabra erfarenheter som de hade svårt att beskriva och helst skulle velat vara utan.

    Kanske ska tillägga att ”Brev från nollpunkten” hör till de böcker som jag för min del gärna skulle se som obligatorisk läsning i gymnasieskolan.


  26. Nu läser jag bloggen uppifrån och ner = jag vet attett omslag redan är bestämt.
    Jag tyckte om båda förslagen – men försökte tänka fritt från det redan bestämda alternativet och de två föreslagna förslagen.
    Vad hade jag valt?

    Något av Käthe Kollwitz troligen.
    Kanske bilden av en mor med sitt döda barn i famnen http://en.wikipedia.org/wiki/Image:Kollwitz.jpg
    Tecknad innan första världskriget – 1903 – men passar bra ändå. Dels därför att Kollwitz levde nära döden, sorgen fattigdomen och krigen – hennes man var fattigläkare, hennes son och sonson dog båda i krig – och jag får alltid en sorgklump i min hals när jag ser hennes vackra pietà – hon har gjort flera.

    Kollwitz bilder drar alltid in mig i sorgen – jag står aldrig utanför – som en betraktare, en voyeur.
    Det blir inget sensationslystet, inget våldspornografiskt över hennes bilder.

    Men detta var bara mina tankar – jag respekterar en konstnärs och en författares beslut.

    Och instämmer i att omslaget betyder mycket!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: