Archive for 21 mars, 2008

h1

En dags lappri

fredag, 21 mars 2008

1. Läser rubrik i dagstidning: ”Jag ångrar mitt livsval”. Tänker: Förstår men ändå inte. Livsval går ej att ångra. Om ett val låter sig ångras, i meningen återkallas, var det inget livsval. Den stund du kan ångra allt upphör du att finnas till.

2. I skrivarstugen finns en väggfast bänk, och därpå ligger böcker och papper. När jag lyfter en bok glider ett papper iväg. Hinner se att det är rutmönstrat, i format A5 och fullt med blyertsanteckningar. Sedan försvinner det ned i den smala springan mellan bänken och väggen. Tänker: Det pappret kommer jag aldrig se igen. Men det kommer någon annan göra, i framtiden. De kommer bryta loss bänken, hitta pappret, misslyckas med att förstå – och kasta det igen.

3. Sjunger ofta, utan att tänka på det. Det är ett tecken på att jag mår bra. Valet av sång är helt förmedvetet. Plötsligt är orden där bara. Dagens repertoar: ”Bongo, Bongo, Bongo, jag far aldrig ifrån Kongo”, ”Hallå, du gamle indian”, ”Pärleporten”, ”Ovan där”, ”Eight Days a Week”, ”Jolene”. Tänker: Vore det inte för de sistnämnda skulle man kunna tro att jag var 75.

4. I gnisslet av kundvagnar passerar jag ett litet torn av lösgodislådor. De är svårt att se dem, för de försvinner nästan bak ryggarna på folk som mekaniskt skottar plastpåsar fulla med olikfärgat snask. Tänker: När man var barn hade man mage men inte pengar för allt godis man önskade. Nu skulle man kunna köpa hur mycket godis som helst, men man har inte samvete att äta det. Ungefär som med resande. Som ung hade man tiden men ej resurserna. Nu har man resurserna men ej tiden. Slutsats: förändringar i ens yttre villkor har mindre effekt än man tror.

5. Står länge och väljer mellan tre olika typer av tepåsar, att ha nere i skrivarstugan, tittar på antal, jämförpris. Lägger ned ett paket i kundvagnen, men ångrar mig, byter ut det mot ett annat. Tänker: Vad håller jag på med? Svarar: Detta är vanan från alla fattiga år som gravt underfinansierad doktorand, och reflexen att alltid leta efter det billigaste bara vägrar lägga sig – ungefär som det sätt varpå jag alltid samlar ihop skosnörena och stoppar in dem till höger i kängskaften, exakt som jag lärde mig i armén för snart 30 år sedan. Slutsats: se punkt 4.

6. Någon före mig i kön har precis som vi andra väntat länge på att få komma fram, betalar för sina inköp och skyndar sedan stressad därifrån, och lämnar varorna bakom sig. Se där en metafor som väntar på att användas.

Annonser