h1

En dags lappri

fredag, 21 mars 2008

1. Läser rubrik i dagstidning: ”Jag ångrar mitt livsval”. Tänker: Förstår men ändå inte. Livsval går ej att ångra. Om ett val låter sig ångras, i meningen återkallas, var det inget livsval. Den stund du kan ångra allt upphör du att finnas till.

2. I skrivarstugen finns en väggfast bänk, och därpå ligger böcker och papper. När jag lyfter en bok glider ett papper iväg. Hinner se att det är rutmönstrat, i format A5 och fullt med blyertsanteckningar. Sedan försvinner det ned i den smala springan mellan bänken och väggen. Tänker: Det pappret kommer jag aldrig se igen. Men det kommer någon annan göra, i framtiden. De kommer bryta loss bänken, hitta pappret, misslyckas med att förstå – och kasta det igen.

3. Sjunger ofta, utan att tänka på det. Det är ett tecken på att jag mår bra. Valet av sång är helt förmedvetet. Plötsligt är orden där bara. Dagens repertoar: ”Bongo, Bongo, Bongo, jag far aldrig ifrån Kongo”, ”Hallå, du gamle indian”, ”Pärleporten”, ”Ovan där”, ”Eight Days a Week”, ”Jolene”. Tänker: Vore det inte för de sistnämnda skulle man kunna tro att jag var 75.

4. I gnisslet av kundvagnar passerar jag ett litet torn av lösgodislådor. De är svårt att se dem, för de försvinner nästan bak ryggarna på folk som mekaniskt skottar plastpåsar fulla med olikfärgat snask. Tänker: När man var barn hade man mage men inte pengar för allt godis man önskade. Nu skulle man kunna köpa hur mycket godis som helst, men man har inte samvete att äta det. Ungefär som med resande. Som ung hade man tiden men ej resurserna. Nu har man resurserna men ej tiden. Slutsats: förändringar i ens yttre villkor har mindre effekt än man tror.

5. Står länge och väljer mellan tre olika typer av tepåsar, att ha nere i skrivarstugan, tittar på antal, jämförpris. Lägger ned ett paket i kundvagnen, men ångrar mig, byter ut det mot ett annat. Tänker: Vad håller jag på med? Svarar: Detta är vanan från alla fattiga år som gravt underfinansierad doktorand, och reflexen att alltid leta efter det billigaste bara vägrar lägga sig – ungefär som det sätt varpå jag alltid samlar ihop skosnörena och stoppar in dem till höger i kängskaften, exakt som jag lärde mig i armén för snart 30 år sedan. Slutsats: se punkt 4.

6. Någon före mig i kön har precis som vi andra väntat länge på att få komma fram, betalar för sina inköp och skyndar sedan stressad därifrån, och lämnar varorna bakom sig. Se där en metafor som väntar på att användas.

40 kommentarer

  1. Kommentar på punkt nr 3: Speciellt när jag är ute och går för mig själv sjunger/nynnar/trallar jag hela tiden, till min omgivnings glädje eller fasa. Och ingen av melodierna har mindre än fyrtio år på nacken – dvs alla är äldre än jag själv. Det är så vansinnigt lätt hänt att halka in på en svensk 40-talsschlager eller någon ramelsk melodi. De är som gjorda för trottoarnynnande.
    Jag tror inte att du är 75 – jag tror bara att du har fått en släng av retrofili.


  2. Vad är det för betydelse, att ångra = återkalla? Det är ju två olika saker, även när det senare är möjligt (som med tepåsarna). Naturligtvis kan man ”ångra livsval” i den vanligaste betydelsen = man önskar att man gjort annorlunda.


  3. Apropå ingenting så kan jag tänka mig att du kan få vissa uppslag till din snöhistorik i sådana verk som ”Snöns rike” av Yasunari Kawabata, ”Snö faller på cederträden” av David Guterson,”Fröken Smillas känsla för snö” av Peter Høeg och ”Längtans branter” av James Salter. Också hos Paul Auster bör du kunna hitta något. Tycker mig i alla fall minnas att han någonstans skriver om snö. Tyvärr kan jag för ögonblicket inte komma ihåg exakt var, bara att det rör sig om en man som befinner sig långt ute i någon ödemark där det är mycket kallt. För att skydda sig mot kylan bygger han sig ett slags primitiv igloo där han sedan lägger sig att sova – och där han också dör därför att hans egen utandningsluft kondenseras och fryser till ett allt tjockare ispansar som till sist korkar igen öppningen till igloon. Såvitt jag minns har Auster fått historien från Peter Freuchen hos vilken även du borde kunna hitta massor av uppslag och idéer. Är det någon som har skrivit mycket om snö så är det nämligen Freuchen. På tal om honom associerar man förstås lätt till reseskildrare i allmänhet och jag undrar om det inte är hos just reseskildrarna, både de klassiska och de mera sentida, som du har störst chans att hitta långa utläggningar om snön och dess betydelse för livsvillkoren i olika trakter.

    Vad Hemingway skriver om snö i novellen ”Snön på Kilimanjaro” minns jag inte, men jag tycker att titeln på novellen är vacker och kommer tankarna att gå i många riktningar. Apropå Salters ”Längtans branter”, som är en roman om bergsklättring, slår det mig nu att den nyligen bortgångne Edmund Hillary måste ha skrivit något om vad snö kan ställa till med för bergsklättrare. Hans medklättrare den gången han var först på Mount Everest, Tenzing Norgay, har i alla fall gjort det. Norgays bok heter ”Son of Mount Everest” och lär finnas även i svensk översättning.

    Tja, det var några tips bara. (Tyckte de kunde passa här under ”Lappri” – även om du kan göra något värdefullt av dem.):-)


  4. Ångra som i ångervecka. Vad artikeln handlade om – ville ej dryga ut det här inlägget med ett referat – var just en kvinna som ångrade ett livsval hon gjort och ville ha det ändrat.


  5. Så sant och intressant. Val ställs vi inför snudd konstant, vilket ibland blir som ett gissel…
    Mitt andningshål är sommarstugan, befriad från el. Där är valen färre och sinnesintrycken såå många. Där hinner jag och sambon landa, grabben älskar stället. På landet kan han bara vara, skrota runt, må gott.
    Sitta i ekan på Norrsjön och meta, utan att egentligen bry sig om det nappar eller inte.
    Blir en del visslande och nynnande också🙂
    Gillar vad du skrev om pappret som for ner i springan, önskar dig en behaglig påskhelg


  6. Nämen vad nu. Polyesterfilosofi, ang. 1. Ang. 4. Å andra sidan så smakar nästan allt snask nuförtiden riktigt illa.
    Varför skulle man inte kunna ångra sitt livsval?


  7. Missförstå det, eller restaurera det, som ett återställande av någons minnen/glömska. I filmen Amélie (den svenska titeln) kan man tänka sig den berömda plåtlådan som en minnesapparat som ger en möjlighet att upptäcka ett överflöd av minnen, drömmar, känslor och idiosynkrasiser hos en personlighet.

    Sjunger, eller gnolar en refräng, där refrängen, liksom en metronom eller en vaggvisa eller en gånglåt, har minst tre funktioner: den lugnar oss genom att tillhandahålla en grov skiss av ett lugnt, stabilt centrum mitt i en värld av kaos, den skapar ett inre fantasirum och den hjälper oss att utföra en rörelse bort hemifrån, ut i världen.

    Apropå vanans makt, upprepningen och rutiniseringen har etnologerna Billy Ehn och Orvar Löfgren skrivit ett underbart kapitel om detta i sin bok När ingenting särskilt händer. Rutin innebär bl a annat, säger de, att tiden är intecknad i förväg, man vet vad som ska ske, när och hur. Rutin och väntan sammanfaller i strävan efter kontroll, dels över handlingsutrymmet, dels över tidsanvändningen.

    I den magiska världen blir allt detta en fråga om underbara sammanträffanden, serendipiteter, synkroniciteter. Allt händer just så som det är tänkt att hända. Serendipiteten, denna tidsmagi, som är en grundläggande princip eller topos i Amélie-filmen, dyker upp redan i filmens allra första scen, den som på ett fantastiskt sätt berättar om hur Amélie kom till världen. Samtidigt som en fluga surrar in på en öde, stenlagd gata, Rue St-Vincent i Montmartre, dansar två vinglas av ett vinddrag på en bordsduk vid en uterestaurang, en spermacell och en äggcell förenas och en gammal man suddar ut namnet på en vän som nyss har dött. Nio månader senare föds Amélie.


  8. Livsval? Som i valet mellan att leva eller att dö? Är det val man gjort under sin livstid borde det väl namnges efter vilken typ av val det är man gjort, yrke, kärlek mm….eller?


  9. Som poeten Eric Fylkeson en gång sa: ”Tankar på val och öde är sånt jag strör över mina frukostflingor”. Döden, kärleken, årets fotbolls-EM och amerikanska presidentval kan jag tvinga mig att bortse ifrån, men vad jag faktiskt styr och vad som är oundvikligt – möjligen förutbestämt – upptar mig varje dag.

    Varje val är ju i någon mån ett livsval, men i linje med vad jag tidigare framkastat på bloggen tror jag att vissa vägskäl på livsvandringen är ofrånkomliga. Till höger eller vänster? Den ena riktningen är slät och fin, den andra stenig och mödosam, vi vet först efteråt, eftersom kartverken med nödvändighet beskriver terra incognita. Poängen är att båda vägarna leder till nästa vägskäl, frågan är i vilken kondition vi kommer dit. Där kan man möjligen
    falla i djupaste ånger, men det kanske är bättre att se sig om i skyn och terrängen så att nästa etapp blir skonsammare.
    Vi ska vara barmhärtiga mot oss själva och inse att vi valde utifrån den kunskap och känsla vi hade då.

    Sen väljer vi hur vi ska möta det oundvikliga. I Getsemane bad Jesus att slippa undan tills han besinnade sig och la allt isin faders händer. Hans hållning påverkar oss än idag.

    GLAD PÅSK – för Kristus är sannerligen uppstånden.


  10. Erik – grattis till att du lever i en välfärdsstat som ger dig både levnadsförhållandena och ledigheten som möjliggör andningshålet.

    Peter – Gillar dina tankar på vad som kommer att ske med ditt A5-papper. Det förutsätter förstås att männskligheten fortsätter ungefär som förut, att man fortsätter att gräva ut och intressera sig för sitt förflutna, och att någon råkar komma på tanken att gräva ut just din skrivarstuga. Om du ser till att bevara all din litteratur i förseglade lerkrukor skulle din skrivarstuga kunna bli framtidens dödahavsrullar.

    Angående något helt annat har min farfar skrivit sina memoarer. Han föddes 1913 i Tyskland, och han skriver en del om första världskriget som han minns det (hans morbror var bland de stridande). Boken har inte översatts till Engelska eller Svenska än, men om du tror att det skulle kunna intressera dig så kan jag mejla utvalda delar ur en inofficiel outgiven engelsk översättning jag har.


  11. När jag var en sju-åtta år renoverade pappa vår källare. Han bad mig och min syster att rita varsin teckning, sedan murade han in dem under källartrappan. Det är rätt roligt att tänka att att någon någongång (kanske) kommer att hitta dem där teckningarna.

    Jag ångrar mig rätt ofta. Jag tycker det är sunt. Det måste väl betyda att jag lär mig saker och att jag vill bli bättre?


  12. Paul!
    Underbart bra skrivet!
    Vi valde utifrån den känsla och kunskap vi hade då och då…
    M v h Mohikanen.
    Eller så väljer vi inte själva; det gör ”Ödet”…?🙂


  13. Läste under påsken i Georges Perecs Jag minns, som innehåller massor med referenser både till hög- och populärkultur. Det råkade sig så att jag just innan hade läst och sett en bild av svenska kungen som var i Helsingfors för att delta i något slags scoutfirande. Kungen är ju inbiten scout (för bild se http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=124438 )

    Strax efteråt läste jag minne nr 422 hos Perec: ”Jag minns när jag var vargunge men jag har glömt namnet på min patrull.” Så kan jag ofta känna det. Jag minns någonting, ett fragment. Men jag kan inte alla gånger placera in det i något ”relevant” sammanhang.


  14. ”Jag minns någonting, ett fragment. Men jag kan inte alla gånger placera in det i något `relevant´ sammanhang.”

    Jag undrar om inte det där är något vi kan uppleva lite till mans. En fras, några toner, en ögonblicksbild flyter överraskande upp i medvetandet, som vrakgods man inte vet något om och har svårt att placera. Minnet låter sig inte friskas upp eller restaureras i ett meningsfullt sammanhang hur man än anstränger sig, och det förefaller plötsligt uppenbart för en att livet, ens eget liv, i många avseenden bokstavligen är en trasa.🙂


  15. Men är det ngn klyftig person som kan förklara följande fenomen:
    Du ombeds t ex att beskriva en julduk som varit ofta framme i barndomshemmet (vi antar att du är typ medelålders;🙂 ). Det står still – du kommer inte ihåg. En vacker dag är du på ”hemmabesök” hos föräldrarna. Plötsligt är sagda duk framme och du vet GENAST : ”Ja visst, ja, SÅ DÄR ser duken ut!”
    VAR har minnet varit UNDER TIDEN???? Och varför kunde du inte SJÄLV komma på utseendet på duken??
    M v h Mohikanen, julduksdiggare.


  16. Vet inte om jag kan förklara vad det är som händer i den här typen av minnande. Men en möjlighet kunde vara att tänka sig att minnet/glömskan fungerar som två motsatta krafter, en ordnande, centripetal, som gör att vi, för att tala med Borges, upplever livet som en labyrint vars ”intrig” är konstruerad av det mänskliga förståndet. Därmed kan den också dechiffreras av samma mänskliga förstånd, medan den andra kraften, den centripetala eller utplånande, gör att minnena sprids ut, förvandlas till fragment, sand, något som en poet som Tomas Tranströmer i sin diktning varit speciellt alert med att påvisa.

    Dikter som attackerar det här rummet mellan minne och glömska, verklighet och dröm är mycket frekventa hos Tranströmer. Tänker på t ex Kort paus i orgelkonserten, från Det vilda torget (1983), rader som: ”Men varje människa får sin egen encyklopedi skriven, / den växer fram i varje själ, / den skrivs från födelsen och framåt, de hundratusentals sidorna pressade mot varann / och ändå med luft emellan! Som de dallrande löven / i en skog. Motsägelsernas bok.

    Och så kommer slutraderna som är de kanske allra märkligaste i sammanhanget:
    ”Det som står där ändras varje stund, bilderna retu- / scherar sig själva, orden flimrar. / En svallvåg rullar genom hela texten, den följs av nästa / svallvåg, och nästa …

    Någonstans mellan de här två rörelserna finns den plötsliga erinringen, anagnorisis, där Den siste Mohikanens julduk plötsligt visar sig och kanske drar med sig en mängd andra associationer i samma veva. Det är som om livets framlevande hela tiden skulle ske ömsom på sol-, ömsom på skuggsidan, som om minnet aldrig skulle hinna ikapp sin egen motrörelse, glömskan.


  17. Förändringar i en yttre villkor har mindre effekt än man tror…
    Slutsatsen efter dina illustrativa exempel fick mig att skratta.
    Så sant- så fyndigt!
    Vet inte om din slutsats vid närmare eftertanke fyller mig med uppgivenhet eller tröst.


  18. Sven-Erik Klinkmann!
    Tack så hjärtligt! Du förklarar mkt bra. I den mån det kan förklaras…
    Även fina citat från mästerlige Tranströmer!
    M v h Mohikanen.


  19. Tja, jag vet inte, Mohikan, men är det inte fråga om ett igenkännande snarare än ett minnande när duken kommer på bordet? Känslan när man känner igen något kan förstås påminna om känslan man erfar sedan man mödomsamt och ”utan hjälp av sinnesintryck” lyckats komma ihåg något man trott vara helt eller halvt bortglömt.

    Undrar förresten om det inte delvis är skillnaden mellan minnande och igenkännande som Proust syftar på då han mot det frivilliga minnandets maktlöshet ställer det ofrivilliga minnandet, det som intellektet inte kan styra och som kan börja med att ett sinnesintryck i form av en melodi, en madeleinekaka eller en julduk väcker till liv svaga och halvt bortglömda minnesbilder som med stöd just av sinnesintrycket kan få en överraskande skärpa och klarhet.

    Minnet är fascinerande. Jag minns en patient vi hade för många år sedan, en mycket gammal och mycket senildement man, så senildement att till och med hans språk fallit sönder. De få ord han kunde dra sig till minnes uttalade han ofta felfritt, men eftersom hans ordförråd var till ytterlighet begränsat blev hans tal ändå ofta obegripligt för oss. Han hade nog, sorgligt att säga, lättare att förstå oss än vi honom, och jag tyckte mig ofta se att han plågades av sina verbala tillkortakommanden. Vad som saknades honom verbalt kunde han emellertid i viss mån kompensera musikaliskt, eftersom han varit – och fortfarande var – en skicklig violinist. När han spelade Chopins mazurkor, etyder och nocturner (som han naturligtvis glömt titlarna på) började han alltid lite trevande, men så snart han hittat de första tonerna i en melodi följde de övriga på ett sätt som föreföll oss närmast mirakulöst. Hans spel tog andan ur oss, helt enkelt, och det var underbart att se och höra honom, inte minst med tanke på att han själv verkade helt införstådd med att han med sitt instrument överbryggade klyftan mellan sig själv och oss andra.


  20. Det är komplicerat detta med minnande, minnesbilder, vem som egentligen minns vad och hur personligt respektive kollektivt minnandet är. Eller handlar det om ett igenkännande av något, en färg, en form, en doft? För mer om detta kan man konsultera t ex Paul Ricœurs mäktiga lunta Minne, historia, glömska. Där ingår ett längre avsnitt som handlar om just personligt och kollektivt minne. Ricœur skiljer på ett inåtblickande, personligt minnande och ett utåtblickande, kollektivt (det senare har ju teoretiserats av sociologen Maurice Halbwachs).

    Sin vana trogen försöker filosofen hitta ett mellanplan mellan motsatserna. Han talar om ett mellanliggande referensplan mellan det individuella och det kollektiva minnet. Planet handlar om relationen till de närstående. Dessa är placerade på en skala av varierande avstånd i förhållandet mellan oss själva och de andra.

    Jag tänker också på nytt på George Perecs ”minnen” i Je me souviens/Jag minns, som egentligen också de befinner sig i ett märkligt mellanrum mellan det privata och det mer allmänna minnandet. Principen för hans ”minnesbok” var att försöka återkalla ett nästan bortglömt minne, oväsentligt, banalt, vanligt, om inte för alla, så åtminstone för många, som han säger i ett kort efterord.

    De här ”minnena” eller pseudo-minnena kan man kanske sedan kontrastera mot de mer intensivt personliga minnen, ibland gränsande till trauman, som man kan bära på. Minnen som vägrar ge med sig, som följer en genom livet. Ett trauma som representerar något som kommer oss så nära att vi inte tycks kunna undgå det, utan i stället tvingas återuppleva det ständigt på nytt.


  21. Nä men vad nu då? Två språkfel i samma mening:
    ”Det pappret kommer jag aldrig få se igen”
    ‘Papperet’heter det och ‘kommer att få se’.
    Sånt anstår väl inte en akademiledamot – eller ?
    Tack för en jättebra blogg. Ursäkta felfinneriet men jag är gammal svensklärare – inte svenskalärare.


  22. Hm… jag är inte så patologiskt eller filosofiskt bevandrad – men jag har alltid uppfattat minnet som ett stort bibliotek; de efterfrågade och aktuella titlarna står på hyllan, resten kan vid behov beställas upp från magasinet. Naturligtvis händer det att en del som finns i katalogen har förkommit – jag märker det nu när jag omöjligt kan minnas låtordningen på Beatlesalbum jag uppfattat som identiska med mitt medvetande.

    Men skulle nån SPELA skivorna för mig är jag säker på att jag kan pricka in följande nummer… Så fungerar mycket minne; ofta uttrycks förundran över att
    skådespelare kan minnas stora textmassor, men i de flesta fall minns man i BITAR: ”När hon går bort till bordet och säger det, svarar jag så och sen när hon fyller på glaset börjar jag min långa förklaring. Första delen stående vid bänken,
    den andra sittande bredvid henne och sen är avslutningen borta vid dörren medan jag går igenom posten…” Sittande rakt upp och ner på en stol utanför det sceniska sammanhanget är det inte många som klarar en hel läxa ordagrannt.

    Lika lite som man vid köksbordet i detalj kan redogöra för vägen till det lilla torpet längst in i skogen – det löser sig vartefter.


  23. Peter: Apropå snöinlägget så tycker jag att du ska intervjua din dotter som, om jag förstått rätt, är ryttare. Snö i den form och temperatur som den har haft idag är fullständigt hopplös att ha att göra med. Vi brukar kalla den ”styltsnö” och det säger något om problemen med den. Idag finns olika typer av snösulor som förbättrar situationen men det måste ha varit hopplöst för hästburet kavalleri (och artilleri) förr i tiden. Ja, för alla andra hästburna transporter också. Men jag har aldrig läst någon historisk skildring där problemet nämns i texten vilket förvånar mig. Det borde finnas någonting i någon krigsdagbok …


  24. En nyttig distinktion vad gäller minnande görs också av Edward S. Casey som skiljer mellan tre former eller modus av minnande: reminding (erinring, påminnande, minnesknep m m), reminiscing (en kollektiv minnesprocess, t ex i form av samtal) och recognizing, igenkännande. Finns en omfattande diskussion om Caseys bok Remembering i Paul Ricœurs Minne, historia, glömska.


  25. Hörru Nicke: ”Nä” heter det väl inte? ”Nej” ska det vara. Det sa alltid min gamla svensklärare. Och så vill jag se lite skärpning vad gäller mellanslag. Ordklumpar som ”Papperet”heter förfular och fördunklar.

    Håller dock med magistern om att det är en jättebra blogg!


  26. En guldstjärna till Ordningsmannen.🙂🙂

    (Hyser själv en brinnande övertygelse om att det går att ägna sig åt språk, vara djupt fascinerad rentav, och maniskt fila på sin egen svenska för maximal briljans och skärpa, utan att samtidigt vara en outhärdlig petimäter.)


  27. Paul!
    Du är inte så dum, du.🙂 Mohikanen.


  28. ”Hm… jag är inte så patologiskt eller filosofiskt bevandrad – men jag har alltid uppfattat minnet som ett stort bibliotek; de efterfrågade och aktuella titlarna står på hyllan, resten kan vid behov beställas upp från magasinet. Naturligtvis händer det att en del som finns i katalogen har förkommit…”

    Jag är inte så ”patologiskt eller filosofiskt bevandrad” jag heller, så min uppfattning av minnet har nog stora likheter med din,Paul. Sedan jag läst vad en del neurologer, neuropsykologer och kognitionsforskare har att säga i ämnet, har jag dock börjat tvivla en smula på att min uppfattning är riktig. De verkar nämligen se minnet som något mycket rörligt och formbart, som skiljer sig rätt mycket från ett bibliotek. Om de över huvud taget skulle acceptera bilden med biblioteket, så skulle de antagligen göra ganska drastiska förändringar i den. Jag kan t ex föreställa mig att det skulle ligga rätt nära för dem att låta volymerna med tillhörande titlar flytta sig från hylla till hylla lite hipp som happ, liksom att låta innehållet i volymerna på egen hand byta plats så att det man tycker sig ha läst i boken A i själva verket inte alls står där utan i boken C, osv. Samtidigt, och det är det märkliga, skulle de nog inte tveka att erkänna att det faktiskt finns enstaka människor som aldrig verkar glömma något de en gång verkligen lagt på minnet. Vad dessa undantagsvarelser anbelangar tycks minnet verkligen fungera som något slags bibliotek, men det är kanske bara som det ser ut? Det finns kanske hyllor som sviktar och volymer som är på glid även i deras huvudlokaler?

    Vill passa på att tacka Sven-Erik för de lästips han kommit med! Ska konsultera Ricœur så snart jag får tillfälle.


  29. Jag vet inte om detta är rätt forum att använda för denna fråga, men jaja: finns det planer på att filma ”Jag ska dundra”, eller fick det vara bra nog med en bok? (Boken är verkligen bra)


  30. Om minnet, framför allt bildminnet, som ett stort bibliotek och biblioteket som ett slags minnesteater och kunskapsbank skriver Alberto Manguel i ett kapitel i sin bok Nattens bibliotek. Paradexemplet på ett sådant ”inre bibliotek”, ett slags fusion av bibliotek och minne, är den tysk-judiske kulturanalytikern Aby Warburgs fantastiska bibliotek i Hamburg. Manguel säger någonting som jag tror att de flesta kan känna igen sig i: att böcker – gäller även film, musik, konstverk, texter man samlat på sin hårdskiva – fungerar som något slags självbiografi, en spegelbild av sin ägare, formande ett eller flera associationsfält där allt på något märkligt, nästan oförklarligt sätt tycks hänga samman. Och där det ena verket och dess tillkomsthistoria i ”biblioteket” leder fram till en rad andra verk i en ständigt pågående minnesspiral, upp och ner som melodin hos en hawaijansk slack key gitarrist.


  31. En dansk forfatter og arkitekt Steen Eiler Rasmussen udkastede den ide, at amerikanerne havde opfundet thebreve for at fejre, da de under frihedskrigen natten mellem 16. og 17. december 1773 i Boston entrede tre britiske te-skibe og kastede 342 kasser te i Bostons havn.
    Altså: Køb et theæg og lav rigtig the!🙂


  32. Att likna minnet vid ett bibliotek eller en stor byggnad är något som Hannibal Lecter gör i åtminstone böckerna om honom. Han använder sig av minnespalatset, en minnesteknik som är känd sedan antiken som locimetoden eller Ars memoriae. Givetvis är Hannibals förmåga till minnessortering något överdriven.

    Det är en form av mnemoniskt länksystem som baseras på platser, lokaler (loci)och används främst när man handskas med långa listor med detaljer som skall bevaras. I medeltida skolor ansågs Ars memoriae vara en lika viktig del av dialektiken som retoriken.

    ”Memory palaces appear in Thomas Harris’ novel Hannibal, in which serial killer and cannibal Hannibal Lecter organizes his memories in an elaborate memory palace. Harris exaggerates the potential of the palace by having Lecter read entire books and transcripts of interviews with patients, but also raises the fascinating, and possibly original proposition that the palace can be a dangerous place for its owner. In one scene Lecter retires to his palace in search of comfort only to become haunted by horrific memories he, or his subconscious mind has stored there. He also uses it as a sanctuary; when he is being tortured with a cattle-prod, he enters his memory palace and lays his face against the coolness of a statue there.”


  33. Vi har beslutat att köra iväg ett soffbort till tippen, och trots det beslutet använder vi fortfarande underlägg till glasen, för så har vi alltid gjort. Skönt att höra att vi kanske inte är helt onormala ändå.


  34. Hej! Det var lustigt att läsa att du nynnar på samma konstiga sånger som jag “Hallå, du gamle indian”, “Pärleporten”, “Ovan där”…kan det vara ett speciellt Bodenfenomen? Läste även igenom din komihåg lista och fick tillgång till en hel del förmedvetna minnen från barndomen i Boden…Tack förresten för ditt inlägg i filmen om min pappa (som han fick när han fyllde 90). Du ska veta vad han gick omkring och skröt om att han hade varit svenskalärare år Peter Englund som nu hade blivit akademiledamot (han ville liksom låta påskina att han hade med saken att göra…)Hejhopp!


  35. Det har han anledning att göra (är han med oss ännu?) för jag känner inte en enda historiker – eller akademiledamot för den delen – som ej bakom sig har ett antal lärare som på olika vis var med och formade leran när den ännu var mjuk och färsk. Vi står och faller med våra lärare: de är våra allra mest osjungna hjältar och hjältinnor.


  36. Hej igen! Nej tyvärr så är han inte längre i livet, men han fick många goda år (91) och var frisk och klar i knoppen ända tills han somnade en natt, med en bok av Ehrenmark bredvid sig… Jag tycker att det var så kul hur du beskrev hur han läste för er i klassen och ofta skrattade högt, så gjorde han även hemma, både när han läste högt eller läste för sig själv…


  37. Nu tar jag mod till mig och skickar en kommentar till din blogg.
    Läser den med jämna och ojämna mellanrum. Känner mig liksom lite ”bekant” med dig…. eftersom din farbror var gift med en syster till min svägerska….himmel och pannkaka blev det där rätt? Hur som haver så har jag vistats i Niemisel vid ett antal tillfällen.
    Är inte det här en Lappri så vet jag då rakt inte!


  38. En mycket spännande kategori, de osjungna hjältarna och hjältinnorna! Har skrivit om dem i en text, Synch/Unsynch, i antologin Off the Edge (2006), en bok som söker nya grepp vad gäller att utveckla det kulturanalytiska seendet. Redaktörer för antologin är etnologen Orvar Löfgren och antropologen Rick Wilk.

    Exempel på unsung heroes/heroines i populärmusiken är t ex countrygitarristen och –sångaren Eddie Hinton, chanteusen och f d fotomodellen Marianne Faithfull, countrysångaren Keith Whitley, skivproducenten David Axelrod och jazzbasisten Henry Grimes.

    Det handlar vad gäller popmusiken om en speciell kategori av personager inom en form av berättelse där det utmärkande är våldsamma kast vad gäller personens popularitet och civila status, folk som går från att ha varit firade stjärnor till att t ex bli uteliggare och/eller narkomaner och sedan igen genom en märklig omsvängning, oftast medan de ännu är i livet, men ibland posthumt som i fallet Eddie Hinton, återetableras i det populära medvetandet som de hjältar eller hjältinnor publiken alltid ”innerst inne” vetat att de är.


  39. Åt fanders med hjältar och hjältinnor! Det är bara att hjälpa dumheten på traven tills den snavar och bryter nacken. Ingen är dummare än den ensamme. Hans eller hennes ensamhet bär vittne om dumheten. Du är dum tills du plötsligt anses smart och blir så dum att du tror dig om att vara smart, tror på dina pressklipp eller PR-agenter; då blir du verkligen dum, det vill säga börjar begå dumheter du bara trodde andra vara dumma nog att begå. Karaktärslöshet och omdömeslöshet botas bäst med maximal utsättning för frestelser istället för vanligt jobb, en säck med pengar som ingen kan tacka nej till, så ska nog den mest förhärdade moralist (där kadavret ligger där samlas gamarna) förvandlas till pultron – riv sönder oskulden, trampa på den, kör ner den i köttkvarnen, förfölj den till världens ände, utrota de naiva och godtrogna.

    Holbergs komedi om den i rännstenen sovande mannen som förs till slottsgemak och vaknar upp som kung är mer än en sedelärande historia.


  40. Livsvalsartikeln var märklig men säger en hel del om vår tid. Vad vi tror att vi kan eller ska kunna göra med ett liv som kanske inte blev vad vi hade tänkt oss. Det går som sagt inte att börja om från noll igen, eller ångra allt.
    Du kan göra något med vad du har nu, här. Men i övrigt, att ångra sitt liv är att förneka sig själv. Och man får bara ett liv.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: