h1

Eremit i miljonstad

fredag, 28 mars 2008

Har satt mig i Berlin för en period av koncentrerat skrivande. Jag lever i ett märkligt men ej obehagligt undantagstillstånd: snabba, enkla middagar i ensamhet, knarrande parkettgolv och klapprande tangentbord, tysta timmar som bara rinner förbi, skilda från varandra enbart av ljusets långsamma skifte ute på gatan.

Jag vet att jag dras till ensamhet och i det här sammanhanget kan detta drag skrämma mig en aning. I tystnaden blir jag liksom genomskinlig. För alla viktiga mänskliga dygder behöver andra för att existera, och utan de andra tunnas jag ut i riktning mot egenskapslöshet. Jag tror att det var Goethe som sade att ens talang behöver ensamheten för att bli till, medan ens karaktär behöver världens ström.

När jag tar min sedvanliga eftermiddagspromenad – ständigt på jakt efter gator jag ej skådat förr – noterar jag när någon bereder mig plats på trottoaren, och jag tar det som bevis på att jag ännu existerar.

Jag kan plötsligt förstå viss typ av galenskap.

33 kommentarer

  1. Anteckningar från källarhålet….jag menar skyttevärnet.


  2. Simma lugnt, Peter. Låt inte galenskapen slå ut i full blom. Spelar ingen roll var i världen du snickrar upp din skrivarlya, du behöver aldrig känna dig ensam eftersom vi, dina välvilliga bloggkommentatorer hela tiden kretsar ute i cyberrymden som en svärm kloka ugglor i rymddräkt.


  3. angående galenskap och ensamhet. jag försökte mig på ett experiment när jag bodde i skåne vilket gick ut på att låsa in mig på ett rum och bara skriva. mina rumskamrater smög in mat på mitt rum. jag höll i ett dygn, sen sprang jag ut på gatan och skrek.


  4. Vad inte hemmets ensamhet, trygghet och villervalla kan ge, finnes ej heller någon annanstans att få.
    På slätten, i skogsbrynet, i storstadens myller eller fjällvärldens slipade vita ytor är väl ändå hemmets trygga famn den hamn där man angör sin själ och låter sig andas ut, efter det ändlösa sökandet efter det andra man aldrig kan nå.
    Med andra ord borta bra men hemma bäst!!


  5. Eftersom du bloggar så existerar du… Eftersom vi kommenterar så existerar du… Eftersom vi kommenterar så existerar vi; i väntan på din nästa, i ensamhet skapade, text…

    trevlig helg!


  6. Det låter underbart Peter. Jag blir så nyfiken på hur du bor i Berlin. Har du hyrt en lägenhet? Och var i Berlin håller du till?


  7. Känslan av att vara en eremit i en storstad, eller fritt översatt till engelska, Alone in the city, är ett tema som kanske ingen, inte ens Ray Charles som skrivit en låt med just den titeln, hanterat på ett lika magnifikt sätt som Frank Sinatra, mannen som för många blivit sinnebilden av den ensamma, kämpande individen i storstadens vimmel. ”If yo can make it there, you can make it anywhere”, som han sjunger i New York, New York. Redan innan dess, i Leonard Bernsteins suggestiva melodi Lonely Town från 40-talsmusikalen On The Town, var han inne på denna tematik. Sinatras version av Lonely Town ingår på Where Are You? (1957) som vid sidan av In The Wee Small Hours (1954) är den skiva i hans katalog som innehåller det klaraste uttrycket för den känsla Peter beskriver.

    På Where Are You? finns också Laura, titelmelodin till den klassiska film noirrullen, med temat kvinnan som drömbild, och vidare Rube Blooms Maybe You’ll Be There som också den innehåller ett starks drömbild- och fantasiselement, med följande text av Sammy Gallop:

    Each time I see a crowd of people, just like a fool I stop and stare
    It’s really not the proper thing to do, but maybe you’ll be there
    I go out walking after midnight, along the lonely thoroughfare
    It’s not the time or place to look for you, but maybe you’ll be there
    You said your arms would always hold me, you said you lips were mine alone to kiss
    Now after all those things you told me, how can it end like this
    Someday if all my prayers are answered, I’ll hear a footstep on the stair
    With anxious heart, I’ll hurry to the door, and maybe you’ll be there.

    Det finns en märklig liten skillnad mellan de här två ensamhetsalbumen hos Sinatra, den första från 1954 har mer av en inomhuskänsla, kanske barkänsla över sig, kanske också, trots allt, något av en hemmakänsla (”Dancing on the ceiling”), medan den andra, från 1957, på ett tydligare sätt artikulerar en utomhuskänsla, en gatu- och stadsmiljö, se Gallops text ovan, även ”Autumn Leaves”, ”I Cover The Waterfront”).

    Det finns ännu ett tredje ensamhetsalbum hos Sinatra, från år 1958, Only The Lonely, där ensamhetsmotivet börjar bli nästan lite väl kitschigt och pompöst. En viktig skillnad mellan de tre albumen är att ettan och trean är producerade och arrangerade av Nelson Riddle medan tvåan är producerad och arrangerad av Gordon Jenkins. Med sina mahlerska tonkaskader och sitt dröjande tempo är det just Where Are You? som blivit en personlig favorit, alltmer ju äldre jag blivit.


  8. När jag var ung, på den tiden Öst- var bla bla och muren, så tågluffade vi in Östberlin och vi var valutasvin och fick en fiol för våra jeans. Men ”hemma” i Västberlin så var vi bakis och skakis och skulle gå ner och ta en frukost. Vi vinglade in på ett så kallat ”hål i väggen”, tror inte företeelsen var inte uppfunnen i Sverige. Men i alla fall, sjömän, gravt alkoholiserade Berlinare som precis kommit från bordellen tyckte att vi var j-a fräscha. Vi blev bjudna på stora starka bira klockan 07.30. Peter, käka inte frukost där… Koncentrera dig på ditt jobb.


  9. Skall se om jag vågar mig ut i morgon: då skall jag försöka leta reda på ”Where Are You”. Just precis: bor i en lånad våning i Charlottenburg, väl undanstoppad och mycket tyst.

    Skriver i denna timme om en ungersk hussar som den 20 december 1917 ser en bataljon muslimska bosniaker på italienska fronten, och här citerar jag ur ungrarens journal för den dagen: ”Långa, magra, kraftfulla krigare, som påminner om en sällsynt sorts ceder som nu håller på att dö ut. De hukar en aning, som vore de generade över att ha vuxit och blivit så orubbliga.”


  10. Ser fram mot den nya boken. Mitt intresse för historia påverkades starkt då jag som liten läste ”Poltava” och ”Den ovöervinnerlige”. Har dig och andra författare att tacka för mycket. Jag är inte mer än 18 år, men intresset för historia är otroligt starkt. Det är skrämmande att se hur många i min egen ålder är totalt okunniga om den mest elementära moderna historien. Jag hoppas verkligen på en förändring.

    Lite korta, spridda funderingar. Ursäkta det undermåliga språket.


  11. Marcus: inget fel på ditt språk. Du skriver bättre än jag gjorde när jag var i din ålder.


  12. Avundsjuk: ”En period av koncentrerat skrivande”. DET vore något.


  13. Lustigt att åka till Berlin för ”koncentrerat skrivande”: har inte den staden oändligt med lockelser? Är det inte vanligare att åka ut till skogen om man vill få lugn och ro? Jag förstår exakt vad du menar när du skriver om den där nästan galna erfarenheten, att känna sig osynlig i trafiken, och att andra människor inte noterar en, men när de väl gör det så blir det en påminnelse – för lite drygt en månad sedan skrev jag om det:
    http://bernur.blogg.se/1202152360_den_osynlige_mannen.html


  14. Spisar du ingen musik alls när du skriver?


  15. Måste få citera Dan Andersson. Var känner man sig HEMMA, egentligen?
    Jag är trött, jag är led på fabriken
    jag vill hem till jordhöljt bo
    till min koja vid Blodstensmyren
    i de gröna gömmenas ro…
    Hehe, den sista raden? Har inte Svarta ballader här just nu. Ska kolla upp!
    M v h Mohikanen.


  16. Med mig är det tvärtom. Jag noterar att träden i skogen där jag vandrar, inte viker undan för mig, utan att jag tvingas gå runt dem. Det tar jag som tecken på att jag lever och att det finns en objektiv verklighet som jag inte kan bestämma över eller tolka som det passar mig, att jag är fullt klok alltså🙂.


  17. ”Jag kan plötsligt förstå viss typ av galenskap.”

    Men om man vänder på det, om samhället är sjukt och du vill isolera dig ifrån det för att du är frisk? Jag förstår varför man vill isolera sig ibland för att få tänka fritt utan ofrivillig påverkan(för det saknas ju verkligen inte i det moderna samhället). Många av oss jobbar ju mestadels i tanken.

    Ibland blir jag skrämd av modern psykologi, den starka normativa tanken. Men det uppstår ju praktiska funderingar när man väljer att leva sitt liv med andra. Därför är det intressant att läsa hur bloggens ägare hanterar det till och från.

    För man förstår ju grundbehovet, normen idag är ju att vara social. Skulle vara intressant med vidare utveckling i just kontexten att vara författare och kunna leva med andra.


  18. Inlägget låter som ett utdrag ur Sartres Äcklet…


  19. 1. Jo, Berlin som plats är en chansning, just för att den är så rik, men jag har goda erfarenheter av denna besynnerliga men välkomnande stad.

    2. Visst finns här musik, fattas bara annat! De senaste dagarna har jag lyssnat på Schuberts stråkkvintetter och kammarmusik av Wolfgang Amadeus – musik i det lilla formatet s.a.s., men jag tror jag skall unna mig något livligare och mer påträngande idag lördag – då det hursomhelst regnar här i Charlottenburg och barnen i våningen ovanför hoppar runt så mitt skrivbord gungar.


  20. Lite för tidigt i livet kanske fick jag Colin Wilsons ”Outsidern” i mina händer. Naturligtvis berättade han om något jag redan anade, eller visste, men hans katalog kom att rastera mina upplevelser många år framöver under ensamma promenader i Paris, Wien, Berlin och Barcelona. T o m i Stockholm kunde jag se
    Raskolnikovs spegelbild i skyltfönstren. Sen kom Lasermannen och tvingade mig
    frammana nåt annat…

    Idag kan jag nästan längta efter att få ”turista” på ett gängse vis och tänker att jag kanske gör mina sista utflykter inlemmad i gruppresans trygghet med svensk guide i luftkonditionerad buss.


  21. Jag känner igen mig i ensamhetens transparens. Och samtidigt kan jag finna den där känslan väldigt befriande. För övrigt påminner dina ord mig om min gryende känsla av vad det innebär att bli vuxen. Att inte längre ha en person som bekräftar varje steg man tar, att man så att säga i grunden är den enda som faktiskt ser sitt eget liv i dess fullhet. Men så sitter jag numera för det mesta ensam i min lägenhet i Skottland och skriver.


  22. Lustigt det där om att man behöver ett eget rum för att skriva, som Virginia Woolf så vältaligt skrev om. Själv försöker jag också få ihop en text som ska klara granskning – och inget kan få mig så fokuserad som när maken ropar att middagen är klar. Då klarnar tankarna och inspirationen kommer strömmande, och jag kan absolut inte avsluta då! Tänk om jag satt ensam i ett rum – var skulle då min inspiration komma ifrån? Eller vore jag rentav kanske klar då vid detta lag? Jag tror på ditt arbetssätt, och alldeles speciellt på en storstad, där man kan få vara alldeles ostörd omgiven av människor.


  23. Jag tror inte att den självvalda ensamheten driver till galenskap. Men om man inte ens får respons när man söker den, då kan det nog leda till de mest galna upptåg. Så om du fortfarande hör en röst i andra änden när du slår dina favoritnummer på telefonen är du nog inte så illa ute i alla fall.


  24. Finns det fågelkvitter behöver man ingen Frank!!
    Inga ord kan bytas ut mot ljudet av kvittrande fåglar.


  25. Började skriva en halv roman här men kom på hur abnormt och ovärdigt det kändes. Jag är bara 19 år men jag tror att jag redan hittat den bästa litteraturen. Man har överväldigats gång på gång genom dina böcker och ”gud förbjuder det” men det känns som man ibland svävar där över alla andra då man är så många lärdomar rikare. Du bör aldrig Kunna känna dig ensam då jag är säker på att så många känner som jag. Jag vill tro att man på något sätt ändå lär känna en hel del av dig då man läser dina böcker, och på så sätt älskar så många dig.
    Påtal om galenskapen. Den ligger alltid runt hörnet när man är intelligent. Det om något kanske är beviset på en gudomlig överhet, hur smart man än blir så finns det nått som lägger bandjärn i kugghjulen.
    En kul incident att jag ska till berlin om 10 dagar, kommer inte kunna sluta tänka på hur geografiskt sett nära jag är min enda idol, någonsin.


  26. Sitter i en annan miljonstad på precis samma sätt. Kände igen mig så tydligt i dina ord att jag genast parafraserade inlägget på min blogg. Ibland stannar jag upp nyper mig i armen och ringer hem till mamma – bara för att se om allt är på riktigt. Och det är det. Bara lite annorlunda.


  27. Ställde en fråga till bernur på dennes blogg angående detta med bloggkultur. Nämnde där din blogg, Peter, som ett exempel på en blogg där bloggskrivaren lyckats, som jag uppfattar det, driva upp ett samtal som är tillbakalutat och lugnt, där invektiv och personliga påhopp är högst ovanliga. Började själv delta i diskussionen på din blogg för ungefär ett år sedan. När man kollar bloggarkivet märker man att bloggen ändrat både inriktning och form på något sätt. Tidigare var den, som jag tolkar det, mer personligt meditativ, med ypperliga texter, men nästan inga kommentarer. För ungefär ett år sedan hände tydligen något som gjorde att bloggen plötsligt började dra till sig kommentarer. En möjlighet är att du gjorde någon typ av förändring vad gäller dina bloggtexter, t ex vad gäller ämnesval, en annan att förändringen hänger samman med en allmän uppgång för bloggandet. Hur ser du på det?


  28. Det pratas mycket historia i media i dagar som dessa. Jag själv tycker att det som forum för levande historia sysslar med känns lite tveksamt. Vad tycker du om den saken och det så kallade http://www.historieuppropet.se/ ?


  29. 1. Jag har debatterat detta tidigare, och tycker att Forum verkligen har en funktion att fylla. Har inte skrivit under det där uppropet och har ingen tanke på att göra det heller. Det finns en hel del hyckleri och spelad upprördhet i kritiken.

    2. Sven-Erik: Jag tror att båda dina observationer är korrekta. Kommentarerna håller en mycket hög klass, i synnerhet om man jämför med de grisfester av invektiv som förekommer i andra bloggar. Kommentarerna förhöjer också min medvetenhet om att andra läser, och det påverkar givetvis skrivandet, på gott och ont; jag funderar också på att någon gång pröva på och stänga av kommentarsfunktionen för en tid, och se vad det gör med själva bloggen.


  30. Det största problemet, så som jag ser det, är att kommunismens obegripliga våld fortsätter att vara obegripligt om det inte placeras i en kontext där man får följa utvecklingen fram till dom hemskheter som begicks. Nu har jag inte haft tillfälle att studera det senaste materialet närmare men jag upplevde samma problem med deras upplysning om förintelsen.

    Det var för lite bakgrund och analys och för mycket ”Titta på ondskan och förfasas nu barn!”.

    Jag tycker absolut att Forum har en plats och att deras verksamhet är på det stora hela väldigt vettig men jag tycker det brister på den låga kvaliteten och att dom skriver på folks näsor vad dom ska tycka om saker och ting.

    Tack för att du tog dig tid att svara och lycka till med boken! Jag ser fram emot den!


  31. Konsten att trigga skribenter, utan att provocera dem, är kanske det som skiljer en resonerande blogg både från de bloggar som blir mer eller mindre monologiska och de där skränet till sist tystar alla försök till samtal.


  32. Apropå det hyckleri som vissa av undertecknarna av upproret uppvisar; http://www.politikerbloggen.se/2008/04/02/8629/


  33. Håller med Marcus, det är skrämmande att många människor är så okunniga! Det gäller även politiken. Fråga de människor som mest klagar på politiker, om de kan redogöra för de olika ideologierna, det som är grunden för politiken; de vet nog inte vad det handlar om.

    Upptäckte även att en del människors geografiska kunskaper är otroligt dåliga. Såg på ”Klass 9A” på SVT vid ett tillfälle. Det var en tjej i det programmet som inte visste att London låg i England!
    I ”Bonde söker fru” så undrade den tjejen som Karl-Petter valde om Lissabon var ett land.

    Vad är det som har hänt? Är skolan så dålig idag? När jag gick ut skolan så visste jag då åtminstone att London låg i England.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: