h1

Goodbye, Hannibal Lecter

torsdag, 3 april 2008

Har med visst vilt hopp börjat titta på på tredje säsongen av gamla ”Uppdrag Mord” (originaltitel: ”Homicide – Life on the Street”) men vacklar. Den är visserligen betydligt bättre än nästan allt i genren, och man kan även se hur den bär på DNA-koden till det som senare skall bli den helt enastående ”The Wire”.

season2cast.jpg

Min tvekan handlar till dels om ren och skär besvikelse efter den fantastiska första säsongen; man märker hur den långsamt skruvas mot att bli ännu en amerikansk snutserie, där karaktärerna flyttas som spelpjäser på dramaturgins schackbräde, där konflikt förväxlas med gräl, och där mordfallen blir alltmer kittlande aparta.

Tror att det är det sista som stör mig mest. De står mig upp i halsen, dessa überintelligenta seriemördare i böcker och filmer som utför sina extremt välplanerade ritualmord, och lämnar sina fiffigt kodade ledtrådar överallt medan klockan går, chefen skäller och detektivens magsår ömmar.

I den första säsongen av ”Homicide” var morden en bisak, ofta utlösta av skitsaker, utförda utan tillstymmelse till plan, och lätta att lösa; vi har i vårt land nyligen haft ett antal uppmärksammade mordfall med dessa sorgligt banala karaktäristika.

Nej, det borde snart införas ett tioårigt moratorium på smarta mord i fiktionen. Istället borde författare ett litet tag försöka beskriva dem som de grymma, snuskiga, desperata och urbota korkade gärningar de i regel är.

23 kommentarer

  1. The Shield!
    Framför allt säsong 5, där Forrest Whitaker helt oväntat gästspelar hela säsongen som en internal affairs-detektiv som blir besatt av att sätta dit Vic Mackey och till sist börjar färgas av sin fiende och själv blir korrupt i sin strävan att uppnå sitt mål.

    Det är ett gastkramande kammardrama mitt i handlingen.
    Och det är förstås ett mikrokosmos som speglar många historiska skeenden där en sund sak blir besudlad av vägen mot ett förment upphöjt ändamål.

    Jag skulle kunna pågå länge om The Shield, men kan kort och gott understryka styrkan i det banala och vardagliga i det vi kallar ondska. Det blir så mycket starkare än Anthony Hopkins som skedäter hjärnan på en levande Ray Liotta.


  2. Vad gäller psykopatiska mördare på film eller i tv-rutan kan man alltid pröva bröderna Coens senaste, No Country for Old Men. En verkligt hårdför historia med en psykopat som nog får räknas till de klassiska på film (jfr. Norman Bates, Hannibal Lecter, Harry Powell i The Night of The Hunter, Alex i A Clockwork Orange, Jack Torrance i The Shining, Patrick Bateman i American Psycho m fl). Javier Bardem som mördarmaskinen Anton Chigurh slår det mesta vad gäller kallblodigt mördande man sett på vita duken.

    Är själv oerhört kluven till den här filmen. Är detta en metafor för Bush’s Amerika, för den värld vi lever i? Det kan jag acceptera och försöka förstå. Min huvudsakliga invändning är att det inte är speciellt kul att se ett monster med uttryckslös min, där oanade djup av ondska tycks regera, skjuta ner (eller vad man ska kalla det), ”trycka ut” folk ur den s k verkligheten. Samtidigt är det en oerhört fin film formellt. Både bild och ljud är enastående läckert komponerade. Men ett sadistiskt, frossande, galghumoristiskt element parat med en stark fetischism – skor, rinnande blod m m – har blivit ett signum för en viss typ av film som Coen-bröderna kommit att stå för.

    Såg deras debutfilm Blood Simple för inte så länge sedan. Många element binder samman just Blood Simple, Fargo och denna nya. Det makabra, galghumoristiska, det nästan resignerade inför ondskans framfart.

    I London Review of Books skriver Michael Wood att Shigurh är något som är starkare och mer påhittigt än vad vi är, mer konsekvent också, något som besegrar vår återhållsamhet och vår oreda, vår omogna snikenhet och vår otillräckliga anständighet. Kanske det. Hur som helst blir Chigurh en övernaturlig figur, ett slags hångrin mot det mänskliga, på sitt sätt både djupt oroande och obehagligt.


  3. Har inte sett ”Uppdrag mord”. Är däremot ett stort fan av ”the Wire” – den enda tv-serien som jag följer.

    Kan inte redogöra för alla styrkor med serien på ett kort utrymme. Det gör andra mkt bättre (t ex http://tinyurl.com/39lxcz ) En styrka är i alla fall helt klart persongalleriet. Galningar som är mänskliga och tvärtom, både inom polisväsendet och hos de kriminella.

    Läste tidigare en modernistisk tolkning av serien, men hittar den inte på nätet just nu…


  4. Tycker du om ”The Wire” kommer du helt visst tycka om ”Homicide”, särskilt den första säsongen. Mannen som skrev den bok som ”Homicide” byggde på, David Simon, var den som senare gjorde ”The Wire”, och det finns vissa karaktärer som påminner om varandra en smula. Vissa av grepp och teman är också liknande, men de är fullt utväxta i den betydligt mörkare men också rikare ”The Wire”.


  5. Själv har jag samma uppfattning om serier i den genren som min mor hade. Man lägger en filt över TV apparaten och slår av ljudet.


  6. För er som gillar Homicide, The Wire så kan jag även starkt rekommendera böckerna David Simon skrivit, Homicide: A Year on the Killing Streets samt The Corner: A Year in the Life of an Inner-City Neighborhood.

    The Corner finns för övrigt som en tv-serie som också är mycket bra men väldigt väldigt mörk (nästan värre än The Wire) eftersom den enbart handlar om drogerna och deras effekter.

    Önskar att någon kunde säga till den stora massan som tror att polisutredningar sköts som i CSI etc att läsa hans böcker eller läsa boken om Lasermannen. Fast mer verklighet skulle kanske göra mer skada än nytta i dagens värld där förträngning och glad apati tycks vara normen.

    Kanske därför så många tilltalas av dessa övermänniskor till mördare och i lika stor mån övermänniskor till mordutredare, eller konspirationer i stort. Man kan inte förstå mentalt helt enkelt, acceptera verkligheten.

    Blir alltid lika glad när Herr Englund tipsar sina många läsare om underhållning med hög kvalité. Vi är som mediakonsumenter inte direkt bortskämda med det nuförtiden.

    Hälsa och långt liv!


  7. Håller helt med: Homicide var briljant på så många nivåer att den gjorde mig febrig. Seriemördare slutade vara intressanta efter det att Profiler hade gått några säsonger – numera slår jag om till annan kanal om det dyker upp psykopater med märkliga kodscheman skrivna i inälvor.

    P.S. Jag skulle gärna höra din kommentar till kontroversen kring ”Forum för levande historia”…


  8. Härrjes Husse!
    Hur vore det om du bildade dig en egen uppfattning?
    Det har man rätt till som vuxen, åtminstone.
    M v h Mohikanen, ngn:s matte.


  9. När jag haussade Uppdrag Mord på min blogg var det i iver och glädje över att Kanal 9 äntligen visade den igen. Jag kan dock hålla med dig om att den tappar sitt initiala grepp. Jag vet inte om det beror på att jag minns den som så mycket bättre än vad den var eller om jag har sett för många kopior för att kunna uppskatta originalet. Det är dock kul att se att Detective Lewis är lika cool i The Wire som i Uppdrag Mord. Jag står dock fast vid att Uppdrag Mord är den bästa snutserien som har gjorts, jag uppskattade särskilt de olika temaavsnitten med klassiker som ”spädbarnet som hittas på stationen”, ”vem är det som tänder stearinljuset?”, ”Munchs highschoolkärlek”, ”mordet på motellet” etc. Steve Buscemis gästspel tycker jag dock är något överskattad. Pembleton och G är som vanligt dominanterna.

    Angående The Wire skrev Martin Kellerman (Rocky)en ganska rolig sak. Han hade köpt DVD-boxen och förklarade för sin kompis att The Wire kräver sitt av sin tittare, som en flaska utsökt vin uppskattas den bäst av en kännare. Kompisen replikerar att det kanske är som en bag-in-box, man måste dricka mycket för att det ska bli gott.

    Nåväl, jag gillar båda men jag gillar Uppdrag Mord mer för vad den har tillfört genren. The Wire kan väl inte heller klassas som en renodlad polishistoria.


  10. Sven-Erik Klinkmann, du kanske redan vet det men Coenbröderna sa att Chigurhs gestaltning till stora delar grundar sig på Bengt Ekerots insats i Det sjunde inseglet. Ett subjekt vars syfte endast är att utföra ett uppdrag som han själv har givit sig utan kompromisser fast med några undantag (myntkastning kontra schack).


  11. Javisst, jag håller med: ”Uppdrag mord” ÄR en bra serie, och det går att hitta lysande avsnitt även i de senare säsongerna. Just det där som handlade om mordet på motellet är ett av dem. Där påminner också greppet mer om det i säsong ett: brottet är sekundärt, utan ger en förevändning att istället måla upp en rad detaljskarpa miniatyrporträtt av de vindrivna existenser som befolkar stället.

    Tycker bara att av tio möjliga poäng får säsong ett tolv!🙂


  12. Exakt så, jo. Singla slant eller spela schack om/mot döden/Döden. Problemet i filmen är kanske, som någon recensent påpekade (minns just nu inte vem) att denna slump- eller ödesnarrativ i början av filmen sedan inte riktigt kan följas upp genom hela filmen, utan en mer klassisk aristotelisk eller hollywoodsk berättarstruktur tar småningom över, för att utmynna i den poetiska resignation och ovisshet som präglar slutet.


  13. Svar till den siste mohikanen:
    Förlåt att jag störde, försökte att se det från en annan sida eftersom jag hellre läser än ser något. Har, tyvärr kanske, inte varit och sett en film på säkert 10 år och sällan sett en deckare/film på TV. Upplevelsen blir för styrd av bilder som någon annan än jag själv tagit fram. Det stryper fantasin enligt min mening. En bok kan du alltid ”läsa” in efter eget recept och låta dig ledas fram till lösningen.
    En text är bättre än tusen bilder!!!

    Kanske lite trångsynt i en ”modern” värld men överskattar man bilder för mycket tappar man greppet om verkligheten. Rent psykologiskt fördärvar många TV-serier många lättledda och våldet får ett starkare fotfäste i omvärlden. Inte för att jag är någon större pacifist men det man står för skall aldrig kunna dömas mer än i ord och aldrig i handling.

    Jag vet att jag kliver på många fötter men det står jag för! Därför är ordet bättre än bilden, se bara de kommentarer som kommer på detta.


  14. OK, jag blev så ivrig så att jag måste dela med mig av min största Uppdrag Mord-upplevelse. Det är när Bolander spelar cello tillsammans med en förtjusande ung dam, de framför Händels passacaglia som går över i ett montage med aktivitet på stationen som stegras i takt med styckets tempo och intensitet. Nu är jag nöjd.


  15. Amen hallå där sugardaddy! Antar att du nu är så där snyggt ironisk så att jag inte fattar, men just den DÄR kärlekshistorien mellan lille, runde losern Bolander och den där unga, mörka skönheten med renässansprofilen var bara så GENOMDUM. Det var som om någon av manusförfattarna plötsligt börjat tycka synd om denna karaktär, och som en plötslig eftertanke i ett huj slängt på honom talang, charm och, till råga på allt, en kolossalt snygg kvinna, hälften så gammal. Jag bara kved om nåd när de satt där och spelade cello. Sedan försvann både cellon, kärlekshistorien och – Bolander. Good riddens.


  16. Härrjes husse!
    Vems fötter kliver du på?!?
    Tror du inte att vi som skriver här LÄSER?
    Vi läser ju så att ögonen blöder…Men emellanåt är det joinigt med ngn kriminalserie på TV…
    Givetvis är det ”ngn annan” som satt ihop bilderna, men det är ju samma fenomen med de som ogillar Tv-deckare: någonstans ifrån har de hämtat sina åsikter…
    Hälsa doggen! Min säger VOFF!🙂 Mohikanen, matte.


  17. Ähem… Ingen ironi! Dina tankar om det hela kanske gör att man omvärderar det något. Nu känner jag mig dum. Vi petar inte mer i Uppdrag Mord nu.


  18. Peter!
    Ser jag fel eller är det han som spelade Mr Big (el dyl) i Leva och låta dö: skurken, alltså?
    Och är han med som medverkade i Den långa färden (en ngt ruskig film där våldtäkt på en man/flera män förekommer?
    M v h Mohikanen.


  19. Jovisst, tredje från höger på bilden är ju Ned Beatty, skådisen som medverkar i Den långa färden. Ett känt film- och tv-ansikte, förvisso. Senast såg jag honom spela en riktigt slemmig politiker (med lite Bush-drag, kanske av både d ä och d y, främst den senare)i den högst obehagliga, för att inte säga överpatriotiska, fascistoida The Shooter med Mark Wahlberg som en marksman som fäller allt som rör sig med sitt supergevär.


  20. Javisst är det han. Tyckte för övrigt att den karaktär han spelade, ”Bolander”, var bra: ett slags förlorare som börjat förlika sig med sitt öde, och därmed undgick man den vanliga desperation i uttrycket som är den gängse när den typen skall framställas.


  21. Först nu blev det av att, på DVD, se Departed, som varit uppe till diskussion här långt tidigare. Peter, din analys av filmen är på pricken, finns inte mycket att tillägga vad gäller filmens dramaturgi, men kanske ett par saker: Mullvadstemat i filmen är upplagt som en serie spegeleffekter, allt i filmen blir dualistiskt, på olika plan, nivåer. I början anger minspelet tydligt att vi ska gilla DiCaprio och ogilla Damon, tycka att det är lite synd om DiCaprio och betrakta Damon som en sociopat. Småningom undermineras skillnaderna och de två karaktärerna närmar sig varandra. Dock är DiCaprio hela tiden the good guy och Damon the bad guy. Men sedan skenar mullvadstemat iväg så att nästan alla i slutändan är på något sätt mullvadar, tjallare, ”dubbelagenter”, råttor. Råttan på balkongräcket i slutbilden är en mise en abyme för hela filmen, motsvarigheten till gårdagens happy end i Hollywoodfilmer, en ironisk grimas.

    Det andra är att det i dagens hårdföra, ofta även oscarsbelönade filmer, inte längre finns några hjältar som överlever som vi kan identifiera oss med och ta med oss som vår moraliska trofé från filmen. Det kallas genrefilm detta och innebär de facto en carte blanche vad gäller dödande och även fula ord, f-words. Tidigare betraktades sådant som vulgärt. I dag är det om inte sofistikerat, så i högsta grad mainstream.


  22. […] bara på låtsas. Nej Cohens verkar vilja visa att verkligheten är rutten och brutal. Lite som Peter Englund skriver i sin blogg om mord och dess futtighet (på film), att det saknas en kritisk och verklig gestaltning av mordet […]


  23. Som en som ser resultaten av de amerikanska morden i verkligeheten kan jag konstatera att mord, som du säjer, inte är smarta. Avrättade drug dealers, små stackare som aldrig kommer att flytta ut mormors källare, eller ett misstag då en förbipasserande skickar ett par skott genom rutan ihop om att träffa någon med fel färg på T-shirten.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: