h1

Människoskådning

måndag, 7 april 2008

Det är som en kameraåkning. Först ser jag den lille pojken. Han är kanske tre år och förtjusande: blond, ljusblå jacka, stickemössa. Han pilar ansträngningslöst fram mellan benen på alla vuxna. Så ser jag hans far, en för mig okänd människa, med kotflettfrisyr, bluetoothmanick i örat och lång, svart läderrock. Han väntar utan större otålighet, vinkar gossen till sig, lyfter upp honom i famnen.

Jag ler åt scenen. Pappan ser att jag ler, ler tillbaka.

Så kommer mamman. Även hon är snyggt klädd, i läder och höga stövletter, välsminkad. Den lilla gruppen sluter sig i värme inåt, mot varandra.

Plötsligt drar ett vagt obehag genom mig.

Det är något som inte riktigt stämmer med den leende mamman. Hon anstränger sig FÖR mycket. Hon följer mannens minsta rörelse. Hon är så angelägen att inte säga emot. Det finns en antydan till beredskap i hennes rörelser.

Jag tänker: han slår henne.

Jag tänker: i avskildhet, mellan hemmets väggar, händer det att han slår henne. Jag tänker: men inte inför pojken, för han älskar sitt barn. Sedan tänker jag: nu fantiserar du bara.

Den lilla familjen försvinner bort.

25 kommentarer

  1. Mmm.
    Man ”läser”, tolkar och sen blir man ibland alldeles livrädd för vad man ”ser”.
    Tänk om man har rätt?
    Tänk om man är den enda som sett och förstått.
    Tänk om det var DET ÖGONBLICKET där man hade kunnat nå fram och påverka, förändra en familjs balans och öde, och så GJORDE man inte det.

    Ibland ska man inte tänka så mycket.


  2. Hmm, när jag läste din beskrivning av mannen – ”med kotflettfrisyr, bluetoothmanick i örat och lång, svart läderrock” tänkte jag direkt Johan Stael von Holstein. Min bild av den mannen passar väl in med en hustrumisshandlare. Usch, jag borde inte döma folk på förhand. Men det är svårt att låta bli.


  3. Jag läser med stor behållning din blogg. Personlig, intressant, ofta skarpsinnig, bildande. En annan i bloggosfären, Andreas Ekström, skriver nu i sin blogg:

    *Om någon undrar vem som verkligen är nummer ett, vem som verkligen skriver Sveriges mest läsvärda och egensinniga blogg, så är svaret detta. Peter Englund kanske skriver sitt livs bästa prosa på den där bloggen.*

    Det omdömet tror jag dock enbart beror på att han inte läst dina böcker.

    Crister Enander


  4. – når medierne får fat i ”sager”, spørger man: ”Hvorfor greb ingen ind?” – mange så det jo – eller anede – men som eksemplet meget godt viser – hvis vi ikke vil leve i en politistat må vi kræve beviser, for at gribe ind –


  5. Vill betona att jag givetvis inte kan veta något om de där människorna, eller om allt bara är mina fantasier.


  6. Men brukar du ofta ha rätt när det gäller funderingar/gissningar om andra människors personligheter och relationer?
    Du kanske hade rätt, eller så kanske de hade bråkat tidigare och det var orsaken till hennes blidkande sätt? Vem vet…


  7. 1. Crister: Alla författare drivs av fåfänga, som i sitt yttersta uttryck handlar just om det där: att vara läst om hundra år, oavsett vad det är etc. (Minns Frans G. Bengtsson, ihågkommen inte för det han trodde vara sin gåva, alltså sin lyrik, utan för det han själv såg ned på som brödskriverier, alltså essäerna.)

    Problemet är bara att detta att vara läst om 100 år a.) är omöjligt att uppleva för individen, och på så vis meningslöst b.) synnerligen få förunnat c.) omöjligt att påverka d.) omöjligt att prognosticera.🙂

    Så hur smickrande – eller upprörande – det än må vara för egot att överväga dessa ting måste de helt stilla lämnas därhän. De få eh, den ENDA författare jag känner som helt öppet och uttryckligen gett ifrån sig en önskan att bli odödlig mår heller inte vidare bra, om man säger så.

    2. Annso: Har grunnat över hur min tankekedja egentligen gick, och jag tror att det fanns något hos henne som påminde mycket om en kvinna i ett bostadsområde i ett bostadsområde där jag en gång bodde, och som enligt ryktet misshandlades av sin make. Såg aldrig något, förutom hennes underliga, räddhågsna följsamhet mot maken. Tyckte det där var synnerligen obehagligt, och just den där grannkvinnans beteendemönster fastnade hos mig.


  8. Jag är tveksam till första meningen. Det är lätt att hitta författare som skrev för brödfödan, därför att de blev arbetsoförmögna, och som ändå blev klassiker. Det är väl bara när man ekonomiskt är på torra land som man börjar tänka på evigheten.

    Alternativt kan man definiera endast de som skriver av fåfänga som författare, resten är skribenter eller annat löst folk.

    Sedan får väl vår tids författare justera sin tidskala, nu när böckerna går på rea efter ett år får väl målsättningen vara att vara läst om tio eller tjugo år. Gå in i en bokhandel och fråga efter en bok av Harry Martinsson – vilken som helst – det finns ingen!


  9. Vet inte om vi missförstår varandra: att skriva för brödfödan är på inga vis ett hinder för att det man gör skulle finnas kvar om 100 år, och att INTE göra det på inga vis en garanti för detsamma! Den litterära glömskans mekanik är långt mre komplicerad än så. Vad jag var ute efter var att de få som verkligen BLIR ihågkomna blir det inte alltid för det som de VILLE bli ihågkomna för.


  10. Vi ska nog vara väldigt försiktiga med våra aningar, plötsligt kan vi befinna oss mitt uppe i ”Minority report” – där människor greps och dömdes för uppsåt till brott de ännu inte begått.

    Men det finns all anledning att lita till sina förnimmelser, att lägga iakttagelser på minnet – när jag var liten vädjade polisen ibland till ”detektiven Allmänheten” – vet inte när den fick avsked. 7000 övervakningskameror gör nu jobbet istället. När jag förde dessa på tal med en kriminalare fnyste han ”det går ju aldrig att se vem det är på dom där bilderna i alla fall…” De sitter där för att invagga oss i nån sorts säkerhet.

    Appropå hågkomst, odödlighet: jag tror nästan alla av oss lämnar vårt mest betydande bidrag till eftervärlden på ett sätt som vi inte alls har tänkt oss.
    Om man nu inte låter det bli det enda livsinnehållet – som för Herostratos.


  11. Jag kommer också att tänka på ett begrepp som Johan Asplund har skrivit om, mikromakt, som vi utövar mot varandra ofta genom just gester och kroppsspråk. En otäck form av ’bestraffning’ av en kontrahent, en mänsklig ’motspelare’ man kan utföra är att låtsas som om den andre överhuvudtaget inte fanns till. Som Asplund konstaterar är det dock så att det finns en skiljelinje mellan det man kan kalla ett analogt och ett digitalt beteende eller register hos människan. Man kan låtsas att man inte ser någon, men kroppen avslöjar en. Och den utsatte, stigmatiserade märker detta, bara genom att någonting rört sig vid ögonen under bråkdelen av en sekund. Ett höjt ögonbryn räcker för att sveket ska avslöjas.


  12. Det s.k hjältekomplexet är livsfarligt, alla dör vi nångång. Sen vet jag fler läderklädda personer som ”slår” varandra för att dom blir upphetsade av det båda två, men det är en helt annan historia. Eller spelar roller när det är ute bland folk.

    Frågan är väl, när ska man ingripa om man ”tror”? Apati är ju modernt idag.


  13. Jag har haft en liknande känsla när jag så att säga fogat ihop minnen från min barndom. Det finns detaljer jag registrerade som barn som plötsligt som vuxen slagit in över mig med skrämmande skärpa. På så sätt minns jag en väns (jag sedan länge förlorat kontakten med)föräldrars villa, vars ständigt förtäckta fönster och neddragna persienner redan då sänkte de dunkla plottriga blomstermotiven i vardagsrummets soffgrupp i en obehaglig skugga. De hade två toaletter, båda utan lås, som man besökte oroligt med ena handen på dörren. Hennes pappa sa aldrig ett ord, och jag minns att en kvinna brukade ringa om nätterna ibland när vi sov över där i tonåren. Någon berättade långt senare att min väns bror, denna tysta A-elev, var känd bland vännerna för sin plötsliga aggressiva utbrott.

    Trots att vi knappt var mer än åtta nio år när vi umgicks, gnagde den där känslan av att något inte stämde redan då och när det senare kommit upp med andra vänner från de där åren har hennes namn alltid kringgåtts med en märklig tystnad. Det var bara att titta varandra i ögonen för att inse att vi alla tänkte samma sak. Det är ganska smärtsamt att omvärdera barndomsminnen och det är med en känsla av hjälplöshet jag ser tillbaka på de där detaljerna som skavde men aldrig föll på plats som barn.


  14. Mmm, jag brukar också väva historier till människor jag betraktar. Inte alltid så mörka som din.
    I kväll betraktade jag mig själv, ensam i Stadsparken och kom på mig själv väva en ganska komplicerad historia där jag springade ringer 112 och ber om hjälp då jag blir jagad av något otäckt. Jag var en bricka i min för stunden påhittade rädsla för mörker.
    Fantiserar hellre om andra än om mig själv i dessa stunder.


  15. Lägg till lite fördomar i mixen också: mannen såg ut som alla Beck-ifierade hustrumisshandlare alltid gör i svensk fiktion… Lite sådär Magnus Roosman-aktig.


  16. Återigen påstår jag att demonerna har fått hjälp av de filmer ni ser och därefter skapar illusioner av detta som sprider sig till andra i form av texter och bilder. Vilken satanistisk dröm/bild kan man inte få utifrån den beskrivning av ”verkligheten” som Peter ger. Visst är det hjälp på traven att ta in andra sekvenser ur ett bildminne, men man måste iallafall selektivt ge tanken en chans.
    Samtidigt är ju fantasin en del av människans egenskaper som ibland blottas i texter och bilder.
    Men jag som gör bilder vill ogärna se mer än jag i mitt ”bredband” kan uppfatta för att igen återge. Motsägelsefullt kanske??
    Jag vill bilda mig en uppfattning, en detalj kan vara viktig och ibland tar man inte med den i texten eller bilden därför att den finns där ändå.
    Perceptiv inbillning!
    Men alla attribut finns där och är de för övertygande blir det för klart och ger inga goda vibrationer utan mer en flat, platt nollaktivitet.
    Se på konstnären Anders Zorn som i sitt måleri antyder, men du/vi som åskådare ser detaljen som en del avhelheten och märker inte att den bara är antydd och aldrig klart målad. Han lurar dig att se vad du/vi vill se och därför finns den där. Mästerligt!
    Så Peter, visst har du allt riktigt antytt och skådat men fantasin gör ju resten. Och en sann konstnär ger bilden ett ”ansikte” och förtydligar det antydda.


  17. Man kan väl dessutom med den franska sociologen Marie-Claude Taranger säga att film inte endast tjänar som en källa vad gäller minnesbilder utan också som en källa vad gäller auktoritet. I berättelser där man använder sig av snuttar, minnesbilder från filmer (eller tv-serier) för att få fram en viktig point är det som om man sa: det här som jag berättar om är värt att berätta därför att jag har sett det på bio (eller i tv). Alternativt: Det är inte bara i filmer som det här är sant. Vad det handlar om är enligt Taranger ett ständigt växelspel mellan repetition och variation, mellan olika röster och bilder som gäller både individen och gruppen, röster och bilder som hänför sig lika mycket till gårdagen som till morgondagen.

    Vår fantasi, personlig och kollektiv, tycks vara starkt bildberoende. Men kunde rentav något provokativt påstå: utan bilder ingen fantasi. När någonting blir alltför komplicerat eller svårbegripligt, som Einsteins relativitetsteori, uppstår det inte heller några bilder kring detta i vårt fantasiliv. Däremot kan vår fantasi leka med begrepp som Big Bang, svarta hål eller dark matter, eftersom de äger någonting som liknar en viss gestalt, början på någonting figurligt.

    Att bilden och fantiserandet hör ihop märks tydligare i till exempel engelskan. Jfr de tre begreppen image (bild, avbild), imagery (bild, bildspråk, mental bild) och imagination (inbillningskraft och fantasi). Och lägg ännu till fancy, som är ett slags lite imagination, en mer passiv och mekanisk form av fantasi, enligt Coleridge.


  18. Jag satt i Landskrona och väntade på tåget när en liten pojke med glasögon kom ut från matbutiken med sin mamma i släptåg. Mamman skrek:
    – Anton! Kom hit!
    Pojken tryckte hårt en Illustrerad vetenskap, en Dagens nyheter och en Aftonbladet mot bröstet. Han varkanske tio år.
    – Anton! Kom hit. Vet du vad du är?
    – Inte så högt mamma, viskade han.
    – Du är pretto! Vet du vad det är? Det är en förkortning för pretantiös. Kan du inte bara vara lite normal?
    Jag trodde inte mina öron.
    Jag hoppas han växer upp och skriver en roman om sin uppväxt och får massa priser. Jag hoppas hon skäms då. Kom att tänka på Anton när jag läste ditt blogginlägg. Vet inte varför.


  19. Anton hade kanske inte blivit Anton om han inte hade en mamma som kallade honom för pretto? Hursomhelst en underbar historia!


  20. Jag har en son som har Aspergers syndrom och för mig var bilden klar. Killen har nog fakta som specialintresse.

    Min son var likadan när han var mindre och kan än idag som 19 åring bli helt förlorad i faktaböckernas värld. De enda program han ser på tv med behållning är de på Discovery och värre intresen finns det ju att ha.
    😉

    //Enastående mamma


  21. Ja, man ska vara snäll mot de små och vara taskig mot egoistiska tjuvar, som bara utnyttjar makt till sin egen fördel. Som jag gillar invandrares driftighet och företagande blev jag i dag skrämd över vad jag läste i Gyllene äpplen – svensk idéhistorisk läsebok vad man förr tyckte om lapparna. De påstods vara egoister och tjuvar. Det utfärdades ett varningsord för att de skulle flytta söderut och inlemmas i den svenska folkstammen.


  22. Crister Enander brukar gärna komma med små slängar åt olika håll, åt mitt till exempel. Vad han nu har för tanke med det. Men till saken då: Jag har läst fem av Peter Englunds böcker. Om det då räcker för att få avkunna en sådan dom som min, ja, det får väl vara upp till var och en att bedöma…


  23. Med tanke på tragiken i Stjärnsund och allt som därutöver kan komma att uppdagas; det kan synas som om det hade varit meningsfullt om polisen faktiskt ägnat övervakning av mördaren och faktiskt ingripit vid bara skuggan av misstanke… Men, nej – förmodligen hade (som alltid) mera kunnat göras för att förhindra olyckliga händelseutvecklingar, men också här gäller principen: hellre att tio potentiella missdådare går fria än att en enda oskyldig blir föremål för tvång och internering.
    Vårt samhälle är redan genomsyrat av alltför mycket misstroende och misstänksamhet; skulle detta bli dominerande finner vi snart att det blir helt outhärdligt att leva.

    Det är mycket tänkvärt att mördaren identifierades med hjälp av en privatpersons mobilkamera. I de mera sofistikerade dystopierna är det ofta så:
    makten behöver inte slösa på mera avlyssning och övervakning, det gör medborgarna så gärna alldeles frivilligt själva. Dessutom kan vi lokaliseras åratal efteråt med hjälp av våra påslagna mobiler. Har det redan uppståt ett maskspel därvidlag; att man placerar ut sin telefon nånannanstans än där man befinner sig?

    Naturligtvis är det en nåd för oss alla att denne olycksalige man förhoppningvis för evigt är förhindrad att leva ut sina lustar och fantasier – det är samtidigt absolut nödvändigt att hans infångande inte får oss att dra väldigt tveksamma slutsatser.


  24. Deus ex machina – där har vi fromheten av idag medan kyrkorna står tomma. Och teodicéfrågan som var aktuell på 50-talet tycks ha blivit omodern i takt med sekulariseringen. Jag har tyvärr inte läst den där boken av Zygmunt Bauman om demoner som bygger sig bon i samhället, hoppas han åsyftade de kristna i Rwanda som begick folkmord. Rättfärdighet allena genom tron på Jesus Kristus lidande och död på korset (en gång för alltid) för våra synders skull samt nåd. Det tror jag och inget annat.


  25. Så länge mätandet av höjden på skoklackar i Michael Winterbottoms film Tristram Shandy är en alltför löjlig realitet i samtiden…



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: