h1

Skrivlogg nr. 5

lördag, 12 april 2008

Ytterst är det en fråga om psykologi. Jag har som nämnts en gammal vana att bygga upp intrikata och lite barnsliga scheman för arbetet, scheman som inte sällan bryter samman tämligen snabbt, men som ändå har sitt värde då de skänker en lugnande KÄNSLA av kontroll.

Arbetet med den nya boken går vidare, kanske inte så fort som jag skulle önska, men som alltid i sådana här sammanhanget är riktningen viktigare än hastigheten. Det rör på sig i jämn tankt. Det är gott nog. Och jag har nyfikenheten över uppgiften kvar i kroppen: på kvällarna, mellan matlagning och köksplock, stjäl jag till mig korta stunder med källmaterialet.

Så här såg själva bokplanen ut för någon vecka sedan. Det som är överstruket med brandgult är färdiga kapitel, det som lyser vitt är under arbete eller ännu ogjort.

I förrgår anade jag för allra första gången slutet. Firade genom att städa skrivbordet och torka det rent från damm och spår efter lortiga kattassar.

Detta är alltid en synnerligen kritisk punkt.

Hittills har jag bara lunkat på, som en långdistanslöpare sluten i sig själv, nöjd med att sätta ena foten före den andra. Dock – för att fullfölja denna liknelse – så inträffar lätt samma sak som gärna drabbar löparen som plötsligt anar målgången där borta i fjärran: man börjar stänga ned en smula, känna efter, ana mjölksyran.

Men man får inte börja stumna. Nu är istället den stund här då man man måste börja sträcka på stegen. Skärpa disciplinen, inte låta den slappas.

Ytterst är det en fråga om psykologi.

16 kommentarer

  1. Jag gillar att läsa din blogg.
    Och långdistanslöparliknelsen är suverän.

    Men att riktningen är viktigare än vektorn. HALLÅ!
    Du är visserligen humanist, men det gör dig inte förlåten. En vektors viktigaste uppgift är att visa riktning. Det är vissa vektorers enda uppgift, riktningsvektorer.


  2. Rättar genast…


  3. Åkte wasaloppet 2005 utan att träna skidåkning innan för ett enbart testa pannbenet. Tog 12 timmar men i mål kom man, som sagt, en fråga om psykologi. Men när man klarat av en tuff uppgift, är känslan av att man faktiskt klarade av det mest värdefulla som finns i mitt tycke. Att man faktiskt klarade det. Prestationen i sig är oftast belöning nog.

    För att citera Yoda

    Luke: All right, I’ll give it a try.
    Yoda: No. Try not. Do… or do not. There is no try.

    Trevlig helg!


  4. Bokplansschemat ser intressant ut. Förklara gärna närmare hur det fungerar!


  5. När en bok är färdig, infinner sig då en tomhetskänsla?
    Kan du redan under arbete med en bok i tankarna planera nästa?


  6. Känns det vemodigt för dig när du börjar ha färdig en bok? Eller är det bara skönt att få avsluta för att sätta gaddarna i något nytt/gammalt? he


  7. Tænk hvor anderledes end før-computer, hvor man overhovedet ikke talte om, hvad man havde gang i!
    Nu bliver vi indviet i omslagsovervejelser, titel, fremgangsmåde – det er vel en helt anden måde at være forfatter på. Eller jeg ville hellere skrive: at forfatte på. For det der med at ‘være’ forfatter er jo en tom diskussion. Man regnes knappast for smed, hvis man kun har skoet een hest! Men det går jo udmærket at være forfatter ved at have skrevet een bog.
    Selv når man skriver digte, kan man lægge et program for udførelsen – men programmet kan også være ubevidst, handlingen udløses ved bestemte udsagn, fænomener, der er som katalysatorer for digtet, skønt heller ikke da – planløst. Skønt omgivelserne og eftertiden kan tro det – hvis der ikke ligger et skema som dit Peter!


  8. Stopp, stopp! Arbetet är ännu LÅNGT ifrån den fas då sådana där melankoliska känslor kan anmäla sig. Om det kanske jag skriver senare, om och när det är så dags…


  9. Ja, schemat ser spännande ut. Berätta gärna mer.

    Är det bokavsnitt och tid?


  10. En fråga, Peter, angående ditt sätt att berätta denna historia om första världskriget. Förutom det du nämnt om den franske revolutionshistorikern Claude Mancerons böcker som en viktig inspirationskälla undrar jag i vilken mån nyare media som film och tv-serier kan ha påverkat konstruktionen av boken. Eller omvänt: kan man som historiker ”tänka bort”, rensa ut alla sådana anakroniseringseffekter när man ger sig i kast med ett projekt som detta? Eller för att vända på det ännu en gång: kan man ha nytta av olika visualiseringstricks och annat som man kan lära sig via film och tv-serier när man skriver en historia av detta slag?


  11. Bäste Peter Englund.
    Boende i den allra nordligaste spetsen av din kommundel ( Kilen, den kanske inte ens ingår i Rasbos knytning till Uppsala ? ) och med en nätuppkoppling som är mycket långsam då Telia inte vill förse oss med anständig hastighet för att ta del av omvärldens händelser i realtid, som det kanske heter ) har jag ändå följt och nästan dagligen läst din blogg.
    Jag har beundrat ditt engagemang i nutidshistorien och naturligtvis som alla dina andra läsare fascinerats av din forskning och dess resultat i bokform och i dagspressartiklar.
    Jag känner inte till skälet varför du valt ditt boställe -kanske närheten till Uppsala är huvudskälet? En fråga som dykt upp i mitt sinne är om du har intresserat dig för ”denna bygds” historia?
    Jag har nu som sommarboende vistats här i trettiofem år, som fastboende de sista åtta åren och på senare år som många äldre män fångats i ”släktforskningens” garn.
    Funnit förvånande kopplingar mellan mina norrländska anor och denna bygd som jag av en ”tillfällighet” knutits till. Jag kan ana ( nästan bevisa) att en blivande lantmätare i min antavla red förbi mitt ödsliga boställe 1742 på ett uppdrag att kartlägga ägor i Morkarla och Österbybruk.
    Linea Norrlandicus, om nu jag stavat rätt, måste gå i närheten av där jag bor och de omständigheter som detta ”faktum” genererar har skapat speciella villkor för de få människor som valt att bo här.
    Husförhörslängder och andra dokument berättar om svåra villkor och umbäranden i denna ”glesbygd” inte särskilt långt från din bostad och civilisationen. Inte bara Norrland har glesbygd.
    Vad nu detta har med din blogg igår att göra kanske jag inte kan reda ut.
    ”Sträcka på stegen” kan ev. i sinom tid innebära att du vid tillfälle tar dig 15 km norrut för att uppleva en norrländsk (Bodensisk) känsla?
    I så fall välkommen på kaffe ev m kask.
    Jan Angbjär
    Granboda (Skallbyn)


  12. Jag har aktivt försökt tänka bort film (spelfilm definitivt: det måste man alltid göra som historiker, i synnerhet sådan som är riktigt bra) och TV. Det finns ansatser i flera TV-serier att arbeta med ett slags röstcollage, men där rösterna bara tas in då och då, vid de punkter i berättelsen då skall illustrera eller en bevisa en poäng som metanarrativen just då öppnar för.

    Jag försöker alltså vända på det: arbeta enbart med ett röst- och upplevelsecollage, där metanarrativen är sekundär. Individens upplevelser är det centrala, sammanhanget kommer i andra hand.


  13. Är självfallet inte helt lätt att ställa frågor om detta när man inte sett själva texten, men tänker då också på sådant som din egen ”osynliga” (?) roll i texten, som ett slags bricolateur eller regissör väl då i detta fall, som låter rösterna stiga fram och delge läsaren sitt budskap. Finns det en voice over-effekt i materialet som kanske mer är anad än direkt iakttagbar, en eftertanke som kommer sig av det tidsmässiga och geografiska avståndet mellan författaren och det material som redovisas?

    Problematiken handlar väl så vitt jag kan se om skärningspunkten mellan ”historia” och ”litteratur”, eller för att tala med Bo G Jansson som ju undersökt det han kallar faktionsberättelser (alltså fältet mellan faktaberättelser och fiktion), en relation mellan text och paratext, text och författare, författarröst. I och med att en text har en författare kommer också frågor om stil, berättargrepp (fokalisering, dialog, inre monolog m m) att aktualiseras, förutsatt att texten har fiktiva drag, vilket i sin tur (som Jansson visar) är beroende inte minst av hur vi uppfattar författaren: som en och samma person eller två olika personer (författaren/skaparen respektive berättaren/presentatören). I det förra fallet (icke-fiktigt berättande) som en person, i det senare (fiktivt berättande) som två olika personer.

    Antar att svaret här är alternativ 1, men tänker mig ändå att frågan om det fiktiva fortsätter att ”gömma sig” här, på olika nivåer av texten och författarskapet.


  14. Det som förvånar i schemat är att det inte verkar finnas någon färg för de kapitel som inte blev bra, som inte höll och därför utgår. Sådana måste väl ändå finnas? Är det något som gäller i författandet, så är det den gamla hederliga ”kill your darlings”.


  15. Arbetet pågår ännu. De omärkta eller med anteckningar är ej klara, eller ej påbörjade.


  16. Konstigt hur man fungerar när man arbetar/skriver. Jag kan aldrig leverera färdiga och fullständiga resonemang i en diskussion. Jag måste fundera ett tag. Jag menar inte fullständiga resonemang som i en avhandling, visst kan jag diskutera men jag fortsätter alltid att fundera på något, och vissa saker måste jag fundera över från början för att kunna ha ett svar alls.
    När jag har skrivit uppsatser och sånt, och nu skriver jag för byrålådan, har jag visserligen skrivit då och då även när det känns motigt, särskilt när man arbetar mot dead-line. Men ibland är det just tänkandet och diskussionen med mig själv och andra som formar mig och jag kan gå och skriva medan jag funderar. Jag hade kört fast i en uppsats och fastkörd var jag. Debatterade knuten med mig själv i en vecka innan jag bestämde mig för att ta bort det jag inte kunde fortsätta med. Sedan gick jag hem och skrev fyra kapitel i uppsatsen.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: