h1

Finns årtiondet?

lördag, 19 april 2008

Genom att studera människors yttre kan man ofta ana vilken period i deras liv som var den lyckligaste. (Människor över en viss ålder, vill säga.) Man kan nämligen se detaljer i klädsel eller frisyr som var populära just under den tiden, och som de sedan dess hållit fast vid.

Det finns extrema fall. Som alla överåriga missbrukare i jeansjacka och med polisonger och hästskomustasch, utstyrda precis som under tidigt 70-tal, då drogerna plötsligt fick alla klockor att stanna. Som den kvinna i övre medelåldern jag ofta såg klädd som en exakt kopia av Audrey Hepburn, med slacks, långa handskar, håret i bulle, bilåkarhuckle, rubbet.

För det mesta är tecknen lite mer subtila, men ändå högst märkbara. Studerar man mitt yttre dröjer det inte så länge förrän man upptäcker att jag nog var som allra lyckligast under 80-talet – därav kavajerna, slipsarna och förkärleken för överdrivet spetsiga skor. Samtidigt finns indicier på att senare årtionden alls inte bara varit elände, som exempelvis mina egna polisonger, och mina jackor i kamouflagetyg.

Dock undrar jag om inte det här fenomenet är på utdöende.

Modet under de senaste 10-15 åren har, precis som populärkulturen, präglats av sådan omsättningshastighet, sådana blandningar, sådana mängder av lån från tidigare årtionden att det aldrig utvecklat någon egen form. Det är möjligt att 80-talet var det sista decenniet med en alldeles egen, lätt igenkännelig klädstil.

Samtidigt måste jag erkänna att det finns en blotta i mitt resonemang.

På sin alltid läsvärda blogg skriver Bernur apropos 90-talets musik att ”det har alltid varit så att i efterhand blir decennierna mycket coolare än vad de var i realtid: i Sverige vann Tommy Steele en omröstning över Elvis Presley, och på 70-talet var det disco och inte punk som spelades överallt”.

Hans iakttagelse är både korrekt och viktig, och gäller självfallet långt mer än bara musik.

Det kollektiva minnet tål inte motsägelser, utan tenderar hela tiden att göra epoker och tider långt mer ensartade än de ursprungligen var. Det slog mig senast när jag såg ett par avsnitt av den gamla deckarserien ”Perry Mason”, inspelade i slutet av 50-talet. Där såg man den hejvilda blandning av stilar – möbler, kläder, hår, mustascher – som givetvis präglade tiden, men som alltid, när den senare skall återges, har kavlats ihop till en enda homogen massa av klockade kjolar, polka-prickigt, raketost och brylcreme.

Det handlar i mycket om att vi alltid har ytterligt svårt att förnimma vår egen tid, att skilja viktigt från oviktigt, det tillfälliga från det bestående. Därtill är vi själva alltför nedsänkta i nuets ström. Efteråt är det långt lättare – historikern bygger hela sin gärning på detta orättvisa privilegium – inte bara att se vad som verkligen betydde något, utan även att ur en förvirrande mångfald välja det som skall tillåtas representera, ja symbolisera just det stycket förflutenhet.

Decennierna blir till först när de sedan länge är förbi.

29 kommentarer

  1. P.S. Hela detta inlägg började som ett svar på en tidigare kommentar av Sven-Erik Klinkmann, men växte liksom iväg av sig själv…


  2. Jag brukar använda Broby-Johansens liknelse – att stilhistorien är som en bergskedja. På avstånd ser den ut att vara enhetlig, men på närmare håll ser man ett myller av små berg och bergslandskap. En del stilar är långvariga och genomgripande och en del är mer kortvariga. Stilarna försvinner inte; de finns kvar jämsides och går in i varandra. Allt finns där i bergskedjan, men det beror på hur strålkastarna riktas. Egentligen är det ju idéerna bakom som är intressanta och som speglas i stort och smått i våra hem, våra kläder, frisyrer osv.


  3. Peter, en spännande och annorlunda vinkling där på detta med decennier och minnande, ett av de intressantaste forskningsområdena inom humaniora i dag, om någon frågar mig. Tanken att spåren av decennier så att säga sätter sig i kroppen, i form av val av kläder, frisyr m m utifrån det man själv upplevt som kul och spännande är verkligen värd att närmare undersöka. När många människor, ofta men inte alltid ur samma generation, gör detta, ägnar sig åt denna form av minnesproduktion tillkommer en ideologisk tvist, nästan ett slags implicit manifest, att detta är något som ”vi tror på”, något som vi är förbundna med. Ungefär så som franska vågen inom film eller andra liknande generationsmässiga revolter, ”uppror” i alla tider utfört sina manifest, som ett sätt att a) avskilja sig från den tidigare traditionen och b) skapa konturerna till en ny mottradition, ett nytt ”mode”, ett nytt sätt att klä sig, gestikulera eller var det nu kan gälla för kulturella yttringar; ett nytt sätt att göra film på, som Truffauts De 400 slagen, Godards Till sista andetaget eller Chabrols Väninnorna.

    Såg häromkvällen De 400 slagen på nytt, på DVD, en film som för min del fungerade, parallellt med tidig Beatles, som en ingång till en immersion i 60-talet. Inte minst Jean-Pierre Léauds habitus, sätt att klä sig, röra sig, bete sig blev ett slags alter ego för mig, något jag sög i mig som en svamp. Förutom alla de små visuella detaljerna hos Antoine Doinel, den 14-årige huvudpersonen i De 400 slagen, var det framförallt hans attityd, av vag, ofokuserad oppositionslusta som jag tog till mig. Attityden – vagt släkt med rock’n’rollens ”rebel without a cause” – kunde jag känna igen mig i. Frihetsattityden. Betydelsen av att vara oberoende. Fri från ideologiska eller andra liknande band.

    Sättena att minnas gårdagen, gårdagsdecennierna är, tror jag, oerhört varierande. Jag har diskuterat några i en text om just olika sätt att se på sextiotalet i texten Sextiotalet i dag: Musik och minne, som också finns på nätet. Den kanske viktigaste skiljelinjen tycks gå mellan mer regressiva sätt att blicka tillbaka på ett decennium – t ex nostalgiserande, som i en rad nostalgifilmer – och mer retroaktiva – t ex den restaurerade ruinen, som i Brian Wilsons ofullbordade 60-talsmästerverk SMiLE som utkom 2004, 37 år försenat, både restaurerat och delvis nyinspelat.

    Tror också att man kan urskilja speciella retro- och nostalgi-intervaller: en sådan är 20-årscykeln, där stilar återaktualiseras. Ungdomsorienterade retrovågor tycks ha en sådan en-generationsintervall. Detta gäller både 70-talets 50-talsnostalgi (Grease, American Graffiti, Gänget och jag, The Last Picture Show osv), 80-talets 60-talsnostalgi (Motown-covers, Blues Brothers osv) och 90-talets 70-talsnostalgi (grungevågen, That 70s Show osv). Stilar som varit populära i ungdomen dyker upp i minnet hos många i tidig medelålder och skapar därmed en retrovåg.

    En annan typ av kollektivt minnande är nostalgin, som vad gäller kollektivt minnande av decennier kanske mer rör sig i 40-års cykler, dvs två generationer, eller ett minnande hos t ex en 60-åring av livet när det var som mest löftesrikt, dvs i de tidiga tonåren. Exempel på sådana nostalgifilmer är de italienska Amarcord, Cinema Paradiso och Il Postino samt den franska Amélie.

    – Dock undrar jag om inte det här fenomenet är på utdöende, skriver Peter. Också det tror jag är ett riktigt påppekande. Det anakronistiska, blandandet av olika tidsskikt, är ju något som just från 80-talet och framåt accelererat. Egentligen är det anakronistiska kanske ett annat ord för det som brukar kallas postmodernism, det postmoderna. En som förfäktat den synpunkten är Thomas Docherty i sin After Theory (1996).


  4. Mycket intressant detta. Själv är jag rätt förlorad i nostalgi … men hela tiden med vetskapen att jag lever i den bästa av tid, likförbanant. Det är jag den förste att erkänna.

    Men det är ett samspel faktorer som hjälper sådanahär saker på traven: Symboler…och sådana saker som jag brukar kalla ”associtionsknappar”…och vår förmåga att ladda om dem. Nu har de som fötts på 80-talet vuxit upp och är i viss mån fixerade vid företeelser från den tiden, t ex mode. Och det som är tufft är det som i de sammanhangen balanserar på kanten till det som är fult. Om två år så har vi, som upplevde 80-talet, trubbats av och ”köpt” även den där kavajen med lite extra axelvaddar…igen.


  5. Det där med 20-årsintervallet är intressant, för det är nog delvis där som mycket av schabloniseringen blir till. Just t.ex. att den nutida bilden av 50-talet skapades i mycket under 70-talets vurm för denna tid – jag minns fenomenet väl. Vilket gör decennierna än mer intrikata; t.ex. om man vill veta hur 70-talet EGENTLIGEN lät, så ingick alltså en betydande del 50-talscovers!


  6. Tror också att begreppet decennium gärna ska ställas mot/kopplas samman med ett annat begrepp, generation, för att man ska få fram intressanta saker här. Det som kan se ut som ett decennium är kanske i själva verket en fråga om generation och vice versa.

    När du, Peter, säger att decennierna blir till först när de sedan länge är förbi gäller ju detsamma också om många genrer och stilar, t ex film noir eller easy listening, inom film respektive musik. Båda konstruerades retroaktivt, så att säga med blicken stadigt fäst i backspegeln, den förra av franska kritiker som gillade en viss typ av amerikansk film och den senare ja, vem som egentligen myntade easy listening-begreppet minns jag inte just nu. Men kanske var det någon skivproducent på 50- eller 60-talet.


  7. Jag tror att du själv här blir offer för en slags nutidshistorisk närsynthet när du misstänker att 80-talet var det sista deceniet med en typisk stil. Jag skulle inte alls bli förvånad om man om ca 20 år (om jag då får vara med och förvånas förstås!) kommer att blicka tillbaka på vårt decennium och tala med nostalgi om ”0-talets typiska estetik”. Idag kan vi ännu inte tydligt se vad som karaktäriserar denna. Ungdomar av idag tycker jag för övrigt ser väldigt mycket 60-tal ut, inklusive de smala axlarna och hårlugg över ögonen (eller är det omoderna 90-talare som ser ut så?) På mitt 60-tal opponerade vi mot John Wayne-idealet och klädde oss ibland som 20-talets dandies, ibland som 1700-talets adelsmän, i alla fall som dessa såg ut på tavlorna på Nationalmuseum.


  8. Javisst: generation är en synnerligen viktig variabel. Det som jag tycker är extra intressant är hur den många gånger gravt stereotypiserade bilden av, säg, ett decennium många gånger skapas FÖR och inte sällan AV personer som aldrig upplevde det!


  9. ”Decennierna blir till först när de sedan länge är förbi.”

    Och då är de dramaturgiskt tillrättalagda, formade till en ordnad berättelse som är snygg och det ligger väl i sakens natur? Jag gillar det, hur decennierna blir till berättelsen om decennierna, som blir till minnet av decennierna – som blir till decennierna.


  10. Lycklig … jag vet inte, men själv tröttnade jag någon gång efter 15-års åldern på att hänga med i modets svängar. Det kan ju förstårs ha att göra med att jag själv började betala för mina kläder vid den tiden. Svensken är å andra sidan duktigt pretantiös när det gäller mode. Jag går alltid och småskrattar när jag kommer hem till Sverige och ser att Chippen-håret fortfarande gäller (i allafall förra sommaren), jeansen är tighta och låga och Östermalmsungarna har håret bakåtslickat. Sen börjar folk prata och jag undrar varför ordet ”nice” används av var och varannan. Nice — eller som jag såg någon stava det på en blog: najs. Och stadjeeparna heter plötsligt ‘suvvar’ efter amerikanskans SUV (sports utility vehicle om någon undrar).

    Det var en tangent.

    Själv sitter jag dock och väntar på att modet från 1600-talet ska komma tillbaka igen. Varför bara 1900-tals modet? Nä, fram med dom pudrade perukerna, dom puffiga byxorna och tighta strumorna. Då borde vi alla kunna få ett lyckligt skratt.


  11. Björn! Ja, du formulerar givetvis något jag själv famlade efter i mitt inlägg: hur svårt det är att förnimma det samtida. Tror att jag möjligen har fel på på punkt ett – om detta med 80-talet som det sista decenniet med en distinkt egen stil – och med all sannolikhet också på punkt två: det går redan att se femtioåringar med munkjacka under läderpajen, och det kommer inte dröja alltför länge så får vi se femtioåringar som bär yllemössa inomhus och byxorna nedhasade över arslet. Och tjugoåringarna kommer fnissa menande åt gamlingarna med sina tribal-tatueringar. Vänta bara…

    JM! Bra poäng just detta med berättelserna, för berättelser kan aldrig formuleras i det pågående utan först när det skedda har nått sitt slut – minns Aristoteles definition av en berättelse: något med en början, en mitt och ett slut.


  12. 20-årsintervallet har en mycket naturlig och ekonomisk förklaring. De som levde sin ungdom t.ex. på 1970-talet hade kommit upp i medelåldern på 1990-talet. En del av dem hade uppnåpt positioner som musikproducenter, filmskapare, modedesignare o.s.v. Resten av gänget i samma ålder hade stadgat sig och började ha lite pengar över att spendera. Vad är då naturligare än att erbjuda nostalgitrippar åt en förhållandevis betalningsduglig marknad, som vill återta något av sin förlorade ungdom.

    Därför var t.ex. 1950-talet så ”in” på 1970-talet.

    Och det är sant att bilden blir ofta vrång. Dagens ungdom tror att 1950-talsungdomen körde med häftiga amerikanska raggaråk av typ Chevrolet modell 1954 eller De Soto. För Finlands del stämmer det inte. Bilhandeln var mycket reglerad och de vanligaste bilarna var östtyska IFA, tjeckiska Skoda och ryska Moskovitsh, blandade med en och annan Volkswagen och Volvo.

    Och ungdomen körde sällan bil. Deras pappor tillät det inte. Bilen var för värdefull, så de flesta cyklade. De som inte gick i skola men hade jobb körde motorcykel, oftast en 350 cc tvåtakts Jawa från Tjeckoslovakien.

    Och musiken de lyssnade på var schlagers av swingtyp och tango. Rocken var länge ett marginalfenomen.


  13. Jag har aldrig gillat att skriva för jag skriver inte för min egen skull. Namnet. Eftersom vi är inkastade i livet mellan två absoluta förenligheter måste vi tänka på hur det hade varit om det inte varit. Vi kan göra jämförelser, saker kan förbättras, i Tyskland är man mån om att medborgarna utvecklas så snabbt som möjligt och blir en tillgång i samhället, att de får del av livet. Då duger inte smyglistighet, egoism och likgiltighet. Då duger inte oligarkiska intressen (Läs: media och politiken) som propagerar för förändringar i syfte att skapa social mobilitet som manifesterar sig i en rännils insläpp eller som skor sig själva på folkets bekostnad (politiker som saknar idéer eller som illhågar medborgarna att manna regnar från himlen ska röstas bort).


  14. inser att jag är farligt lik en 80-talsmissbrukare…


  15. På femtiotalet körde raggarna inte femtiotalsbilar, för de var då nya och svindyra, utan hottade gamla trettiotalsåk.


  16. En annan spännande formulering i Peters inlägg var denna:
    ”Det kollektiva minnet klarar inte av motsägelser, utan tenderar hela tiden att göra epoker och tider långt mer ensartade än de ursprungligen var.”

    Men vad händer när man börjar röra om i de här kategorierna och titta efter t ex hur ett decennium tänkte sig framtiden, hur en futurism av igår ter sig när man betraktar den som ett spår av gårdagen? Man kan t ex se på femtiotalet som å ena sidan ett oskuldsfullt årtionde, å den andra som ett decennium som var intensivt framåtriktat, explorativt. På något sätt tillhör femtiotalet både en förgången era och vår egen tid. Man kan tänka sig ett antal fenomen som märker ut decenniet som ett kulturellt gränsland:

    1. Den första rymdsatelliten Sputnik, uppsänd den 4 oktober 1957, som får femtiotalet att framstå som det sista förmoderna årtiondet vad gäller utforskandet av rymden. 2. Rachel Carsons alarmbok Tyst vår (1962) om de kemiska gifterna i naturen och i förlängningen miljöförstöringen som får tiden före den boken att framstå som den sista oskuldfulla tiden före vetskapen om det självdestruktiva i vår västerländska konsumtionsinriktade kultur. 3. Elvis Presley och rock’n rollen som i mitten på femtiotalet klyver populärmusiken i tu, före och efter rocken. 4. Televisionen som kommer i gång som en massmedial faktor att räkna med i slutet på femtiotalet (i USA) och får tiden före tv:s ankomst att framstå som den era under vilken biofilmen, radion och grammofonskivan dominerade populärkulturflödet.

    Genom att titta på brytpunkter av det slaget kan man kanske också komma åt de inre motsägelserna i de olika epokerna. Back to the future s a s.


  17. Lustigt! Jag var på en födelsedagsfest i helgen med temat 80-tal. Det vill säga att vi alla skulle spöka ut oss som på 80-talet, äta 80-tals mat och bara höra på musik från det decenniumet. Resultatet blev naturligtvis en parodi på 80-talet! Skulle man burit dom kläderna som vi hade på oss på kalaset, under 80-talet, så skulle vi alla blivit inspärrade på ett dårhus direkt. Hemska tanke!


  18. Jag bor i Paris och 40-årskrisen/firandet av maj -68 står i full blom i media. Men om man verkligen frågar de som var unga då vad de gjorde den våren så var det ju väldigt få som kastade någon gatsten. De flesta jobbade, väntade barn, gifte sig, var olyckligt kära, ja levde livet helt enkelt. Helt omedvetna om att det var en historisk vår.


  19. Munkjacka under läderpajen…? Vem kan det vara? Det är ju jag – om än inte dagligen, så tillräckligt ofta på ärenderundan och vid hämtningen av Lukas för att en del människor i grannskapet nog uppfattar det som min ”stil”. Och på torsdag fyller jag 50…

    Är det så att vi alla upplever våra födelsedatum som ödesmättade och symboltyngda? Pappa gjorde det definitivt; han föddes några veckor efter Första världskrigets utbrott och genomlevde nära nog exakt ”det korta seklet” – han hann precis till sin stora belåtenhet se hammaren och skäran halas på Kreml innan han dog.

    Och nu framkastar Sven-Erik Klinkmann att världen som vi känner den framträdde de sista åren på femtitalet och alltså skulle vara synonym med världen som jag känner den. Det kan vara sant och förlänar i så fall min hittillsvarande livstid en innebörd jag aldrig varit riktigt medveten om.

    Går det överhuvud taget att förhålla sig riktigt omdömesgill och skarpögd gentemot epoker man själv har genomlevt? Jag tror inte det. Sjuttitalet verkar vara det mest hopplöst trista, intetsägande och smaklösa årtiondet att vara tonåring i på 1900-talet. Men kan inte befria mig från misstanken att det har att göra med min egen trista, intetsägande och smaklösa person.


  20. Ang. brytningstider — Frans G. Bengtsson räknade en gång upp några sorters texter som han bara inte kunde med. En av dem var avhandlingar som började ”Vi leva (underförstått: till skillnad från alla andra historiska folk) i en brytningstid.”

    För *alla* lever ju, och har levt, i en brytningstid mellan gammalt och nytt. Beskrivningen fungerar ungefär lika bra på vilket decennium eller sekel som helst.

    God iakttagelse av J-h:n. Minns hur förvånad jag blev av just den detaljen hos Kerouac, att de åkte omkring i helt andra årsmodeller än jag föreställt mig.

    Och när det gäller vad som är typiskt för 90-talet så verkar fortfarande ingen veta, åtminstone vad kläder och musik beträffar. Vad sägs om Netscape med ett 28.8-modem?


  21. Ska man likna ekonomin vid byggandet av hus fusk-byggdes det på 70-talet. Några centimeter trossbotten med plast på betongplattan. Under plasten hamnade träspån som ruttnade och spred illa lukt från golvlister. Ventilationen var otillräcklig så man fick sätta fläkt på skorstenen och bygga en trumma ner i trossbotten varvid skapades för starkt undertryck vilket blev menligt för dem som sov på övervåningen.


  22. Tror att detta med brytningstider, brytpunkter kan vara meningsfullt att använda sig av kulturanalytiskt just i ett sådant sammanhang som det Peter skisserar upp i samband med minnandet av olika epoker och decennier, alltså som en berättarteknisk form eller operation som det kollektiva minnet, den kollektiva fantasin tycks använda sig av. Det är lite på samma sätt med dessa operationer som med klichéen och stereotypin, som de väl också på något plan är besläktade med, att de självfallet, för t ex en historiker eller en författare, kan framstå som både futila och stupida, men att man så länge de ges symbolisk kraft och ett slags förklaringsvärde för någon (ofta ganska många), inte heller kan bortse ifrån dem, om man nämligen vill försöka förstå hur något sådant som det kollektiva minnet fungerar.

    Det Peter visade rätt övertygande, tyckte jag, var hur retroaktivt, med betoning både på retro och aktivt, det kollektiva minnet, minnandet arbetar.


  23. Jag är född på åttiotalet, men om man klär sig som på den tid då man var som lyckligast, var jag nog lyckligast på tjugotalet…


  24. Sedan är det skillnad på årtal och årtal. Man kan med viss rätt påstå att nittonhundratalet inte började förrän 1914 när första världskriget bröt ut och att t ex sextiotalet inte började förrän 1963 när Beatles slog igenom (i Europa, i USA -64). Men resonemanget som inlägget utgår från har nyligen använts på scen av både Fredrik Lindström och Henrik Schyffert. Men visst är det självklart att försöka vilja bevara det ”jag” man upplevde när man kände sig som bäst. Oavsett om detta var högstadiet, studentåren, de nygifta åren eller när det kan vara. Den psykologiska motsatsen finns också: när man genomgår en kris byter många stil klädmässigt eller odlar skägg, rakar huvudet eller liknande.


  25. För sammanhanget bra Tarkovskij citat;

    ”In a certain sense, the past is far more real…or at any rate more stable, more resilient than the present. The present slips and vanishes like sand between the fingers, acquiring material weight only in its recollection.”


  26. […] eit apropos, Peter Englund om korleis tiåra set merke på oss sjølve. Genom att studera människors yttre kan man ofta ana vilken period i deras liv som var den […]


  27. Så sant. Måste dock påpeka att detta är en synd du gärna begår själv. Som i ditt – och många andras – ofta långsökta teoritiseande över skönhetsideal genom tiderna: I den typen av resonemang måste ju till exempel alltid svala, trådsmala 50-talsikoner som Audrey Hepburn suddas ut för lämna yppigare varianter som Marilyn Monroe ensamma på scenen. Sanningen är naturligt vis att det alltid funnits en Kate Moss bredvid en Victoria Silvstedt, en John Wayne bredvid James Dean och brevid din ”naturliga” 70-talskvinna stod de so vitt jag minns det en kvinna med så mycket mascara och blå ögonskugga att huvudet höll på att trilla av. (Ba för att ta ett exempel asså.)


  28. Jonas! Du har självfallet rätt. Detta är en vanlig synd bland historiker: vi behöver generaliseringen för att förstå, och för att få syn på något viktigt. Men HELA TIDEN står vi inför faran att också begå våld på detta förflutna, göra det för enkelt, för ensartat.


  29. Och nej, Peter. Du har inte fel på punkt ett. Även den stil som du beskriver som ”yllemössa inomhus och byxorna nedhasade över arslet” härstammar från 80-talet. Kolla tillexempel på bilder på tidiga Beastie Boys så får du se. Faktum är att det street- och hiphopmode som många tonåringar idag kör har förändrats extremt lite sedan 80-talet. Det är alltså inte mina slappa jämnåriga som lånar tonåringarnas stil, det är tonåringarna som lånar deras. (Och detta hade du naturligtvis sett om du inte var så djupt rotad i den modemässigt så förtappade 50-talsgeneration som för alltid kommer traska runt i secondhandkavajer, lite för stora skjortor och slitna svarta jeans😉 Tack för strålande blogg by the way!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: