h1

Fåfänga och kärlek

tisdag, 22 april 2008

Läser min gamle favorit Sébastien Roch Nicolas Chamfort:

Att vara älskad är inte allt, man måste också vara uppskattad, och det kan man inte bli annat än av dem som liknar en. Härav kan man se att kärleken inte existerar, eller i varje fall inte varar så länge mellan två människor, där den ena parten är mycket underlägsen den andra. Och detta har ingenting att göra med fåfänga, det är fråga om en sann självkänsla, som det skulle vara orimligt eller omöjligt att vilja beröva den mänskliga naturen. Fåfängan är något som utmärker en svag och korrumperad natur, men självkänslan, rätt fattad, är kännetecknande för en harmonisk natur.

Annonser

31 kommentarer

  1. Nästan all modern psykologi utgår från att de flesta individer alltid försöker försvara och upprätthålla sin självkänsla.
    På gott och ont.
    Ibland undrar jag varför de med makt kan ha så svårt att erkänna att de gjort fel direkt istället för att dra ut på det. Ungefär lika svårt antar jag som att avsluta ett förhållande på ett korrekt sätt. Istället är vi otrogna eller beter oss som svin för att klara av ett avslut.
    Människan är sannerligen en mycket irrationell varelse. Och när våra första AI:s dyker upp framöver misstänker jag att båda Herr Clarke och Herr Kubrick kommer att ha rätt, de kommer bli förvirrade av det mänskliga beteendet, neurotiska.
    Naturen strävar i sig själv alltid efter balans. Vi borde härma den mera.


  2. Människan strävar också efter balans på sitt eget lilla vis. Det är därför det är så svårt för de flesta att göra en pudel. Balansen (sinnesfriden) kan rubbas när man tvingas erkänna (i synnerhet för sig själv) att man har haft fel.


  3. Hmm ligger nog mycket i det du skriver. Undrar om en stor skillnad när det gäller underlägsen och överlägsen ofta leder till maktmissbruk? Men ibland är det säkert passande, kanske ” mamma saknande man möter kvinna med övermått av moderskärlek” … Ja vem vet, det är nog komplicerat ibland!


  4. Alla relationer är balansakter – är status någonsin satt ur spel?


  5. Oerhört skarpsynt!


  6. Aristoteles säger ju någonting liknande om vänskapen, i sin nikomachiska etik. Vänskap bygger på ömsesidighet och på ett accepterande av det goda i karaktären.

    Men ta då en film om vänskap mellan två personer med totalt olika status, en överordnad och en underordnad. Jag tänker på vänskapen mellan postiljonen Mario Ruoppolo och den världsberömde poeten Pablo Neruda i filmen Il Postino. I den vänskapsrelationen kan den överordnade, poeten i exil, vinna ära genom sin vänskap med postiljonen. Vänskapen stavas här storsinthet, generositet, hjälpsamhet gentemot den kärlekssuktande, tafatte postiljonen som för poeten framstår som ett omoget barn som måste invigas i vuxenlivets (dvs poesins och sexualitetens) mysterier.

    Men för den underlägsne, postiljonen, är den direkta nyttan av vänskapen ännu större. Vänskapen kan investeras i kärleksrelationen till Beatrice Russo, den vackra flickan som jobbar på byns enda café. Tack vare de delvis lånta poesifjädrarna kan Mario erövra den tillbeddas hjärta. Och med viss hjälp av Neruda kan han sedan till sist övervinna den griniga fasterns motstånd mot romansen.


  7. ”Varje ande man finner betydande i ett eller annat avseende börjar med att begå det fel som gör honom känd.”
    Paul Valerý

    Jag tröstar mig med att insändare gör ingen
    författare. Nu ska jag dra mig tillbaka för att läsa Henry Miller.


  8. Intressant citat och intressanta kommentarer. ”…självkänslan, rätt fattad, är kännetecknande för en harmonisk natur”. Ja, jag håller med. Självkänsla, rätt fattad, kanske också innebär att man faktiskt uppskattar sig själv.


  9. Naturligtvis kan man se det så, det beror på vad man menar med kärlek. Men om man kopplar kärlek till sex, fortplantning och familj, så finns det egentligen ingen koppling mellan de två. Man kan vara jämställda i den uppgiften, trots att självkänslan är helt olika.

    Och visst kan du ha en god självkänsla oberoende av vad andra människor anser om dig. Det viktiga är att du känner dig själv.


  10. Den som känner sig själv har inget behov av att känna någon annan- en sann egoist.


  11. Självkänsla kan vara något bra, men också något farligt. En hög självkänsla, som inte är grundad i självkännedom kan vara farlig, både för individen själv och för andra.
    Lärare och föräldrar har fått lära sig att berömma barn och ungdomar, aldrig kritisera. Om man berömmer dem även när de presterar något dåligt, kan de få en helt felaktig uppfattning om sin förmåga.
    Jag såg en gång tv-programmet Idol. En ung tjej hade fått för sig, att hon var en mycket bra sångerska. När juryn förklarade för henne, att hon nog borde satsa på något annat, sa hon: ”Jag vet, att jag är bra. Det säger mina kompisar”. Hon var ju lurad. Detta bäddar för besvikelser.


  12. Man skulle nog kunna argumentera att självkänsla också handlar om att känna sig själv; den här uppblåsta självbilden, som verkar vara så vanlig bland många idag, skulle jag mer kalla överdrivet och ogrundat självförtroende.


  13. ”Att vara älskad är inte allt, man måste också vara uppskattad, och det kan man inte bli annat än av dem som liknar en.”
    Hvorfor skulle man dog kun kunne uppskatta nogen som ligner en? Det fatter jeg ikke.
    ”Härav kan man se att kärleken inte existerar, eller i varje fall inte varar så länge mellan två människor, där den ena parten är mycket underlägsen den andra.”
    Hvad er det med ‘underlägsen’ – man kan være underlegen på et område og ikke på et andet. Menes generelt underlegen – og i hvilken henseende – intelligens, behændighed?

    – og ved disse rejste tvivlsspørgsmål ved hele citatet bliver de sidste linjer ret uinteressante -.
    Men det er jo sådan med citater, at de kan være udsagt i bestemte situationer, hvor de har været meningsfulde, og når de læses af en anden person, kan de falde på den gode jord og blive forstået i den ånd, de er sagte. Eller i dette tilfælde hos mig, falde på stengrund, virke nærmest meningsløse 🙂


  14. “Härav kan man se att kärleken inte existerar, eller i varje fall inte varar så länge mellan två människor, där den ena parten är mycket underlägsen den andra.”
    I så fall skulle inte kärleken mellan en förälder och ett barn kunna existera. Chamfort syftar nog på det gytter av känslor som utgör den romantiska kärleken i ett parförhållande, för vilken ett visst mått av likhet brukar vara en förutsättning.

    Jag menar att den mest grundläggande betydelsen av kärlek är att man vill den man älskar väl och sätter den älskades vilja före sin egen, och för det krävs ingen jämlikhet.


  15. Jag har skrivit lite kort och ödmjukt om dig nedan (länken). Tack för att du finns, Peter. Kramar från Tobias.


  16. Bra inlägg; både Peter Englund och perolofdk!
    🙂 Mohikanen.


  17. Enligt bloggaren Igorstiger lever vi i dag i en mediebaserad smickerkultur där vi själva är stjärnorna. I en sådan kultur berömmer vi till och med när vi ger kritik, säger han. Frågan är dock om inte den kultur vi befinner oss i borde kallas en smicker- och förtalskultur. En kultur karaktäriserad av ett uteslutet mellanläge där ytterlighetspositionerna hela tiden lockas fram av den mediala logiken.

    Den som i en sådan kultur försöker finna ett jämviktsläge kallat självkännedom, självkänsla, självförtroende riskerar lätt att uppfattas som en Don Quijote.


  18. ”Den som i en sådan kultur försöker finna ett jämviktsläge kallat självkännedom, självkänsla, självförtroende riskerar lätt att uppfattas som en Don Quijote.”

    Å andra sidan är väl inte en karakteristik av den typ som Igorstiger gör särskilt uttömmande? Är det svårt att ”finna ett jämviktsläge kallat självkännedom” så är det nog minst lika svårt att fånga eller karakterisera kulturen i en enkel formel. Ett begrepp som i sig självt är så oklart som kulturbegreppet blir i alla fall inte mycket klarare av att man knyter en enkel förledsbestämning som ”smicker” till det.


  19. Helt säkert sant det du säger, Custer, att kultur är ett av dessa ord, som är nästan omöjliga att fånga in. Men betyder det att man inte skulle kunna använda det i en kulturanalys?

    Min tanke med citatet från Igorstiger var att peka på att fenomen som självkännedom och självkänsla väl måste förstås i ett historiskt sammanhang, som en del i en viss ja kultur eller tidsskede, epok, historisk kontext av något slag.

    – Kulturbegreppet blir i alla fall inte mycket klarare av att man knyter en enkel förledsbestämning som “smicker” till det, säger du. Men pröva med att i stället för smicker sätta in populär eller folklig eller fotbolls eller huligan. Ändras inte betydelsen av ordet ganska kraftigt då? Kommer inte förleden att långt bestämma vad det är för ”kultur” man talar om, även om förleden fortfarande kan vara ganska allmän (som i populär eller folkligm mer specifik i fotboll eller huligan)?


  20. Det är klart att uttryck som ”fotbolls-” eller ”populärkultur” drar med sig andra associationer än ordet ”smickerkultur”, men såvitt jag förstår blir inte själva ordet eller begreppet ”kultur” klarare av att man låter det bestämmas av en förled. Därför bör man kanske inte dra för stora växlar på det? Vad Igorstigors ”kulturkarakteristik” beträffar tycks den ha sin utgångspunkt i några enstaka episoder. Under några hundpromenader då han gått med hunden okopplad bredvid sig på ett ställe där det enligt anslag är koppeltvång, har han mött en man som uppmanat honom att koppla jycken. En dag då han är ute och går med hunden i koppel, dyker samme man upp och tackar honom för att han har den kopplad. Om jag inte läser alldeles fel, är det detta tack som Igorstiger tolkar som smicker och som föranleder honom att hänvisa till Thomas de Zengotita, den etnolog som menar att ”vi lever i en mediebaserad smickerkultur”.

    Som kulturkarakteristik eller kulturanalys tycker jag att detta är ytterligt magert; om mannen som Igorstiger berättar om ska tjäna som exempel på vilken smickerkultur vi lever i – och det är väl så det är tänkt även om anledningen förblir outgrundlig -, då levde ”vi” i en smickerkultur redan på 50- och 60-talen och förmodligen också långt tidigare.


  21. Vet inte om jag riktigt kan hålla med om det Custer skriver, att Igorstigers exempel med mannen i parken är ytterligt magert som kulturkarakteristik eller kulturanalys. Tvärtom kan man, tänker jag mig, se en sådan banal situation, ett sådant beteende som avslöjande betydligt mer än vad som i förstone förefaller att finnas där. Den lilla, udda detaljen, bristen på hänsyn till ”motspelaren”, det förtäckt mikromaktstinna sättet att tilltala en obekant, allt detta kan, utgående ifrån tanken om the devil in the detail, nog utgöra ett embryo till en kulturanalys, enligt min uppfattning. Inte någon heltäckande sådan självfallet, men en som kan innebära början på någonting, t ex frågan om rätten att vara kränkt som fallet också illustrerar och som Igorstiger tidigare tagit upp.

    En som var en mästare på att ur sådana skenbart betydelselösa bilder och röster, berättelser plocka ut kulturanalytiskt signifikanta detaljer, detaljer som sa någonting viktigt om de rådande maktförhålladena i ett givet samhälle, var ju Roland Barthes. Igorstigers berättelse får mig att tänka på t ex Barthes’ exempel med tidningen Paris-Match som Barthes sitter och tittar på när han är hos barberaren. Analysen av pärmbilden formar sig till en skarp kulturanalys/kulturkritik av fransk kolonialism och imperialism, av en bild som ytligt betraktat ser helt ”ofarlig” ut.

    Igorstiger har ju lovat att återkomma till de Zengotita och dennes begrepp smickerkultur. Det ser jag fram emot.


  22. Nej, i det här fallet kan jag inte hålla med dig, Sven-Erik. Mitt intryck är att Igorstiger tolkar besynnerligt och gör en höna av en fjäder. Han retar sig på att mannen genom sitt tack (!) ”fortsätter ta sig rätten att upplysa” honom ”om rätt och fel”, och han tycker att det är något ”skumt” med mannens ordval, alltså med formuleringen ”Tack för att du har hunden kopplad”. Enligt honom används nämligen ”tack för-formeln” av ”dom däruppe” mot dom därnere och bygger på ”en gåvologik” som ”uppfordrar” en att göra sig förtjänt av tacket genom ett fortsatt gott uppförande. Eftersom den dessutom förefaller honom utpräglat skriftlig, känns den helt fel för honom i den face-to-face-situation som uppstår i parken när mannen kommer fram och tackar honom.

    Jag tycker, med förlov sagt, att mycket av detta är teoretiskt flum på gränsen till det absurda. ”Tack för-formeln” används ju sedan länge i både tal och skrift av människor i alla socialskikt. ”Tack för maten” var ett vanligt muntligt uttryck i min barndom, och nu för tiden hör jag nästan dagligen människor säga ”Tack för kaffet”, ”Tack för fikat” eller ”Tack för vänligheten”. Då jag för några månader sedan besökte en vän som nyligen förlorat en nära anhörig, fick jag också höra ”Tack för att du kom hit”, alltså med att-konstruktion efter prepositionen liksom i Igorstigers exempel. Om detta skulle vara uttryck för ”smicker” eller en speciell sorts gåvologik som ”dom däruppe” använder mot dom därnere, kan man undra hur det tack ska uttryckas som förtjänar att kallas artigt eller vänligt och vill vara ett tecken på uppskattning.

    Eftersom smicker är ett fenomen som förekommer i nästan alla västerländska miljöer sedan århundraden tillbaka, är det knappast en nyhet att det förekommer även i dagens Sverige. Det är heller inte svårt att hitta belägg och belysande exempel på saken. Särskilt mycket av den varan finner man dock inte i Igorstigers blogginlägg. Tyvärr.

    Jag kanske ska tillägga att jag själv är ägare till en stor pitbull och liksom Igorstigor har blivit tackad för att jag hållit hunden kopplad. Men till skillnad från honom tror jag alltså inte att ”tack för-formeln” måste vara vare sig smickrande eller gåvologiskt uppfordrande. Om den är det, har det sannolikt att göra med HUR den används snarare än ATT den används.


  23. Custer, vi kommer väl inte vidare i den här semantiska snårskogen just nu, dvs frågan om vad de olika fraserna som används här ska ges för rimlig betydelse. Mycket av detta är ju bundet också vid andra, icke-verbala uttryck (kroppsspråk m m) i dylika möten. Så långt håller jag med dig om att det här är ett svårt område vad gäller kulturanalys, ett område som gränsar till etnometodologi, som är lika intressant som det är knepigt. Får väl ta och kolla Johan Asplunds Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet på nytt. Andra som sysslat mycket med den här typen av frågeställningar är ju Erving Goffman och Anselm Strauss. För att inte talas om G H Mead som väl ska räknas som grundläggare av hela forskningstraditionen


  24. Custer, jag ser att du har reagerat på ”Big Brother i parken” och det är väl på tiden att textens författare blandar sig i leken. Bloggen angriper inte att tacka för en vänlighet man mött som du tycks tro utan om att använda tack som en härskarteknik. Man säger så innan en handling har utförts för att få någon att göra det man vill, normalt i form av ett anslag (det är därför det blir konstigt när någon använder formeln i direkt tal). Vad tacket egentligen betyder är ”Diska upp efter dig”, eller som det hette förr, ”Din morsa jobbar inte här”. När mannen i parken använder formeln är det efter att handlingen/kopplingen utförts, vilket, det erkänner jag, kan tolkas på mer än ett sätt. Min tolkning är att han felaktigt uppfattar att hans tidigare härskarbeteende varit lyckosamt. Därmed nog om situationen. Men ur ett distanserat perspektiv är vardagslivet inte bara vad det ser ut att vara, det är hela tanken med mitt bloggande. I det här fallet prövade jag att se mannen i parken som exempel på en trend jag är kritisk mot och menar kan knytas till det som de Zengotita kallar samtidens smickerkultur. Förbindelsen består i tackformeln, som döljer avsikten och underblåser föreställningar om att man är en något särskilt för att man visar vanligt folkvett. Jag tror inte resonemanget haltar. Däremot är det lite skiss-artat i bloggen. Som Klinkmann påpekar har jag lovat att återvända till smicker-kulturen. Då kan vi kanske fortsätta debatten.


  25. Gjorde mig fortsat tanker om Peters citat og citater overhovedet – da jeg går ind og ser på kæden af argumenter – og finder, at den vist allerede er faldet af, ikke? Jeg syntes selv jeg var lidt langt væk fra udgangspunktet og tænkte, at så kunne jeg vel bare sætte ind et link her. Ved et møde er der en ordstyrer, på bloggene bliver forløbet let difust når skribenterne ikke lige kigger bag ud til starten en gang imellem!
    Så nu er mine tanker allerede ved Peters næste indlæg om det systematiske arbejde med BOGEN. Slutter derfor med denne sætning fra en dansk forfatter Rostbøll sagt om litteraturhistorien: ”Systematikernes systematiske forsøg på at sætte det systemløse i system!” 🙂 – om nogen nu kan bruge det til noget –


  26. Igorstiger, du tror inte att resonemanget haltar, säger du, men så som du har lagt upp det på din egen blogg haltar det faktiskt ganska rejält. Därav mina invändningar. ”Tack för-formeln” används ju de facto inte bara i skrift som du påstår, och inte bara som härskarteknik, utan också i muntligt vardagsspråk som tecken på uppskattning. (Se mina exempel!) Det är möjligt att jag har överreagerat på vad du skriver eftersom jag själv är pitbullägare och vet hur panisk hundrädsla kan ta sig ut, men jag tycker alltså inte att du lyckas visa att mannen utvecklar ett härskarbeteende. I mina ögon framstår han snarare som en nitisk regelföljare vars nitiskhet, trots hans ”saklighet” vid ert tidigare sammanträffande, ger ett något desperat intryck.

    Språket är i stor utsträckning situationsbundet så till vida att en och samma utsaga kan framstå och tolkas på olika men lika rimliga sätt beroende på situationen. ”Tack för att du städar upp efter dig” står det på ett anslag i min tvättstuga, och de orden är uppfordrande. De betyder att jag SKALL städa upp efter mig. ”Tack för att du har hunden kopplad” skulle vara lika uppfordrande om det hade stått skrivet på ett anslag nere på gården. Men när jag hör samma ord riktas till mig från en småbarnsmamma här på sjunde våningen efter att åsynen av min hund i hissen har fått hennes småttingar att skaka och vråla av rädsla och hysteri, framstår de snarare som en bön och ett tecken på tacksamhet. Både hon och jag vet ju att jag kan strunta i hur andra människor uppfattar min hund, strunta i deras hysteriska reaktioner och knäppa beteende och låta hunden vara okopplad både i hissen och nere på gården. Men varför skulle jag göra det? Jag väljer att ta hänsyn till mina grannar och medmänniskor och är noga med att ha hunden kopplad överallt där det är koppeltvång och där hundrädda människor kan tänkas röra sig.


  27. Mediekulturen i dag ser ut att dras till extremer, extrema handlingar, extrema påståenden, extrema berättelsemönster, antingen det sedan gäller Lars Noréns dagböcker, övergrepp i den s k verkligheten som händelserna i österrikiska Amstetten eller bröderna Coens neo-noir/western-melodrama (om man vill hårddra – ! – de genremässiga ytterligheter som möts i den filmen). En logisk följd av koncentrationen på det extrema i alla former är att mellanområdet, the middle ground, det medelmåttliga,det mellanbra, det vanliga, förmedlande, kompromissen, i en sådan världsbild riskerar att helt diskrediteras, förvandas till the excluded middle, som uttrycket lyder.

    En melodramatisk värld, en värld av kamp mellan onda och goda krafter, ljus och mörker, sant och falskt, dualiteter så långt ögat kan nå. Världen i en ständig stressfylld väntan på nästa katastrof, nästa vertigo-upplevelse, nästa tragiska händelsekedja. Är det så världen ser ut i dag?

    Eller har jag fel? Ser jag fel? Ser jag bara det jag vill se?


  28. Sven-Erik! Jag tror att du är något mycket viktigt på spåren där, inte minst i detta med melodramen som ett slags grundläggande berättelse för förståelse av det nutida.


  29. Om man tänker sig att melodramat tillhandahåller en uppdelning av världen i extremer utan ett mellanläge så tror jag att den andra viktiga berättarstrukturen i dag är det som kan kallas noir, det vill säga en drömsk aspekt på tillvaron; dröm, mardröm, fantasi, där vi inte längre vet vad som är verkligt och vad påhittat, skruvat, drömt.

    Håller man sig till enbart fiktioner tror jag att speciellt filmer som korsbefruktar melodramat med noir, som David Cronenbergs A history of violence eller bröderna Coens No country for old men eller Martin Scorseses Casino (eller nästan vilken annan film som helst av Scorsese som kanske är den som mest konsekvent har kombinerat de här två berättarstrukturerna), kommer att framstå som samtidigt oerhört ambitiösa, men på ett konstigt sätt svåråtkomliga. Det gäller inte minst frågan om känslor, affekter, både i filmerna och hos oss som betraktare av filmerna. När man ska försöka analysera filmerna tenderar de att falla i bitar, upplösas i ett virrvarr av klichéer och stereotypier.


  30. ”En logisk följd av koncentrationen på det extrema i alla former är att mellanområdet, the middle ground, det medelmåttliga,det mellanbra, det vanliga, förmedlande, kompromissen, i en sådan världsbild riskerar att helt diskrediteras, förvandas till the excluded middle, som uttrycket lyder…

    Eller har jag fel? Ser jag fel? Ser jag bara det jag vill se?”

    Du ser säkert mer än det du vill se, Klinkmann. Men även om medievärldens koncentration på det extrema vore svagare skulle nog det ständiga och allt snabbare flödet av olika budskap, världens galopperande åldrande, den ökande flyktigheten hos allt vi vill hålla fast vid, inklusive värden och omdömen, kunna ge upphov till känslor av bottenlöshet och förtvivlan, som tog sig utlopp i desperata och extrema handlingar. I en värld där allt förändras och förflyktigas i allt snabbare takt kan det i alla fall inte vara lätt för unga människor att skapa sig en identitet. I en sådan värld är det troligt att extrema lösningar får en särskild lockelse. För att bli någon för andra, någon speciell, försöker man utmärka sig, skilja sig från mängden, och det gör man ”bäst” och lättast med extrema metoder, genom att styla sig utmanande, fläka ut sitt yttre eller inre i offentligheten, slå folk på käften, bildligt eller bokstavligt, söka sig till extrema grupper, mörda någon… Medievärldens fixering vid det extrema gör knappast valet av sådana metoder svårare.

    Fantasin drar kanske iväg med mig, men jag håller inte för otroligt att många människor känner sig plågade och översvämmade av den allt snabbare strömmen av bilder och budskap.

    Hur skyddar man sig mot förvillelserna och förförelserna, mot informationsstressen och drunkningsdöden som hotar i det moderna mediesamhället? Tja, jag kan bara svara för mig själv. Jag söker mig till en viss typ av konst: bilder, musik och litteratur som kräver tid, lång tid, för att kunna verka inom en. Om jag därvid rör mig med eller mot den rådande tidsandan är mig likgiltigt. Jag har inga ambitioner att vara synkad med tiden.
    På webben håller jag helst till på de ställen där jag tycker mig höra en stämma av värme och förnuft. 😉


  31. Med risk för att bli tjatig: jag tror att media framför allt, eller åtminstone väldigt ofta, ägnar sig åt att förvränga (redigera, om man vill använda ett ”snällare” ord), förstora, förgrova, förvanska, förminska, sudda ut, retuschera det vi vill kalla verkligheten.

    Modus som bygger på sådana strategier är det melodramatiska, det noirinriktade (noirish), det ritade (som hos Disney; cartoonish), det drömska/drömda, det hagiografiska (idoler), det skvalleraktiga, det mardrömsaktiga, det paranoida, det panikartade, det maniska (efter större katastrofer typ 9/11), det lustfyllda, det exotiserande, det nostalgiserande …

    I viss mån, men bara delvis, svarar de här modusen också mot bestämda positioner som man som mottagare kan anta vad gäller det mediala bruset. Massmedieforskaren Todd Gitlin talar om the content critic, the fan, the paranoid, the exhibitionist, the ironist, the jammer, the secessionist och the abolitionist som olika strategier för att möta mediestormen.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: