Archive for 30 april, 2008

h1

Värsta minnet

onsdag, 30 april 2008

Sista april i Uppsala är väl det mest karnevaliska man kan uppleva i det här landet, och några år i början av 80-talet hängav jag mig åt firandet med den nyomvändes hela övertygelse. Ett antal gånger körde jag också hela programmet: champagnefrukost, forsränning, sillunch, mösspåtagning, dans på gatan utanför Norrlands, gasque, sexa – rubbet. Och det gick väl inte alltid så väl. För att travestera Timothy Learys ord: minns du sista april i Uppsala har du inte varit där.

Jag minns särskilt ett år – minns och minns förresten; filmen klipptes abrupt redan vid lunch; resten har jag via andra – då jag rusade i backen iförd gasmask, försvann in i en sambaorkester, fulhånglade med min flickväns bästa kompis, kräktes i min studentmössa och sedan vaknade upp av kvällsfyrverkerierna vid Snärkes, naken i duschen på Historicum. Kort sagt: det var en lyckad sista april.

Dock tyckte jag efteråt att det kanske var dags att lätta en smula på gaspedalen.

Ett av de följande åren låg jag lite efter i arbetet på ett avhandlingsavsnitt, så jag bestämde mig för att faktiskt jobba på sista april. Det fanns också ett drag av demonstrativt egensinne i det: bara för att alla andra…

Så jag parkerade mig vid mitt skrivbord på institutionens översta våning. Forsränningen anade jag som ett brus av förtjusta pip på andra sidan torget, men stretade tappert vidare. Någon gång efter lunch hade jag slutfört mitt pensum, packade läderportföljen och gick hemåt. Himlen var mulen.

Min dumme fan.

När jag passerade Helga Trefaldighet insåg jag mitt misstag. För sent.

Vid denna tidpunkt var alla, alla, på väg mot Carolina för att vara med om mösspåtagningen och rusningen nedför backen. Jag har nog aldrig i mitt liv upplevd mig så fruktansvärt ut-an-för. Jag kryssade mig fram genom en folkmassa där alla, alla, rörde sig åt motsatt håll, tog mig förbi universitetsbiblioteket, in i Engelska parken. Om det inte hade varit för den där förbannade portföljen. De flesta var duktigt kalas och några gav honom en blick, UFO:t med sin lilla bruna väska. Stötte ihop med en tjej från min gamla korridor, och såg för en sekund hur SYND hon tyckte om mig.

Jag bet ihop, simmade vidare uppströms genom floden av glada och berusade. Den dagen tog det en två-tre år innan jag nådde tryggheten i vår lägenhet på Studentvägen 17.

Robert Frosts kända ord, ”Two roads diverged in a wood, and I– / I took the one less traveled by, / And that has made all the difference” har jag i mycket följt genom åren. Och ser jag en folkmassa glad skena i en riktning vill jag instinktivt gå åt det motsatta hållet. I don’t join shit. Samtidigt är ju det instinktiva motlöpandet inte så mycket bättre än det instinktiva medlöpandet. Dessutom kan det lätt bli till ett manér, en tom gest som inte påverkar något annat än dig själv. Och folkmassan kan dessutom faktiskt ha rätt.

Det följande året firade jag sista april på mer normalt vis igen.