h1

Värsta minnet

onsdag, 30 april 2008

Sista april i Uppsala är väl det mest karnevaliska man kan uppleva i det här landet, och några år i början av 80-talet hängav jag mig åt firandet med den nyomvändes hela övertygelse. Ett antal gånger körde jag också hela programmet: champagnefrukost, forsränning, sillunch, mösspåtagning, dans på gatan utanför Norrlands, gasque, sexa – rubbet. Och det gick väl inte alltid så väl. För att travestera Timothy Learys ord: minns du sista april i Uppsala har du inte varit där.

Jag minns särskilt ett år – minns och minns förresten; filmen klipptes abrupt redan vid lunch; resten har jag via andra – då jag rusade i backen iförd gasmask, försvann in i en sambaorkester, fulhånglade med min flickväns bästa kompis, kräktes i min studentmössa och sedan vaknade upp av kvällsfyrverkerierna vid Snärkes, naken i duschen på Historicum. Kort sagt: det var en lyckad sista april.

Dock tyckte jag efteråt att det kanske var dags att lätta en smula på gaspedalen.

Ett av de följande åren låg jag lite efter i arbetet på ett avhandlingsavsnitt, så jag bestämde mig för att faktiskt jobba på sista april. Det fanns också ett drag av demonstrativt egensinne i det: bara för att alla andra…

Så jag parkerade mig vid mitt skrivbord på institutionens översta våning. Forsränningen anade jag som ett brus av förtjusta pip på andra sidan torget, men stretade tappert vidare. Någon gång efter lunch hade jag slutfört mitt pensum, packade läderportföljen och gick hemåt. Himlen var mulen.

Min dumme fan.

När jag passerade Helga Trefaldighet insåg jag mitt misstag. För sent.

Vid denna tidpunkt var alla, alla, på väg mot Carolina för att vara med om mösspåtagningen och rusningen nedför backen. Jag har nog aldrig i mitt liv upplevd mig så fruktansvärt ut-an-för. Jag kryssade mig fram genom en folkmassa där alla, alla, rörde sig åt motsatt håll, tog mig förbi universitetsbiblioteket, in i Engelska parken. Om det inte hade varit för den där förbannade portföljen. De flesta var duktigt kalas och några gav honom en blick, UFO:t med sin lilla bruna väska. Stötte ihop med en tjej från min gamla korridor, och såg för en sekund hur SYND hon tyckte om mig.

Jag bet ihop, simmade vidare uppströms genom floden av glada och berusade. Den dagen tog det en två-tre år innan jag nådde tryggheten i vår lägenhet på Studentvägen 17.

Robert Frosts kända ord, ”Two roads diverged in a wood, and I– / I took the one less traveled by, / And that has made all the difference” har jag i mycket följt genom åren. Och ser jag en folkmassa glad skena i en riktning vill jag instinktivt gå åt det motsatta hållet. I don’t join shit. Samtidigt är ju det instinktiva motlöpandet inte så mycket bättre än det instinktiva medlöpandet. Dessutom kan det lätt bli till ett manér, en tom gest som inte påverkar något annat än dig själv. Och folkmassan kan dessutom faktiskt ha rätt.

Det följande året firade jag sista april på mer normalt vis igen.

Annonser

18 kommentarer

  1. Härligt frejdigt beskrivet! Och hur blir det i år? Har firandet redan börjat? Tycker texten doftar sillunch och gräsfläckar. Minst lika välskrivet som vanligt men inte brukar ledamoten använda sig av kursiv text och versaler i samma utsträckning en vanlig vardag?


  2. Oerhört fint berättat minne eller helt minnessceneri med knivskarpa detaljer där alla sinnen är engagerade. Läderportföljen är som jag ser det den centrala symbolen i en historia som tycks handla om fördelar/nackdelar med ett insiderskap respektive ett outsiderskap. Dilemmat påminner mig om något den finske författaren Juha Siltanen en gång sa om svenskösterbottnisk dansbandskultur (=svenska Österbotten är ett svenskspråkigt område i västra Finland mellan Kristinestad och Karleby): – I det svenskösterbottniska dansbandet San Marino & Lindas värld är man ”inne på utsidan”, befinner man sig i en annan tid, och inte nödvändigtvis i gårdagen. Där finns ett okänt Finland, en de lyckligas dal kanske, en det okändas och uddas källa i ett land som, medan det betonar sin egen bildlikhet, blir allt mindre likt sig själv.


  3. Våren bör firas, men med måtta. Ha en trEvlig valborg!


  4. Jag hyser en stark misstro till överdrivet sociala författare. Hur har de tid till det? Har de någon spökskrivare fastkedjad på vinden vid en skrivmaskin? Den ende författare jag vet som lyckades bränna livets ljus i båda ändar och samtidigt få ut något av det var Balzac. Starkt kaffe höll honom igång de flesta av dygnets timmar, ljusa så väl som mörka. Han försökte med andra stimuli också, men resultatet var nedslående – efter en session på Le club de haschichins råkade han i sken och rusade, bortom alla vett och sans, genom Paris gator. (eller skall de vara boulevarder?)

    Vi har ju förståss också Bukowski…

    Författare är kannibaler. De livnär sig på andra människors upplevelser och öden. De sliter godbitar från benen av andra människors liv, skriver ner dessa och bidrar med en krämig fyllning för att få ihop det hela. Det måste finnas tid att tillaga rätten och då finns inget annat råd än att gå mot strömmen, hoppa över den där fyllan. Som motvikt till detta säger King: ”Man skriver för att leva, inte tvärt om.”


  5. […] • Peter Englund skriver fint om Valborg i Uppsala på sin blogg. […]


  6. Underbar och festlig liten berättelse. Bekräftar med besked ditt skrivbud om detaljens betydelse.


  7. Att jag aldrig lade märke till allt det där när jag bodde i Uppsala… men jag var iof bara 13 när jag emigrerade och lämnade allt vad valborg hette bakom mig för evigt innan jag hade upplevt det som det ”ska upplevas”.
    Jag gillar avslutningen

    ”Samtidigt är ju det instinktiva motlöpandet inte så mycket bättre än det instinktiva medlöpandet. Dessutom kan det lätt bli till ett manér, en tom gest som inte påverkar något annat än dig själv. Och folkmassan kan dessutom faktiskt ha rätt.”

    Det för tankarna till talesättet ”bara en död fisk följer med strömmen”. Men tänker man efter så är det fiskarna som simmar utanför stimmet som blir uppätna.

    Jag antar att det gäller att forma sin individualitet på ett sådant vis att man själv kan välja när man springer mot och när man springer med, och när man springer lite diagonalt åt sidan sådär.

    Vem var det som sade att ”om alltför många personer håller med mig blir jag säker på att jag har fel”?


  8. Thatdudeyouknow – det sistnämnda citatet är Oscar Wilde!


  9. Naturligtvis har jag lyckats bomma en hel massa begivenheter genom kraftig förtida överdosering, men två tillfällen träder tydligt fram ur minnet – eller snarare glömskan; märkligt nog vid svenska ”underbara nätter”: ABBA:s Eurovisionsseger 1974 sammanföll med första provsmakningen av hembränt. Jag ruskades vaken vid femtiden på morgonen av ursura värdar.
    En vårkväll -91 hade den svenska nationen sin största stund sedan slaget vid Narva; först tog Tre Kronor VM-guld och några timmar senare vann Carola schlager-EM. Jag låg salig och utslagen med Ditte och en helpava på över-våningen och visste ingenting.

    Idag betyder ingen av dessa faktorer nånting och jag kan omöjligt ”missa” nåt längre – också en besynnerlig upptäckt.

    Men tänker fortfarande när jag – förhållandevis ofta – går mot strömmen, i en trappa full av pendlare på Stockholm C t ex, att jag har rätt och de andra inte nödvändigtvis fel, men att blott och bart deras mängd inte ger företräde.

    Den knivskarpaste bild av egensinne jag kan erinra mig är fotot av kvinnan som går UT mot den annalkande första tsunamivågen i Phuket. Hon lär ha klarat sig.


  10. Ärade suputer!
    Vet ni hur det känns att vara NYKTER vid en dansbana i midsommartid?? Jag har varit i Tällberg, ett ljuvligt vackert ställe, men…Tror (såg) att typ 90 %av publiken var kanonfulla. Jätteskoj!
    För att inte tala om hur de dansade…
    Jag har även bevistat Tofta på Gotland i midsommartid.
    I stort sett ensam nykter. VAR ska en stackars nykterist hålla till? Nej, jag är ingen frikyrkotyp!!
    🙂 Mohikanen.


  11. Jo, det gäller att inte för mycket fångas av själva strömmen, vilket sker även om man går den emot. I så fall bör man åtminstone se till att hamna i en intressant ström.


  12. ”Samtidigt….” på slutet som också citeras i en av kommentarerna är det bästa, Peter. Men vill poängtera adjektivet instinktiva för både medlöpandet och motlöpandet. Om man ska – på nykter kaluv – löpa mot eller med bör det vara av skäl bestämda av förnuftet. Inte av idéer att odla sin individualitet. För övrigt, vad är det för nåt? Daglig läsning av DN?


  13. Bilden av den ensamma som går mot en ström av folk på väg i motsatt riktning: känns märkligt bekant från filmens värld. Men kan inte just nu identifiera någon enskild film där temat ingår. Kunde ju vara Hitchcock förstås, men kommer inte på vilken film i så fall. Motivet med en människomassa i ett trångt, slutet utrymme – en fabrik, en station, en teater, en gata -är ju oerhört vanligt hos Hitchcock.

    Apropå minnen, se även Igerstigers blogginlägg Do you remember? Handlar om minnet som inte är något minne. En förträfflig text den också.


  14. Sven-Erik K.; den mest förtvivlade kamp mot malström jag sett på film måste vara J.L. Barraults desperata försök att hinna ikapp sin älskade Garance i slutscenen av Carnés ”Paradisets barn.”


  15. Den filmen tillhör tyvärr lakunerna för min del. Bör ses. Ensam i malströmmen påminner också endel om ett tidigare tema som Peter varit inne på, ensam i storstaden. Samtidigt skiljer sig de två ensamheterna från varandra på vissa centrala punkter. Ensam i malströmmen är en mer krävande, utmanande ensamhet än den där man flyter omkring i storstadens anonymitet som i ett slags osynlighet som gör att man nästan framstår som overklig.


  16. Men vad många antyder vid festdagar efter almanackans gång;-det är bara amatörer som blir fulla en sista april eller en nyårsafton.
    Dessa amatörers s.k. festdagar håller man sig för god att inta destillerade drycker till övermått.
    Sansad som man var vaknade man utsövd 1:maj…..till ingen nytta alls. Efter en uppväxt i Kramfors är 1:majtågen någon annanstans bara blahablaha.
    Tänk bara den första kostymen som skulle inköpas till 1:maj 1962…ett minne som aldrig falnar.


  17. – det er virkelig en udfordring for de gamle, at se de unge udfolde sig, som vi selv gjorde en gang. Man ved at antipatien er latterlig og går en anden vej, uden at kunne bedømme om grænserne for acceptabel galskab er overskredet, uden evne til at vurdere om det er begyndelsen til en sørgelig deroute, man ser, eller om det blot er morskab for dagen/natten.


  18. Valborgsmässoaftnar spenderas med fördel på någon golfbana kring Uppsala. Det intressanta är dock att man med förvånade ögonbryn blir smått hånad för att man missar ”värsta” galoppen… som var så mycket bättre än alla föregående. Dessutom tror alla att man gömt skumpa i golfbagen när man försöker komma ut från stan genom folksamlingen med bagen på ryggen.

    Men att spela helt ensam på en regnig golfbana, och gå runt 18 hål på 3 timmar fast man spelar med två bollar är inte dumt. Sedan kan man garva sig less på alla som inte orkade sig hem efter galoppen. Man hinner ju ta sig en god pilsner i vilket fall… hemma… framför grillen!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: