Archive for april, 2008

h1

Människoskådning

måndag, 7 april 2008

Det är som en kameraåkning. Först ser jag den lille pojken. Han är kanske tre år och förtjusande: blond, ljusblå jacka, stickemössa. Han pilar ansträngningslöst fram mellan benen på alla vuxna. Så ser jag hans far, en för mig okänd människa, med kotflettfrisyr, bluetoothmanick i örat och lång, svart läderrock. Han väntar utan större otålighet, vinkar gossen till sig, lyfter upp honom i famnen.

Jag ler åt scenen. Pappan ser att jag ler, ler tillbaka.

Så kommer mamman. Även hon är snyggt klädd, i läder och höga stövletter, välsminkad. Den lilla gruppen sluter sig i värme inåt, mot varandra.

Plötsligt drar ett vagt obehag genom mig.

Det är något som inte riktigt stämmer med den leende mamman. Hon anstränger sig FÖR mycket. Hon följer mannens minsta rörelse. Hon är så angelägen att inte säga emot. Det finns en antydan till beredskap i hennes rörelser.

Jag tänker: han slår henne.

Jag tänker: i avskildhet, mellan hemmets väggar, händer det att han slår henne. Jag tänker: men inte inför pojken, för han älskar sitt barn. Sedan tänker jag: nu fantiserar du bara.

Den lilla familjen försvinner bort.

Annonser
h1

Goodbye, Hannibal Lecter

torsdag, 3 april 2008

Har med visst vilt hopp börjat titta på på tredje säsongen av gamla ”Uppdrag Mord” (originaltitel: ”Homicide – Life on the Street”) men vacklar. Den är visserligen betydligt bättre än nästan allt i genren, och man kan även se hur den bär på DNA-koden till det som senare skall bli den helt enastående ”The Wire”.

season2cast.jpg

Min tvekan handlar till dels om ren och skär besvikelse efter den fantastiska första säsongen; man märker hur den långsamt skruvas mot att bli ännu en amerikansk snutserie, där karaktärerna flyttas som spelpjäser på dramaturgins schackbräde, där konflikt förväxlas med gräl, och där mordfallen blir alltmer kittlande aparta.

Tror att det är det sista som stör mig mest. De står mig upp i halsen, dessa überintelligenta seriemördare i böcker och filmer som utför sina extremt välplanerade ritualmord, och lämnar sina fiffigt kodade ledtrådar överallt medan klockan går, chefen skäller och detektivens magsår ömmar.

I den första säsongen av ”Homicide” var morden en bisak, ofta utlösta av skitsaker, utförda utan tillstymmelse till plan, och lätta att lösa; vi har i vårt land nyligen haft ett antal uppmärksammade mordfall med dessa sorgligt banala karaktäristika.

Nej, det borde snart införas ett tioårigt moratorium på smarta mord i fiktionen. Istället borde författare ett litet tag försöka beskriva dem som de grymma, snuskiga, desperata och urbota korkade gärningar de i regel är.