Archive for maj, 2008

h1

En fulländad kväll

onsdag, 28 maj 2008

Jag vet att jag borde dammsuga, men efter den sena och ensamma måltiden går jag istället ut på altanen och lägger mig att läsa. Det är en ljummen försommarkväll, huset är tyst och tomt och jag är min egen. När jag tittar upp från boksidorna – Morans ”Modets anatomi” – ser jag den randiga katten lojt försvinna ned mot den halvklippta gräsmattan.

Min blick fortsätter upp. Världen består av tre färger, bara tre, fångade i suprematistiska diagonaler: husväggens mörkröda, trädens bjärtgröna och himlens ljusblå som en kil mellan de två förstnämnda. Små insekter virvlar runt som prickar av ljus i den låga solen. Vinden rör försiktigt i hängbjörkens lövverk.

Camus skriver i en av sina journaler att det finns en viss typ av kvällar som gör tanken på döden uthärdlig, då man förstår att de kommer att finnas kvar även då man själv är borta. Har aldrig förstått den där tanken förrän nu. Det är en fulländad kväll.

Annonser
h1

PS till Sprängämnesspår

lördag, 24 maj 2008

Tidigare år skulle historien om de två svetsarna och deras ”sprängämnesspår” kallats för en tidningsanka. Men den visar istället på hur utomordentligt svårt många i media nuförtiden har att hålla huvudet kallt.

Jag tror inte att det existerar någon mörk konspiration som syftar till att göra oss otrygga och därmed också villiga att svälja en allt mer skärpt kontroll av våra liv. Men det är onekligen en av följderna.

Vi har under åren fostrats till att tro på stora hot som dessa, alls inte bara av (o)säkerhetsindustrin, media och politiker, utan även av populärfiktionen – till exempel serier som ”24”. Så under alltihop finns en berättelse om Terrordåd Och Tickande Bomber som bara ligger där och väntar, och som kan halas fram, praktiskt taget färdigsskriven, i situationer som dessa.

h1

Sprängämnesspår

torsdag, 22 maj 2008

Ett par svetsare har anhållits i Oskarshamn efter att ha misstänkts för att förberett sabotage mot kärnkraftsverket. Stort hallå, förstås. Tillåt mig tvivla en smula.

De greps efter att man i en säkerhetskontroll funnit spår av sprängämnen på en plastpåse med toalettartiklar. De där metoderna är dock allt annat än idiotsäkra. Det vet jag av egen erfarenhet.

I Bagdad 2005 blev jag och min fotograf Paul en dag fasttagna i en säkerhetskontroll i Gröna zonen, just för att de funnit ”spår av sprängämnen” i vår packning. Stort hallå, förstås. Den amerikanske soldat som eskorterat oss till platsen backade, blek, bakåt, samtidigt som han upprepade gånger intygade att han INTE kände oss. Ett antal tungt beväpnade civila säkerhetsvakter kom ut i den låga kvällsolen med höjda vapen och vi blev visiterade igen och igen. Den där omsvängningen i stämning var aningen läskig: det gick liksom ett litet stråk av kyla genom den ökenvarma luften, och plötsligt var man misstänkt och väldigt, väldigt ensam.

Allt medan skuggorna blev längre fick vi packa upp allt vi hade och lägga det i långa raka rader, och de körde ”swabs” över rubbet. Jag minns inte vilket sprängämne de hittade ”spår” efter. Tror möjligen det var någon mer banal typ, kanske TNT. Inpasseringskontrollen var full av bilder på efterlysta Al Qaida-bad guys, med Abu Musab al-Zarqawi på hedersplatsen, men inte ett enda föreställde Pålle, eller mig.

Och de swabbade och tricksade och tittade i papper och mumlade sins emellan och klämde och frågade och kollade och stämningen lättade och de frågade mer och vi började småprata och sen småskoja och de swabbade igen och jämförde med referenskartor och skuggorna blev längre ändå och luften var ljum och den där amerikanske soldaten kom lite, lite närmre.

Till slut kom högste chefen, en lång, blond irländare i 45-årsåldern med skrovlig hy, ut och tog oss i ögnasikte. Sedan skrevs det en incidentrapport och vi fick gå in i byggnaden – det irakiska parlamentet sammanträdde där.

Då var det nästan kväll.

h1

American Gangster

lördag, 17 maj 2008

Filmen är över två och en halv timme lång, men det märker man inte. American Gangster är nämligen så utomordentligt väl berättad, samtidigt som hantverket är helt felfritt – typiskt Ridley Scott. Historien om Frank Lucas uppgång och fall – en man som stiger från att vara en obetydlig småskurk till att bli den som kontrollerar en stor del av handeln med heroin i västra USA under tidigt 70-tal – vinner både sin komplikation och sin kraft av att vara, som det utannonseras i början av filmen, ”Based on a True Story”.

Filmen är en moralitet vars energi springer ur en intressant asymmetri.

Frank Lucas är mannen som gör vad som helst för att tjäna pengar, och som också snabbt blir ofantligt rik just för att han med utomordentlig kyla applicerar enkla, grundläggande kapitalistiska principer på sin kriminella verksamhet; samtidigt är han en tystlåten, diskret och kärleksfull person som bryr sig mycket om sin familj och släkt.

Hans motståndare, polisen Richie Roberts – för den berättartekniska konventionen förutsätter EN tydlig antagonist -, är en man som vägrar att låta sig köpas och som avskyr korruption; privat är han ett moraliskt katastrofområde, en dålig far som slarvat bort sitt äktenskap genom ständiga otroheter.

Men hur mycket stämmer, egentligen? Mycket lite.

Den verklige Frank Lucas var inte alls en så där mysig hemmatomte som han framställs som, samtidigt som den verklige Richie Roberts inte ens var gift och än mindre far. (Verklighetens Richie hade också en rätt marginell roll i Lucas fall.) Dock behövs den konstruktionen för att få moraliteten att fungera. Utan den skulle det nämligen bli en tämligen platt historia om kampen mellan ont och gott. Utan den skulle vi inte känna för huvudpersonen.

Detta är uppenbart i det något ansträngda slutet, där de två fienderna – skurken och polisen – förenas för att krossa de som vi som publik verkligen lärt oss att avsky under filmens gång, de korrupta, obehagliga och helt genom-onda NYPD-poliserna, och världen blir hel igen.

Inte heller detta stämmer mot verkligheten. Lucas angav visserligen en del poliser men det var främst genom den något mindre heroiska gärningen att skvallra på andra kriminella som han kom undan så lätt. (Vad vi inte heller får reda på i slutet är att Lucas på grund av sitt samarbete fick villkorlig dom. När han i slutscenen släpps ut ur fängelset är det efter att ha blivit ertappad med att fortsätta smuggla narkotika.)

Nutida spelfilm är på grund av sin mycket strikta berättelseform och krav på just moraliska symmetrier ett medium som inte passar vidare bra för att framställa sanna historier. Varenda gång någon gjort ett försök att inte på någon punkt svära mot verkligheten – som exempelvis Oliver Stones World Trade Center eller Åke Lindmans Framom främsta linjen – har resultatet också blivit en onjutbar filmisk katastrof.

Så vad finns egentligen kvar av ”the True Story” i American Gangster, om man tittar efter? Mycket litet. Men resultatet har blivit en riktigt, riktigt bra film.

h1

Vann Naths minnen

tisdag, 13 maj 2008

Nu har den kommit ut, den kambodjanske konstnären Vann Naths memoar från sitt år i Röda khmerernas allra värsta utrotningsläger S-21 / Tuol Sleng i södra Pnom Pehn. (Förlaget är Tranan.) Runt 12- till 14.000 människor fördes till Toul Sleng, för att förhöras och sedan dödas. Det finns bara sju kända överlevande, och en av dem är alltså Vann Nath, som överlevde på grund av sin konstnärliga talang: han sattes att måla kopior av fotografier som föreställde olika högt uppsatta Röda khmerer, som Pol Pot.

Jag har skrivit ett förord till boken, och citerar här ur det:

Det som skedde i Kambodja mellan åren 1975 till 1979 är ett bevis på att bara den verkliga världen kan föda de verkligt stora fantasierna. Och på att dessa fantasier, när de väl givits utopins form, kan förmå människor att begå snart sagt vilka förbrytelser som helst. Och låt oss inte tro att graden av skönhet i detta tänkta lyckorike skulle vara en spärr mot övergrepp. Det är precis tvärtom. Ju mer man föreställer sig stå på spel, desto mer hämningslös kan man tillåta sig vara i kampen för detta höga, stora och vackra.

och

Det finns i historien en stor och ekande tystnad. Det är tystnaden hos alla dem som aldrig fick eller kunde eller ville vittna om det oerhörda som drabbat dem. Primo Levi, primus inter pares bland alla som burit litterärt vittnesmål om försöken att utrota judarna under det Andra världskriget, för i en av sina böcker ett skakande men också bestickande resonemang, som går ut på att de överlevande inte är de sanna vittnena, då de per definition bara är en lycklig minoritet. De som sett det värsta, de som gått igenom det yttersta, de som, skriver Levi, ”skådat Gorgons ansikte, de har inte återvänt för att berätta om det eller så har de återvänt stumma”. Om det finns undantag till Primo Levis regel, är Vann Nath ett av dem. Detta är hans historia.

Det är en synnerligen stark bok, och värdet kommer paradoxalt nog ur det faktum att Vann Nath varken försöker förklara eller lägga till rätta eller ge en bred bild: han skriver uteslutande om det han själv såg, och detta gör boken desto mer drabbande då den indirekt återskapar den extremt klaustrofobiska stämning som kännetecknar situationer och instititioner och ideologier som dessa.

h1

Skrivlogg nr. 7

lördag, 10 maj 2008

Häromdagen printade jag för första gången ut manuset i sin helhet. Och samtidigt begick jag den sedvanliga ritualen som jag brukar ta till när en ny fas i skrivandet inleds: jag städade, och putsade skrivbordet tills det blänkte i försommarsolen.

När denna passagerit var avklarad började jag läsa. Med pennan i hand. Och jag läser och stryker och bockar och ritar pilar och tar om och markerar nya stycken och letar utgångar och lyssnar.

Det är en förvirrande upplevelse. Ibland slår jag ihop pärmen med den gula ryggen och känner mig förbannat nöjd med mig själv. Ibland får jag en impuls att bara slänga alltihopa.

Och jag tänker på arbetsbiet, vars livsverk består av en halv tesked honung.

h1

Mer mänskoskådning

torsdag, 8 maj 2008

1. Han är i medelåldern, med trivselvikt som framträder tydligt under den noga istoppade t-tröjan, han skjuter mödosamt en barnvagn där det sitter två griniga, kinkiga barn som fäktar med armarna, och samtidigt balanserar han en tung plastpåse från ICA i in fria hand. Texten på hans tröja: ”Born to be Wild”.

2. Hon är kanske några och tjugo år, med det mörka, långa, raka håret draget stramt bakåt till en lång hästsvans. Hennes drag är latinskt regelbundna, hon är välsminkad, vacker, röker en cigarett samtidigt som hon parerar en stor brun hund. Hennes ögonbryn är plockade till ett uttryck av permanent föraktfull förvåning.

3. Han är drygt tio, ljus och aningen rund. Han har händerna inkörda djupt i jackans fickor och går längs trottoaren med små, små, små korta steg, som ville han förlänga promenaden i all oändlighet. Hela tiden är hans blick stadigt fixerad vid skolans busshållplats, som passade han på någon. Sin plågoande kanske?