h1

Skrivlogg nr. 7

lördag, 10 maj 2008

Häromdagen printade jag för första gången ut manuset i sin helhet. Och samtidigt begick jag den sedvanliga ritualen som jag brukar ta till när en ny fas i skrivandet inleds: jag städade, och putsade skrivbordet tills det blänkte i försommarsolen.

När denna passagerit var avklarad började jag läsa. Med pennan i hand. Och jag läser och stryker och bockar och ritar pilar och tar om och markerar nya stycken och letar utgångar och lyssnar.

Det är en förvirrande upplevelse. Ibland slår jag ihop pärmen med den gula ryggen och känner mig förbannat nöjd med mig själv. Ibland får jag en impuls att bara slänga alltihopa.

Och jag tänker på arbetsbiet, vars livsverk består av en halv tesked honung.

11 kommentarer

  1. Jag säger det igen och sagt det förut!
    Färden är livet, målandet, författandet eller vad det nu är, är ju livet! Framkomsten, när verket är färdigt är slutet och man är inte kontaktbar med det ännu mer. När färden möts med destinationen/slutstationen är det över!
    Jag känner inget för målningen när den är färdig mer än en sorts trötthet och frusteration att det tog så jävla lång tid och troligen är överarbetad.


  2. Glömde att säga vilken otroligt målerisk bild du satt till texten. Helt fantastisk, blev Ajaxflaskan eller vad det är, till den uppslagna boken.
    Det känns som om du städar i texten, med de bildenelementen. Attan vad bilder kan spöka!!


  3. Det låter som en ganska sympatisk fas i processen. Jag tycker dina ritualer är otroligt vackra. Du verkar ha en slags ödmjukhet till det du skriver.
    Tack som vanligt för all inspiration.


  4. Manuset näst intill färdigt inneslutet och vilande i en A4 pärm i all ära, men det är inte förrän man hämtar hem sin baby från barnmorskorna på tryckeriet, som det är en färdig bok med feltryck och födelsemärken som man bara vill glömma. Har jag skrivit det här?


  5. Dina betraktelser har satt igång en idé i mitt huvud, att jag också ska skriva en bok.
    Problemen jag har är ämne, hur börjar man då?


  6. Ordning och reda toppat med städning är en viktig ingrediens i all mentalhygien. Min mammas rituella byten av gardiner allt efter säsong var kanske den tydligaste markören när det gällde att fastställa när våren, julen eller hösten kommit.

    Gardinerna kom inte upp för att våren blivit ett faktum, våren kom för att gardinerna satt uppe.


  7. Att städa av är en övergångsrit man ska unna sig! Den berättar att nu är jag (äntligen) klar med det här och kan (kanske också äntligen?) få ägna min uppmärksamhet åt annat. Men ditt foto gav en fin bild av den tveksamhet som opckså ingår. Kan jag verkligen lita på att ajg gjort jobbet – är ju frågan.
    Och du vet att du kan!
    Margareta


  8. Dina tankefragment är beroendeframkallande på ett angenämnt sätt. Jag uppskattar att bloggen är öppen för kommentarer. Det gör den än mer läsvärd.


  9. När du sedan läser, Peter – vilka är de värsta och vanligaste problemen i texten? Ser verkligen fram emot boken!


  10. Tack. Jag känner igen mig. I all blygsamhet. Anne-Marie Körling


  11. Sedan jag första gången läste detta har jag slagit mig på biodling vilket ger mig lust att bygga ut metaforen något. I och med att jag är nybörjare kan det bli något fel i turordningen och det kan skilja sig lite beroende på omständigheter men poängen går förhoppningsvis fram i alla fall.

    Ett arbetsbi har många funktioner under sitt liv. Befodran sker när det uppstår underskott högre upp i arbetskedjan. Det kan börja som amm-bi och arbeta med att mata larver med nyinkommen nektar. Därefter blir det städbi och arbetar med att ta bort skadade larver, misslyckade byggen och orenligheter. Därefter byggbi som skapar nya platser för larver och honung med en förbluffande precision.
    Sedan börjar det leta sig ut på flusterbrädan (entrén) och fyller där funktionen som vaktbi. I nästa steg börjar det flyga för att hämta nektar (som blir honung), pollen (som ger protein till ynglen) och vatten (för att även bin behöver dricka men det kan även användas för att reglera temperaturen i kupan).
    Ett arbetsbi har (i normala fall med hyfsad tillgång på föda) en verkningsradio på 2-3 kilometer vilket är ganska mycket när man bara är några centimeter stor.
    Biets livslängd beror på årstiden – under den jäktiga sommaren kan hela cykeln vara så kort som en månad. De flesta bin dör liggande ute på ängen när vingarna slitits ut. Den sista leveransen nektar och pollen kommer alltså inte fram.

    Under denna månad produceras alltså en halv tesked honung. (En uppgift jag inte hört men som säkerligen stämmer) vilket är en ansenlig del av biets kroppsvolym. Honung är mer eller mindre outslitligt men har ett rekommenderat bäst-före-datum på sisådär två år.

    Till detta kommer alltså även alla larver som fötts upp, vaxkakor som byggts ut, betjäningen av drottningen, inkräktare som hållits borta, och förädlingen av själva honungen.

    Den som kan identifiera sig med ett arbetsbi har nog skäl att vara rätt nöjd med sitt liv.

    U.J.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: