h1

American Gangster

lördag, 17 maj 2008

Filmen är över två och en halv timme lång, men det märker man inte. American Gangster är nämligen så utomordentligt väl berättad, samtidigt som hantverket är helt felfritt – typiskt Ridley Scott. Historien om Frank Lucas uppgång och fall – en man som stiger från att vara en obetydlig småskurk till att bli den som kontrollerar en stor del av handeln med heroin i västra USA under tidigt 70-tal – vinner både sin komplikation och sin kraft av att vara, som det utannonseras i början av filmen, ”Based on a True Story”.

Filmen är en moralitet vars energi springer ur en intressant asymmetri.

Frank Lucas är mannen som gör vad som helst för att tjäna pengar, och som också snabbt blir ofantligt rik just för att han med utomordentlig kyla applicerar enkla, grundläggande kapitalistiska principer på sin kriminella verksamhet; samtidigt är han en tystlåten, diskret och kärleksfull person som bryr sig mycket om sin familj och släkt.

Hans motståndare, polisen Richie Roberts – för den berättartekniska konventionen förutsätter EN tydlig antagonist -, är en man som vägrar att låta sig köpas och som avskyr korruption; privat är han ett moraliskt katastrofområde, en dålig far som slarvat bort sitt äktenskap genom ständiga otroheter.

Men hur mycket stämmer, egentligen? Mycket lite.

Den verklige Frank Lucas var inte alls en så där mysig hemmatomte som han framställs som, samtidigt som den verklige Richie Roberts inte ens var gift och än mindre far. (Verklighetens Richie hade också en rätt marginell roll i Lucas fall.) Dock behövs den konstruktionen för att få moraliteten att fungera. Utan den skulle det nämligen bli en tämligen platt historia om kampen mellan ont och gott. Utan den skulle vi inte känna för huvudpersonen.

Detta är uppenbart i det något ansträngda slutet, där de två fienderna – skurken och polisen – förenas för att krossa de som vi som publik verkligen lärt oss att avsky under filmens gång, de korrupta, obehagliga och helt genom-onda NYPD-poliserna, och världen blir hel igen.

Inte heller detta stämmer mot verkligheten. Lucas angav visserligen en del poliser men det var främst genom den något mindre heroiska gärningen att skvallra på andra kriminella som han kom undan så lätt. (Vad vi inte heller får reda på i slutet är att Lucas på grund av sitt samarbete fick villkorlig dom. När han i slutscenen släpps ut ur fängelset är det efter att ha blivit ertappad med att fortsätta smuggla narkotika.)

Nutida spelfilm är på grund av sin mycket strikta berättelseform och krav på just moraliska symmetrier ett medium som inte passar vidare bra för att framställa sanna historier. Varenda gång någon gjort ett försök att inte på någon punkt svära mot verkligheten – som exempelvis Oliver Stones World Trade Center eller Åke Lindmans Framom främsta linjen – har resultatet också blivit en onjutbar filmisk katastrof.

Så vad finns egentligen kvar av ”the True Story” i American Gangster, om man tittar efter? Mycket litet. Men resultatet har blivit en riktigt, riktigt bra film.

24 kommentarer

  1. PS. Den som vill veta mer om den verklige Frank Lucas, hans uppgång och fall, kan läsa ”Superfly” av Ron Chepesiuk och Anthony Gonzales. (Men bör samtidigt akta sig noga för boken av Max Allan Collins. Den är bara en obeskrivligt poänglös omskrivning av filmens manus.)


  2. ”Nutida spelfilm är […] ett medium som inte passar vidare bra för att framställa sanna historier.” – Till skillnad från vilken periods spelfilm?


  3. Min poäng är att de berättartekniska konventionerna inom spelfilmen är långt starkare och mer rigida idag än de var för, säg, 30 eller 40 år sedan, och att de bygger på en formelmässighet som vi inte sett maken till sedan det fransk-klassicistiska dramat på 1700-talet.


  4. […] Englund som mina litterära svenska husgudar, Englund har ånyo levererat kloka insikter på sin blogg. Den fina pulveriseringen av det läbbiga amerikanska fenomenet “based on a true story” […]


  5. Kan du specificera vad du menar med de berättartekniska konventionerna inom spelfilmen i dag? Är det Hollywood-filmer du tänker på? Blockbusters? Jfr också bernurs blogg där denne skriver om något han kallar filmens berättarmall, utgående ifrån Indiana Jones-filmerna och speciellt den första delen, Den försvunna arken. Ett slags formelaktighet besläktad med det Propp analyserat i fråga om sagor? Är det något sådant du tänker på? I så fall är väl också symmetri ett viktigt begrepp. Frågan uppstår var gränsen mellan symmetri och assymetri egentligen går.

    Föreställer mig – utan att ha sett American Gangster – att det formelmässiga framför allt handlar om karaktärsteckning och balans mellan början och slut i filmen. Kommer av någon märklig anledning att tänka på titeln till en countrysång: Pick me up on your way down …


  6. ”Kan du specificera vad du menar med de berättartekniska konventionerna inom spelfilmen i dag? Är det Hollywood-filmer du tänker på? Blockbusters?”

    När man talar om berättartekniska konventioner är det just Hollywood och Blockbusters man syftar till. Det är en berättarstil som uppstod redan under Hollywoods stumfilmstid, påputtad av bl.a. KKK-hetsaren Griffith. Följden av denna ‘likriktadhet’ blev att filmens dieges för tittaren framstår, och måste framstå som ‘ett hermetiskt slutet rum’ – d.v.s. det finns ingen plats för skådespelare att titta in i kameran etc. då detta skulle bryta den illusion/dröm en storfilm ‘ska’ vara. Till dessa konventioner hör, förrutom kontinuitetsklippning (d.v.s. 180-gradersregeln) ett målinriktat narrativ med tydligt definierad protagonist och antagonist, liksom tydlig början, mitt och avslut och den bör när filmen är avslutad inge tittaren med en känsla av just avslut, i.e. inga lösa trådar.


  7. Jag funderar på hur mycket av det strikta receptet som beror på den nymoraliska våg som jag uppfattar har svept över USA under Bush-regimen.

    Eller att filmbolagen i allt större grad förutsätter att varje film ska slå kassarekord när de släpps och att ett tämligen fyrkantigt ekonomiskt perspektiv därför får styra val av manus. Dessa förutsätts då följa den dramaturgiska formel som Spielberg och Lucas är mästare på.


  8. PS. Fast Ridley Scott hör till mina egna favoriter.


  9. 1. Ja, han är även en av mina favoriter: jag missar aldrig en film av Scott.

    2. Tendensen i själva filmen är faktiskt milt systemkritisk, skulle jag vilja påstå – huvudpersonen är en gangster som också är entrepenör i ordets alla bemärkelser.


  10. För den som har tröttnat på formaliserad berättarteknik i tre akter måste jag få rekommendera I´m not there, den briljanta berättelsen om Bob Dylan. Kanske skulle filmen hellre beskrivas som ett tillstånd. Den lyckas från början till slut med det som de flesta filmer bara lyckas med i några få förlovade minuter, att förmedla ett litet universum av känslor som man bara vill krypa in i.

    Musik kan åstadkomma larger than life-upplevelser.
    Film likaså.
    I I´m not there skapas en cocktail som bara kan beskrivas med en enkel mening:

    This film kills fascists.


  11. Filmskapare är sällan historiker – tack och lov.🙂 När jag ser en film med inledningen ”based on a true story” väljer jag alltid att bortse från de raderna till förmån för den upplevelse filmen kan tänkas ge mig. Jag blir inte heller upprörd när filmen inte berättar histoia ”som det verkligen var”. Jag tänker inte ”okunniga tölpar!” Jag är medveten om att filmskaparna vet hur de egentliga händelserna utspelades och tedde sig. Jag är tacksam att de väljer att bortse från det till förmån för min filmupplevelse. Se bara på allas er favorit Scott och dennes ”Kingdom of heaven” absoult inte hans bästa, men hade han följt ”sanningen” hade den varit KASS.


  12. […] Bloggat: Peter Englund, Läs även andra bloggares åsikter om Heroin, Maffia, Cosa Nostra, Sicilien, Gaetano Badalamenti, […]


  13. När jag tänker på ”based on a true story”-filmer av Ridley Scott så tänker jag nästan enbart på Blackhawk Down, mer ensidig film får man leta efter…

    Tycker han tappat mycket efter 1992 förutom Gladiator som var en trevlig liten tillställning. Bland all mastodont action så fanns det riktigt fina bitar som ”Are you not entertained? Are you not entertained? Is this not why you are here?”.

    Eller så är jag bara nostalgisk och inser att han aldrig kommer göra något bättre än Alien och Blade Runner. Men man kan ju hoppas, därför ser jag hans nyare filmer jag också.


  14. Man bör ju också tillägga att huvudpersonen också är en svart extremt framgångsrik entreprenör vilket gör det hela mer kontroversiellt i många amerikaners ögon likaså.


  15. ”Det blir inte bra om vi gör som manusförfattaren föreslår, kan du ringa den där Shakespeare och be honom komma hit”, sade regissören till producenten.

    ”Du måste förstå att det inte är så lätt”, svarade producenten.

    ”Var för inte det”?

    ”Han bor ju för fan i Europa”!


  16. Efter Alfred Hitchcock och John Ford (och endel andra) är det som om många Hollywoodregissörer fortfarande i dag skulle kämpa med ett speciellt syndrom: att inom ramen för det som brukar kallas the studio system göra filmer som är både populära, underhållande, gärna blockbuster, och konstnärligt intressanta. När de unga filmfreaksen typ Steven Spielberg, George Lucas och Lawrence Kasdan dök upp på 70-talet var det som om matinéfilmen, äventyrsfilmen skulle ha vitaliserats och samtidigt blivit kulturellt viktig i ett bredare perspektiv (Lucas påstod ju t o m att Star Wars var filmer som i efterhand kommenterade/kritiserade USA:s Vietnamkrigföring). Det var som om barnet inom en plötsligt hade blivit en vuxen och nu kände en stark trängtan tillbaks till fragment ur ens egen biohistoria.

    Men Hitchcock lämnar en ingen ro. Många av de senare regissörerna, många från samma generation som de här movie bratsen som de kallades, som en Martin Scorsese, en Michael Mann, en Ridley Scott, en Brian De Palma, har, tror jag ett Hitch-komplex. Hur kan man göra filmer som är både berättartekniskt och filmiskt, visuellt ”perfekta”, ett slags ”total film”, samtidigt som de öppnar sig för analyser av djupgående, mer oroande slag, freudianska, lacanska, deleuzska etc? Hitchcock lyckades ju – och något motsvarande gäller ju John Ford med bl a dennes westerns – skapa filmer som samtidigt var underhållande, spännande och djupsinniga. Till och med subversiva vad gäller synen på USA.

    North By Northwest, alla agent- och äventyrsfilmers moder, Psycho, detsamma inom skräck/thriller-genrerna, Vertigo inom melodramat, The Birds som dystopisk framtidsvision osv. Efter att ha kommit till Hollywood och fått tillgång till de resurser som fanns där var det som om engelsmannen Hitchcock skulle ha getts tillstånd eller gett sig själv tillstånd att stiga ner i de nedre regionerna av det mänskliga psyket. 40-talsrullar som Rebecca, Spellbound, Notorious representerar en första filmpsykologisk djupdykning, men det verkliga djuphavsfisket sker sedan under perioden 1954 till 1964, från Dial M For Murder och Rear Window till Marnie. Finns knappast någon regissör som skapat något liknande som det Hitchcock gjorde här, allt inom ramen för studio-systemet.


  17. Jag har också Ridley Scott som en favorit, även om jag kanske var för ung för att tillgodogöra mig filmer som 1492 när den kom. Bortsett från, i mitt tycke, bottennappet Black Rain gör han ett gott hantverk med egna vinklar. Särskilt blå- och bruntonerna i till exempel Gladiator och Kingdom Of Heaven (se gärna den oklippta versionen som är mycket bättre än den som gick på biograferna) skapar en säregen mystik. Att han sedan krämar på med Hans Zimmers musik gör naturligtvis inte saken sämre. I American Gangster fanns det väl dock inte utrymme för hans stråkar i allt blaxplotationsväng. Nu ska Scott ta sig an filmateseringen av The Kind One, en noir-historia i 1930-talets Los Angeles, det ska bli intressant att se vad han gör med den.
    http://www.amazon.com/Kind-One-Five-Star-Mystery/dp/1594146179

    Nåväl, det där var en omväg fram till min egentliga kommentar. Inte helt oväntat var Frank Lucas mycket nöjd med Washingtons bild av honom. http://insidedateline.msnbc.msn.com/archive/2007/10/26/432807.aspx

    He was gushing about the movie and Denzel Washington’s performance, saying he was ”amazed at the way he had (him) down.”

    Naturligtvis.


  18. ”My film is not a movie.
    My film is not about Vietnam.
    It is Vietnam.
    It’s what it was really like.
    It was crazy… and the way we made it was very much like the way the Americans were in Vietnam. We were in the jungle, we had access to too much money, too much equipment, and little by little we went insane.”
    -Francis Ford Coppola vid Cannes film festival 1979.


  19. Filmatisering heter det. Det vet jag.


  20. “based on a true story”- är väl också precis vad det utger sig för att vara. Baserat på.


  21. Jag gillade också filmen, som inte helt oväntat var brilljant berättad. De borde dock passa sig för att kalla någonting ”true” – eller göra sin läxa bättre. Borde istället säga ”inspired by real events”annars är det ju bara pinsamt efteråt. Jag hade ingen aning – tack för upplysningen!


  22. Då var American Gangster sedd. Visuellt anslående, ett slags påbyggnadskurs i mainstream Hollywood-estetik anno 2007. Speciellt stark är filmen i iscensättningarna av New York i sent 60- och tidigt 70-tal. Tät klippning, ganska rörlig kamera ger en intensiv närvarokänsla som är lite släkt med Bourne Ultimatum. Tempot i klippningen och tagningarnas längd för tankarna till Scorseses senaste, Departed. Ridley Scott visar igen vilken mästare han är på iscensättningar och att skapa stämning i sina filmer. För mig är t ex Gladiator för alltid sammankopplad med två remarkabla scener, den ena grymt realistisk, slaget i Teutoburgerskogen, och den andra, drömskt eterisk, minnesbilderna av gladiatorns hem i Spanien.

    Men som gangsterfilm upplever jag American Gangster som en besvikelse. Mitt minne av blaxploitation-filmerna gör att det känns som om de var roligare i sin lite barnsliga stil. Här är hårdförheten uppskruvad, våldet likaså (påminner i det avseendet om en annan aktuell Hollywoodfilm, bröderna Coens No Country For Old Men). Frank Lucas har drag av Anton Chigurh i den filmen, en mordängel alltså. Vad gäller gangsterporträtt kommer inte detta i närheten av Scorseses vibrerande ambivalenta och våldsamma Casino eller Michael Manns märkliga Thief.

    Som katt- och råttalek mellan gangster och polis är Denzel Washingtons och Russell Crowes piruetter långt mindre intressanta än Robban De Niros och Al Pacinos i Michael Manns Heat. Där var tragiken i slutet (ur gangsterns synvinkel) melodramatiskt stark och väl underbyggd. Att vi så mycket beundrar kallblodiga massmördare och manipulatorer som dessa gangstrar det säger, antar jag, något om stämningsläget i det kapitalistiska samhället av i dag. Gangstern är den ultimata motkulturelle, den vi kanske i någon svag (?) stund drömmer om att vara.

    Uppställningen med den elegante, svarte gangstern och den tafflige, vårdslöst klädde och kaotiske, men envise knarkpolisen blir jobbig, inte minst för de maner Crowe numera nästan tagit patent på. Tänker man på filmen i ett vidare intertextuellt perspektiv framstår det som signifikativt att Frank Lucas, dvs Denzel Washington som den den svarte gangstern som blir en mediakändis och kollaboratör med polisen (slutet gott alltid gott?), stiger fram i nästan samma historiska ögonblick som den ”svarte” (med lika stor rätt kunde han ju kallas den vite, eftersom hans mor är ”vit”) Barack Obama håller på att bli demokratisk presidentkandidat, och kanske i höst amerikansk president.

    Som Peter är inne på är ju slutet lätt kalkonartat, när hjälten och skurken förbrödras. Jag uppfattar hela slutsekvensen som en cop out. Det känns som om illusionen, förtrollningen är bruten och vi får titta på när två superkända skådisar, inte längre två fiktiva figurer, Denzel W. och Russell C. är/blir kompisar. Är också oerhört trött på de där tunga basdronerna på soundtracket, ett manér som väl kommer från Steven Spielberg.


  23. En annan fråga är varför man behåller några som helst premisser av att vara en återberättelse av verkliga händelser. Så gott som alla filmer är ju i någon mån baserade på sanna berättelser.

    Själv såg jag ”300” förra veckan, och måste säga att ”American Gangster” var såväl mer verklighetsbaserad som betydligt mycket bättre som film, även om ”300” är mycket underhållande som en sorts actionbuskis med omedveten biffkake-erotik och med sin närmsta förlaga i en serietidning skriven av en man som verkar tro att nyanser är något franskt och därför mycket suspekt.


  24. Spontangooglade på American Gangster (efter att ha sett den i afton) och hamnade hos min idol Peter Englund och det visar sig att vi har diametralt olika syn på filmen. Så kan det vara!

    Jag passar på att lämna en dos beröm för din nya bok. Oroade mig inledningsvis för att den stora mängden öden som följs skulle verka förvirrande, men snart kommer man dem nära. Lustigt nog är en av mina främsta invändningar mot American Gansgster att den försöka ge liv åt alldeles för många karaktärer, men filmen kommer ingenvart och lämnar en besviken över det spretiga intrycket.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: