h1

En fulländad kväll

onsdag, 28 maj 2008

Jag vet att jag borde dammsuga, men efter den sena och ensamma måltiden går jag istället ut på altanen och lägger mig att läsa. Det är en ljummen försommarkväll, huset är tyst och tomt och jag är min egen. När jag tittar upp från boksidorna – Morans ”Modets anatomi” – ser jag den randiga katten lojt försvinna ned mot den halvklippta gräsmattan.

Min blick fortsätter upp. Världen består av tre färger, bara tre, fångade i suprematistiska diagonaler: husväggens mörkröda, trädens bjärtgröna och himlens ljusblå som en kil mellan de två förstnämnda. Små insekter virvlar runt som prickar av ljus i den låga solen. Vinden rör försiktigt i hängbjörkens lövverk.

Camus skriver i en av sina journaler att det finns en viss typ av kvällar som gör tanken på döden uthärdlig, då man förstår att de kommer att finnas kvar även då man själv är borta. Har aldrig förstått den där tanken förrän nu. Det är en fulländad kväll.

16 kommentarer

  1. Förstår precis känslan. Själv hade jag flera sådana stunder i mitt förra liv som sjöofficer. Patrullbåten ligger till ankars i ytterskärgården under en paus i den innevarande incidenten. Vi har ankarvakt, vilket betyder att barade flesta sover. En vaken man i radiohytten, en på bryggan och en i maskin. Själv sitter jag på bruggan och ser soluppgången komma. Det spelar ingen roll vilket väder dagningen bjuder på. En soluppgång i ytterskärgården är alltid lika överväldigande vacker. Där, i tystnaden och lugnet blev livet begripligt och tanken på döden uthärdlig.


  2. Det finns ögonblick och det finns ögonblick!🙂


  3. Eufori

    Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en

    smörgås, pluntan och pipan.
    Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra
    sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
    och glänser i flaska och glas.

    Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
    Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
    strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
    havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-
    dunklet,
    inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
    löven så stilla mot himlen . . . Och aspen som prasslar i
    stiltjen:
    Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

    Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
    Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
    Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
    känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
    känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
    känna hur död och liv är starka som vin inom en!

    Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
    som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,
    ett med aspen som darrar och viskar,
    ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och

    lyssnar
    till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
    något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
    Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

    Och lågan stiger . . . Det är som om blommorna trängde sig

    närmre,
    närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.
    Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
    och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.

    Jag sjunger om det enda som försonar,
    det enda praktiska, för alla lika.

    Gunnar Ekelöf
    Färjesång, 1941


  4. Camus ”journaler”, finns de utgivna på svenska?


  5. Jag brukar känna något liknande när jag stirrar ut genom vårt köksfönster om kvällarna. Molnen ligger som ett grått tak över himlen och den brinnande rosa solnedgången spänner ut sig mellan denna tunga färglöshet och Edinburghs genomgrå arkitektur. För ett ögonblick tycks hela världen urvattnad och inte långt efter sänker sig mörkret. Endast Fifes eldar fortsätter att dränka himlen i rött pulserande ljus på andra sidan kanalen, puttrande likt en Boschesque helvetesskildring i natten. Det är en mörkare scen men jag kan sitta och stirra ut över den i timmar och vänta på morgonen då gråskalan slår ut i alla sina fulländade nyanser och hustaken går från grått till grönt, kullerstenen blommar ut i blått, och skorstenspiporna tecknas i oxblod.

    Tack för ett enastående inlägg.


  6. Ett skimrande vackert inlägg, Peter. Det är imponerande hur du på några få rader bygger ett klimax, ett klimax som når rakt in i läsaren.


  7. Vad betyder suprematistiska diagonaler?

    Är ibland aningen obegåvad, en rätt trevlig känsla när jag väl vågar erkänna den🙂


  8. När ekarna svarta avtecknar sig mot den mörknande himlen med nattens första stjärnor glimrande rakt ovanför mig och den nyss nedgångna solen färgar horisonten rödorange, då får jag en liknande känsla.


  9. 1. Camus Journaler: inte vad jag vet. Ett svep på http://www.antikvariat.net skulle nog kunna ge ett svar.

    2. Om suprematism: http://en.wikipedia.org/wiki/Suprematism

    Kanske hade jag kunna skriva bara diagonaler, men jag associerade det jag såg till en tavla med tre tydliga, geometriskt uppdelade färgelement.

    Jag ser det som mina egna bästa egenskaper att jag ännu inte tvekar att säga ”Vad är det?” eller ”Jag vet inte”, även om det alltid får min min fåfänga att ömma en smula. All kunskap börjar med en fråga.


  10. ”All kunskap börjar med en fråga.”
    Visst är det så. Den bästa positionen är som jag ser det att vara den evige studeranden, alltid på jakt efter att förstå ett samband, att försöka uppfatta, greppa någonting man hör, ser, känner, doftar. Läser, ser på bio, tv.

    Frågandet innebär också en öppenhet, både utåt och inåt som jag tror är i högsta grad produktiv.


  11. Ja, lyckas man bevara barnets öppenhet och nyfikenhet upp i mogen ålder, kan man skatta sig lycklig, för även om man inte skulle få svar på mer än en bråkdel av sina frågor kommer man då aldrig att ha tråkigt. Varje dag kommer att vara ett nytt äventyr, en ny upptäcktsresa, en ny färd mot ständigt lockande, vikande horisonter.


  12. Fast ibland när det spöregnar och det ryker in från vedspisen, bärssan slut, gnällig kärring, blöt hund stinker under köksbordet….vem skulle inte då kunna dra sin sista suck med välbehag.


  13. Anders: Camus Carnets (3 volymer på franska) finns i åtminstone 2 volymer på svenska: Anteckningar 1935-1942 (övers. Anna Säflund, Interculture 1990) och Anteckningar 1942-1951 (övers. Anders Bodegård, Interculture 1992). De finns åtminstone på universitetsbiblioteken, men det här är böcker man vill ha nära sig, inte bara för de oslagbara ljusskildringarna. Lycka till med antikvariska sökningar!
    Mall


  14. Den evige studenten ger för mig inga goda associationer, men gärna den evige forskaren. Att av ren slentrian bara fråga och fråga är omoget, men att ibland ställa en bra fråga, ibland bidra med ett gott svar och ibland lugnt erkänna att det vet jag inte – så vill jag leva mitt liv.


  15. Jag måste tyvärr medge att jag saknar Sverige ibland. Lugnet, den frivilliga ensamheten och naturen

    Soliga hälsningar från Hamburg


  16. Frågvisa grannjävlar som vill veta hur det är…vafan ger du mig för det? Eller den tramsiga
    ”-hur står det till?”
    Precis som den som frågar vill veta det. Nä hugg i järn å säg som det är så slipper man dumma frågor.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: