Archive for juni, 2008

h1

Om dig

lördag, 28 juni 2008

När jag en gång slog på kommentarsfunktionen på den här bloggen var det icke utan bävan.

På andra bloggar hade jag inte sällan läst kommentarer som gjorde mig beklämd eller bekymrad: så mycket ilska, så mycket dumheter. Mina farhågor besannades ej. Tror att jag under de senaste åren raderat mindre än fem kommentarer. Kvalitén har visat sig vara mycket hög.

I Aftonbladet har Inga-Lina Lindqvist skrivit en artikel om författarbloggar. Bland annat denna. Och hon kommenterar kommentarerna. Jag citerar: ” På Englunds blogg fylkas reflekterande belästa intellektuella. Diskussionerna håller hög nivå och är en fröjd att läsa.” Hela artikeln står att läsa här.

h1

Skrivlogg nr. 11

torsdag, 26 juni 2008

Slutarbetet har inletts, och med det har det infunnit sig en underlig, lite svävande känsla. Tänker att någon som är nära att nå en mycket hög bergstopp känner ungefär samma sak – en blandning av eufori och syrebrist. När sedan arbetsdagen är slut, har jag svårt att avbryta; och på kvällen har jag svårt att varva ned.

På mitt skrivbord har som vanligt ordningen fallit samman:

Samtidigt som processen accelererar, bromsar stöket ned den. Tycker inte om oreda. Men i det här skedet är den ofrånkomlig. Vädret intresserar inte längre, men visst är jag tacksam för varenda regnskur – de får en att känna sig lite mindre udda när man kurar i ett skuggigt rum, trots att almanackan snart säger juli.

h1

Uppföljare

tisdag, 24 juni 2008

1. Jag har skrivit förr om Microsofts nya operativsystem Windows Vista, och vilken gräslighet det är. (När jag för en tid sedan skaffade en ny dator fanns det till min fasa förinstallerat på burken, men givetvis raderade jag det på en gång och installerade XP istället.) I juninumret av ”PC för Alla” har jag nu till min oförställda glädje kunnat läsa att Vista floppat, och att Microsoft därför börjat arbeta hårt på uppföljaren, ”Windows 7”. Rätt åt dom.

2. För två år sedan besökte jag GeKå’s i Ullared, och köpte tolv strumpor, åtta kalsonger och två slipsar. Nu kan jag berätta att strumporna var hemska: de luddade, färgade mina fötter grå och gick sönder på nästan en gång. Kalsongerna var ett fynd: de håller formen och har fortfarande fin spänst i resårerna – märket är ”Photo”. Slipsarna har jag tyvärr knappt använt.

Kan nämna att det dyraste klädinköp jag nånsin gjort var ett par handsydda, rödbruna promenadskor, införskaffade på ren impuls när jag med min överdrivet fotbeklädnadsintresserade vän Harald Stjerne besökte en exklusiv affär i Budapest. De luktade så gott och jag hade just hört att om man skulle satsa på en del i sin garderob, så var det skorna – ”Köp så dyra som möjligt – det lönar sig alltid”. Lite senare bar jag dem under under en promenad på ringen i Wien, och fick sådana groteska skoskav att jag var tvungen att snabbt linka hemåt igen.

Jag har aldrig använt dessa skor igen, men i bland öppnar jag den snygga tygpåse de är förpackade i, njuter doften och grämer mig över alla dessa bortkastade kronor.

h1

Löfte i gryningen

fredag, 20 juni 2008

Romain Gary behövde verkligen inte skämmas för sitt liv: diplomat, filmregissör, dekorerad stridsflygare under andra världskriget, gift med den undersköna Jean Seberg, romanförfattare – den ende som vunnit Goncourtpriset två gånger, andra gången under pseudonym. Så läser jag följande i hans självbiografiska ”Löfte i gryningen”, och jag vet att han koketterar, men det är ändå underbart och trösterikt:

”En gång när jag var fransk generalkonsul i Los Angeles, vilket förvisso innebär vissa förpliktelser, fann jag till exempel när jag på morgonen kom in i salongen en kolibri som hade kommit i fullt förtroende eftersom han visste att det var mitt hus men blivit instängd hela natten när en vindstöt hade blåst igen dörren. Han satt på en kudde, mycket liten och förundrad, kanske förtvivlad och modfälld, och han grät med en av de sorgsnaste röster jag någonsin hört, för sin egen röst hör man aldrig. Jag öppnade fönstret och han flög ut. Jag har sällan varit lyckligare än i det ögonblicket, och jag kände mig övertygad om att mitt liv inte hade varit förgäves.”

h1

FRA-lagen

tisdag, 17 juni 2008

Nej, inte heller jag tror på FRA-lagen. Och jag gör det utifrån egna erfarenheter av arbete i underrättelseindustrin. För de säger mig att även om man sympatiserar med målet – vilket jag gör – att skydda Sverige mot yttre hot, är detta faktiskt inte ett vidare vettigt sätt att arbeta på.

Inte för att det argumentet mot lagen egentligen krävs. Det faktum att den ger staten en alldeles ny möjlighet att spionera på oss är skäl nog att säga nej. Hotargumenten är också precis lika gummida som sådana argument brukar vara.

Ingen skall heller inbilla mig att det bara handlar om att hejda terrordåd eller kunna varna för ”ekonomiska utmaningar”. Man vill kamma igenom den här typen av kommunikationer inte bara för att det ger så mycket utan också för att det går. För sådan är nu teknologins logik.

Det öppnar hursomhelst för en förfärande tankefigur. Med exakt samma argument skulle man kunna börja avlyssna ALLA telefonsamtal, öppna ALLA brev eller gå in i ALLA bredbandsanslutna datorer.

Lagen handlar också om organisationens egna behov. Under min egen tid i FRA handlade det mesta om att filtrera luften efter olika typer av radiovågor – allt från telegrafi till radarstationers utsändningar – komna ur vissa väderstreck, och det gjorde vi faktiskt med den äran, vill jag påstå.

Men nu, när hotet från Store Satan i öster blivit allt klenare, och kommunikationer via kabel blivit allt viktigare, så har FRA självfallet allt mindre att göra samtidigt som en hel del av den gamla, firade expertkunskapen blivit allt mer värdelös. Och då söker man nya hotbilder, nya uppgifter, nya grepp. För sådan är nu byråkratins logik.

Men jag tror som sagt inte heller på det där sättet att arbeta. Den bombkokare som använder e-post i sin verksamhet måste sannerligen haft IG på terroristskolan i Tora Bora. Det är som vi alla vet ungefär lika säkert för snokande ögon som hälsningar på ett vykort från Mallis. (Jag brukar själv aldrig e-post när det handlar om riktigt känsliga saker, som t.ex. att diskutera nobelpriskandidater med kollegor i Akademien.)

Faran är att det blir som att tömma en hel sjö för att fiska kräftor, men bara för att upptäcka att där enbart fanns gös.

Men även om man givetvis inte skall över- eller underskatta extremisters intelligens, så finns ytterligare skäl emot lagen. När jag hörde talas om förslaget ville jag bara gråta, av sympati med analytikerna på ”Firman”. Under mina år där under det Kalla krigets 80-tal hade jag och mina kollegor att kämpa med ett problem som var och är gängse i hela underrättelsevärlden, nämligen hur hitta det intressanta i de laviner av trivia som var dag vällde in. Och det var ändå då.

Analogin mellan spaning mot radiosändare och spaning mot e-postavsändare håller inte. En sådan här generell spaning skulle producera grundmaterial av fullkomligt astronomiska volymer. Och det hjälps inte att datorer skall sålla och sålla. I slutändan måste det ändå sitta någon stackars sate till analytiker där och bedöma om det återstående materialet verkligen är intressant.

Och risken är stor, att om man mot förmodan plockade upp något av värde, så skulle det drunkna i det brus man skapat åt sig själva – som fallet var i USA med 11 september-attentaten. För sådan är nu sannolikhetslagens logik.

Argumenten mot är överväldigande. Problemet är bara att det uppenbarligen investerats mycket prestige i förslaget, och att DET gör lagen omöjlig att stoppa. För sådan är nu partipolitikens logik.

(Den här texten har också publicerats i DN.)

h1

Floppfobiker

lördag, 14 juni 2008

Jag har säkert tänkt på honom över hundra gånger. Det skedde sig på tidigt åttiotal. Jag hade just betalat och var på väg ut ur den lilla ICA-affär som då ännu fanns på Studentvägen (och som gick under namnet ”Tjyven”). Då ser jag honom, sekundsnabbt bara, liksom i ögonvrån.

Det är en rätt ung kille, välklädd, ja uppklädd, med lockigt hår och mörk kostym. Han öppnar en attachéväska och lyfter med båda händerna upp en liten mörk flaska av något slag, i en elaborerad gest; han bjuder ut den, och innehavaren av affären tittar. Det som får mig att haja till är just gesten. Den är så uppenbart inövad, för att understryka varans förmenta exklusivitet. Och jag ser samtidigt på affärsinnehavarens min att han är ointresserad, och tycker att detta är pinsamt. (Flaskan visade sig innehålla rakvatten.) Mer ser jag inte, för jag skyndar snabbt och skyggt ut genom dörrarna.

Jag är floppfobiker. Jag går omvägar för att slippa se folktomma restauranger eller affärer utan kunder. Det finns en möbelaffär i närheten som går uppenbart ruttet, och när jag kör förbi brukar jag blunda på det öga som ligger närmast, för att inte behöva se den stora, billösa parkeringen.

Rädslan är inte vidare svårbegriplig. Som barn är ens stora skräck att ej få vara med; som ung valp att ej bli älskad; som vuxen att ej vara behövd.

Att den där patetiska scenen med försäljaren i ICA-affären brände sig in i mitt minne har givetvis att göra att jag just då var student, och att tanken på hur jag skulle kunna försörja mig i framtiden börjat ta allt större plats i mina tankar om framtiden. (Jag pluggade också så fullständigt hopplösa ämnen: historia och teoretisk filosofi, på enstaka kurs.) Tänk att med förväntan bjuda ut det man har för världen, och ingen bryr sig?

Rakvattensförsäljaren och servitrisen som förgäves väntar på gäster är givetvis bilder av mina egna mörka fantasier.

Och trots allt som skett vägrar de att skingras. Tror att det är rätt bra.

h1

Skrivlogg nr. 10

torsdag, 12 juni 2008

Apropå att blogga om en bok medan man skriver den: