Om dig

När jag en gång slog på kommentarsfunktionen på den här bloggen var det icke utan bävan.

På andra bloggar hade jag inte sällan läst kommentarer som gjorde mig beklämd eller bekymrad: så mycket ilska, så mycket dumheter. Mina farhågor besannades ej. Tror att jag under de senaste åren raderat mindre än fem kommentarer. Kvalitén har visat sig vara mycket hög.

I Aftonbladet har Inga-Lina Lindqvist skrivit en artikel om författarbloggar. Bland annat denna. Och hon kommenterar kommentarerna. Jag citerar: ” På Englunds blogg fylkas reflekterande belästa intellektuella. Diskussionerna håller hög nivå och är en fröjd att läsa.” Hela artikeln står att läsa här.

Skrivlogg nr. 11

Slutarbetet har inletts, och med det har det infunnit sig en underlig, lite svävande känsla. Tänker att någon som är nära att nå en mycket hög bergstopp känner ungefär samma sak – en blandning av eufori och syrebrist. När sedan arbetsdagen är slut, har jag svårt att avbryta; och på kvällen har jag svårt att varva ned.

På mitt skrivbord har som vanligt ordningen fallit samman:

Samtidigt som processen accelererar, bromsar stöket ned den. Tycker inte om oreda. Men i det här skedet är den ofrånkomlig. Vädret intresserar inte längre, men visst är jag tacksam för varenda regnskur – de får en att känna sig lite mindre udda när man kurar i ett skuggigt rum, trots att almanackan snart säger juli.

Uppföljare

1. Jag har skrivit förr om Microsofts nya operativsystem Windows Vista, och vilken gräslighet det är. (När jag för en tid sedan skaffade en ny dator fanns det till min fasa förinstallerat på burken, men givetvis raderade jag det på en gång och installerade XP istället.) I juninumret av ”PC för Alla” har jag nu till min oförställda glädje kunnat läsa att Vista floppat, och att Microsoft därför börjat arbeta hårt på uppföljaren, ”Windows 7”. Rätt åt dom.

2. För två år sedan besökte jag GeKå’s i Ullared, och köpte tolv strumpor, åtta kalsonger och två slipsar. Nu kan jag berätta att strumporna var hemska: de luddade, färgade mina fötter grå och gick sönder på nästan en gång. Kalsongerna var ett fynd: de håller formen och har fortfarande fin spänst i resårerna – märket är ”Photo”. Slipsarna har jag tyvärr knappt använt.

Kan nämna att det dyraste klädinköp jag nånsin gjort var ett par handsydda, rödbruna promenadskor, införskaffade på ren impuls när jag med min överdrivet fotbeklädnadsintresserade vän Harald Stjerne besökte en exklusiv affär i Budapest. De luktade så gott och jag hade just hört att om man skulle satsa på en del i sin garderob, så var det skorna – ”Köp så dyra som möjligt – det lönar sig alltid”. Lite senare bar jag dem under under en promenad på ringen i Wien, och fick sådana groteska skoskav att jag var tvungen att snabbt linka hemåt igen.

Jag har aldrig använt dessa skor igen, men i bland öppnar jag den snygga tygpåse de är förpackade i, njuter doften och grämer mig över alla dessa bortkastade kronor.

Löfte i gryningen

Romain Gary behövde verkligen inte skämmas för sitt liv: diplomat, filmregissör, dekorerad stridsflygare under andra världskriget, gift med den undersköna Jean Seberg, romanförfattare – den ende som vunnit Goncourtpriset två gånger, andra gången under pseudonym. Så läser jag följande i hans självbiografiska ”Löfte i gryningen”, och jag vet att han koketterar, men det är ändå underbart och trösterikt:

”En gång när jag var fransk generalkonsul i Los Angeles, vilket förvisso innebär vissa förpliktelser, fann jag till exempel när jag på morgonen kom in i salongen en kolibri som hade kommit i fullt förtroende eftersom han visste att det var mitt hus men blivit instängd hela natten när en vindstöt hade blåst igen dörren. Han satt på en kudde, mycket liten och förundrad, kanske förtvivlad och modfälld, och han grät med en av de sorgsnaste röster jag någonsin hört, för sin egen röst hör man aldrig. Jag öppnade fönstret och han flög ut. Jag har sällan varit lyckligare än i det ögonblicket, och jag kände mig övertygad om att mitt liv inte hade varit förgäves.”

FRA-lagen

Nej, inte heller jag tror på FRA-lagen. Och jag gör det utifrån egna erfarenheter av arbete i underrättelseindustrin. För de säger mig att även om man sympatiserar med målet – vilket jag gör – att skydda Sverige mot yttre hot, är detta faktiskt inte ett vidare vettigt sätt att arbeta på.

Inte för att det argumentet mot lagen egentligen krävs. Det faktum att den ger staten en alldeles ny möjlighet att spionera på oss är skäl nog att säga nej. Hotargumenten är också precis lika gummida som sådana argument brukar vara.

Ingen skall heller inbilla mig att det bara handlar om att hejda terrordåd eller kunna varna för ”ekonomiska utmaningar”. Man vill kamma igenom den här typen av kommunikationer inte bara för att det ger så mycket utan också för att det går. För sådan är nu teknologins logik.

Det öppnar hursomhelst för en förfärande tankefigur. Med exakt samma argument skulle man kunna börja avlyssna ALLA telefonsamtal, öppna ALLA brev eller gå in i ALLA bredbandsanslutna datorer.

Lagen handlar också om organisationens egna behov. Under min egen tid i FRA handlade det mesta om att filtrera luften efter olika typer av radiovågor – allt från telegrafi till radarstationers utsändningar – komna ur vissa väderstreck, och det gjorde vi faktiskt med den äran, vill jag påstå.

Men nu, när hotet från Store Satan i öster blivit allt klenare, och kommunikationer via kabel blivit allt viktigare, så har FRA självfallet allt mindre att göra samtidigt som en hel del av den gamla, firade expertkunskapen blivit allt mer värdelös. Och då söker man nya hotbilder, nya uppgifter, nya grepp. För sådan är nu byråkratins logik.

Men jag tror som sagt inte heller på det där sättet att arbeta. Den bombkokare som använder e-post i sin verksamhet måste sannerligen haft IG på terroristskolan i Tora Bora. Det är som vi alla vet ungefär lika säkert för snokande ögon som hälsningar på ett vykort från Mallis. (Jag brukar själv aldrig e-post när det handlar om riktigt känsliga saker, som t.ex. att diskutera nobelpriskandidater med kollegor i Akademien.)

Faran är att det blir som att tömma en hel sjö för att fiska kräftor, men bara för att upptäcka att där enbart fanns gös.

Men även om man givetvis inte skall över- eller underskatta extremisters intelligens, så finns ytterligare skäl emot lagen. När jag hörde talas om förslaget ville jag bara gråta, av sympati med analytikerna på ”Firman”. Under mina år där under det Kalla krigets 80-tal hade jag och mina kollegor att kämpa med ett problem som var och är gängse i hela underrättelsevärlden, nämligen hur hitta det intressanta i de laviner av trivia som var dag vällde in. Och det var ändå då.

Analogin mellan spaning mot radiosändare och spaning mot e-postavsändare håller inte. En sådan här generell spaning skulle producera grundmaterial av fullkomligt astronomiska volymer. Och det hjälps inte att datorer skall sålla och sålla. I slutändan måste det ändå sitta någon stackars sate till analytiker där och bedöma om det återstående materialet verkligen är intressant.

Och risken är stor, att om man mot förmodan plockade upp något av värde, så skulle det drunkna i det brus man skapat åt sig själva – som fallet var i USA med 11 september-attentaten. För sådan är nu sannolikhetslagens logik.

Argumenten mot är överväldigande. Problemet är bara att det uppenbarligen investerats mycket prestige i förslaget, och att DET gör lagen omöjlig att stoppa. För sådan är nu partipolitikens logik.

(Den här texten har också publicerats i DN.)

Floppfobiker

Jag har säkert tänkt på honom över hundra gånger. Det skedde sig på tidigt åttiotal. Jag hade just betalat och var på väg ut ur den lilla ICA-affär som då ännu fanns på Studentvägen (och som gick under namnet ”Tjyven”). Då ser jag honom, sekundsnabbt bara, liksom i ögonvrån.

Det är en rätt ung kille, välklädd, ja uppklädd, med lockigt hår och mörk kostym. Han öppnar en attachéväska och lyfter med båda händerna upp en liten mörk flaska av något slag, i en elaborerad gest; han bjuder ut den, och innehavaren av affären tittar. Det som får mig att haja till är just gesten. Den är så uppenbart inövad, för att understryka varans förmenta exklusivitet. Och jag ser samtidigt på affärsinnehavarens min att han är ointresserad, och tycker att detta är pinsamt. (Flaskan visade sig innehålla rakvatten.) Mer ser jag inte, för jag skyndar snabbt och skyggt ut genom dörrarna.

Jag är floppfobiker. Jag går omvägar för att slippa se folktomma restauranger eller affärer utan kunder. Det finns en möbelaffär i närheten som går uppenbart ruttet, och när jag kör förbi brukar jag blunda på det öga som ligger närmast, för att inte behöva se den stora, billösa parkeringen.

Rädslan är inte vidare svårbegriplig. Som barn är ens stora skräck att ej få vara med; som ung valp att ej bli älskad; som vuxen att ej vara behövd.

Att den där patetiska scenen med försäljaren i ICA-affären brände sig in i mitt minne har givetvis att göra att jag just då var student, och att tanken på hur jag skulle kunna försörja mig i framtiden börjat ta allt större plats i mina tankar om framtiden. (Jag pluggade också så fullständigt hopplösa ämnen: historia och teoretisk filosofi, på enstaka kurs.) Tänk att med förväntan bjuda ut det man har för världen, och ingen bryr sig?

Rakvattensförsäljaren och servitrisen som förgäves väntar på gäster är givetvis bilder av mina egna mörka fantasier.

Och trots allt som skett vägrar de att skingras. Tror att det är rätt bra.

Skrivlogg nr. 10

Apropå att blogga om en bok medan man skriver den:

Skrivlogg nr. 9

Jag har fått en del frågor om vad det egentligen är för bok jag skriver, och vad tanken med den är. Som ett svar kan nedan läsas förordet – ett första utkast – eller, som jag själv kallat den, bokens läsanvisning:

Till läsaren

Detta är en bok om det Första världskriget. Detta är dock inte en bok om vad det var – alltså om dess orsaker, förlopp, slut och följder – som en bok om hur det var. Det som läsaren kommer att finna här är alltså inte så mycket faktorer som individer, inte så mycket processer som upplevelser, inte så mycket händelser som känslor, intryck och stämningar.

Du får följa nitton individer, alla givetvis verkliga – boken bygger på dokument av olika slag som dessa människor lämnat efter sig, och rymmer inga påhitt -, alla okända eller bortglömda, alla långt ned i hierarkierna. Och medan detta krig i det allmänna medvetandet, icke utan rätt, kommit att bli synonymt med västfrontens gyttja, befinner sig många av dessa personer på andra krigsskådeplatser, som Östfronten, Alperna, Balkan, Östafrika och Mesopotamien. De allra flesta är unga, runt tjugo bara.

Av dessa nitton kommer två att stupa, två andra kommer att falla i krigsfångenskap, två kommer att bli firade hjältar, två kommer att sluta som fysiska vrak. Flera av dem välkomnar kriget när det bryter ut, men lär sig att avsky det; några avskyr det redan från första början. En av dem kommer att bli bokstavligen talat galen och hamna på mentalsjukhus, en annan kommer aldrig att höra ett skott avlossas, och så vidare. Trots sina skiftande öden, roller och nationaliteter förenas de dock alla av det faktum att kriget berövar dem något: ungdomen, illusionerna, hoppet, medmänskligheten eller livet.

De flesta av dessa nitton kommer att vara med om både dramatiska och förfärliga ting, men fokus ligger trots detta på krigets vardag. I en mening är också detta ett stycke anti-historia, i det att jag sökt att återföra denna på alla vis epokgörande händelse till dess minsta, atomära beståndsdel, nämligen den enskilda människan och hennes upplevelser.

Skrivlogg nr. 8

Just nu är jag mest upptagen med bokens början. Min förläggare har läst och vi är överens om att den inte fungerar, inte som det är nu. Tanken var att inleda med ett kapitel, där det berättas vad samtliga inblandade gjorde, såg, befann sig när kriget bröt ut i augusti 1914.

Problemet är att denna inledning blir för brant, för bred. Det blir ett förvirrande vattenfall av namn och händelser, där läsaren har svårt att hänga med, och där de olika personerna förblir anonyma. Det duger alltså inte som ett sätt att presentera de inblandade på; samtidigt är det lite för tungfotat för att kunna fungera som anslag. Inte bra.

Så här tänker jag mig bokens nuvarande struktur:

Men det måste bli mer så här:

Det nuvarande öppningskapitlet måste alltså bort. (”Kill your…”) Det skall istället ersättas av en kort prolog.

Just nu laborerar jag med två olika öppningar. Den ena är en kort berättelse om hur det gick till när Gavrilo Princip, mot alla odds, lyckas med sitt attentat i Sarajevo den 28 juni 1914, och hela bollen sätts i rullning. Den andra är helt enkelt ett längre citat ur Rainer Maria Rilkes ”Malte Laurids Brigge”, som beskriver närvaron av något mörkt och oerhört i det till synes vardagliga.

Orsaken till att jag överväger att använda Rilkecitatet som prolog, är att jag vill ha ett anslag som bryter av rent formmässigt från huvudtexten – vilket Sarajevoprologen inte riktigt gör. Har även börjat skissa på en tredje variant, nämligen en kort historiefilosofisk text.

Om mod och feghet

Ingen kan veta hur han eller hon kommer att reagera i en situation där man ställs inför ett överhängande fysiskt hot. (Mod, fysiskt mod, är nämligen en egenskap som sällan prövas nu för tiden. Detta faktum finns givetvis med i bakgrunden när vissa personer söker sig till aktiviteter som bungy jumping eller krigskorrespondensskap.)

Så har jag tänkt.

Charles McMoran Wilson (Lord Moran – han blev senare Churchills livmedikus) menar i sin ”Modets anatomi” att det visst går förutsäga hur personer kommer att uppföra sig när de ställs inför en överhängande fysisk fara. Boken är framför allt skriven med utgångspunkt från hans upplevelser under Första världskriget, där han var läkare i en infanteribataljon, och innehåller rader med intressanta iakttagelser.

Bland annat menar han att det finns fyra sätt att reagera. Ett: de som faktiskt inte ÄR rädda. Två: de som är rädda men inte visar det. Tre: de som är rädda, visar det men som härdar ut. Fyra: de som är rädda, visar det och som inte härdar ut, utan springer sin väg. (I denna typologi är ettan den mest sällsynta, men de finns; trean den vanligaste.)

Moran menar dock att människor aldrig kan förvandlas i situationer av överhängande fysiskt hot som krig. Istället ökar det bara på ”det goda eller det onda, som vi bär inom oss, tills det blir uppenbart för oss alla. En mans öde på slagfältet har utformats långt innan kriget bröt ut”.

Moran gör nämligen en mycket intressant koppling mellan feghet och grad av själviskhet. Men kan inte gå omkring och leva ett liv där man hela tiden söker sitt, och sedan plötsligt, i en hotfull situation, utveckla den mycket upphöjda grad av osjälviskhet som är mod. När jag prövade denna tanke på de personer jag känner och som jag faktiskt vet är fysiskt modiga så… stämde det.

Och jag kom att tänka på ett samtal jag hade för en tid sedan med diplomaten och antikkännaren Sture Linnér, och vi kom att tala om modiga människor han mött under sin långa karriär. Han sade då att de förenades av en sak: de var alla givande, generösa personer.

Kanske har vi här en del av förklaringen till att så mycket av media, ja vår nuvarande världsbild domineras av HOT av olika slag – allt från mer eller mindre fiktiva terrorister till kvällstidningarnas dolda folksjukdomar. Ju mer livet, samhället och kulturen inriktas på ett maximerande av mänskans individuella fördelar, desto mer kommer rädslan breda ut sig.