Skrivlogg nr. 9
lördag, 7 juni 2008Jag har fått en del frågor om vad det egentligen är för bok jag skriver, och vad tanken med den är. Som ett svar kan nedan läsas förordet – ett första utkast – eller, som jag själv kallat den, bokens läsanvisning:
Till läsaren
Detta är en bok om det Första världskriget. Detta är dock inte en bok om vad det var – alltså om dess orsaker, förlopp, slut och följder – som en bok om hur det var. Det som läsaren kommer att finna här är alltså inte så mycket faktorer som individer, inte så mycket processer som upplevelser, inte så mycket händelser som känslor, intryck och stämningar.
Du får följa nitton individer, alla givetvis verkliga – boken bygger på dokument av olika slag som dessa människor lämnat efter sig, och rymmer inga påhitt -, alla okända eller bortglömda, alla långt ned i hierarkierna. Och medan detta krig i det allmänna medvetandet, icke utan rätt, kommit att bli synonymt med västfrontens gyttja, befinner sig många av dessa personer på andra krigsskådeplatser, som Östfronten, Alperna, Balkan, Östafrika och Mesopotamien. De allra flesta är unga, runt tjugo bara.
Av dessa nitton kommer två att stupa, två andra kommer att falla i krigsfångenskap, två kommer att bli firade hjältar, två kommer att sluta som fysiska vrak. Flera av dem välkomnar kriget när det bryter ut, men lär sig att avsky det; några avskyr det redan från första början. En av dem kommer att bli bokstavligen talat galen och hamna på mentalsjukhus, en annan kommer aldrig att höra ett skott avlossas, och så vidare. Trots sina skiftande öden, roller och nationaliteter förenas de dock alla av det faktum att kriget berövar dem något: ungdomen, illusionerna, hoppet, medmänskligheten eller livet.
De flesta av dessa nitton kommer att vara med om både dramatiska och förfärliga ting, men fokus ligger trots detta på krigets vardag. I en mening är också detta ett stycke anti-historia, i det att jag sökt att återföra denna på alla vis epokgörande händelse till dess minsta, atomära beståndsdel, nämligen den enskilda människan och hennes upplevelser.
Peter Englunds blogg 
Ser intressant ut.
Detta får mig igen en gång att associera till en film, Powells och Pressburgers märkliga ”antikrigsfilm” The Life and Death of Colonel Blimp, inspelad under andra världskriget (1943), men med handlingen markerande ut det mentala rum som existerar mellan boerkriget, första världskriget och det andra världskriget, i ljuset av två karaktärer, den ena brittisk och den andra tysk. Filmen tecknar en absorberande, både humoristisk och allvarlig historia som handlar om spänningsfältet mellan det engelska och det tyska i sina många olika skepnader och fasetter. Det hela blir en väv av vänskap, fiendskap och missförstånd mellan individer och nationer.
Winston Churchill ska ha ogillat filmen så starkt att han redan i inspelningsskedet försökte få den stoppad, kanske inte minst för att han uppfattat den brittiske protagonisten Clive Candy (spelad av Roger Livesey) som en parodi på honom själv, men väl också för att filmens bild av ”det brittiska” inte var tillräckligt patriotisk och beskrivningen av tyskarna inte tillräckligt ”demoniserande”.
Som regissören Michel Powell konstaterat om Colonel Blimp-filmen är den till 100 procent brittisk, även om den är fotograferad av en fransman, skriven av en ungrare, med musik av en tysk jude, regisserad av en engelsman och kostymeringen gjord av en tjeck.
Precis så!
Oj, oj, can’t wait!
Jag för min del associerar nog mest till Studs Terkels intervjuböcker, främst till den fantastiska, 762 sidor långa ”Working”, där varje kapitel rymmer en människa som berättar, konkret och livfullt, om vad arbetet innebär för henne utöver pengarna, vad det betyder för hennes identitet och självtillit och för hennes känsla av meningsfullhet i tillvaron. Terkel skrev sina böcker på grundval av långa intervjuer han hade gjort med hjälp av bandspelare, och de är i mitt tycke journalistik på högsta nivå, spännande, fascinerande och ställvis mycket rörande.
Studs Terkel, inte minst hans ”The Good War”, är en god förebild just vad gäller det anti-historiska; dock skiljer sig denna på flera olika sätt från hans verk. Den viktigaste är den kronologiska organiseringen. Varje kapitel handlar om vad en av dessa personer gjorde eller såg eller tänkte en enskild dag, och kapitlen korsklipps sedan, med start i augusti 1914, ända fram till krigets slut i november 1918.
Hej Peter!
Tänker du skriva om blodbadet i Tampere, Finland, vilket det varit tyst om, där var ju oxå svenskar inblandade i. Man har bara hört om puukkojängen på trettiotalet och lapuarörelsen
Jag har aldrig förut stött på en bok som diskuterats så mycket mellan författare och potentiella läsare innan den är färdig. Är det en medveten tanke bakom, från början, att en sådan dialog ska påverka boken?
1. Tammerfors, nej – det finns hursomhelst en bra bok om de händelserna.
2. Påverkan, ja, det är nog svårfrånkomligt. Medveten tanke, nej, det har bara sprungit ur själva bloggformen, där kommentaren är ett tämligen givet inslag. (Kanske lägger jag ut de olika prologerna till omröstning – jag skojar inte!)
Det ska bli intressant läsning det där! Lycka till 🙂
Hej Peter! Tack för svaret
”Tammerfors, nej – det finns hursomhelst en bra bok om de händelserna.” Vilken bok syftar du då på?
Hälsningar/Kalle
Inte bra. Banalt, platt, och — verkar det — helt överflödigt: ”De flesta av dessa nitton kommer att vara med om både dramatiska och förfärliga ting, men fokus ligger trots detta på krigets vardag.” Verkligen? Läsaren kunde kanske betros förmågan att själv upptäcka var ”fokus” ligger? Och kanske till och med förmågan att efter ett förbryllat sökande efter de rätta orden för att beskriva dessa ”ting” finna något mera fantasifullt än ”dramatiska” och ”förfärliga”?
På vilket sätt skulle detta vara en ”anvisning” till läsaren? En idé som dessutom är suspekt redan från början.
Varför inte låta texten tala för sig själv?
Poängen är givetvis att en del krigsskildringar beskriver strategier, andra latriner. Kanske man skulle kalla det ”innehållsdeklaration”? Alltid är det någon som slipper bli besviken. Sidorna kommer heller inte att vara tryfferade med död & elände på det sätt som ytterligare andra kanske förväntar sig.
Och läsare som verkligen inte vill veta av förord, oavsett vad de kallas, de hoppar ju enkelt över dylikt.
hmmm den läser jag gärna när den är klar!
P – det där var en ovanligt platt och banal kommentar. Att göra så att läsaren får rätta förväntningarna är helt rätt.
P – jag håller med Linda. Det handlar mest om att läsaren ska öppna boken med rimliga förväntningar.
En skönlitterär författare kan nog i princip tillåta sig vilka former som helst men när en historiker ger ut en bok tror jag att många av oss redan har en bild av hur formen borde vara. Som den här boken inte riktigt följer. (Rätta mig om jag har fel Peter!)
Och som sagt, den som inte brukar, eller vill, läsa baksida och/eller förord innan kan ju hoppa över.
Jag är frestad att skriva att jag inte riktigt förstår era invändningar, eftersom jag saknar läsanvisning, men jag avstår.
Varför denna ängslan? Tänk om ni skulle råka läsa en bok som _överträffade_ era förväntningar, som kanske till och med överskred dessa? Gjorde er överraskade?
Varför vill man ha (författarens) facit i handen innan man börjar läsa?
Dessutom — trots att Peter Englund är historiker så verkar det vara mera av en skönlitterär skapelse (non-fiction, men skönlitterär) han arbetat med den här gången — (”Detta är dock inte en bok om vad det var – alltså om dess orsaker, förlopp, slut och följder – som en bok om hur det var. Det som läsaren kommer att finna här är alltså inte så mycket faktorer som individer, inte så mycket processer som upplevelser, inte så mycket händelser som känslor, intryck och stämningar.”) — inte en akademisk avhandling.
Till sist: Att man kan hoppa över förordet, som ni föreslår, är ju ett stöd för min åsikt att läsanvisningen är överflödig.
Längtar du någonsin Peter Englund efter att få sträcka ut dig i den fiktiva romanens fulla frihet?
Fiktion? Nej. Känner faktiskt inte alls någon längtan. (Har prövat det i form av manus till spelfilm – och kommer att fortsätta med det, i mån av tid.) Den kommande boken är precis som allt annat jag skrivit sakprosa, icke-fiktion, om än formen är långt mer experimentell än det jag har bakom mig. Det är just för att formen är så ny, som jag anser att det behövs ett förord så att läsaren inte känner sig överrumplad, eller än värre: lurad.
Den där boken om Tammerfors som Peter hänvisar till måste vara Vägen till Tammerfors. Striden mellan röda och vita i finska inbördeskriget 1918, av Heikki Ylikangas, utgiven på svenska år 1997 på Atlantis.
Min körlärare brukade säga ”Det är aldrig fel att låta sina medtrafikanter veta vart man är på väg.”
”Det är just för att formen är så ny som jag anser att det behövs ett förord så att inte läsaren känner sig överrumplad, eller än värre: lurad.” Så omtänksamt. Men du glömmer att de som hade uppskattat att bli överrumplade av en ny och fruktbar form känner sig lurade nu.
Hmm, jag börjar undra om det verkligen var en så bra idé att blogga om en kommande bok. Men även det är ett experiment.
Vad menar du med det?
Varför skulle det inte vara en bra idé?
P m fl!
Han (vår vän Peter)´undrar väl helt enkelt om det är en bra idé att ventilera sina bokplaner hos oss läsare. Vilka kommentarer han kan tänkas få… Vete sjutton om jag hade gjort samma i motsvarande situation. Om jag hade lagt fram ngt förslag och fått en och annan negativ kommentar…nog skulle detta ha satt sig i bakhuvudet… om än de flesta uttalat sig positivt…Om man önskar skriva skönlitterärt så skulle jag definitivt INTE beskriva t ex personerna i min roman för ”folk”(blivande läsare). Ofta vill ju läsare ha litterära personer som de BORDE vara, inte som de – i författarens ögon – ÄR.
Hoppas att ni nu fattat ngt av detta svammel…
🙂 Mohikanen.
PS. Givetvis skillnad om man har NÅGON förtrolig att ”ventilera” med. Ngn begåvad (hehe) som man litar på i vått och torrt. Har du det, Peter?? DS.
Läser i dagens Hufvudstadsbladet att författaren Paulo Coelho uppmanar sina läsare att tolka hans bok The Witch of Portobello med hjälp av egna filmer och musikstycken. Det webbaserade projektet går under namnet ”The experimental witch”. Läsarmaterialet samlas in via sajter som MySpace. Dessutom ska några filmmakare och musiker göra sina egna tolkningar av bokens 15 kapitel. Det hela ska utmynna i en tv-film.
Jag tycker att ditt förord endast inger förväntningar på bokens innehåll! He blir nog prima.
P – Jag har svårt att se Peters förslag till förord som ett ”facit”. Kanske lägger vi in olika betydelser i det.
Nåväl, att vi inte är överens här bland kommentarerna har inte så stor betydelse. Vi är ju olika till person.
Det blir säkert bra och läsvärt i slutändan.
[…] har läst årets bästa bok. Peter Englunds Stridens skönhet och sorg. Det är en fulländad bok. Förmågan att skildra nitton personers upplevelser av Första […]