h1

Löfte i gryningen

fredag, 20 juni 2008

Romain Gary behövde verkligen inte skämmas för sitt liv: diplomat, filmregissör, dekorerad stridsflygare under andra världskriget, gift med den undersköna Jean Seberg, romanförfattare – den ende som vunnit Goncourtpriset två gånger, andra gången under pseudonym. Så läser jag följande i hans självbiografiska ”Löfte i gryningen”, och jag vet att han koketterar, men det är ändå underbart och trösterikt:

”En gång när jag var fransk generalkonsul i Los Angeles, vilket förvisso innebär vissa förpliktelser, fann jag till exempel när jag på morgonen kom in i salongen en kolibri som hade kommit i fullt förtroende eftersom han visste att det var mitt hus men blivit instängd hela natten när en vindstöt hade blåst igen dörren. Han satt på en kudde, mycket liten och förundrad, kanske förtvivlad och modfälld, och han grät med en av de sorgsnaste röster jag någonsin hört, för sin egen röst hör man aldrig. Jag öppnade fönstret och han flög ut. Jag har sällan varit lyckligare än i det ögonblicket, och jag kände mig övertygad om att mitt liv inte hade varit förgäves.”

14 kommentarer

  1. Litet PS.

    1. Ändå går karln och tar sitt eget liv, 1980, medhelst skjutvapen.

    2. Är inte den svenska titeln felöversatt? Borde den inte heta ”Gryningens löfte”? Orginalet heter ”La promesse de l’aube”. Dock: ”Löfte i gryningen” är en bättre titel.


  2. Sebergs liv verkar ha varit ett av stor sårbarhet, sorg och trauma, mycket svärta i båda deras liv såvitt jag kan uppfatta.

    Koketterar? Vad kan vara mer värt än spontana handlingar sprungna ur en vilja att göra någon glad, fågel eller människa?


  3. Ja, det är verkligen ett underbart citat – och en underbar författare. Men jag undrar om inte Gary är ganska underskattad. Trots sin formuleringskonst och sina två Goncourtpris hölls han väl mot slutet av sitt liv för att vara smått passé? I och för sig brydde han sig nog inte, åtminstone inte sedan han triumferat över sina kritiker genom att som Emile Ajar erövra sitt andra Goncourtpris. Sättet som han gjorde detta på var ju inte bara makalöst triumfatoriskt utan också väldigt roligt, och det måste i hög grad ha roat också honom själv.

    Med tanke på hur framgångsrik han var är det förstås märkligt att han begick självmord. Undrar om han inte var mycket av melankoliker. Modersbunden var han i alla fall, kanske också alltför ömhetstörstande; denna hypotes kommer sig av att jag nyss börjat läsa Anders Paulruds ”Amamamor”, en stämningsfull roman, som inleds med följande citat från just Gary: ”Vid fyrtiofyra års ålder drömmer jag fortfarande om den stora ömheten.”


  4. Sådana ögonblick tar jag fasta på, det är i dessa man gör en påtaglig skillnad i tillvaron.

    Jag brukar också ta för vana att begrava fåglar som farit illa och dött. Man blir präst för någon minut, det är en sällsam känsla, det också.


  5. Självmord är ju fortfarande väldigt tabu, han kanske kände sig redo helt enkelt? Det måste vara ansträngande att leva i en medioker värld med ett sådant behov av äventyr och intellekt som han verkade haft. Vi satsar mycket pengar på att hjälpa dom som har det svårt i skolan men satsar vi lika mycket på dom som har det för lätt i skolan?


  6. En fin liten historia men ändå ryser jag. Det är något med fåglar som av någon anledning tagit sig in i hus som gör mig lätt panikslagen. Det är ju ingen fara för människoliv, allra minst om det rör sig om en kolibri. En kungsörn hade varit en annan femma men det är ju än mer osannolikt. Nej, det är oron för hur dramat ska sluta som gör mig ängslig och nedstämd. Min tvångstanke är att fågeln, kanske lika panikslagen som jag, ska flyga med full fart in i fönsterrutan. Trist och jobbigt att ta rätt på. Äsch, strunt samma. Glad midsommar!


  7. Glad midsommar!

    Att vara känslig med förmåga att läsa av och leva sig in i andras känslor har nog sina risker.


  8. Det här är ett slags försök av en obetydlig läsare till inflytande på den person vars bok hon just nu läser. Eller snarare, ett försök att ge tillbaka ett kryddmått av vad jag fått ut av att läsa din bok, Brev från nollpunkten. Jag brukar skjuta historien framför mig, och skylla på min ålder. Jag har alltid varit intresserad, men tänkt på något sätt att intresset skulle tjäna på om det sparades tills jag blev äldre. Din bok har nu förändrat detta totalt. Jag tror – eller är ganska säker på – att jag är väldigt tacksam för det. Mitt i all bloggosfär fick du spela stor roll i ett litet inlägg. Jag vet inte till hur stor grad sådana här kommentarer läses, men tack ska du ha i alla fall.


  9. Jag tror att jag förstår vad historien handlar om – låt mig kontra med en annan som handlar om samma sak:

    Jag arbetade för länge sedan till sjöss. Det här hände på ett litet fartyg på väg mellan Miami och Halifax. De första dagarna efter Miami hade vi en stor flock fåglar efter oss – någon sorts vita vadarfåglar med tofs på huvet. De jagade i vårt kölvatten och vilade emmellanåt på däcket. Allteftersom vi kom längre norrut och temperaturen sjönk lämnade flocken oss – några då och då. Men en stackare förstod försent – han blev kvar på däck. Vi hittade honom där han satt och huttrade. Gav honom vatten och hoppades han skulle lämna. Det blev kallare och kallare. Han fick en låda träull, regnskydd, vatten, fiskbitar. Han åt, vi höll honom vid liv, hela besättningen var engagerad. Vi döpte honom till E.T.

    Men … vi skulle inte söderut igen, det var vinter, fågeln kunde ju inte stanna ombord för evigt, vad skulle vi ta oss till? Någon kläckte idén om en djurpark, kanske? I Halifax for mässjäntan och en matros iland med E.T. till en veterinär för att höra om han hade någon lösning. Veterinären tittade på fågeln, tittade på mina skeppskamrater och skakade på huvet. Plötsligt insåg de hur naiva vi hade varit. En enda liten fågel bland alla tiotusental. Veterinären åtog sig att avliva den.

    Hela besättningen sörjde djupt. Samtidigt var nog de flesta litet skamsna över att vi hade låtit oss dras iväg så av våra känslor. Det hade kanske varit humanare att avliva den direkt i stället för att mata den – eller?


  10. Hmmm… – ett av livets mysterier är väl att Wi ständigt och jämt dras med att i efterhand värdera vad Wi gjort si eller så då.

    Är det ej alltid så att Wi ALLA alltid gör så gott Wi kan – i just det ögonblicket Wi gör det Wi gör ?

    Allt annat tänkesätt är väl detsamma som det religionsbaserade tänkesättet = helvetet – eller ?


  11. lustigkulle!
    Jag tycker att ni gjorde rätt. Naiva, än sen? Förstår er till 100 %.
    Avlivat direkt? Nää, usch, jag hade inte kunnat det.
    ”Folk” blir alltid så kloka i efterhand och säger, att ”så hade vi aldrig gjort”…
    Hur vet de det?
    M v h Mohikanen.


  12. Ursäkta Peter — inte för att jag har med saken att göra, men du är givetvis införstådd med att de kommentarer du godkänner på din blogg sedan blir en del av den, så att säga. Och liksom briljanta kommentarer nog kan höja kvalitén på en medioker blogg (som rent tanke-experiment, vet inte om jag sett exempel), så är jag rätt säker på att tillräckligt kassa kommentarer kan försämra även den mest välskrivna blogg. Wilket alltid är lika tråkigt och meningslöst.


  13. Jag är medveten om problemet, och kommer agera när gränsen passeras.


  14. Blir väldigt glad när den fantastiska Romain Gary uppmärksammas. För den som läser hans senare böcker, t.ex. Med livet framför sig, och kanske främst Kung Salomos ångest, framstår hans självmord kanske inte som så oförklarligt. Mannens hat mot och sorg inför åldrandet överträffar till och med Michel Houellebecqs. Det beklämmande sätt Jean Seberg dog på gjorde nog sitt till också.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: