Skrivlogg nr. 13

På senaste tid har jag mest arbetat med bilderna. Boken kommer innehålla rätt många sådana, fotografier. Jag hyser en måttlig skepsis till illustrationer i böcker, framför allt när de blandas upp med den löpande texten. Tycker att de distraherar, och lyfter bort uppmärksamheten från texten, samtidigt som de – paradoxalt nog – inte sällan samtidigt är styvmoderligt behandlade, färgklickar bara.

Men skriver du en bok om Första världskriget är de autentiska bilderna ofrånkomliga. Inte minst för att vår bild av det kriget i hög grad kommit att formas just av olika nu närmast ikonografiska fotografier.

Dock: för att undvika just den här distraherande effekten kommer bilderna – precis som i mina tidigare böcker – att vara sammanförda till sjok, i detta fall ett per år. (Dessutom gillar förlaget sådant: det gör brytningen av boken så mycket lättare.)

Texten ligger för närvarande i händerna på min redaktör, Stina Peterson. Vilket är en källa till glädje för mig. Stina har varit min redaktör allra sedan min första bok, ”Poltava”, och hon är en av Sveriges bästa, vill jag påstå.

Här nedan presenteras bokens första och sista kapitel i form av ordmoln, genererade av Wordle. Ordens relativa storlek beror på hur många gånger de förekommer i den givna texten.

Först kapitel 1:

Sedan kapitel 212:

Säger inte så mycket, men de är rätt så fina tycker jag.

Idag skall jag börja med sakregistret.

Nils och jag

Igår kväll, när solen höll på att gå ned och jag stod vid fönstret i garaget och reparerade min gröna motorsåg – ja, jag har två – grep jag slumpmässigt ett av mina gamla kassettband och stoppade in det i den ärriga bandspelaren.

Och ut kom musik jag inte lyssnat på sedan 80-talet. Och än mindre tänkt på. Nils Lofgren. (Men jag kände igen snart sagt varenda ackord, varenda textslinga. Märkligt.) Vad bra han är.

Dessutom är detta en ovanligt stark text om svartsjuka.

Gazpacho

Flera av mina vänner i Madrid betraktar gazpachons uppdykande på middagsborden som ett ofelbart tecken på att sommaren har anlänt. Och det är utan tvekan mat för den varmaste av årstider: kall tomatsoppa, svalkande men samtidigt salt.

Här hemma i Sverige cirkulerar ett antal småkonstiga gazpachorecept. Vissa insisterar på att stoppa ned en massa nedmalt bröd i soppan, vilket gör det hela till en ovanligt geggig tillställning; vill man ha bröd i – vilket är gott – tycker jag det är långt bättre att ta det i form av krutonger. Andra fyller gazpachon med räkor eller kräftstjärtar, vilket förvandlar det hela till en skaldjursrätt. Eller blandar i sardiner, och koriander!

Mitt eget gazpachorecept är synnerligen enkelt. Snabbt och billigt är tanken:

1. Koka upp en halvliter grönsaksbuljong. Låt svalna.
2. Ta en halv skalad gurka, en paprika och en till två vitlöksklyftor, kör hela rasket i en mixer tills allt är hackat till nära nog puré. Häll resultatet i den avsvalnade buljongen. Bli inte rädd om det ser konstigt ut.
3. Häll i en förpackning passerad tomat och två matskedar olivolja, saften från en halv citron samt en halv matsked vitvinsvinäger. Krydda med salt och svartpeppar. Efter behag.
4. Blanda ihop allt ordentligt. Tidigare använde jag en brummande stavmixer, och det fungerade, men allra bäst är att bruka en sådan där hushållsmixer.

Servera med brödkrutonger och hackad lök, som var och en själv får blanda i, allt efter tycke och smak.

Ordet ”gazpacho” betyder ”blandning”. Ungefär.

Att ändra det förflutna

Det här med hur man i det gamla Sovjetunionen suddade och ändrade i gamla fotografier, i takt med de politiska konjunturerna ändrades, är ett tragikomiskt fenomen.

Som när Stalins supbroder, gammelbolsjeviken och georgiern Abel Jenukidze, blev arkebuserad i den Stora terrorn, vilket innebar att han inte bara försvann från jordens yta utan även från alla officiella foton:

Eller som när Jenukidzes bödel, mannen som administrerade just de här blodiga utrensningarna, NKVD-chefen Nikolaj Ivanovitj Jezjov, själv föll ur nåder, avrättades och blev, på alla vis, en icke-person:

Eller som när man under tidigt 60-tal ville att den store Majakovskij skulle framträda utan sin flickvän Lili Brik (som varit gift med en general som också mördades 1937):

Det är lätt att skratta till, för ställda i serier blir resultatet så påfallande dråpligt, för att inte säga fånigt. Men vi kan unna oss flinandet bara för att Hotet inte finns längre. Men då var det ingen som skrattade. Och vi tänker inte alltid på att de här människorna vars bilder tonar bort i ovanligt fula och platta kostymärmar eller i en märkligt glänsande vattenyta, att de – som sagt – för det mesta också försvann rent fysiskt.

De här fotografierna är ett ovanligt påtagligt uttryck för en ideologi som tror sig själv om allt, och som vill manipulera det förflutna med samma patos och självklarhet som man manipulerar samtiden.

Det handlar om att man, till exempel, man kan tillåta sig brott, stora brott, kolossala brott, i tron att de går att dölja för eftervärlden enligt samma enkla princip som ett fotografi låter sig retuscheras.

Vi vet nu att det är fel. Stängda arkiv öppnas; en kopia på ordern påträffas; massgraven grävs upp; negativet återfinns.

Samtidigt är det också möjligt att i dessa förvridna, förvrängda bilder ana något av det dolda gift som så småningom, en fyrtio-femtio år senare, skall leda till det abrupta och oväntade slutet för systemet.

De styrande ljuger. Systematiskt. Först, sägs det, för fienden, för utlandet. Sedan börjar man ljuga för den egna befolkningen. Och, till sist, för sig själva.

Och man säger att ”jag kan inte minnas att han någonsin var med, titta på den här bilden bara”, och att ”den här statistiken behöver vi i fortsättningen inte” och till slut sitter de där i litet gökbo i det blå, utan kontakt med verkligheten, allt medan fördummning, förstelning och förfall långsamt får hela härligheten att begå sin ultrarapidiska kollaps.

Att hugga ned träd

Min blödighet förvånar alla, inklusive mig själv. Jag skriver om det jag skriver, har varit åsyna vittne till fyra krig och en revolution, och samtidigt finns det dagar då jag ogillar att se gräs klippas.

Trädgården har gått in i sin post-Ruskianska fas, och nu måste år av försummelse åtgärdas. Två plommonträd håller på att strypa varandra i kampen om solljuset, och båda verkar förlora. J får fatta beslutet, vem av dem som skall dö. Det blir den yngsta: dess höga vattenskott berättar hursomhelst att den inte mår bra.

Jag hämtar motorsågen.

Plommonträdet faller med ett kvidande. Lövverket frasar när det slår i marken. (Jag höll på att skriva ”i något som lät likt en utandning”, men nån hejd får det vara.)

När någon dog på en gård i det gamla Ryssland, var det viktigt att också säga farväl till fruktträden. Så när kroppen bars förbi, stannade man upp och knackade på vart träd. Glömde man bort ett träd kunde det också dö.

Senare sitter jag i kvällssolen och syr ihop hål på mina gamla arbetshandskar av tyg. När denna enkla men på något underligt vis kärleksfulla gärning är slutförd känner jag mig åter som en god människa.

Mina romerska mynt

De äldsta föremål jag äger är några antika kopparmynt. Det vore fel att kalla dem samlarobjekt, och deras värde är hursomhelst rätt försumbart. Vilka kejsare som lät mynta dem (och vars profiler nu pryder dem) har jag inte tagit reda på.

Det som gör dem så märkvärdiga i mina egna ögon är – givetvis – deras ålder. Dock finns det även något annat.

Någon jag visade dem för kommenterade att de var så slitna. Jag svarade att det var en del av poängen.

För det mesta visar sig det förflutna för oss i form av det som skapades och finns kvar – oavsett om vi talar om en text, en tavla, en bunker, en krukskärva, ett monument eller… ett mynt. Det mesta är dock borta. Försvunnet. Till 99,9%. Precis som minnet av 99.9% av alla de som levat här före oss.

Men i mynten har de lämnat spår. I form av nötningen. Under kanske tusen år har otaliga tummar långsamt slipat sina hålvägar över kejsarnas ansikten. Mynten bär erfarenheter av tusentals människor. Kejsarnas glömda undersåtar finns kvar i form av det som inte finns kvar.

Återkomst i juli

1. Det är som om jag dött och vaknat upp i en dikt av Tomas Tranströmer. Klockan är strax efter tre, det är midnattssolsljust och gatorna är fullständigt stilla. Världen är tom, allt är tyst, ingen står att se någonstans och jag är på hemväg från festen.

Jag cyklar på vägen och vinden cyklar genom träden, bläddrar upp bladens bleka undersidor. När jag passerar Sävastklintens högsta topp och börjar rulla nedåt, möts jag av ett fint, tunt regn, som ligger likt blindskrift i ansiktet på mig. Jag är nära att övermannas av en stark, varm känsla som jag tror är tacksamhet.

2. Dagen därpå åker jag förbi min gamla gymnasieskola, för att kontrollera att vi inte lämnat något skräp efter oss. Det har vi ej. (Vi är ju så mycket äldre och ordentligare nu.) I gräset finner jag bara en ensam champagnekork. Jag tar den med mig, som en souvenir.

Har i årtionden fantiserat hur det ser ut därinne, vilka spår som finns kvar, etc. Men när jag väl kom in dit var jag, som alla andra, så uppsvald av att återse så många bekanta ansikten att rummen och korridorerna liksom bara tonade bort, ointressanta.

Vi söker platsen, vi griper tinget – champagnekorken – i brist på människan, men det är alltid ett klent och fattigt substitut.

3. Ännu ett dygn senare: en oväntad polvändning. Det som börjat som en känsla av försoning förbyts i en ny, ovan oro. Allt sökande förutsätter en förlust. Så vad är det då som jag har förlorat? (Förutom tiden själv.) I gymnasiet blev jag för första gången del i en stor och okomplicerad gemenskap av ett slag som jag senare i mitt liv kanske egentligen aldrig återfunnit.

Möjligen anar jag nu priset för alla dessa uppbrott, alla dessa färder längs ”roads less travelled”.

Känner mig märkligt nedstämd.

4. Natten till hemresedagen händer dock något som bara brukar inträffa när jag mår riktigt, riktigt bra: jag drömmer nämligen att jag kan flyga. Och i drömmen utför jag akrobatiska trick i den tomma luften.

Vaknar. Får inte ihop det. Förstår ingenting.

5. Alla resor har en yttersta punkt, ett ögonblick då man inte kan komma längre – mentalt eller geografiskt – varvid man vänder åter. Kanske har jag nått denna punkt?

Skrivlogg nr. 12

Nu är manuset inlämnat.

Det var en rätt melankolisk händelse.

Vanligtvis lyssnar jag på musik i bilen och på tåget, men denna dag gick det bara inte, för huvudet var ett enda kaos av tankar och känslor.

Tror att skrivande förutsätter en speciell typ av naivitet, en förmåga att se bort från svårigheter, från kostnader och hot, och det är möjligt att min naivitet nu börjat nötas en aning tunn. Som jag nämnt förut: tycker att det blir svårare och svårare att skriva för varje bok, finner att tvivlen över vad jag gör och vad jag kan bara växer. (Sedan finns där ytterligare en faktor, som jag kommer att ta upp senare.)

Mycket har givetvis att göra med den här bokens karaktär. Det liknar inget jag har gjort förut, och jag är rädd att folk inte kommer att förstå. Eller vilja förstå.

Samtidigt är det just tvivlen som fått mig att pröva på en ny form. Jag vet, jag vet: det hänger inte ihop.

Manuset överlämnades i form av en CD-Rom inslaget med ett ljusblått band. Min förläggare Peter L tog glatt emot, och svarade med ett s.k. chockbesked: en första beräkning säger att boken kommer att bli 625 sidor tjock. Vi pratade om arbetet med bilderna, som är långt ifrån klart.

Det duggade när jag klev ut på Sturegatan.

Jag fick fundera lite innan jag kom underfund om vart jag skulle gå.

Helgonet och jag

Hade en lätt omskakande upplevelse häromkvällen. När jag susade fram mellan kanalerna ramlade jag förbi TV4 Guld och bromsade genast upp, inte bara för att där visades den gamla deckarserien ”Helgonet” – med en oförskämt ung Roger Moore i huvudrollen – utan även för att det som rullade var ett avsnitt som satte djupa intryck i mig som pojke.

”Helgonet” var den första deckarserie jag tilläts titta på av mina föräldrar, och att bara få sitta där med dem i den gröna soffan på lördagkvällen – ja, det var stort. Än idag kan signaturmelodin fylla mig med en vag känsla av förväntan.

Ett ovanligt spännande avsnitt bet sig fast.

I det är ”Helgonet” i Skottland – bland ekande kulisser – och försöker gå till botten med några dödsfall, ögonskenligen orsakade av Loch Ness-odjuret. (Bara det fick givetvis 9-åringen att sätta sin kolsyrade Portello i näsan.) Det visar sig dock att allt är en fejk, arrangerad av en vacker men bitter kvinna försummad av sin man, en träig historiker (!). Nu låter det som värsta Scooby Doo, men då var det nytt. Åtminstone i mina ögon.

Slutet är spektakulärt. Kvinnan flyr avslöjad i gummibåt och dimma ut över Loch Ness, men så hör man hennes förtvivlade skrik och får se hur det börjar bubbla runt henne. Klipp. Polisen meddelar den sörjande maken och ”Helgonet” att man hittat hennes kropp, illa tilltygad. Och kommissarien säger att hon måste ha kommit in i färjans propeller.

Men då höjer ”Helgonet” på ena ögonbrynet – på det där viset som Roger Moore sedan upphöjde till stor konst när han började spela James Bond – och säger att det bara finns ett problem: på grund av dimman gick inte färjan i går… Dramatisk musik. Ridå. Sluttexter.

Än idag minns jag det där avsnittet, tillochmed vissa repliker. Särskilt scenen när kvinnan försvann i dimman stannade kvar i mitt lättrörliga pojksinne.

Dock – och nu kommer vi till poängen – har jag under alla dessa år haft en MYCKET tydlig minnesbild av scenen är filmad snett uppifrån. Jag har kommit ihåg bubblet och skriken och hennes kamp vid årorna från ett fågelperspektiv. Därför var det inte så lite omtumlande att upptäcka, nu när jag såg det här avsnittet igen, över 40 år senare, att så var det inte alls! Scenen är filmad enbart FRÅN SIDAN.

Tror att jag möjligen förblandat den här scenen med en annan scen, som också utspelar sig i dimma, och där skurken/kvinnan försöker mörda ”Helgonet” genom att välta ned en sten i hans briljantinkammade huvudknopp. Den scenen är filmad uppifrån.

Minnesforskningen har lärt oss att minnen inte är så stabila som vi tror, att de kan genomgå korruption och förvridning. Men jag har sällan sett det demonstrerat så här handgripligen.