Helgonet och jag

Hade en lätt omskakande upplevelse häromkvällen. När jag susade fram mellan kanalerna ramlade jag förbi TV4 Guld och bromsade genast upp, inte bara för att där visades den gamla deckarserien ”Helgonet” – med en oförskämt ung Roger Moore i huvudrollen – utan även för att det som rullade var ett avsnitt som satte djupa intryck i mig som pojke.

”Helgonet” var den första deckarserie jag tilläts titta på av mina föräldrar, och att bara få sitta där med dem i den gröna soffan på lördagkvällen – ja, det var stort. Än idag kan signaturmelodin fylla mig med en vag känsla av förväntan.

Ett ovanligt spännande avsnitt bet sig fast.

I det är ”Helgonet” i Skottland – bland ekande kulisser – och försöker gå till botten med några dödsfall, ögonskenligen orsakade av Loch Ness-odjuret. (Bara det fick givetvis 9-åringen att sätta sin kolsyrade Portello i näsan.) Det visar sig dock att allt är en fejk, arrangerad av en vacker men bitter kvinna försummad av sin man, en träig historiker (!). Nu låter det som värsta Scooby Doo, men då var det nytt. Åtminstone i mina ögon.

Slutet är spektakulärt. Kvinnan flyr avslöjad i gummibåt och dimma ut över Loch Ness, men så hör man hennes förtvivlade skrik och får se hur det börjar bubbla runt henne. Klipp. Polisen meddelar den sörjande maken och ”Helgonet” att man hittat hennes kropp, illa tilltygad. Och kommissarien säger att hon måste ha kommit in i färjans propeller.

Men då höjer ”Helgonet” på ena ögonbrynet – på det där viset som Roger Moore sedan upphöjde till stor konst när han började spela James Bond – och säger att det bara finns ett problem: på grund av dimman gick inte färjan i går… Dramatisk musik. Ridå. Sluttexter.

Än idag minns jag det där avsnittet, tillochmed vissa repliker. Särskilt scenen när kvinnan försvann i dimman stannade kvar i mitt lättrörliga pojksinne.

Dock – och nu kommer vi till poängen – har jag under alla dessa år haft en MYCKET tydlig minnesbild av scenen är filmad snett uppifrån. Jag har kommit ihåg bubblet och skriken och hennes kamp vid årorna från ett fågelperspektiv. Därför var det inte så lite omtumlande att upptäcka, nu när jag såg det här avsnittet igen, över 40 år senare, att så var det inte alls! Scenen är filmad enbart FRÅN SIDAN.

Tror att jag möjligen förblandat den här scenen med en annan scen, som också utspelar sig i dimma, och där skurken/kvinnan försöker mörda ”Helgonet” genom att välta ned en sten i hans briljantinkammade huvudknopp. Den scenen är filmad uppifrån.

Minnesforskningen har lärt oss att minnen inte är så stabila som vi tror, att de kan genomgå korruption och förvridning. Men jag har sällan sett det demonstrerat så här handgripligen.