
Helgonet och jag
tisdag, 1 juli 2008Hade en lätt omskakande upplevelse häromkvällen. När jag susade fram mellan kanalerna ramlade jag förbi TV4 Guld och bromsade genast upp, inte bara för att där visades den gamla deckarserien ”Helgonet” – med en oförskämt ung Roger Moore i huvudrollen – utan även för att det som rullade var ett avsnitt som satte djupa intryck i mig som pojke.
”Helgonet” var den första deckarserie jag tilläts titta på av mina föräldrar, och att bara få sitta där med dem i den gröna soffan på lördagkvällen – ja, det var stort. Än idag kan signaturmelodin fylla mig med en vag känsla av förväntan.
Ett ovanligt spännande avsnitt bet sig fast.
I det är ”Helgonet” i Skottland – bland ekande kulisser – och försöker gå till botten med några dödsfall, ögonskenligen orsakade av Loch Ness-odjuret. (Bara det fick givetvis 9-åringen att sätta sin kolsyrade Portello i näsan.) Det visar sig dock att allt är en fejk, arrangerad av en vacker men bitter kvinna försummad av sin man, en träig historiker (!). Nu låter det som värsta Scooby Doo, men då var det nytt. Åtminstone i mina ögon.
Slutet är spektakulärt. Kvinnan flyr avslöjad i gummibåt och dimma ut över Loch Ness, men så hör man hennes förtvivlade skrik och får se hur det börjar bubbla runt henne. Klipp. Polisen meddelar den sörjande maken och ”Helgonet” att man hittat hennes kropp, illa tilltygad. Och kommissarien säger att hon måste ha kommit in i färjans propeller.
Men då höjer ”Helgonet” på ena ögonbrynet – på det där viset som Roger Moore sedan upphöjde till stor konst när han började spela James Bond – och säger att det bara finns ett problem: på grund av dimman gick inte färjan i går… Dramatisk musik. Ridå. Sluttexter.
Än idag minns jag det där avsnittet, tillochmed vissa repliker. Särskilt scenen när kvinnan försvann i dimman stannade kvar i mitt lättrörliga pojksinne.
Dock – och nu kommer vi till poängen – har jag under alla dessa år haft en MYCKET tydlig minnesbild av scenen är filmad snett uppifrån. Jag har kommit ihåg bubblet och skriken och hennes kamp vid årorna från ett fågelperspektiv. Därför var det inte så lite omtumlande att upptäcka, nu när jag såg det här avsnittet igen, över 40 år senare, att så var det inte alls! Scenen är filmad enbart FRÅN SIDAN.
Tror att jag möjligen förblandat den här scenen med en annan scen, som också utspelar sig i dimma, och där skurken/kvinnan försöker mörda ”Helgonet” genom att välta ned en sten i hans briljantinkammade huvudknopp. Den scenen är filmad uppifrån.
Minnesforskningen har lärt oss att minnen inte är så stabila som vi tror, att de kan genomgå korruption och förvridning. Men jag har sällan sett det demonstrerat så här handgripligen.
Känner igen! Alltså inte detta avsnitt om Helgonet, utan tv-sekvenser som skenbarligen rotat sig, och som när man långt senare ser igen visar sig annorlunda. ”Att ljuga som ett ögonvittne” är tydligen ett ordspråk på ryska—
Att Helgonet fick just en P1800 lär ha varit en slump. Producenterna hade velat ha en Jaguar, men när man ringde dem var det ingen som svarade. Med Volvo gick det dock att få kontakt, och så kom det sig att en P1800 blev Helgonets bil.
Har fått det handgripligen demonstrerat några gånger. Oftast triviala ting, ibland viktigare saker än så. Lika obehagligt som nyttigt.
Särskilt intressant tycker jag de kollektiva minnesfelen är, när mängder med folk av någon anledning får samma saker om samma bakfot.
Visst är det så som Peter skriver att filmminnen tenderar att vara högst opålitliga. Frapperande ofta när man senare i livet konfronteras med källan till ens minnen märker man att minnesbilderna var på något sätt förvrängda. Kanske var de också en kombination av flera minnen som s a s bildat en minneslamell i ens medvetande. Jag skulle kunna tänka mig – och detta är ju helt spekulativt – att Peters minne av bildvinkeln kan ha ”tagit in” en annan, lite liknande scen. Tänker på den i Alfred Hitchcocks Psycho där Norman Bates skuffar Marions bil ner i sjön och det ett tag ser ut som om sjön inte skulle ”täcka” bilen (och brottet). Men till sist, till vår paradoxala tillfredsställelse, sjunker den tillräckligt för att helt försvinna ur vår (vårt överjags?) åsyn.
Som bl a filmvetaren Victor Burgin varit inne på kompletterar film- och tv-serienarrativer livet, de fyller ut hålen i våra livsberättelser. Filmer kan hjälpa en att återberätta händelser som man inte personligt upplevt, fragment av historien som bara indirekt är delar av ens egen livshistoria. Burgin refererar till en undersökning av en fransk sociolog, Marie-Claude Taranger, som talar om en nästan universell tendens att blanda sin personliga historia med film- och andra mediala minnen. Filmen kommer också att fungera som en auktoritetsförstärkare. Och detta på ett dubbelt sätt: det jag berättar är viktigt eftersom det finns på film. Och: det här är sant inte enbart på film.
Frapperande är också, vilket Peter också tar upp, att visuella detaljer etsar sig in i ett barns, ett ungt sinnes minneslabyrinter. Det är någonting som den amerikanske filmkritikern Andrew Sarris varit inne på. Ett barn minns någon stark detalj, ett starkt visuellt motiv, säger Sarris. Själv berättar han i en intervju att han, född 1928, ännu minns papegojan på Long John Silvers axel i 1934 års filmversion av Stevensons roman. Däremot glömmer man, påpekar han, det mesta av handlingen i filmer man sett som barn. Själv glömmer jag aldrig när Alice föll ner i kaninhålet i Disney-filmatiseringen Alice i underlandet. Mitt livs starkaste filmminne som jag fortfarande i dag har ”glädje” av, även om jag grät otröstligt när det hände ”i verkligheten” och min pappa var tvungen att lämna biografen med sin lipsill till son.
En annan version av bilhistorien är att Roger Moore själv ägde en P1800 och han fick slänga in den när Jaguar inte lyckades leverera en E-type som det var tänkt.
Roligt inlägg, för övrigt. Jag tycker det är påfallande ofta, när man råkar hitta avsnitt ur gamla teveserier, att det är just det avsnittet som naglade sig fast allra bäst. För min del, då jag är lite yngre, är det Fragglarna, V och i viss mån Knight Rider. Och en annan skrämmande sak är hur uselt man inser att det faktiskt var… tack och lov att man inte hade samma kvalitetskrav som idag…
I min familj har vi olika personer som anser att de minns bättre än oss andra. Denna minnesfärdighet gav dem en hel del makt: så var det inte! kunde de säga och sen förklara. Och det tog mig lång tid att våga lita till mitt minne och samtidigt hålla just dess bedräglighets vara i tanken.
Under mitt sökande om information om Derek Walcott stötte jag på ett uppträdande av honom då han läser Tiepolo’s Hound. I introduktionen berättar han om ett minne som han märker inte kan vara ett minne, men ändå är ett minne, då han var där och såg målningen, och allt blir till fägring.
För den nyfikne, se här: http://youtube.com/watch?v=pSH4qjN2v_c
Det som gjorde detta så drabbande var givetvis kontrollerbarheten. I regel är det svårt att veta HUR det egentligen var, och vems minnesbild som är den mest rätta (när man jämför hågkomster). Här fanns dock verkligen ett facit, orubbligt, att pröva minnet mot.
Om minne:
Sitter i en bil på väg hem från Åre. Plötsligt saktar min kompis som kör ned något och drar efter andan, vilket gör att övriga tre i bilen nyfiket tittar upp från sms:ande, tankar eller vad det nu var som höll oss sysselsatta. I långsam fart passerar vi snart en bil som krockat med en älg. Alla tysta, iakttagandes skådeplatsen.
Någon minut efter att vi passerat börjar vi diskutera synintrycken. Och det mest konstiga inträffar – vi har olika uppfattning om bilens färg och märke. Jag hävdar bestämt att det var en röd Volvo, han som kör håller med om färgen men är säker på att det var en Saab, min vän i baksätet såg också en Saab, men den var ju vit och killen i framsätet nickar åt detta påstående men hävdar liksom jag att det var en Volvo…
Hur kan det bli så fel, annorlunda uppe i skallen hos i mitt tycke 4 intelligenta individer som sett ”samma” sak?
Det finns säkert förklaringar. Men upptäckten att minnet inte riktigt går att lita på har gjort mig lite mer ödmjuk när det gäller mitt och andras återberättande av olika händelser. För vem är jag att säga att någon minns fel?
Henriks inlägg bekräftar min uppfattning, att de osäkra vittnena, som säger sig inte minnas ofta är de mest trovärdiga. I deckare framställs det ofta som misstänkt och ett tecken på skuld, att inte minnas. Sjäv har jag alltid tyckt, att man istället skulle ifrågasätta och korsförhöra de vittnen som är absolut säkra på sin sak.
När vi var små flickor hade min bästis och jag var sitt ljusblått plasthjärta. Däri lade jag en bild på Helgonet (Roger Moore) och hon en bild på John Drake (Patrick McCohan tror jag att det är? Han har bl a spelat i Flykten från Alcazar). Fortfarande kan jag höra signaturmelodierna inuti huvudet…
M v h Mohikanen.
Pardon!
Patrick McGoohan ska det vara!
🙂
De fyra evangelierna berättar i stora drag samma historier, varav tre ofta är nästan identiska – NÄSTAN identiska. Ingen tror idag på allvar att de är ögonvittnesskildringar, utan att de traderats och traderats innan de nedtecknades. Just det här väcker mycket misstänksamhet, som om samstämmighet hade varit främsta beviset på sannfärdighet. Det påminner för vissa lite för mycket om skrönan vid lägerelden som blir lite bättre varje gång den berättas. Men det kan också vara så att skildringarna av Jesu ord och gärningar redan från början divergerade beroende på vittnenas skilda synvinklar och fokus.
Helgonet, förresten – varför kallades han så? ”The Saint”, en ganska anspråksfull titel. Vad jag minns var han bara något mer godhjärtad än sina skurkaktiga opponenter. Annars betedde han sig både våldsamt och trolöst.
Förmodligen var det Roger Moores utsökta stilfullhet som förlät allt. Aldrig var han elegantare och självklarare än som Simon Templar (vilket underbart namn, Brett Sinclair var också tjusigt). Man brukar säga att Moore förvandlade James Bond till ett skämt, men detsamma gjorde Bond med Moore.
Tror att mycket av min smak för brittisk dandyism uppstod här i åttaårsåldern. Att jag fick sitta uppe med pappa och farbror medan mamma och lillebror gick och la sig var en sorts initiering. Minns av reaktioner och kommentarer att vi uppfattade Helgonet nästan dramadokumentärt, som om det faktiskt beskrev nån slags verklighet, villket väl berättar om tiden och om mina äldre manliga släktingars oskuld och omognad.
En gång (om jag inte minns helt tokigt) gjorde Simon Templar bruk av en snurrande registreringsskylt; med ett knapptryck från kupén anpassade han nummerplåtarna till landet han befann sig i. Jag började invänta att en sån mekanism skulle dyka upp på marknaden. Nånstans gör jag det nog fortfarande.
Sorry…
Flykten från Alcatraz.
😀
Spännande filmkommentarer som jag mig en del att tänka på. Jag reagerar nämligen på ett helt annat sätt. Nu fick jag en förklaring till att jag ogillar fil, vilket oftast känts riktigt förbjudet. Kanske är det så att jag inte velat få mina minnesbilder omrörda av fimminnen? En spännande tanke för mig. Kanske värd att utforska?
Har ni tänkt på att det var annorlunda förr? Då behövde människor ju inte hålla reda på vilka minnesbilder som kom från film..och hålla isär dem från vad de verkligen upplevt.
Angående evangelierna är saker och ting lite mer komplicerade. Det hänvisas till en källa ”Q” som tre av dem verkar hämtat stoff ifrån. (eller är det alla fyra?) medan de sinsemellan, utom Markus (tror jag) har egna källor, namngivna ”L” för Lukas, och så vidare. Det är en himla mycket ”jag tror” här ber om ursäkt, men är det religion så är det. Tror gör du i kyrkan sa far. (Dessa källor har inte hittats, ännu. Genom idog bibelforskning har det framkommit att det ligger till på det viset.) Johannes är nog ett hopkok från samtliga, tror jag. Är ju minstingen i gruppen. Och Markus står lite för sig själv och är äldst och lite bekymmersam då detta verk tycks påskina att Jesus var en apokalyptiker, fast och fullt övertygad om att domedagen var mycket nära. Jag kan inte hålla med om att de berättar samma historia – de beskriver samma händelser många gånger, men innebörden av dessa händelser… slutsatsen, kontentan kan skilja sig åt.
Annars måste jag säga att jag aldrig vågar återtitta på gamla avsnitt av vare sig Helgonet eller någon annan höjdare från den gamla goda tiden – man blir grymt besviken!
csaar: ”Tvåkällshypotesen”, vilket är just en hypotes, laborerar utifrån en rad uteslutningsmetoder med idén att Matteus och Lukas hämtat tårtbottnen hos Markus, hittat fyllningen de har gemensam hos”Q” och sedan garnerat med varsin egen toppning. Johannes har bakat något alldeles eget, som påminner om de andras till det yttre, men nog är ämnat att smaka ganska annorlunda.
Icke desto mindre har ingen gjort en limpa eller en paj, utan varsin tårta. De har säkert velat framhäva vissa nyanser och använt lite olika mått, men framför allt torde vissa ingredienser komma från skilda håll.
Det finns relativt många oväsentliga skiljaktligheter i överenstämmelsen kring större skeenden, vilket kan förklaras av att olika kronvittnen fäst sig vid olika saker.
Paul: Tack för klargörandet! Jag undrade över turerna kring evangelierna i går kan du tro! Jo, klart att det rör sig om hypoteser. Inte ens det vi är säkra på kan vi vara säkra på. Jag vill nog ändå påstå att när det inte blev den tänkta gräddtårtan fick de allt försöka få till en prinsesstårta (Med samma ingredienser!) Därför haltar en del av Jesus uttalanden utifrån det ”nya” kristna pespektivet. För, när Jesus sa att den som är sist skall bli främst talade han om sin samtid i vilket den rådande världsliga makten var tillsatt genom ondska, och samhällets botten var de förtryckta goda. (Enligt en rådande hypotes 🙂 )
själv försökte jag, en gång, omvandla köttfärssås och spagetti till köttfärslimp, så där mitt i matlagningen. resultatet var nedslående.
Det är någonting högst märkligt med förhållandet mellan agenter, deckare, spioner och andra äventyrshjältar och deras bilar. Antar att psykoanalysen skulle klassa förhållandet som ”falliskt”. Bilen ska ses som en förlängning av ens manlighet, möjligen.
Själv är jag mer intresserad av de stilistiska överensstämmelserna mellan en viss typ av hjälte och hjältens bil. Moore och Volvo P1800 är ett sådant ”perfekt par”. Där finns en lätthet, lekfullhet, esprit som är utmärkande för paret.
Jämför med andra liknande kombinationer. Svensson skrev att det var en ren slump att det blev en P1800 för Simon Templar (Roger Moore). Producenterna hade velat ha en Jaguar. Tur var ju det för Inspector Morse som i sin vinröda Jaguar Mark II sitter perfekt i de lite tunga, gammalmodiga, delvis ”aristokratiska” Oxfordmiljöerna i 80- och 90-talens England.
Den notoriske playboyn Bond är promiskuös också i sina bilval. För den intresserade tillhandahåller Wikipedia en omfattande lista på fordon Bond använt sig av i sina dagar (filmer). För att låna en formulering av Bengt Grive har Bond, precis som Picasso och J-O Waldner, haft olika perioder, med bl a Aston Martin, Bentley och BMW.
Noterar försiktigt att smaken förändras, inte bara på grund av att vi som individer blir äldre utan totalt sett.
Skulle det idag gå att sälja serier typ ”Helgonet” till något TV-bolag (som inte specialiserat sig på repriser men nostalgiska förtecken!)?
[…] bedrägliga säkerhet. Peter Englund skriver på ett mycket klart och redigt sätt om minnets tvivelaktiga värde…. Jag tycker det […]
Min lärarinna på gymnasiet gjorde ett test på oss elever och lät liksom i förbifarten en okänd kollega avbryta oss mitt under lektion för att under ett par minuter utbyta ett par privata frågor med henne. Knappa sekunderna efter att han hade gått delade hon ut ett pappersark till var och en av oss och bad oss anteckna vad vi mindes av figuren som just passerat. Det var otroligt fascinerande att se hur lite detaljrikedom som bestod. Mannen tillskrevs iögonfallande attribut som glasögon, mustasch, blommig skjorta, övervikt och hårlöshet av en ganska unison klass som senare häpnande fann mannen när han åter gjorde entre på nytt var en främling. I själva verket hade han passerat på klassrumsscenen utan att göra ett enda bestående intryck på oss.
På samma sätt finner jag mig ibland tvekande kring hårfärg och glasögon också när jag bildligt försöker dra mina vänners ansikten till minnes. Essensen vi minns av en människa är inte alltid fotografisk.
Uppskattade för övrigt enormt den nostalgiska Roger Moore exposén. Drar fram mina egna minnen från min barndom, då pappa ropade upp mig efter läggdags vid nio och vi följde kanal fyras (eller tres?) Bond kavalkad med te och rostat bröd uppdukat. Varje film avslutades med en fråga, ställd av den Bondskt eleganta presentatören i smoking vid en nyss uppskakad martini, och vi besvarade dem alla och skickade tillslut förväntansfullt in formuläret för att tävla om en solresa eller något liknande. Needless to say, vann vi inte…
Någon undrade över namnet Helgonet. En intervjuare frågade en gång Roger Moore om namnet hade någon religiös syftning. Moore tyckte uppenbarligen att frågan var dum och påpekade, att det syftade på rollfiguens initialer, Simon Templar blir ju ST som i St Nicholaus, St Peter osv.
Det finns alltså tre versioner av det här avsnittet av Helgonet: Peters minnesbild från barndomen, hans nuvarande minnesbild* och filmremsan. Filmremsan är (troligen) densamma då som nu, men är det viktigt att det finns en ”rätt” version?
(* plus alla andras versioner)
Jag älskar Odysséen, läser den om och om. Så slog det mig att – hur vet jag att det verkligen är Odysséen jag läser. Alltså Homeros’ (om han nu fanns) egna ord. Den äldsta bevarade handskriften är från 1100-talet eKr, när det gäller den tidigare historien får vi lita på att texten har skrivits av rätt. Det kan vi ju inte veta, bara spekulera i. Fick nästan litet ångest av den insikten. Det kändes plötsligt oerhört viktigt att veta.
Varför? Jag funderar fortfarande på det.
Att gamla TV-serier ofta känns så hopplöst föråldrade springer delvis ur tidens egna skiften, givetvis, men mycket har även att göra med det rent tekniska: de SER föråldrade ut. Vilket för oss fram till ett intressant fenomen, nämligen att ju nyare ett medium är desto snabbare föråldras de alster som de frambringar. Filmer har en halveringstid på – och här chansar jag – 20 år, dataspel på 5, eller 3. Samtidigt är 300 år ingen ålder på en bok. Jag skall återkomma till detta.
Nej, minnet är inte att lita på … 🙂
Jag älskade också Helgonet och Gentlemannatjuven – Arséne Lupin.
Som ung grabb såg jag Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” på TV. Härförleden sändes den igen, och jag såg fram emot att ånyo beskåda en av de scener jag mindes allra bäst – den när snöstormen överraskade fadern och sonen mitt ute i skogen, varvid fadern avlivade hästen, skar upp hästens buk, lade sonen och sig själv däri, stängde öppningen och överlevde ovädersnatten. Något förbryllande blev det därför att se att hästen var en ko och att bara pojken stoppades däri, varefter fadern gick iväg för att hämta hjälp, såvida jag nu inte minns fel igen…
Med ju färre sinnen man har upplevt något, desto större är nog risken att minnesbilden med tiden förändras, vilket osökt får en att begrunda all den världshistoria som inte har bevarats genom självbiografier, utom genom samtida observatörers minnen eller rentav genom ryktesspridning till icke närvarande skribenter. Hur var det egentligen med Jesus? Gick han på vattnet eller var det bara långgrunt på grund av ebb? ”Det såg ut som om han gick på vattnet,” sa den ene. ”Han hade tydligen gått på vattnet. Min kompis kompis såg det med egna ögon,” sa den femte.
Denna blogg är som Inga-Lisa Lindqvist framhållit ett mycket vänliga och desutom intellelektuellt samtal, Vågar ändå vara kritisk och tycka att man inte utan vidare ska ifrågasätta vitnnesuppgifter i rättegånger. De intressanta och tror jag allmängiltiga (jag är ju bara en av alla människor) upplevelserna av mycket korta ögoblick (TV-bilder, passerande i bil av olyckssituation etc) kan inte leda till förkastande av vittnesutsagor som har längre observationstid (ev vid upprepade tillfällen).
Och evangelierna hör inte hit, efterom de skrevs mer än 100 år efter Jesus skulle ha levat. De som skrev var ju inga ögonvittnen. Dessutom tyder mycket på att de knappast varit i Palestina, inte ens efteråt.
nja, evangelierna skrevs inte så sent som hundra år efter Jesus. Kanske det sista av dem. Markus evangeliet, det tidigaste, skrevs runt åren 50-60, men som du säger: inte av ögonvittnen. Jesus närmaste kumpaner kunde förmodligen inte formulera sig i skrift, och knappast på grekiska dessutom. Annars är det Paulus brev som ligger närmast Jesus tidsmässigt.
Helt rätt också, som du säger, skrevs dessa händelser om Jesu liv, gärning och uttalanden inte heller ner i Palesina, utan i de judiska kollonier som fanns kring Medelhavet.
Jag håller med dig om faran med att förkasta ögonvittnens utsagor. det är en olycklig utveckling som fått fäste i bland annat USA:s rättssystem i vilket Jurymedlemmar mer och mer misstror folk som faktiskt sett och hört avgörande saker, och i stället kräver rättsvetenskapliga bevis a la CSI.
Rättegångar och Historia som vetenskap har många likheter. Vad händer om ”folk” börjar förkasta utsagor från vittnen i det förgågna och kräver kvarlevor som enda, riktiga källa av bevis för händelser ur vår historia?
Håkan Tendell!
Det är en OXE i Nybyggarna.
M v h Mohikanen.
PS. Hoppas att jag inte tror fel nu…Det är väl inte i Utvandrarna? DS.
…Jag menar att Markusevangeliet är det äldsta av dem, eller kan man skriva det tidigaste?
Klinkmann: ett tag åkte ju Bond Saab 900 också, i en John Gardner-bok från 80-talet.
Det lustiga var att det inte var produktplacering. Det var inte så utvecklat då. Gardner ska helt enkelt ha provat olika bilar och fastnat för 900:n för dess skönhet, prestanda osv…
Och visst är deckare och deras bilar ett fruktbart ämne: Rockford och hans Camaro, Colombo och hans Peugeot cab, Batmobile…
Kommer apropå deckare & bilar & film osökt att tänka på en polisinspektör – som väl får sägas vara ett specialfall av en deckare, dessutom en som som inte följer regelboken till punkt och pricka. Tänker på en biljaktscen som av någon märklig anledning inte tycks gå att övertrumfa vad gäller nerv, närvaro, spänning, ren och skär action.
Bullitt (1968), med katt- och råttaleken mellan Frank Bullitts 1968 Ford Mustang Fastback GT390 och skurkarnas Dodge Charger R/T i San Franciscos kuperade terräng är något av biljakternas Mount Rushmore. I de två senaste Jason Bourne-filmerna försöker Paul Greengrass övertrumfa Bullitt-jakten, men i speciellt den senaste filmen blir utfallet mindre lyckat, överdrivet, nästan skrattretande.
68-versionen – hela sekvensen räcker 9 minuter och 42 sekunder – är fortfarande en adrenalinkick utan like, en både allvarlig och uppsluppen uppgörelse mellan två av Amerikas stora bilmärken, två drömfabriker liksom Hollywood: Ford och Chrysler. På något sätt är biljakten nära släkt med katastroffilmen. Bullitt, Skykrapan brinner och SS Poseidon tillhör samma tidsperiod och arbetar med liknande effekter/affekter av skräckblandad fascination inför förstörelsen av materiella och andra värden.
I Luc Bessons Taxi, gjord exakt 30 år efter Bullitt, har alltsammans vridits till några varv så att det blir medvetet parodiskt, överdrivet. Vill man hitta en motsvarighet till biljakten i Bullitt är kanske John Frankenheimers Ronin, inspelad samma år som Taxi, det närmaste man kommer.
Tack för den mentala madeleinekakan, Peter: Portello! Det är en höjdare bland läskeblaskerna.
Härlig läsning 🙂
Har själv en del minnen från både Helgonet och en annan favorit John Drake (spelad av Patrick McGoohan). Just Helgonets Loch Ness avsnitt minns jag lustigt nog rätt väl själv. Kanske just för att det utspelades vid/på den världsberömda sjön med sitt påstådda urtidsmonster i djupet. Nu var det många år sedan jag såg avsnittet, men minnet väcktes av din målande beskrivning. Mycket underhållande läsning, tack!
Har senare haft nöjet att cykla längs sjön Loch Ness och det var inte utan en viss besvikelse som jag inte mötte en ung Helgonet i sin vita Volvo under cyklingens gång. Inte heller monstret ville visa upp sig, inte ens en skymt av ryggpartiet som bröt vattenytan. Övernattade i Inverness, en trevlig liten stad med vänliga skottar. Köpte en liten grön Nessie som minne 🙂
Minnet är intressant. Jag har själv ett mycket starkt minne av när jag i mellanstadiet läste Den sista vargen och grät till slutscenen när vargen Storm förblödde i Bens armar. Flera år senare rekommenderade jag boken till min yngre bror – och passade på att läsa om några bitar. Till min förvåning och, faktiskt, besvikelse, visar det sig att det slutar med att Storm slipper undan jägaren. Vilket fånigt lyckligt slut… Och just nu kom jag på att jag borde läsa om hela boken. Kanske har jag blandat ihop det hela med en annan scen.
Googlade på Helgoneet och Loch Ness efter att jag i förra veckan träffat en min bästa kompis från barndomen. Vi kom av någon anledning in på gamla skräckfilmer, och vi hade båda just detta avsnitt av Helgonet i speciellt minne. Som jag kommer i håg det är detta mitt första minne när jag blev rädd för något på TV. Jag har en bild av någon som går omkring och slår ner folk med en påk samtidigt som han gör spår i marken. Skulle vara kul att se detta avsnitt igen för att se om det håller, eller faller lika platt som ”Mannen från UNCLE” som jag så för en tid sedan. Eller varför inte ”Miami Vice” som verkligen känns pinsamt…
Kul att min favoritförfattare delar ett TV-minne!
Lasse