Återkomst i juli

1. Det är som om jag dött och vaknat upp i en dikt av Tomas Tranströmer. Klockan är strax efter tre, det är midnattssolsljust och gatorna är fullständigt stilla. Världen är tom, allt är tyst, ingen står att se någonstans och jag är på hemväg från festen.

Jag cyklar på vägen och vinden cyklar genom träden, bläddrar upp bladens bleka undersidor. När jag passerar Sävastklintens högsta topp och börjar rulla nedåt, möts jag av ett fint, tunt regn, som ligger likt blindskrift i ansiktet på mig. Jag är nära att övermannas av en stark, varm känsla som jag tror är tacksamhet.

2. Dagen därpå åker jag förbi min gamla gymnasieskola, för att kontrollera att vi inte lämnat något skräp efter oss. Det har vi ej. (Vi är ju så mycket äldre och ordentligare nu.) I gräset finner jag bara en ensam champagnekork. Jag tar den med mig, som en souvenir.

Har i årtionden fantiserat hur det ser ut därinne, vilka spår som finns kvar, etc. Men när jag väl kom in dit var jag, som alla andra, så uppsvald av att återse så många bekanta ansikten att rummen och korridorerna liksom bara tonade bort, ointressanta.

Vi söker platsen, vi griper tinget – champagnekorken – i brist på människan, men det är alltid ett klent och fattigt substitut.

3. Ännu ett dygn senare: en oväntad polvändning. Det som börjat som en känsla av försoning förbyts i en ny, ovan oro. Allt sökande förutsätter en förlust. Så vad är det då som jag har förlorat? (Förutom tiden själv.) I gymnasiet blev jag för första gången del i en stor och okomplicerad gemenskap av ett slag som jag senare i mitt liv kanske egentligen aldrig återfunnit.

Möjligen anar jag nu priset för alla dessa uppbrott, alla dessa färder längs ”roads less travelled”.

Känner mig märkligt nedstämd.

4. Natten till hemresedagen händer dock något som bara brukar inträffa när jag mår riktigt, riktigt bra: jag drömmer nämligen att jag kan flyga. Och i drömmen utför jag akrobatiska trick i den tomma luften.

Vaknar. Får inte ihop det. Förstår ingenting.

5. Alla resor har en yttersta punkt, ett ögonblick då man inte kan komma längre – mentalt eller geografiskt – varvid man vänder åter. Kanske har jag nått denna punkt?