h1

Återkomst i juli

tisdag, 8 juli 2008

1. Det är som om jag dött och vaknat upp i en dikt av Tomas Tranströmer. Klockan är strax efter tre, det är midnattssolsljust och gatorna är fullständigt stilla. Världen är tom, allt är tyst, ingen står att se någonstans och jag är på hemväg från festen.

Jag cyklar på vägen och vinden cyklar genom träden, bläddrar upp bladens bleka undersidor. När jag passerar Sävastklintens högsta topp och börjar rulla nedåt, möts jag av ett fint, tunt regn, som ligger likt blindskrift i ansiktet på mig. Jag är nära att övermannas av en stark, varm känsla som jag tror är tacksamhet.

2. Dagen därpå åker jag förbi min gamla gymnasieskola, för att kontrollera att vi inte lämnat något skräp efter oss. Det har vi ej. (Vi är ju så mycket äldre och ordentligare nu.) I gräset finner jag bara en ensam champagnekork. Jag tar den med mig, som en souvenir.

Har i årtionden fantiserat hur det ser ut därinne, vilka spår som finns kvar, etc. Men när jag väl kom in dit var jag, som alla andra, så uppsvald av att återse så många bekanta ansikten att rummen och korridorerna liksom bara tonade bort, ointressanta.

Vi söker platsen, vi griper tinget – champagnekorken – i brist på människan, men det är alltid ett klent och fattigt substitut.

3. Ännu ett dygn senare: en oväntad polvändning. Det som börjat som en känsla av försoning förbyts i en ny, ovan oro. Allt sökande förutsätter en förlust. Så vad är det då som jag har förlorat? (Förutom tiden själv.) I gymnasiet blev jag för första gången del i en stor och okomplicerad gemenskap av ett slag som jag senare i mitt liv kanske egentligen aldrig återfunnit.

Möjligen anar jag nu priset för alla dessa uppbrott, alla dessa färder längs ”roads less travelled”.

Känner mig märkligt nedstämd.

4. Natten till hemresedagen händer dock något som bara brukar inträffa när jag mår riktigt, riktigt bra: jag drömmer nämligen att jag kan flyga. Och i drömmen utför jag akrobatiska trick i den tomma luften.

Vaknar. Får inte ihop det. Förstår ingenting.

5. Alla resor har en yttersta punkt, ett ögonblick då man inte kan komma längre – mentalt eller geografiskt – varvid man vänder åter. Kanske har jag nått denna punkt?

16 kommentarer

  1. Peter, så fulländat skrivet. Dött och vaknat upp i en dikt av Tranströmer. Ett fint regn som blindskrift i ansiktet.
    Poesi, poesi! Vi är alla (nå, nästan alla🙂 ) vänner i poesin.
    Jag tänker ofta på mina gamla skolor och hur där ser ut nu för tiden. Vill gå dit och kolla. Hitta spår efter mig själv och klasskamrater i arkiven…foton, namn)…Det blir inte av. Hur analysera det?
    Jag tror jag vet varför. Man har tyckt att man har tiden för sig. SEDAN – detta förrädiska ord ”sedan”.
    Men det kommer en dag då man inser att ”nu måste jag gå dit”… Tiden är inte oändlig, tiden är knapp. Men det förstår man inte…Jo, förresten, man kan ju tro på Det Eviga Livet. Men det är en annan diskussion…
    Om det finns många dimensioner så pågår fortfarande barn- och ungdomen i de gamla skolorna… Dels de barn som är barn nu och dels de barn som var vi för ett antal år sedan… Snacka om Tranströmervibbar!!🙂 M V H Mohikanen


  2. ”I gymnasiet blev jag för första gången del i en stor och okomplicerad gemenskap av ett slag som jag senare i mitt liv kanske egentligen aldrig återfunnit.” Inte i lumpen eller senare vid högskolan? ”Lumpen är sista gången man får riktig vänner” sade ett befäl vid I19 till mig. Eller vad är det för gemenskap du menar?


  3. Jag har erfarit många gånger att man inte kan vända tillbaka till det som var. Platsen ser för all del nästan likadan ut, men ändå är allt så annorlunda. Människor, gamla bekanta, som inte har rest bort, har inte märkt hur allt har förändrats, för de har ändrat med platsen, i takt med den, men jag som har varit borta i tio, tjugo, trettio eller kanske ännu längre ser att det som var inte längre existerar och jag fylls av vemod och sorg. Man till slut kommer jag till insikt om att allt ännu finns kvar – inom mig. Kanske inte exakt så som då, för minnet är en bedräglig ledslagare. Men för mig är allt precis som förr – i mitt minne.

    I fjol firade jag tillsammans med mina gamla klasskamrater 40 år sedan vi skrev studenten. Vi hade alla blivit äldre, men det var förvånansvärt lätt att hitta spår av den gamla sammanhållningen. Efter att vi hade ätit vår middag, tagit reda på vad var och en av oss har sysslat med sedan det begav sig, berättat anekdoter från skoltiden och från våra liv efter den, skiljdes vi utan större saknad och återvände till våra enskilda vardagar, tillbaka till det riktiga livet.


  4. Till hösten flyttar Teaterhögskolan i Stockholm efter 28 år i gamla Katarina real på Söder till nya lokaler. Den nuvarande ledningen ville påpassligt fira med en utflyttningsfest i slutet av april. All tidigare personal och alla f.d. elever var inbjudna – d.v.s. stora delar av den svenska film- och teatervärlden. Det var inte alldeles självklart att tacka ja; åren på skolan innebär sorgligt nog för de allra flesta inte livets lyckligaste och vem vet vilka minnen som skulle behöva konfronteras?

    Tidigare på eftermiddan var det Öppet hus-det gick utmärkt att vandra omkring i de öde salarna och korridorerna och ta det farvälet. Märkligast var faktiskt att beträda kollegie/styrelserummet. Det kändes förbjudet och befriande på samma sätt som att vistas i politbyråns näste i Östberlin.

    Kvällen var inledningsvis en märklig upplevelse. Flera hundra personer stod ute på den asfalterade gården i enochenhalv timme och vägrade gå in. Det var många återseenden som skulle avklaras och det vackra vädret uppmuntrade inte till ingång, men det var samtidigt tydligt hur mycket avvaktan det låg i luften. Många bävade, hade redan styrkt sig med några öl eller drinkar och ville nog ha ryggarna fria. Det vackra var hur jämbördigt det var; de största stjärnorna var minst lika osäkra som de arbetslösa.

    Det blev en försoningens afton och natt. 20 år gamla misshälligheter kunde klaras upp. De i dessa sammanhang nästan ofrånkomliga grälen uteblev. Alla gled omkring; vuxna, luttrade, befriade. Ofrånkomligen gick tankar till de som inte dök upp: var befann de sig? hur mådde de? hade de önskat vara där?


  5. Vi uppsöker gärna gamla platser där signifikanta händelser i våra liv timat. Resultatet blir i regel en vag känsla av besvikelse. Minnena finns inom oss, inte i det yttre rummet. Och även om jag tror mig vara den samme som för 30 eller 40 år sedan så är jag (lyckligtvis?) inte det. En doft, en smak, en melodi kan återuppväcka ett minne men det som är förflutet är ändå förflutet och därigenom förlorat. Därav den där känslan av sorg när man besöker sin barndoms marker, och eftersom vi som flyttat ut inte upplevt den kontinuerliga förändringen av stenarna där barn vi lekt blir förlusten plötslig och ibland kanske till och med chockartad. Men i utbyte mot förlusten av barndomens och ungdomens paradis har du fått något annat, och din flygardröm visar nog att du upplever att du genom livet ändå har bytt upp dig. Trots allt går du ju inte genom livet och säger ”det var bättre förr”!


  6. 1. Rhodin: Armén? Ja, men nog inte på samma vis. Har även återvänt till de miljöerna, träffat några av de gamla lumparpolarna, etc; men utan samma känslomässiga svall uppstått. Kanske var tiden där för kort – låg inne i 15 månader – och kanske var det en upplevelse med alltför stark framåtrörelse – muck fanns alltid i bakhuvudet.

    2. Björn: en god iakttagelse. Man kan som bekant inte stiga ned i samma flod två gånger, och återvändande och sorg hänger på något vis ihop. ”Bytt upp mig” – det vet jag dock ej: upplevelsen ligger inte riktigt på det planet, ”görat”, det handlar långt mer om ”varat”.

    3. Paul: upplevde något liknande. Den klassiska fiktionsberättelsen om dessa händelser – typ ”Klassfesten” – rymmer ett starkt moment av återupplivade konflikter, förträngda svek, bittra aggressioner som vaknar till liv framåt småtimmarna. Så var det inte alls här, utan stämningen var märkligt varm och präglad av försoning, inte med dessa äldre upplagor av oss själva.


  7. Peters reseskildring tillbaka till sin barndom och ungdom, om man kan kalla den så, får mig att tänka på något Gilles Deleuze fört fram om barns mentala kartografier. Enligt Deleuze gör barn hela tiden kartor av sina försök, misstag och svårigheter, utmaningar. Också föräldrarna innebär i ett sådant perspektiv en miljö som barnet rör sig igenom och vilkas kvaliteter och krafter barnet ritar en karta av. I sitt växande kommer barnets libido enligt Deleuze att undergå djupgående metamorfoser när det kartlägger sina historiskt-världsvida trajektorier. I en sådan kartografi kommer föreställda och verkliga platser att blandas, ibland sammanförda och ibland laminerade på varandra.

    Deleuze konstaterar att det är fördelningen av affekter som konstituerar en intensitetskarta. En lista eller konstellation av affekter, en intensitetskarta, handlar om något som blir till, skriver han. Bilden är inte enbart ett trajektorium utan också ett tillkommande. Tillkommandet är motsatsen till trajektoriet. Vi ser tydligt, skriver Deleuze, varför det verkliga och det imaginära kom att överskrida sig själva eller till och med byta positioner med varandra: ett tillkommande är inte någonting imaginärt mer än en resa är någonting verkligt. Det är det tillkommande som förvandlar det mest negligerbara av trajektorier eller till och med en stadig orörlighet till en resa, och det är trajektoriet som förvandlar det imaginära till någonting tillkommande. Var och en av de två kartorna, den som handlar om trajektorier och den som handlar om affekter, hänvisar till den andra, påpekar han.

    Peters text illustrerar, så vitt jag kan se, på ett förbluffande exakt sätt den dubbelhet av verkligt och imaginärt som Deleuze har satt fingret på. När man först tar del av texten vet man inte riktigt om det handlar om en dröm eller en ”verklighet”, om detta är upplevt eller drömt, ”poesi” eller ”prosa”, fakta eller fiktion.


  8. Peter.
    Jag är jämnårig med dig. Din text träffar mig rätt i hjärtat. Jag har börjat söka efter min historia i platser och hos människor. Hitintills har jag inom mig kommit så långt att jag kallat mitt sökande för ett behov av att förankra mig själv i det jag en gång var. Din berättelse om återresan till gymnasiet ska jag lägga som ett frö av guld i min egen, ständigt brinnande känslo- och tankekompost.


  9. I ungdomsåren är det nog för de flesta lättare att få den där känslan av ”att höra till”. Under min sista termin i gymnasiet 1967 påpekade vår lärare i historia och samhällskunskap för oss i klassen att vi skulle passa på att njuta av den här situationen och vårt gemensamma projekt med att ta studenten, för han menade att vi aldrig mer skulle få uppleva en liknande gemenskap och kollektiv glädje. Han var som det hette på den tid ”disputerad”, men han tyckte inte alls det varit lika roligt med disputationsfesten som det var att ta studenten eftersom det sistnämnda skedde tillsammans med en grupp man delat sin tillvaro med under tre år. Lektor Hultland hade nog nickat instämmande åt din text. Dock misstänker jag att ditt nuvarande ”göra” är såpass värdefullt för dig att du ändå inte vill byta bort det för att vinna ett ”vara” av den typ du upplevde under gymnasieåren. Sedan är det ju så att man minns de lyckliga stunderna bättre än de olyckliga. Men ditt vemod över en svunnen känsla av stark tillhörighet kan jag verkligen känna igen!


  10. Punkt 3. ”Möjligen anar jag nu priset för alla dessa uppbrott, alla dessa färder längs “roads less travelled”.”

    Kan det inte vara så att detta pris i själva verket är orsakat av omöjligheten att ignorera sina erfarenheter och sin världsbild? Att färdas längs “roads less travelled” innebär rimligen att utveckla unika erfarenheter, kunskaper och sätt att betrakta sin omvärld?

    Priset: att ej helt kunna dela detta med andra och därmed ej fullt kunna ingå i en gemenskap likt den Peter beskriver?

    Nedstämdheten kanske kommer sig av oron att ”road less travelled” kanske inte nödvändigtvis är ”road best travelled”? Detta tror jag dock kan uteslutas i och med beskrivningen i punkt 4…

    Punkt 5. …kan jag inte tänka mig…


  11. …själv tolkar jag förstås det skrivna som att Herr Englund snart flyttar till Norrbotten igen!


  12. Själv var jag på återförening, efter trettio år, med min gamla nia förra sommaren och det var en händelse jag knappast hämtat mig ifrån än. Just miljön; gatskyltarna, träden, vägarna, husen, bredvid skolbyggnaden, där vi också träffades, fashinerar mig också. Sedan är det ju så klart en upplevelse att återvända till skolgården; nyfikenheten på vilka tankar som ska dyka upp när jag går in där och ställer mig där.


  13. Ibland tror jag att människor utifrån ett visst perspektiv kan kategoriseras i två grupper. Sådana som påbörjar en linje tidigt i livet och sedan är lojal mot den. Inte endast då det gäller yttre ”igenkänningstecken” som familj, yrke, umgänge utan även mentalt är de riktade, de bygger och rör sig framåt. Så de som lämnar perioder bakom sig, går in i nya rum och rör sig mer ”åt sidorna”.

    Båda sätten har nackdelar och fördelar.


  14. JM – Tror det stämmer. Jag känner de – och avundas dem, ibland – som kan gå vidare så där ångestfritt, bara stänga dörren bakom sig, utan att titta bakåt. Själv kan jag inte lämna något, riktigt. Tror också att det är en temperamentsfråga. Man bara ÄR sådan.


  15. Ja man är som man är. Men om man har vänt blad nyligen så kan det vara intressant att återvända till de där ”urplatserna”, eller urmänniskorna, och göra en avstämning. Det kommer att visa sig hur landet ligger. Fungerar nästan alltid, fast ibland blir det lite som när man drömmer – det är bara den aktuella känslomässiga diskursen som fyller seglen.


  16. Bästa Englund,
    Denna text berör mig starkt.
    Tack.
    Anne-Marie Körling



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: