h1

Mina romerska mynt

lördag, 12 juli 2008

De äldsta föremål jag äger är några antika kopparmynt. Det vore fel att kalla dem samlarobjekt, och deras värde är hursomhelst rätt försumbart. Vilka kejsare som lät mynta dem (och vars profiler nu pryder dem) har jag inte tagit reda på.

Det som gör dem så märkvärdiga i mina egna ögon är – givetvis – deras ålder. Dock finns det även något annat.

Någon jag visade dem för kommenterade att de var så slitna. Jag svarade att det var en del av poängen.

För det mesta visar sig det förflutna för oss i form av det som skapades och finns kvar – oavsett om vi talar om en text, en tavla, en bunker, en krukskärva, ett monument eller… ett mynt. Det mesta är dock borta. Försvunnet. Till 99,9%. Precis som minnet av 99.9% av alla de som levat här före oss.

Men i mynten har de lämnat spår. I form av nötningen. Under kanske tusen år har otaliga tummar långsamt slipat sina hålvägar över kejsarnas ansikten. Mynten bär erfarenheter av tusentals människor. Kejsarnas glömda undersåtar finns kvar i form av det som inte finns kvar.

27 kommentarer

  1. Besökte Arkeologiska museet förra veckan, det i Istanbul, och synade där statyerna. Ibland förhöjer ett fel – en förlorad kroppsdel till exempel – upplevelsen av en byst eller staty, men om felet är alltför stort, om det inte bara saknas ett finger eller en näsa, utan ett helt huvud, då går man vidare till nästa, eftersom föremålet bitits alltför hårt av tidens tand: det har avhumaniserats och återigen blivit till sten, mer än något annat. Det är en balansgång, det där …


  2. Var hittade du dem?


  3. Jag köpte dem under ett besök i Italien. För en spottstyver.


  4. Jag har också en del nötta romerska mynt, men mina är köpta i England – för nästintill ingenting. Vid ett tillfälle visade jag dem för en bekant, som vägrade tro på att de är så gamla som de är. För honom var det alldeles otänkbart att en obemärkt privatperson kunde äga så gamla saker. Jag vill minnas att han menade att jag aldrig skulle ha råd att köpa äkta romerska mynt. Vördnaden för äldre saker är fascinerande.


  5. Visst är det så, och 99,9 % av alla livsformer som funnits på jorden är också borta. De har lämnat några spår – några mynt i sedimenten – men det är också allt.

    Men det kan väl de flesta ta till sig, det gör ju ändå att människan på något sätt är skapelsens krona, meningen med allt.

    Så nästa steg är svårare. Om nu jorden levt halva sitt liv, så bör det rimligen komma lika många nya och okända livsformer efter oss. Och vi kommer att förpassas till de utdöda 99.9 procenten. Så vi kanske inte skall ta oss själva på ett så stort allvar ändå. En tanke medan kulingen viner i riggen.


  6. För ett par år sen renoverade jag mitt kök. Efter många lager av skitiga korkmattor, papp och skivmaterial kom vi ner till det gamla trägolvet från 1922. Silvrigt grått, hårt nerskurat så alla knaggar stod upp – doften av grönsåpa fanns kvar. Två generationer kvinnohistoria finns i det golvet! Jag har varsamt täckt över det igen med modernare material.

    Men går samma synsätt att överföra till texter? En text har ju en innebörd som går långt utöver själva föremålet (papyrusfragmentet, det bleknade brevet). Dina slitna mynt, Peter, har ett värde som vittnesmål från en svunnen tid som ett par nytillverkade kopior av de gamla mynten aldrig kan få, om än aldrig så korrekt kopierade. Men en text?

    Texter som ting är ju ofta så oerhört sköra, material som snabbt försvinner. Men också oerhört beständiga till sitt innehåll – de återberättas och kopieras. Vi hade inte vetat mycket om vår historia utan alla dessa berättare. Men det finns en ”nötning” som består i tolkning eller förvanskning, som är så mycket svårare att se. När blir en berättelse ”till sten”?

    Om Odysséen t ex visar sig vara mer eller mindre påhittad av en talangfull munk i någon gång under tidig medeltid, hur mycket har vi förlorat? Ur en historikers synvinkel skulle det förmodligen bara vara intressant, ställa teorier på ända, öppna nya forskningsfält. Men som mänskligt vittnesbörd, litterärt verk? Vad betyder 1000 år hit eller dit? Jag vet att i alla fall jag skulle sörja den förlorade illusionen som kallas Homeros.

    Och en blogg, hur snabbt blir den ”till sten”? 5 år? Våra efterkommande får det inte lätt!

    PS: Korrigering av en tidigare kommentar. Den äldsta bevarade handskriften av Homeros epos är från 900-talet enligt ”Homeros” av Sture Linnér,1985.


  7. Hej Peter,

    Mynten är lite svårtydda. Det är även knepigt att bestämma dom när man inte ser frånsidan. Är dock ganska säker på att det vänstra är från Constantius II (337-361). Han som fick den östra delen av riket efter Constantins död. Två intressanta bronsmynt från en tid då riket hade det knepigt ekonomiskt vilket speglades i mynten, myntreformerna och inflationen.

    Du får gärna titta in på min blogg där jag skriver lite om mynt och annat trevligt däromkring.

    http://wernersblogg.wordpress.com

    (Får man länka till sin egen blogg så här eller är det oartigt?)

    Hälsningar
    Werner


  8. De äldsta föremålen i huset är en flintkniv och ett stensänke, upphittade i närheten av undertecknad. Så där finns en lokal anknytning också.


  9. Antika mynt är förvånansvärt billiga, kollade just på Tradera, och även
    här rör det sig om en spottstyver:

    http://www.tradera.com/category.aspx?catid=2202

    Jämför gärna med priserna på svenska mynt från 15- och 1600-talet, vilka har ett helt annat värde (givetvis beroende på skick och utförande)

    Kanske kan Werner berätta mera, men en amatörgissning är väl att de antika mynten finns i stora mängder över hela kontinenten, och att de dessutom präglades under en lång tidsperiod, medan våra svenska mynt utkom i tämligen blygsamma serier med lokal spridning.

    Kanske man skulle återuppta sitt myntsamlande igen? Mina numismatiska böjelser försvann under tidig pubertet och har aldrig återkommit.


  10. Hm, helt apropå kom jag att tänka på något jag läste i Philip K Dick’s The Man in the High Castle en tid tillbaka. Han har en väldigt fin bit kring vad historia i ett föremål är och vad det egentligen betyder. Hela romanen har förståss ett genomgående tema kring falskhet och sanning. Men just den här biten föll mig på läppen:

    ”‘Well I ‘ll tell you’ he said. ‘This whole damm historicity business is nonsense. Those Japs are bats. I’ll prove it.’ Getting up he hurried into his study, returned at once with two cigarette lighters which he set down on the coffee table. ‘Look at these. Look the same, don’t they? Well listen. One has historicity in it.’ He grinned at her. ‘Pick them up. Go ahead. One’s worth, oh, maybe forty or fifty thousand dollars on the collectors market.’ The girl gingerly picked up the two lighters and examined them. ‘Don’t you feel it?’ He kidded her. ‘The historicity?’ She said ‘What is historicity?’ ‘When a thing has history in it. Listen. One of those two Zippo lighters was in Franklin D. Roosevelt’s pocket when he was assassinated. And one wasn’t. One has historicity, a hell of a lot of it. As much as any object ever had. And one has nothing. Can you feel it?’ He nudged her. ‘You can’t. You can’t tell which is which. There is no mystical plasmic presence, no aura around it. […] It’s in here.’ He tapped his head. ‘In the mind…’ […] ‘I don’t believe either of those two lighters belonged to Franklin Roosevelt’ the girl said. Wyndham-Mason giggled. ‘That’s my point I’d have to prove it to you with some sort of document. A paper of authenticity. And so it is all a fake, a mass delusion. The paper proves its worth, not the object itself!'”

    Varpå flickan svarar: Show me the paper.


  11. Det naturliga är förändring. Och så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Icke- förändring är onaturligt. Att vi människor har svårt att verkligen ta in detta faktum är pinsamt uppenbart. Att vi människor helt lönlöst, och förgäves, har försökt, och försöker uppehålla icke-förändring är också uppenbart. Nostalgi. Jag tror att det beror på att icke- förändring ger oss hårlösa apor med datorer en slags trygghet. Sök istället din trygghet i det naturliga: Ständig förändring, och förnyelse; sök tryggheten i det naturliga och självklara.


  12. Förändring är en fullkomligt naturlig process, givetvis. Dock är det att banalisera denna process (och göra skräcken för den obegriplig) om man bara gör den liktydig med förnyelse. Förändring kan förvisso vara förnyelse, men också förfall, försämring, förstörelse – förintelse.


  13. Jag är grymt avundsjuk!
    Keep up the good work
    mvh
    s.


  14. Jag håller med flickan i din historia, Johanna – ”Show me the paper.” Inte för att avgöra zippotändarens värde men för att spräcka bluffen.*)

    Tack för de orden om förändring, Peter. Frågan är om inte den mest ”naturliga” (= mest sannolika) förändringen är sönderfall. Varför alla medvetna steg för att förändra måste grundas på skepsis och kritisk granskning. Om vi inte vet var vi är och varifrån vi kommer går det ju inte att se vart vi är på väg. Alltså är det nog nödvändigt att fortsätta rota i de där 99,99%.

    *) Franklin D. Roosevelt blev inte mördad. Vilket jag antar är poängen i din historia, Johanna.


  15. Roosevelt utsattes för ett attentatförsök 1933, där Chicagos borgmästare dog sittande bredvid Roosevelt.


  16. Dicks roman är en s.k. ukroni, och målar alltså upp en alternativ världshistoria. För övrigt en av de intelligentaste jag vet.


  17. Och flickan tog upp tändaren, klickade fram en flämtande låga och förde den mot pappers arkens ena hörn , hon vände sakta på det brinnande bladet och släppte till sist de kolnade resterna på bordet.


  18. Gillade din blogg… den hamnar bland mina favoriter🙂


  19. Den halva natten jag fick tillbringa i Cheopspyramidens kungskammare hade en metafysisk påtaglighet som inte kan beskrivas i ord.

    Men livets värsta historiska svindel upplevdes när jag åttaårig tillsammans med pappa stod inför svärdet som halshögg Anckarström.


  20. ”Dicks roman är en s.k. ukroni,” …

    Hoppsan – jag som trodde att jag var så listig!😉


  21. Werner och Johannas kommentarer faller samman på ett intressant vis: nu när jag vet att den högra slanten myntades under Constantius så får det, med ens, en helt annan status, aura, i mina egna ögon. Det är nu det märkvärdigaste myntet. (Vilket visar på en ofta glömd självklarhet: hur fullkomligt centralt, ja oundgänglig kunskap är för att ladda platser och ting. För en människa utan historisk kunskap är världen en tämligen tom plats.)

    Och jag kan inte låta bli att citera följande lilla snutt ur den store Gibbon, just om Constantius:

    ”Men Constantius, som varken lät sig ledas av förnuftet eller lugnas av tron, drevs blint från den ena ytterligheten till den andra just genom sin fruktan för ytterligheter. Växelvis omfattade och fördömde han de arianska och semiarianska tänkesätten, och än landsförviste, än hemkallade han dessa sekters ledare. Under tider då han stod mitt uppe i statsgöromål eller offentliga festligheter, kunde han slösa hela dagar och till och med nätter på att välja de ord och väga de stavelser i vilka han klädde sin vacklande tro. Ämnet för hans betraktelser följde och förföljde honom ända in i sömnen; kejsarens osammanhängande drömmar mottogs som himmelska uppenbarelser, och det var med välbehag han lät sig tilldelas den höga titeln biskoparnas biskop av de kyrkans män som glömde sitt stånds intressen för att tillfredsställa sitt personliga maktbegär. Planen att upprätta en enhetlig lära, vilken hade förmått honom att sammankalla så många synoder i Gallien, Italien, Illyrien och Asien, omintetgjordes upprepade gånger till följd av hans egen obeständighet, genom arianernas inbördes splittring och genom motståndet från katolikerna.”

    Detta om kejsar Constantius.

    Kanske borde jag börja samla på romerska mynt ändå🙂


  22. Lustigkulle, det du skriver är en av de mest centrala problemen man studerar när man börjar fördjupa sig i Bibeln. I huvudsak Gamla Testamentet. En text som blivit avskriven många gånger kan också lätt bli felavskriven. Det kan vi se på de många versionerna som finns av grundtexter till Nya Testamentet, eller om man jämför den masoretiska texten av GT med fynden i Qumran eller med Septuaginta.

    Om man går ännu längre bakåt och försöker finna de muntliga källorna till de mest antika skriftliga källorna upptäcker vi ibland samma historier med olika vinklingar, olika Gudsnamn, olika teologiska synvinklar. T.ex. ”Säg att du är min syster fast du är min fru” finns tre gånger. Två gånger är det Abraham och Sara (först hos Farao och sen hos kung Avimelech), och en gång är det Isak och Rebecka (hos kung Avimelech). Hagar blev utkörd i öknen två gånger, etc. Troligen har samma historia gått olika vägar genom olika muntliga traditioner, tills någon sammansatte ett antal i skrift, och någon annan slutligen sammansatte ett antal sådana skrifter tillsammans. (Tyska forskare på 1800-talet försökte sammanfatta skribenterna till ”Jehovisten, Elohisten, Prästen och Deutronomisten” – men verkligheten är troligen mycket mer komplicerad, och modern forskning plus arkeologiska fynd har kullkastat många av deras teorier).

    De extrema maximalisterna ser texterna som nedskrivna kring 1000-talet f.kr, medan minimalisterna säger kring 800-talet (en del extrema minimalister talar om 300-talet, men de har inte mycket stöd i akademiska kretsar vad jag har förstått).

    Det tråkiga med detta är ju just det – att det enda bevarade är det som munkarna såg värt att spara. Av den hellenistiska judendomen kring tiden för kristi födelse finns det nästan bara Josefus och Filo kvar, och det endast därför att Jesus är omnämnd (Josefus), eller ligger teologiskt nära (Filo).

    Mycket litet är originalbevarat från denna tid eftersom man skrev på papyrus. Gniza-samlingen i Kairo och Qumranfynden är väl några få exempel på när klimatförhållanden lyckats få en del att bevaras, men det är en droppe i havet. Går du däremot tillbaka till Assyrisk och Babylonisk tid så har du Akkadisk kilskrift inristad i lertavlor som motstår tidens tand. Där är vi inte längre beroende av en Cicero eller Caesar som beskriver vad som hände så att munkarna kan skriva av. Där har vi själva korrespondensen mellan generaler och soldater kvar.

    Med undantag av kineserna är det nog endast vi judar som kan personligen gripas av vad man kan läsa på dessa stentavlor. Minns när jag var på Israel muséet i Jerusalem och guiden beskrev att man på en stentavla hittad i Lakish kunde läsa hur ett judeisk armébefäl beskriver hur han inte längre kan se elden från de andra förläggningarna (för att Babylonierna redan har erövrat dem). Med facit i hand 2594 år senare kan vi konstatera att han mycket kort efter att ha skrivit detta måste ha blivit dödad eller krigsfånge.


  23. HA! Äntligen har en historiker erkänt det vi arkeologer alltid vetat men som de desperat försökt dölja – tingen är tusen gånger mer intressanta än texten.

    Okej, okej inte alltid.
    Men hur underbart det än är att läsa någons text eller tankar som satts på pränt så är det en mycket märklig känsla av samhörighet att hålla något i handen som man vet har tillhört och använts av människor i en helt annan tid. Den verkliga fysiska reella världen blir så påtaglig, trots en avgrund av tid emellan oss. Oftast är det just dessa små ”värdelösa” saker som betyder mest, som berör oss mest.

    Sen är det rent makalöst hur mycket information man kan locka ur dessa små ting. I vår skrev en god vän till mig en avhandling om hur de romerska soldatkejsarna i andra halvan av 200-talet e. Kr försökte befästa sin makt, sin position och förmedla sina viktiga budskap till armén (som garanterade den makten) via mynten och deras symboler. Även de som bara regerade i några månader lade ned mycket energi på att prångla ut sin egen valuta.
    (Ragnar Hedlund: ”…achieved nothing worthy of memory”)

    Vi har få texter bevarade från denna oroliga period, så mynten spelar en viktig roll för att ge oss mer information om vad som egentligen skedde. Så en vältummad kopparpeng som använts av en soldat för att handla ett krus med vin kan vara av lika stor vikt för oss idag som marmorpelare och jättestatyer.


  24. Problemet med tingen är bara, att de talar till oss, men ofta med röster vi ej kan uppfatta. Där finns en berättelse, där kanske finns hundra, men vi kan för det mesta inte uppfatta dem. Det ger de här tingen deras melankoliska laddning. Se även detta inlägg: https://peterenglund.wordpress.com/2007/03/31/lanken-fran-saigon/


  25. Det högra myntet är slaget för Constantin II och det vänstra för Constantius II. Båda är slagna när de bar titeln Caesar, dvs lydkejsare, under fadern Constantin den store. Det framgår av inskriptionerna.

    På det högra: CONSTANTINVS IVN NOB C (ung = Constantin, den unge noble (lyd)kejsaren)

    På det vänstra: FL IVL CONSTANTIVS NOB C (ung = Flavius Julius Constantius den noble (lyd)kejsaren).

    Constantin II bar titeln Caesar mellan 317-337 e Kr och Constantius mellan 324-337 e Kr. Vid faderns död upphöjdes de som bekant till huvudkejsare (Augustus)över varsin del av imperiet.

    Vore kul med en bild på frånsidorna också, då kunde man bestämma mynten exakt till typ, myntort och kanske även präglingsår. Dessutom bär dessa sidor ofta intressanta propagandabudskap.

    Tack för en mycket bra blogg!
    / Pierre


  26. Håller med er som säger att det är en alldeles särskild känsla att hålla i ett föremål som någon för hundratals- eller tusentals år har hållit i. Att se ett tumavtryck från en någon på ett kärl från stenåldern känns mäktigt.

    Gamla föremålen har en särskild förmåga att locka fram känslor, tankar och fantasier. Det är ett extra plus att den materiella kulturen förutom den rent vetenskapliga informationen även ger upphov till s.k. ”mjuka värden”.

    Ett romerskt bronsmynts ekonomiska och vetenskapliga värde beror ju främst på i vilket sammanhang de
    befinner sig i. Slitna bronsmynt från romersk tid finns det ju en hel del i omlopp. Men om vi går till Sverige så finns det få bronsmynt från romersk tid som är hittade i jorden.

    Nu har vi på Historiska museet i en Publik arkeologi utgrävning under sommaren hittat ett romerskt bronsmynt från kejsare Neros tid (66-68 e. Kr). Den ger också upphov till många frågor och tankar. Hur och när kom det till Historiska museets innergård?

    Om du vill veta mer om myntet och andra föremål som vi grävt upp så kan du titta på vår blogg eller på vår hemsida. Framförallt kan ni se vad besökarna (framförallt barn)tänker om de föremål som de gräver upp. Vi tar bilder på de föremål som barnen väljer ut från utgrävningen och vi skriver ned deras tolkningar och tankar om föremålet. Allt detta lägger vi in i museets föremålsdatabas SIS.

    http://arkeologforendag.wordpress.com
    http://mis.historiska.se/mis/sok/plats.asp?lid=21

    /Marie Svedin


  27. SHit! jag ska snart börja plugga arkeologi, att du har fått ta på så gamla mynt är fascinerande. Var någonstans köpte du dem?



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: