h1

Att hugga ned träd

tisdag, 15 juli 2008

Min blödighet förvånar alla, inklusive mig själv. Jag skriver om det jag skriver, har varit åsyna vittne till fyra krig och en revolution, och samtidigt finns det dagar då jag ogillar att se gräs klippas.

Trädgården har gått in i sin post-Ruskianska fas, och nu måste år av försummelse åtgärdas. Två plommonträd håller på att strypa varandra i kampen om solljuset, och båda verkar förlora. J får fatta beslutet, vem av dem som skall dö. Det blir den yngsta: dess höga vattenskott berättar hursomhelst att den inte mår bra.

Jag hämtar motorsågen.

Plommonträdet faller med ett kvidande. Lövverket frasar när det slår i marken. (Jag höll på att skriva ”i något som lät likt en utandning”, men nån hejd får det vara.)

När någon dog på en gård i det gamla Ryssland, var det viktigt att också säga farväl till fruktträden. Så när kroppen bars förbi, stannade man upp och knackade på vart träd. Glömde man bort ett träd kunde det också dö.

Senare sitter jag i kvällssolen och syr ihop hål på mina gamla arbetshandskar av tyg. När denna enkla men på något underligt vis kärleksfulla gärning är slutförd känner jag mig åter som en god människa.

21 kommentarer

  1. Jag hyrde en gång en stuga hos några fromma människor (sjundedagsadventister). Förträffliga värdar, men röja sly på bakgården gjorde de inte gärna. Var knutet till puritanismen på något sätt…

    Oh well, man måste känna något även för träd och blad. Men det får inte gå till överdrift.

    Man får gärna prata med sina växter, det vill de. Man kan även krama dem: trädkramare talas det inte om idag, varför?

    Men på ens tomt måste man som människa vara den som bestämmer: ogräs ska bort, fina träd och blommor ska frodas. Skarp gräns mellan odlat och ogräs.

    Man får ingen dålig karma av att vara en god trädgårdsmästare.


  2. Jag har alltid tyckt, att allt levande måste få finnas. Jag dödar inte flugor och absolut inte spindlar. Om jag går på gräs, tycker jag mig höra gräset ropa:”aj!”. (Jag vet, att det bara är inbillning. Jag är inte så tokig!”)
    I boken ”Hästmannen” beskriver Peter Gerdehag hur ”Hästmannen” blir ursinnig, när han bryter av björksly för att kunna fotografera hästmannen bättre.
    ”Mi björk, mi björck! Är I från vettet? Förstör I mi fina björk för filmningas skull?…”
    Bästa Svensson: Vem avgör vad som är ogräs? Maskrosor är ju vackra.
    MVH
    Petter Eremiten


  3. Det finns ju olika sätt att bekämpa ogräs: brutalt och maskinellt, eller medialt och meditativt. Det senare skulle gänget på Findhorn beskriva som ”tona in på aktuell skyddsdeva och be henne flytta sitt gräs någon annanstans”.

    Vad är ogräs? Tja, odlar man potatis vill man inte ha svinmålla. Svinmållan må äga sin skönhet, men lika god och närande som potatis är den inte.


  4. Svensson!
    Mitt inlägg var medvetet tillspetsat.
    Visst förstår jag, att man vill skydda det man odlar.
    Svinmållan kanske också måste få finnas, fast inte just bland min potatis!
    Vargen måste få finnas, så länge den inte dödar min hund eller mina får.
    Maskrosen måste få finnas, men inte på min gräsmatta.
    Barnet i mig säger, att allt levande är lika bra och måste få finnas. Jag har motvilligt lärt mig att acceptera, att man ibland måste döda både djur och växter.
    MVH
    Petter Eremiten


  5. Jag var i sommarstugan idag och lade tak, den ligger i närheten av Ängelsberg i Västmanland. Vi tvingades fälla en tall, och jag känner igen känslan du nuddar vid. Jag är vegetarian, dödar aldrig djur – bara mygg – och känner även en viss ömhet inför träd. Det är alltså ingen irrationell finkänslighet, det är fråga om, utan känsligheten grundar sig i en allmän motvilja mot att avsluta liv av olika slag. (Man kan bära ut spindlar i stället för att mosa dem, man kan fånga getingar och släppa ut dem i stället för att låta dem pryda flugsmällan …) Är man blödig på fullt allvar, då borde man bli växtätare … Det är det enda rationella alternativet.


  6. Träd kräver respekt. Jag förstår din vånda. Det är inte bara att hugga in i, såga ned, och göra sig herre över ett träd. Träd stammar, rotfäster, förgrenar sig och långt ovanför våra huvuden, en värdig krona. Fruktträd är nästintill syndigt att ta bort… kanske de kan komma med frukt nästa år…och därmed tvekar man.

    Jag minns en fejd mellan två grannar. Över staketgrälet varade i många år, och grannsämjan blev aldrig mer densamma. Varför? Jo den ena grannen hade sågat av en gren som skuggade uteplatsen. Träd är allvarliga saker.

    Tack för läsningen,
    med vänlighet
    Anne-Marie Körling


  7. Petters inlägg påminner om den naiva syn man länge hade, att natur skulle bevaras genom att låta den vara. Vilket inte fungerar med den stora del av biologin som kräver hävd. Många växter lever bara i ängsmarker som slås, andra behöver en skogsbrand då och då, osv. Naturen är inte ett vitrinskåp.

    Och vad björken beträffar, så kanske det var självaste gårdsträdet som försvarades? Det är ju skillnad på träd och träd.


  8. Ja, detta inlägget, ställt mot det från 2006, speglar i ej obetydlig grad om denna romantiska natursyn. Under några år, då jag var ensam med tre barn i ett lite för stprt hus, lämnade jag trädgården vind för våg. Först blev slutresultatet ganska vackert, men nu har alla baksidorna av att ”lämna naturen i fred” visat sig. Flera äppelträd har varit nära på att gå under pga brist på beskärning eller pga av att den evigt energiska syrenhäcken hållit på att kväva dem. Och plommonen har som sagt inlett ett förödande inbördeskrig, och försökt dräpa varandra. Naturen är inte vidare snäll den heller.


  9. Men att behöva hugga ner ett träd i trädgården är tråkigt. I skogen hugger man ner och avverkar men ett träd som vårdats kanske under många år. Det är lite sorgligt tycker jag. Är nog lite blödigt jag med – åtminstone när det gäller träd. Myggen kan jag vara utan…😉


  10. Peter!
    Mitt inlägg handlade bara om min känsla, ingenting annat.Jag är medveten om, att naturen inte är ”snäll”. Som sagt var mitt inlägg litet tillspetsat.
    Björken var enligt författaren sly, som kanske hade kunnat bli ett träd så småningom. Hästmannen tänkte på att det kanske så småningom skulle bli ett ståtligt träd.
    Källan till citatet är:
    Gerdehag: Hästmannen, Örebro: Gullers, 2007
    Med vänlig hälsning
    Petter Eremiten


  11. Nejdå, jag förstår också att du skrev om en känsla, en som jag delar, även om mitt förnuft som vanligt försöker dra mig i motsatt riktning.🙂


  12. Ja, vi människor har ju gåvan och ovanan att förändra landskapet. Jag gräver en husgrund på Island nu och då och då känner jag en sorts skuld mot de mörka skiftningarna i jorden som troligen är spår efter de senaste årtusendenas vulkanutbrott, och som jag nu suddar ut, åtminstone lokalt.

    Säg mig, den ryska seden att ta farväl av fruktträden, kan man se den som en del av den bakomliggande kontexten i Tjechovs ”Körsbärsträdgården” när herrskapet reser och man hör yxorna dunka i bakgrunden? (Det kanske är långsökt men det kändes rimligt när jag läste det.)

    Krigen är vi bekanta med, om inte annat från boken Spegelscener (Tack så mycket för den boken. Bortsett från att den var tänkvärd och välskriven botade den min hemlängtan då jag läste den på väg ut på en lång resa.) Men vilken revolution har du bevittnat? Är den förbunden med något av krigen? Jag kan inte minnas att jag läst något om det.

    U.J.


  13. Du känner kanske någon i din närhet som skulle kunna svarva något fint av ditt plommonträd.
    Då har ju trädet inte avverkats förgäves.
    Mvh
    Johan N


  14. En trädgård som lever kräver ju lite död för att kunna förnyas. Själv är jag vän av den vilda trädgården med växter som står sig starka i konkuransen och på så sätt kan frodas och bre ut sig… vad kan vara mysigare än att sitta på en stor sten i sin trägård omgiven av prunkande praktlysingar och dricka sitt morgonkaffe.


  15. Urban – jag var i Belgrad i oktober 2000, då Milosevic störtades. Om det kommer en ny upplaga av ”Spegelscener” har jag tänkt inkludera min texter från det tillfället.

    Mattias – Det avgörande ordet är just ”starka”. När trädgården lämnats vind för våg har det inneburit att vissa svagare växter helt enkelt tryckts undan eller kvävts. Och när min fru börjat röja så har det inneburit att vissa blommor, som jag inte sett på mycket länge, plötsligt gjort sin återkomst.


  16. Lägger en länk till din läsvärda sida på min blogg
    Mvh


  17. Vilken fin bild, att du sitter där och syr, lagar dina arbetshandskar.


  18. Jag återkommer med några synpunkter.
    Naturen klarar sig alldels utmärkt utan människan, antagligen mycket bättre. Däremot är det helt klart, att vissa arter gynnas och andra missgynnas av mänsklig verksamhet. Gråsparvar till exempel finns nog huvudsakligen i städer och samhällen, men knappast i naturen. Frågan är väl vilken slags natur vi vill ha, en vild natur, oberoende av människan, eller en natur anpassad efter människans bekvämlighet. En helt vild natur, oberoende av människan, finns knappast. Det tycker jag är synd, som den naturromantiker jag är.
    Någon gång på 1980-talet gjorde jag och min sambo en resa till Tiveden, en av de få kvarvarande urskogarna i södra Sverige. Vi besökte bland annat Fagertärn, känt för de röda näckrosorna. Vi hade tänkt oss ett vildmarksäventyr, men man hade röjt skogen runt sjön och gjort en promenadväg, så det var som att vandra runt ankdammen i en stadspark.Man hade också byggt en bilväg nästan ända fram till sjön och gjort en stor parkeringsplats. En stor besvikelse för oss, som ville uppleva vildmarken!
    När jag berättade om detta för min far nämnde han, att hela familjen hade varit vid Fagertärn i mitten av 1950-talet, när var jag 10-11 år. Då hade det inte funnits bilväg fram till sjön. Man fick vandra genom urskogen. Det fanns heller inga skyltar. Man måste veta vart man skulle. Detta hade jag inget som helst minne av, men det var en sådan upplevelse vi vra ute efter.
    Med vänlig hälsning
    Petter Eremiten


  19. Tänkvärt Petter – även för icke-historiskt intresserade. Men Peter, varför sågar du ner ett plommonträd nu? Enl råden i böcker ska kärnfruktsträd beskäras strax efter frukttiden. Varför inte vänta och plocka ev plommon först? Och motorsåg?


  20. Sixten!

    Tja, jag är ingen expert. Dessutom handlade det inte om en beskärning utan om ett förintande. De två träden höll på att dräpa varandra, och en av dem måste helt enkelt bort, är jag rädd…


  21. Hej jag hugger ner träd dagligen! Träd är min liv!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: